tisdag 30 december 2014

126. Hans-Eric Hellberg: Skuggan av Strix


Det här är fjortonde och sista boken om Mats och Päivi i rollerna som de hemliga agenterna Dunder och Brak. Fallet den här gången är en klottrare som signerar sina "verk" (det är minsann inte bara målningar på för ändamålet avlysta väggar) med "Strix". Polisen är såväl handfallen som underbemannad, men agenterna är alerta som vanligt.

Några samlade intryck är kanske på sin plats när jag nu är igenom hela serien. Jag hade ju läst några stycken av de tidigaste när jag var i rätt ålder, men hade inte alls koll på att det hade kommit så många och att serien fortsatte med nya böcker efter att jag hade övergivit den för vuxnare alster. En del av de återkommande drag jag mindes visade sig i själva verket vara betydligt mindre återkommande. Mats' moster Desideria har inte alls den stora biroll som jag hade fått för mig; i de flesta böckerna bara nämns hon på samma lite gimmick-aktiga sätt som Columbos fru. Det återkommande refererandet till Vishetens bok försvinner någonstans mitt i serien, inte saknat av mig.

Vid min förra läsning missade jag alldeles det intressanta samspelet mellan Mats och Päivi, där hon är den modiga och aktiva, i strid med förväntade könsroller. Jag kom bara ihåg att Mats alltid var hungrig, lite som Dick i Fem-böckerna. Inte heller förstod jag klassperspektivet i att Mats bor i radhus med sin kärnfamilj medan Päivi är dotter till en ensamstående städerska (som dock efter att jag vuxit ifrån böckerna startar eget med några andra uppsagda städerskor från järnverket).

Intrycket man får om man surfar runt lite på nätet är att de här böckerna har blivit hastigt glömda. De har inte alls samma vuxna fanclub som en del andra långserieböcker, ofta flickböcker, vad det verkar. Den här sista boken verkar dessutom mer eller mindre omöjlig att få tag i begagnad, så jag fick skicka ner en bibliotekarie i stadsbibliotekets källarmagasin igen. Skulle mot förmodan någon som läser detta ha ett exemplar att sälja går det bra att höra av sig.

125. Hans-Eric Hellberg: Storvinsten


Efter några böckers uppehåll är det dags för Mats att klä ut sig till tant igen. Den här gången kommer materialet från Hilda Djus' garderob, änkan som bor granne med Päivi och inte heller har varit så framträdande på ett tag. Den här gången är hon desto mer aktiv, tillsammans med sambon Charlie Mörck, ägare till den premieobligation som titelns storvinst utfaller på. Den här delen känns på det sättet mer som något från den första halvan av serien. Radiopoliserna Krossat Glas och Mjuka Olsson är nästan inte med alls, trots att Krossat nu är förlovad med Päivis mamma Sirkkas kompanjon Gull-Britt i städfirman Rengjord. Allt är ändå ungefär som vanligt, som det ska vara i den här sortens böcker.

söndag 28 december 2014

124. Agatha Christie: The Murder at the Vicarage


När jag för några veckor sedan läste Liket i biblioteket trodde jag ju det skulle vara den här. Liket i fråga hittas här i kyrkoherdens arbetsrum, och miljön är miss Marples hemby St Mary Mead, men annars är det inte så mycket av själva intrigen som är liknande.

Kyrkoherden är berättare av historien, vilket är ett rätt lyckat grepp, tycker jag. Han har en torr, lakonisk humor som särskilt visar sig när han berättar om hembiträdet Mary, som milt sagt inte passar särskilt väl för sina arbetsuppgifter, men som kyrkoherdens unga fru nogsamt avstår från att lära upp, för då skulle någon annan vilja anställa henne. Större delen av berättelsen är kyrkoherden också ganska svalt inställd till den nyfikna miss Marple, som på ett nästan kusligt sätt ser och hör allt som händer. (I ett par senare böcker återkommer kyrkoherden och hans familj, då som vänner till miss Marple och inte särskilt inblandade i intrigen.)

Mordoffret, kyrkvärden överste Protheroe, är en inte särskilt omtyckt man i trakten. Miss Marple räknar till sju personer som har haft motiv att döda honom, men olyckligtvis verkar det som om ingen har kunnat göra det under de få kritiska minuter som går mellan hans ankomst till prästgården och att kyrkoherden hittar honom skjuten.

Här finns också med inte mindre än tre olika kartor över prästgården med omnejd samt kyrkoherdens arbetsrum. Jag vet inte om alla är helt nödvändiga för att man ska kunna följa med i handlingen, men de visar i alla fall att författaren har varit noga i sina förberedelser. Miss Marples centrala placering i byn framgår också tydligt, liksom tre andra återkommande damer, delvis påminnande om miss Marple vad gäller nyfikenhet, men inte med samma slutledningsförmåga.

Min svenska utgåva är mindre elegant än den klassiska Penguin-pocketen jag nu har läst. Man undrar om tecknaren (och den som har valt bilden) överhuvudtaget har läst boken. Kanske har det här unga kvinnliga liket bidragit till min förvirring om vilken bok som var vilken, även om hon verkar placerad utanför prästgården:


123. Emma Rowley: Behind the Scenes at Downton Abbey


Coffee table-böcker har hos mig en tendens att bli liggande, kanske bläddrade, men sällan verkligen lästa. Därför är jag lite nöjd med att faktiskt ha läst denna companion till tv-serien Downton Abbey från början till slut, och dessutom inte bläddrat förbi bilderna utan att verkligen se dem.

För att ha nöje av boken behöver man förstås ha sett en del av tv-serien. Då är det ofta riktigt intressant att få reda på sådant som vad som köps på online-auktion och vad som nytillverkas för serien. En del annat som förstås är självklart om man tänker på det har i alla fall inte jag tänkt på. Flera av skådespelarna som spelar tjänstefolk är till exempel nästan aldrig på Highclere Castle, som är verklighetens Downton Abbey, eftersom alla scener downstairs spelas in i studio i Ealing utanför London. Kokerskor och liknande ska förstås helst inte synas upstairs.

Roligaste trivia tyckte jag var att man tydligen inte kan spela in dansscener med musik, för musiken förstör inspelningen av annat ljud, till exempel om folk har simultanförmåga nog att dansa och samtala på en gång. Det betyder att skådespelarna måste dansa i takt utan musik till hjälp (och sedan läggs alltså musiken på i efterhand).

torsdag 25 december 2014

122. Hans-Eric Hellberg: Spela en roll


Mats och Päivi är nu så etablerade som hemliga agenterna Dunder&Brak att de blir kontaktade när det har försvunnit pengar i olika sammanhang, något som annars hade varit naturligt att vända sig till polisen med. Polisen i Kvarstad har emellertid sådan resursbrist att de ofta bara har en telefonsvarare i tjänst. När polisens egen kaffekassa försvinner blir även det ett fall för Dunder&Brak. Härmed har väl serien lämnat den realism som jag ändå tycker fanns i början, när Mats och Päivi höll på att smyga på vuxna som de tyckte bar sig konstigt åt, och som ofta visade sig vara skumma, om än på helt andra sätt än agenterna trodde. Nu närmar det sig Lassemajas detektivbyrå, som ju inte kan säga vara helt realistisk vad gäller barns insatser i brottsbekämpning.

Mats är fortfarande lika förtjust i mat, och har nu gjort detta personlighetsdrag till sitt så att hans drömyrke är kock, troligen innan det blev ett statusyrke. Päivi vill å andra sidan bli polis. Att det har gått ett tag sedan boken kom visas också av att det finns telefonkiosker överallt, biljettluckan på järnvägsstationen är bemannad (även kvällstid! och man kan hämta ut resgods!) och, inte minst av denna reflektion: "Det är ju rätt så knasigt att gå ut i kylan bara för att röka en cigarrett."

En rolig blinkning är att de båda ungdomarna får uppdrag som statister i årets julkalender, som spelas in i Busnäs utanför Kvarstad. Den var i sin tur baserad på böcker av Hans-Eric Hellberg, och Busnäs (i sommardräkt) har varit med i den här bokserien tidigare, för tre böcker sedan. Några gamla bekanta finns med och spelar sig själva i julkalendern, några nya bekanta är skådespelare och andra medverkande.

121. Nils Hövenmark: Döden på vandring


Jag har haft paus från Hövenmark sedan i somras, men nu kände jag mig sugen igen. Sedan sist har farmaceuten Gudrun Frisk blivit änka, vilket lämnar fältet något friare för länspolischefen Vilhelm Lundberg, som ju var lite småförtjust i Gudrun redan i Hövenmarks andra bok, som utspelade sig under andra världskriget. Mordmetoden är något av det mer originella man kan tänka sig, och den får Gudruns (och författarens) apotekskunskaper att komma väl till pass.

Gåtan och dess lösning är förstås, som det anstår en deckare, det som driver berättelsen framåt. Men lika mycket är det här en bok om fjällvandring, uppenbart skriven av någon som kan även det ämnet. I sällskapet som lämnar Vaisaluokta för fyra augustidagars vandring genom Padjelanta nationalpark finns både fjällvana (så kallade fjällrävar) och förstagångsvandrare (som författaren och fjällrävarna kan vara överlägsna mot vad gäller val av och brist på utrustning). Tack vare Google Maps kan man följa med till fjällstugan där de övernattar första natten och till och med se mordplatsen. Jag vet inte om jag blir så sugen på den här sortens vandring, där man måste ha med sig all mat (frystorkad höns i curry verkar ha varit det allra senaste när boken kom) och allt man behöver för övernattning, låt vara under tak. Något om otillgängligheten säger väl att Padjelanta tydligen innehåller Sveriges otillgänglighetspol, en för mig hittills okänd term. Och Vilhelm och Gudrun har beställt flygtaxi från målet Staloluokta, för det verkar vara enda sättet att ta sig därifrån, åtminstone på den tiden och vid den årstiden.

En annan fjälldeckare som jag kommer att tänka på är 27 sekundmeter, snö av Kjerstin Göransson-Ljungman. Den utspelar sig på vintern med alla de möjligheter som då finns till isolering genom oväder, men även i augusti visar det sig kunna bli snö och omöjligt för helikoptern att lyfta. Lika klaustrofobiskt som hos Göransson-Ljungman blir aldrig här, men i gengäld får man både lite vandring i vackert höstväder och lite sameliv.

120. John Chrispinsson: G. A. Reuterholm. Den gråtande diktatorn


Den här boken hade jag nog hoppats lite mer på med tanke på kombinationen intressant levnadsöde som ämne och skrivkunnig journalist som författare. Tyvärr känns det som om författaren drunknar lite i sitt material. Reuterholm var en oerhört flitig brevskrivare, och även om inte allt finns bevarat är det uppenbarligen stora mängder text att smälta - och potentiellt citera. Det blir till sist en jämntjock ström av citat och anekdoter där jag har svårt att se vad som är viktigt och oviktigt. Jag har haft boken liggande halvläst ett bra tag, men tog mig nu för att läsa tio sidor om dagen för att i alla fall komma igenom den före årsskiftet.

Av någon för mig oklar anledning har författaren valt att inte berätta om Reuterholms liv i kronologisk ordning. Första delen handlar om de år han styrde Sverige som ledare för Gustav IV Adolfs förmyndarregering, 1792-96. För att få det begripligt och sätta in inte minst de många förekommande personerna i rätt sammanhang måste det ges en hel del bakgrundsinformation. Sedan följer en del som behandlar Reuterholms liv fram till mordet på Gustav III, där det förstås förekommer en del upprepningar. Och slutligen hoppar vi till tiden då Gustav IV Adolf blir myndig och själv tar hand om regeringen (och Reuterholms intressanta liv mer eller mindre är slut, kan man konstatera). Man är ju fri att läsa delarna i den ordning man vill, men det måste väl också ligga någon tanke bakom den ordning delarna nu kommer i. Den kan jag alltså inte alls genomskåda.

Delvis är det ändå intressant. Mest fastnade jag för när han är i Paris under franska revolutionen. Med de upplevelserna är det inte så konstigt om han blev vaksam i överkant när han själv kom till makten.

måndag 22 december 2014

119. Klas Östergren: Gentlemen


För en gångs skull var det meningen att jag skulle vara lite dagsaktuell, men det hann jag inte riktigt med. Klas Östergren installerades i lördags som ledamot i Svenska Akademien, men då hade jag inte kommit mer än två tredjedelar i den här. Och imorgon är det meningen att jag ska gå och se filmen. Jag kan redan gissa att det kommer att rökas något oerhört, för det brukar ju vara tidsmarkören i svensk film som utspelar sig på 60- och 70-talet.

Det är skrivet så mycket om den här boken att det är svårt att säga något nytt. Men när Henry Morgan är i Berlin tyckte jag det var roligt att han uppehåller sig vid Bleibtreustrasse, ett kvarter från ett hotell jag har bott på några gånger. Om jag inte minns fel har jag ätit middag på en uteservering strax intill det pensionat Henry har anledning att besöka. Överhuvudtaget fastnar jag mer för miljöerna, både den stora lägenheten vid Hornsgatan, Stockholms skärgård och Henrys besök i Berlin, Paris och London, än för själva historien, som jag ärligt talat har lite svårt att följa med i tidvis. Slutet får mig också att tro att det kanske inte är meningen att man ska ha förstått allt. Uppföljaren Gangsters ska enligt vissa källor ge en del förklaringar, så jag får väl ta itu med den vid tillfälle.

Med det här inlägget har jag också slutfört årets projekt, att läsa 100 olästa böcker som jag redan hade när året började.

lördag 13 december 2014

118. Gösta Gustaf-Janson: Råtunaleken


Gösta Gustaf-Janson varierar här temat tilltrasslad handling i överklassmiljö ännu en gång. Senast jag läste honom var det mest fars; här är det mindre av den varan men desto mer förvecklingar. Berättaren, baron Pelle von Knooth [sic], träffar av en slump på en avsigkommen varietéartist som skulle kunna vara halvbror till hans båda kusiner på Råtuna slott, och därmed arvsberättigad efter gamle slottsherren. Artisten i fråga visar sig vid besöket på slottet ha oanade talanger, inte minst av det erotiska slaget.

Det är meningslöst att försöka hålla reda på eller återberätta vad som händer, men den bortglömde Gustaf-Janson hade alldeles bestämt en förmåga att berätta en historia av det här slaget på ett underhållande sätt. Även om man kan gissa att allting ska reda upp sig på slutet vill man veta hur det går, och hur det ska kunna reda upp sig när det är som mest tilltrasslat. Förutom att det inte handlar om mord påminner det faktiskt om samtidens deckare, både vad gäller miljö och intrig. Alla har något att dölja, men lyckas inte så väl med det.

söndag 7 december 2014

117. Hans-Eric Hellberg: Kattastrof


Kanske på grund av en kombination av viss inspirationsbrist hos författaren och viss mättnad hos läsaren tyckte jag inte att den här delen - den elfte - var så vidare bra. Mats och Päivi får sällskap av en yngre förmåga som utökar agentduon till en trio, Dunder och Brak och Skräll, vilket jag nog inte tycker var det pigga grepp som det verkar vara avsett som. Radiopolisen Krossat Glas får ett privatliv (en mamma och en flickvän vid namn Gullbritt) och ett riktigt förnamn, Mattias. Det är förresten han som förser agenterna med det aktuella fallet, den försvunna birmakatten Polyfemos Juwel, som hans mamma åtagit sig att se efter åt en granne. Alla är inte som de först verkar, som det brukas i den här sortens litteratur, men har man väl lärt sig det blir man ju inte överraskad av det heller.

lördag 6 december 2014

116. Agatha Christie: The Body in the Library


Den här boken har jag definitivt läst på svenska tidigare, och sett i TV-version både med Joan Hickson (men jag minns inte det jag nu såg, att Arthur Bostrom, känd som den tafatte engelske polisen i Allo, allo, var med som en av de misstänkta!) och med Geraldine McEwan. Nu väntade jag mig konstigt nog att det skulle vara en annan historia som hade denna titel, men den jag tänker på är nog Mordet i prästgården, den första romanen med miss Marple. Liket där hittas inte i biblioteket utan i prästens arbetsrum, men förväxlingen är inte så långsökt.

Med Christie blir man ju ändå inte besviken; det här innehåller alla de ingredienser man har vant sig vid att hon ska använda. Liket i fråga hittas i biblioteket på Gossington Hall, där miss Marples vänner överste och mrs Bantry bor. (Särskilt mrs Bantry återkommer i flera andra böcker och är en välgörande kontrast till miss Marples ibland lite omständliga sätt.) Redan där finns den engelska herrgården, strax utanför den lilla engelska byn. Här finns också den invalidiserade patriarken, som jag minns åtminstone från 4.50 från Paddington. Och utan att avslöja för mycket kan jag säga att hon använder sitt gamla knep att något inte är vad det ser ut att vara. Jag kom inte ihåg vem som var mördaren, men hade i alla fall nöjet att kunna följa med var några ledtrådar lades ut, och det är Christie oöverträffat skicklig på, tycker jag.

115. Truman Capote: Frukost på Tiffany's


Månadens bokcirkel blev uppskjuten, så vi har inte träffats och pratat om den här ännu. Jag tyckte det var en läsvärd liten bok, även om den verkligen inte skildrar någon idyll. Huvudpersonen med det osannolika namnet Holiday ("Holly") Golightly lever ett något destruktivt liv med droger, män och småkriminalitet i New York under andra världskriget. I samma hus bor en ung författare som är den som berättar historien och delvis också själv ingår i Hollys festande umgänge.

Den här utgåvan innehåller också tre kortare noveller, som nästan var det jag tyckte bäst om. De har vad jag ser ingen gemensam röd tråd, men handlar också om personer som på olika sätt har det svårt i tillvaron, men det berättas hela tiden så att man aldrig får för sig att tycka synd om någon.

Huvudberättelsen är väl nästan mer känd som film med Audrey Hepburn. Den har jag inte sett, men är nog lite sugen på nu.

söndag 30 november 2014

114. Håkan Nesser: Berättelse om herr Roos


Frågan är om detta är en deckare. Med den vida definitionen att det ska handla om ett brott och en utredning av brottet hamnar man kanske nätt och jämnt på rätt sida om gränsen, för det begås ett brott och efter ungefär 250 sidor gör polisen Gunnar Barbarotti entré. Fram till dess har det handlat om herr Roos, nästan parodiskt vanlig och tråkig, som vinner på tips och använder pengarna till att köpa ett litet torp. Dit åker han på dagarna, men han låter sin fru tro att han fortsätter jobba som ekonomichef på en termosfabrik. Det håller förstås inte hela boken, utan något måste hända, som visar hur ett vanligt, ganska tråkigt liv kan ta en oväntad vändning. Polisutredningen blir då inte det viktiga i den här tredje delen om Barbarotti, som nu för övrigt har fått ny ordning på sitt privatliv.

Roligast tycker jag var att fru Roos är med i ett kvinnligt nätverk som heter Ärkenymferna.

måndag 24 november 2014

113. Marco Page: Bokad för mord


Det här trodde jag att jag skulle tycka bättre om än vad jag faktiskt gjorde. Den något töntiga svenska titeln ska föra tankarna till den värld där det hela utspelar sig, nämligen New Yorks antikvariat och auktioner på begagnade böcker. Huvudpersonen och hans fru (som det nog ska föreställa på det tidstypiska omslaget) driver ett litet men exklusivt antikvariat och assisterar dessutom försäkringsbolag med värderingar och efterforskningar av stulna dyrgripar. Det handlar inte så ofta om mordutredningar, men här är det en av deras ljusskygga konkurrenter som har fått stifta bekantskap med en automatpistol, som ju alla i branschen verkar ha en i fickan. Det jag har svårast för är krocken mellan antikvariatsbranschen och den hårdkokta genre berättelsen rör sig i. Jag trodde inte att antikvariatsbokhandlare var så mycket i slagsmål och skottlossningar, och verkligen inte att de hade en så väldigt hög alkoholkonsumtion.

Författaren är en pseudonym för Harry Kurnitz, som också skrev filmmanus. Inte minst skrev han själv manus till den film, Fast Company, från 1938, som bygger på boken. Den är jag trots allt lite sugen på att se för sakens skull.

söndag 16 november 2014

112. Dorothy L. Sayers: På tal om Sherlock Holmes


Den här lilla boken innehåller fem essäer av Dorothy L Sayers på (eller i anslutning till) temat Sherlock Holmes. De fyra första handlar om Watsons fru(ar?) och förnamn, Holmes' universitetstudier (Cambridge eller Oxford?) samt kronologin i novellen "De rödhårigas förening". Det är hållet i en allvarlig akademisk ton med notapparat och allt man kan önska sig. Möjligen är jag alltför lite sherlockian (faktiskt knappast alls, även om jag har läst en hel del för nu ganska många år sedan) för att riktigt uppskatta dem. Men entusiasmen och den torra engelska humorn gör ändå att de är läsvärda.

Den femte essän handlar om Aristoteles' Om diktkonsten och hur den kan appliceras på tvåtusen år yngre litteratur, inte bara Holmes-berättelser utan en del annan detektivfiktion från tidigt 1900-tal. Det är förvånande vad mycket intressant han hade att säga om en genre som inte fanns då.

111. Hans-Eric Hellberg: Stöldvågen


Jag tror att det i denna tionde bok är första gången som Mats' och Päivis skolgång spelar någon roll utöver att vara ett tidsödande hinder när de vill ägna sig åt sina utredningar. De verkar också gå i samma klass, vilket jag inte har uppfattat tidigare. Alltnog, klassen håller på att samla in saker för att ordna loppmarknad, och deras lager drabbas av stöld, samtidigt som Päivis numera välbekanta karelska veterancykel försvinner och ett antal affärer med mera i Kvarstad drabbas av stölder. Mats och Päivi tar sig på sedvanligt frejdigt sätt an dessa var för sig oansenliga brott. Jämfört med förra boken är det mer som vanligt; den obligatoriska utklädningen finns med, där särskilt Mats, utklädd till äldre farbror med starka glasögon, råkar i knipa genom att bli förväxlad med PRO:s väntade föredragshållare. Radiopoliserna Krossat Glas (som faktiskt nu verkar heta Glas i efternamn) och Mjuka Olsson visar en trevligare sida än tidigare och ser på ett lite farbroderligt sätt agenterna som kolleger.

Hellberg har, som jag kanske har skrivit om tidigare, ett alldeles eget, kreativt sätt att använda svenska språket. I den här delen är det ovanliga verbböjningar, som nog avses vara roliga, men som jag inte riktigt hittar det humoristiska med, när de återkommer för ofta och blir något tvungna lustigheter. Innan jag tröttnade samlade jag på mig följande:
fnissa - fnass
hitta - hatt
trilla - trall
titta - tatt
ringa - rang
Väl bekomme, ni som uppskattar det utan sitt sammanhang.

lördag 15 november 2014

110. Hans-Eric Hellberg: Det försvunna fotografiet


Med den här delen lämnade böckerna om Mats och Päivi (som agenterna Dunder och Brak) Rabén och Sjögrens Pop-serie och gavs i stället ut på Wahlströms. Jag tror att jag lämnade dem i samma veva på grund av andra läsintressen, för jag har inget minne av det här utförandet från förr.

För första gången lämnar agenterna Kvarstad, motiverat av att Mats med familj ska på semester och Päivi får följa med eftersom henne mamma Sirkka ska på facklig kurs. Semestern tillbringar de inte så långt bort, i byn Busnäs, som Hellberg använt i andra sammanhang, bland annat i julkalendern 1986. Där bor de hos en äldre dam, Victoria Ross, med förflutet som amatörfotograf. "Det försvunna fotografiet" stjäls från en utställning på biblioteket, och när det också sker inbrottsförsök hemma hos Victoria inser Mats och Päivi att det är något med fotografiet som någon vill dölja. Den delen av berättelsen visar sig ha en ganska allvarlig ton, som utan vidare hade platsat i en vuxendeckare.

Annars det är mesta som vanligt, som läsarna väl önskar. Mats är fortfarande mer intresserad av mat än av Päivi, men hon är lite mer försigkommen än tidigare, och man kan tänka sig att de så småningom kan bli annat än vänner. Som kommentar till det berättas att de följer TV-serien Kram, som uppenbarligen bygger på Hellbergs egen bok med samma namn.

fredag 14 november 2014

109. Ebbe Carlsson: Liket i lådan


Ebbe Carlsson har väl knappast gått till historien som författare; det här blev hans enda bok under eget namn. Med det ska förstås att han också är en av de många som nämns som tänkbara bakom pseudonymen Bo Balderson, men det tror jag själv inte så mycket på. Dels var han ung och okänd journalist när Balderson började publicera sig, dels är inte den här boken alls av samma klass. Snarare får jag intrycket att Ebbe Carlsson hade blivit känd och tog chansen att få ut en bok innan det var för sent. Han dog 1992, året efter att den här boken kom ut.

Historien innehåller sådana tidstypiska drag som kurder, buggning och vapensmuggling (och "det fenomenala ordbehandlingsprogrammet Word Perfect"). Vanliga poliser är i stort sett hederliga människor med gott uppsåt, polischefer (som länspolismästaren Holm) är däremot karriärister som inte tillför utredningen något vettigt. Som synes har boken också drag av nyckelroman. En del personer, som Jan Guillou och Henning Sjöström, figurerar under sina egna namn, andra är lätt maskerade, som "den kände kriminologen Mikael P O Olovsson" och utrikesminister Leif Johansson, som väl ska vara Sten Andersson. Vad gäller honom tycker jag att det borde ha varit möjligt att vara både elakare och roligare. Det enda jag skrattade åt var yttrandet "I så fall måste jag nog tala med Yassir om saken", som jag tror också i någon variant fanns med i en Helt apropå-sketch.

torsdag 6 november 2014

108. Selma Lagerlöf: Anna Svärd


Långt om länge har jag nu tagit mig igenom den tredje och sista delen i trilogin som börjar med Löwensköldska ringen och fortsätter med Charlotte Löwensköld. Den ansluter sig i stil och tema mer till den andra än den första. Det får väl beskrivas som någon sorts släktkrönika, där den ödesdigra ringen påverkar människoöden generation efter generation. Jag har lite svårt att hålla reda på alla inblandade och deras relationer till varandra, och det måste man nog göra för att ha fullt utbyte av den här sortens litteratur. För att vara omkring sekelgammalt känns det ändå ovanligt modernt och lättläst.

107. Sven Stolpe: Drottning Kristina. Den svenska tiden


Med tanke på Sven Stolpes allmänna mustighet hade jag nog väntat mig att det här skulle vara lite, ja, mustigare än vad det är. När det väl handlar om drottningen själv är det ganska intressant, men för mycket är filosofiska och religionshistoriska resonemang som i och för sig har bäring på hennes situation, men blir alldeles för torra för min smak. Jag hade nog också väntat mig att författaren skulle stå mer på Kristinas sida, men han skildrar henne som inte odelat sympatisk. Den här delen handlar alltså om Kristinas liv fram till och med abdikationen, och det finns en del till om hennes liv därefter. Den får vi se när jag får lust med.

106. Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford


Månadens bokcirkelbok hade jag valt, och vi var ganska samfällt nöjda med den, verkade det som. Det är den sortens bok som det nästan inte går att berätta något om utan att förstöra spänningen för den som ska läsa den, så det får bli några lösa iakttagelser utan handling. Heden Exmoor i sydvästra England har jag ju läst om tidigare, och det är något med det landskapet som tilltalar mig mycket. Här är det en kvinnlig berättare som kommer till byn Winsford, där hon har hyrt ett hus. Hennes bakgrund och anledning till att vara där kryper förstås fram så småningom, i alldeles rätt avvägda portioner för att det hela tiden ska vara spännande. Min vana trogen har jag suttit med Google maps uppe och följt berättaren i spåren, och är nu (igen) mycket sugen på att åka dit och vandra själv.

lördag 18 oktober 2014

105. Bodil Malmsten: Priset på vatten i Finistère


Bodil Malmsten skrev den här boken om hur hon flyttar till Frankrike (närmare bestämt Bretagne, närmare bestämt Finistère) för nu nästan femton år sedan. Vad jag förstår har hon sedan dess hunnit flytta en gång inom Frankrike och därefter till Sverige igen, trots de löften som ges här om att hon aldrig ska flytta från det hus och den trädgård hon ägnar sin tid åt under det år boken utspelar sig. Egentligen handlar boken ytterst om hur hon skriver en bok om hur hon flyttar till Finistère, och då börjar det bli för svårt för mig. Men när hon pratar franska, bekämpar mullvadar och odlar vita pioner (jämför omslaget) är det faktiskt väldigt roligt på många ställen.

tisdag 14 oktober 2014

104. Václav Erben: Brottsplats Prag


I somras läste jag den första av Václav Erbens deckare som finns översatt till svenska; nu har jag läst den första som översattes till svenska, om ni förstår den subtila skillnaden. Jag tycker nog att den förra var bättre, faktiskt.

Kapten (poliserna har alltså grader i Tjeckoslovakien) Michal Exner får avbryta sin semester/tätatät för att utreda ett mord på en åtminstone till att börja med okänd kvinna. Hennes ansikte har nämligen misshandlats så att hon inte går att känna igen - något som spelar förvånansvärt liten roll när lösningen så småningom rullas upp (ut?). Hon hittas bakom ett draperi i en teaterfoajé, som via en sällan använd dörr gränsar till en telegrambyrå, en miljö som författaren gör sitt bästa med. Mer än i föregående bok märks det här att händelserna utspelar sig bakom järnridån under tidigt 70-tal, och det spelar till och med roll för motivet, kan man säga utan att avslöja för mycket.

Intrigen lider tyvärr av överbefolkning i alla kategorier: misstänkta, vittnen och poliser i lika mån. Hur Exner kommer fram till lösningen får vi noga reda på i efterhand, men man har knappast en chans att själv dra samma slutsatser.

Boken är översatt från en tysk översättning, och originalet, den tyska översättningen och denna svenska utgåva kan man använda för en ministudie i översatta titlar. Originalet heter Efektivně mrtvá žena, som jag skulle översätta till "Effektivt död(ad) kvinna". Den tyska titeln är Die Tote im Foyer, det vill säga "Den döda i foajén". Och av detta har man gjort Brottsplats Prag. Även om det är alldeles sant att det handlar om en brottsplats i Prag tycker jag nog inte att den svenska titeln ger någon uppfattning om vad det handlar om.

söndag 5 oktober 2014

103. Hans-Eric Hellberg: Nedbrottslingarna


Den här åttonde boken om de hemliga agenterna Dunder och Brak, det vill säga Mats och Päivi, påminner om de tidigare, men det är ju så genren ser ut. En viktig nyhet är här dock, nämligen att Mats' moster Desideria, kallad Desi, medverkar mer än bara som en omtalad bakgrundsfigur. Mats får bo hos henne medan hans föräldrar reser bort och firar pappa Filips 40-årsdag, och där kommer han i kontakt med planer på ett nedbrott (inbrott gör man från sidan, nedbrott gör man uppifrån). Som vanligt är inte allt som det först verkar.

Desideria har en affär, Boutique Désirée, med oklar inriktning, i varje fall inte bara för damkläder. Mest intresserar hon sig dock för mat, så hon och Mats kommer bra överens, till exempel över dessa köttbollar (sic):


Proportionerna får man kanske leta upp i någon vanlig kokbok, men annars tycker jag det låter värt att prova.

Den obligatoriska utklädningen finns också med; den här gången är det dock bara Päivi som klär ut sig, till den välartade Beatrice Aurore von Knöffel med korkskruvslockar och klänning. Serien övergick från och med nästa del till utgivning på Wahlströms, och därmed försvann också Hans Arnolds omslagsillustrationer, tråkigt nog.

måndag 29 september 2014

102. Cecilia Samartin: Señor Peregrino


Sista bokcirkelboken på temat Sydamerika utspelar sig till största delen i USA och är skriven av en författare som nu också är bosatt där. Men vi är vana att tolka våra teman fritt och kreativt.

Huvudpersonen Jamilet invandrar illegalt från Mexiko till USA och får bo hos sin något försupna moster medan hon jobbar på ett mentalsjukhus för att tjäna pengar så att hon kan operera bort det födelsemärke som vanställer hela hennes rygg. På mentalsjukhuset ansvarar hon för Señor Peregrino, som när han är på rätt humör berättar för henne om en pilgrimsvandring som han gjorde i sin ungdom.

Jag var inte så värst förtjust i den här; det kändes som om det alltför ofta inträffade praktiska saker som gjorde att Jamilet kom vidare i livet utan att ordna det för sig själv. Resten av cirkeln höll inte riktigt med, utan tyckte överlag att det var en bra bok och ville här och var till och med läsa mer av samma författare, om man inte rent av redan hade gjort det.

måndag 22 september 2014

101. John Steinbeck: Pärlan


Tjugo år (och några månader) har den här nobelpristagaren åkt med i flyttar och omsorteringar utan att bli läst. Vad jag minns har jag heller inte läst något annat av John Steinbeck tidigare, så härmed är det en mindre på den långa listan av olästa nobelpristagare.

Det handlar om fiskaren Kino, vars son blir stucken av en skorpion. Kino och hans fru har inte råd att betala doktorn som skulle kunna ge sonen medicin (motgift?), men så hittar Kino en enorm pärla, som han tänker sig kunna sälja för att få råd. Tyvärr drar pärlan mest med sig elände till de redan hårt prövade föräldrarna.

Det här är inte riktigt min typ av litteratur, inte för att jag nödvändigtvis vill att allting ska gå bra för alla, men jag känner inte alls att jag förstår vad som är storheten. Men återigen slås jag av vilken hög klass det var på bokomslagen på 60-talet. Här är det Gösta Kriland som ligger bakom det färgsprakande motivet, liksom för övrigt här.

torsdag 18 september 2014

100. Elvy Ahlbeck: Fallen från skyarna


Elvy Ahlbecks fjärde deckare knyter ihop trådar från de två föregående på så sätt att Patrik, en av de privatundersökande studenterna i På den säkra sidan, nu är färdigutbildad och har fått en lärartjänst i den mellannorrländska kustbygden i närheten av ön Kalven, som figurerade i Mord utan förbindelse.

Historien innehåller ett lik på en landsvägsbuss, förväxling av väskor och en sektliknande församling, edwardianerna, baserad i en liten avlägsen skogsby i samma trakt som Kalven och samhället Drömme, där Patriks alldeles nybyggda grundskola finns. Det tar sin tid innan det riktigt tar fart, tycker jag; länge är det bara lösa ändar som förstås ska passa ihop, men jag har svårt för den sortens deckare där spåren bara blir fler och fler utan att något får sin förklaring förrän ganska sent. Efter ungefär halva boken blir det lite biljakt och raffel, men då hade jag läst flera kapitel på ren vilja.

Det bästa är faktiskt de små belöningar vi får som har läst Ahlbeck tidigare, som när edwardianernas helikopterburne predikant landar på Kalven och ett antal kända medlemmar av släkterna Grels och Månsson medverkar i statistroller. Skolan är för övrigt fortfarande igång, men utan Verna Grahn, som var så kompetent i förrförra boken.

Om man ska ge sig på en sammanfattning av Elvy Ahlbeck, när jag nu har läst allt hon publicerade i bokform, så blir intrycket blandat, både vad gäller kvalitet och innehåll:
- Debutboken Vargen är en riktigt bra småstadsdeckare, förstås präglad av sin tid, men väl i klass med till exempel H.-K. Rönbloms eller Nils Hövenmarks liknande deckare. Rönblom når högre när han är som bäst, men dit når ju nästan ingen. Jag ger den fyra vargar av fem.
- Den Sherlock-belönade, lantliga Mord utan förbindelse har sin starka sida i miljöskildringen och får fyra Kalvar av fem.
- Sedan backade Ahlbeck från böckernas nutid till något decennium före deras utgivning, och hela På den säkra sidan känns som om den faller ur ramen på något sätt. Möjligen är den också skriven före de två tidigare och framplockad ur skrivbordslådan. Den får två danska ostar av fem.
- Med den här aktuella boken tog det sig lite igen, men det är ändå inte alls samma välflätade intrig som i de två första, och det går på tomgång lite för länge. Det blir tre helikoptrar av fem.
- Novellsamlingen Barmhärtighetssystrarna är spretig och lite för blandad för att kunna få ett högt betyg, även om några inslag verkligen är mycket bra. Tre systrar av fem.
- Slutligen återanvändes en del av systrarna i Åtta damer i leken, där idén om kollektiv problemlösning från På den säkra sidan kom till ny, men mer originell och lyckad användning. Den får fyra damer av fem.

Elvy Ahlbecks både starka och svaga sida är att hon inte har någon genomgående miljö och detektiv. Det lämnar öppet för experimenterande, som i till exempel Barmhärtighetssystrarna här och var blir riktigt lyckat. Det gör däremot också att man som läsare inte har något gratis i form av att känna igen personer eller miljöer, och det känns ibland lite som om författaren inte tar vara på sina personers potential. Särskilt de båda familjerna och småstaden i Vargen hade jag gärna läst mer om. Slutomdömet är ändå att Ahlbeck, som så många samtida deckarförfattare, är oförtjänt bortglömd, speciellt med tanke på hennes bästa prestationer, som gott och väl håller för omläsning.

torsdag 11 september 2014

99. Sture Stig: Sherlock Holmes andra sida


Bakom pseudonymen Sture Stig döljer sig Frans Oskar Wågman. Han skrev när seklet (det förra, alltså) var ungt ett par samlingar med Sherlock Holmes-parodier, som det på 70-talet gjordes ett urval från i form av denna samling. Dartmoorserien, som den här boken kom ut i, verkar inte ha blivit långlivad. Jag har bara hittat två nummer.

Sture Stig står i brevkontakt med doktor Watson, som berättar om sådana äventyr med Sherlock Holmes som inte gör sig att publicera på annat sätt. Det kan röra sig om sådant som fall som han inte lyckades lösa eller som på annat sätt inte ställde honom i smickrande ljus.

Sherlock Holmes som gestalt är ju nästan parodisk även i original, så jag tycker kanske inte att satiren är svidande. Men det är rätt roligt och gjort med stor kärlek till förlagan, så det är absolut läsvärt även för den som inte är inbiten sherlockian.

söndag 7 september 2014

98. Hans-Eric Hellberg: Framlänges


Även om det här exemplaret är införskaffat för några år sedan vet jag att den här delen var den enda av Dunder&Brak-böckerna som jag ägde när det begav sig för sådär 30 år sedan. Och jag tror jag har läst den åtminstone tio gånger förut.

Mats och Päivi får anledning att jaga en väskryckarliga, eftersom Päivi, på hemväg från maskerad, utklädd till gumma, blivit av med sin handväska, eller kartong, som det heter på Hellbergs intressanta slangspäckade svenska. Ungefär samtidigt har också Mats' moster Desideria (som inte heller nu medverkar direkt) och Päivis granne i lägenheten under, Hilda Djus, råkat ut för samma sak. Mats och Päivi klär ut sig till tanter och ger sig ut som lockbeten med varsin handväska. Mats blir relativt snabbt tagen av polisen (radiopoliserna Krossat Glas och Mjuka Olsson, som vi har träffat tidigare), eftersom han råkar vara mycket lik en riktig tant som rymt från ålderdomshemmet Näst sista vilan. Episoden när han återförs dit är frispråkigt elak mot åldringsvården på ett oväntat sätt. Päivi får under tiden stifta bekantskap med det motorburna ungdomsgänget Screaming Eagles och deras klubbstuga i skogen. Så småningom sammanstrålar de och klarar upp vad som har hänt, och den som inte blir överraskad av lösningen måste vara klärvoajant.

Ett minne från tidigare läsning av den här boken är ordet koves, som tydligen ska betyda "krumelur" eller liknande, och verkar relativt dialektalt: "Mats [...] satte peruken på huvudet. Det var inte bara pricken över i, det var prickarna över ö och ü och ä, ringen över å och kovesen på q." Själv trodde jag nog länge att det var en fackterm för "tvärstreck" eller liknande.

97. Håkan Nesser: En helt annan historia


Det här är Håkan Nessers andra bok om polisen Gunnar Barbarotti i Kymlinge. I den föregående tog det ju ett bra tag innan Barbarotti kom in i handlingen. Här är konceptet ett annat - utdrag ur en berättelse ("Anteckningar från Mousterlin"), som handlar om en inte alldeles harmonisk semester i Bretagne fem år tidigare, varvade med en huvudintrig i nutid där Barbarotti till en början är på semester på Gotland med sin relativt nya kvinna. Han har utan att reflektera över det tagit med dagens post till Gotland, och när han öppnar den visar det sig att ett brev är en förvarning om att en viss Erik Bergman ska mördas. Så sker också, och sedan fortsätter den delen på förväntat sätt med polisutredning och mördarjakt. Den andra delen ger så småningom mer och mer bakgrund, och vi får - ovanligt nog i den här sortens deckare - också en helt realistisk förklaring på hur innehållet i denna text kommer till Barbarottis kännedom.

Recensioner, både proffs och bloggar, som jag har läst verkar tycka att den här delen är bättre än den första, men jag kan inte riktigt hålla med. Framför allt tycker jag att det går in för landning alltför hastigt på de sista 30-40 sidorna (av nästan 600) för att det inte ska kännas snopet. Eventuellt känner jag mig också lite lurad av lösningen, och inte på ett bra sätt. Men det skulle jag egentligen behöva läsa om Mousterlin-delen för att vara riktigt säker på. Nessers formuleringskonst är lika bra som alltid, och det förvånar mig inte att han på sistone har övergått till att skriva icke-deckare.

Däremot tycker jag det är synd att de här böckerna har fått så fula omslag. Framför allt den kladdiga skrivmaskinstexten tycker jag inte alls om.

söndag 31 augusti 2014

96. Bertil Pettersson: De frånsinta


Jag läser verkligen inte ofta dikter, men den här samlingen fick följa med hem från Erikshjälpen för ett par år sedan eftersom författaren är känd från det gamla radioprogrammet Blå tummen, inte minst sketchen Korven. Den sortens absurda humor är jag ambivalent till, men jag tänkte att det eventuellt gör sig bättre i skrift.

Samlingen består av drygt 40 korta dikter, 5-10 rader vardera, var och en på en högersida med ett svartvitt foto på vänstersidan, även de av författaren. De flesta bilderna går på temat plåttunna i sydeuropeiskt(?) öde landskap, och vilken roll de har i förhållande till dikterna förstår jag inte riktigt. Dikterna är dels lätt absurda (alltmer efter hand, om jag förstår det rätt), dels vardagliga, nästan småtrista. Ett par återkommande teman är att något är besvärligt (påfallande ofta handlar det om kvinnokläder som är för trånga) och att berättaren känner sig illa till mods på grund av något som "dom" har gjort eller sagt. Ett typiskt exempel:
Jag kan inte berätta någonting. 
För det passar inte. 
Det passar inte oss. 
Jag är trött idag. 
Dom smyger här och så har dom kört med bilar här 
och då blev jag så sjuk.
Jag blir själv lite illa berörd av det här, och det är ju trots allt någon reaktion. Men jag kan inte säga att jag begriper särskilt mycket av det hela.

95. Gratia Dei 1962-2012. En jubileumsskrift


Den här jubileumsskriften ansluter till den föregående, men är alltså betydligt färskare, utkommen när Den Himmelska Glädjens Kapell firade 50 år. Det betyder att den handlar om ganska många år efter fader Gunnars död 1988 och vad som har hänt med stiftelsen och byggnaderna sedan dess. Mest intressant är ett ganska långt kapitel där en av fader Gunnars söner berättar om sin far och sin egen medverkan vid kyrkans tillkomst, bland annat. Det finns också avbildningar av skisser som visar i hur hög grad fader Gunnar själv stod för utformningen av kyrkan, även om den ritades av en känd arkitekt, Peter Celsing.

Jag bodde som sagt i närheten, och det var tydligt de sista åren fader Gunnar levde och åren därefter att den utvändiga skötseln av kyrkan och, inte minst, trädgården inte riktigt hanns eller orkades med. De senaste åren har jag inte haft anledning att passera så ofta, men det syns tydligt på bilden att den verksamhet som nu bedrivs där har gjort insatser för att avhjälpa det, vilket känns trevligt.

94. Gratia Dei


Den här skriften på knappt 100 sidor kom ut när Gratia Dei-stiftelsen firade att tio år hade gått sedan man invigde sin kyrka, Den Himmelska Glädjens Kapell, i Kristianstad 1962. Ett antal olika författare skriver om bakgrunden och vad som hänt sedan kyrkan kom till. Fader Gunnar, initiativtagare till stiftelsen, medverkar däremot bara indirekt, så det blir lite festskrift över det hela.

Fader Gunnars idé var att kyrkan och den intilliggande bostadsdelen skulle bli ett hem för pensionerade präster, som han själv. Det visar sig redan efter tio år att det inte riktigt har lyckats, för de flesta pensionerade präster har tydligen andra önskemål för tillvaron.

Det här är ju ganska smal litteratur. Min egen anledning att beställa fram detta från UB:s magasin är att jag växte upp i det område där Gratia Dei - som också kyrkan alltid kallades i dagligt tal - ligger. Fader Gunnar var när jag gick i skolan alldeles intill en äldre man, över 80 år, och syntes inte ute så ofta. Vi var där på något studiebesök med skolan, minns jag, och jag var själv på besök en gång för att köpa vykort av kyrkan (som han gärna skrev sin autograf på; det ska finnas kvar i någon låda någonstans). Jag var då ganska okunnig om hur känd han i själva verket var, och inte heller visste jag att han i praktiken hade tiggt ihop de pengar som behövts för att bygga kyrkan.

onsdag 27 augusti 2014

93. Sue Townsend: Adrian Mole. The Prostrate Years


Den här åttonde boken om Adrian Mole utspelar sig under knappt ett år, 2007 och 2008, vilket betyder bland annat att han hinner fylla 40 under tiden. Det märks, nästan för första gången tycker jag, att han har blivit lite äldre, och inte minst blir det förstås tydligt genom att boken till stor del handlar om hans prostatacancer. Det är därför en sorgligare grundton än det har brukat vara i de tidigare böckerna, men emellanåt är det som vanligt också hur roligt som helst. Något ironiskt är det förstås att Adrian drabbas av en potentiellt dödlig sjukdom, när ett av hans utmärkande drag hela tiden har varit hypokondri. Jag var tvungen att titta lite i den allra första boken, när han är 13 3/4 år, och redan den 17 januari är han hos läkare för att visa upp en "böld", det vill säga finne. När det nu blir allvar är han faktiskt inte alls så självömkande som han annars har kunnat vara.

Egentligen är boken inte realistisk som fiktiv dagbok; den är alldeles för detaljerad vad gäller repliker och beskrivningar, som jag inte tror att någon skulle skriva ner för bara sin egen läsning. Men på något sätt fungerar det i alla fall, och ibland är det verkligen på pricken, när man som läsare kan förstå vad en viss tanke egentligen betyder, fast Adrian själv tydligen inte drar den rätta slutsatsen.

Om man vill förstå allt får man ha lite tålamod och googla en del namn, som visar sig vara till exempel brittiska tv-personligheter och politiker eller annars kända människor. Nu vet jag bland annat vilka Daniel Lambert, Eric Morecambe och Ann Widdecombe är.

Sue Townsend avled tråkigt nog i våras, så det här blev av allt att döma sista Adrian-boken. Eftersom jag har följt honom sedan jag köpte de två första böckerna på svenska på en bokrea på 80-talet, och på grund av eftersläpningen i utgivning och översättning ofta varit nästan jämnårig med Adrian när jag har läst böckerna, känns det vemodigt att behöva ta farväl av honom. Det är inte så många litterära gestalter som man får lära känna så ingående under så många år. Framför allt är det imponerande att nivån även nu mot slutet har varit så hög med precis rätt balans mellan igenkännandets glädje och nyhetens behag.

Efter den här boken har det kommit två korta texter till, en som utspelar sig julen 2009, och en som handlar om prins Williams och Kate Middletons bröllop 2011. Det är också metahumor, med tanke på att redan Charles' och Dianas bröllop 1981 var en av de stora händelserna i dagboken det året och firades med gatufest och kräppapper runt gatlyktorna. (Året därpå, i nästa bok, uppmärksammades Williams födelse med en oförglömlig scen i skolans aula, där rektor Scruton meddelar att en blivande engelsk kung fötts, och Pandora blir utkörd när hon frågar hur mycket han kommer att kosta. Och så får man inte glömma Adrians fixering vid Sarah Ferguson när hon skulle gifta sig med prins Andrew i tredje boken.) Ja, sådana här kopplingar är det gott om, och det är inte utan att jag blir sugen på att läsa om hela serien i ett svep. Egentligen har jag alla böckerna redan, men de här snygga 30-årsjubileumsutgåvorna är svåra att stå emot:

lördag 23 augusti 2014

92. Hans-Eric Hellberg: Baklänges


Fallet för de hemliga agenterna Dunder (Mats) och Brak (Päivi) den här gången är cykelstölder. Först Päivi och sedan Mats blir av med sina cyklar, i det förra fallet den karelska gnistsprutande skrothög som också förekommit i tidigare böcker. Vi får också återknyta bekantskapen med Rummelgårdens pensionat (egentligen heter det Solvilan), eftersom en mystisk herre som skuggar Päivi bor där. Så småningom blir det en rafflande uppgörelse med stilett och motorcyklar, som är lite vuxnare än det har brukat vara i tidigare böcker.

Jag tycker också att det är tätare med anspelningar på "Vishetens bok", till exempel "Är man dum i huvudet får hela kroppen lida." Jag har inte riktigt klart för mig om boken är något som antas finnas i Mats' och Päivis verklighet; den lär i alla fall inte vara identisk med den apokryfiska Vishetens bok.

Och så förekommer en ogooglebar fågelart, nämligen krakuggla.

onsdag 20 augusti 2014

91. Thea Oljelund: Kvinna försvunnen


Vad jag har kunnat utröna blev detta Thea Oljelunds enda försök i vuxendeckargenren. Hon var annars känd som journalist, längsta tiden på Året Runt, och författare till barn-, ungdoms- och hästböcker, varav jag faktiskt inte tror att jag har läst någon, även om jag känner igen en del titlar.

Undertiteln är "Roman om ett brott", och det är även på andra sätt lite likt Sjöwall/Wahlöös böcker om Martin Beck med flera. Berättelsen följer polisarbetet och dess ofta rutinartade vardag. Man lär kanske inte känna poliserna på samma sätt, och det är heller inte särskilt samhällskritiskt, men det är välfångat i det att små detaljer, ibland slumpartade, gör att polisen kommer vidare och så småningom hittar lösningen.

Bäst tycker jag om berättartekniken som i första kapitlet presenterar liket, en kvinna som hittas strypt i ett strövområde, och därefter ger korta bakgrunder om vad som har hänt medan hon legat där och som förklarar vilka anledningar folk kan ha att inte höra av sig till polisen. Vi vet därför mer än polisen om de fotspår, tappade nycklar och liknande som finns i närheten. Det är ändå inte riktigt spännande, utan känns kompetent men lite förutsägbart. Jag tror författaren var mer till sin fördel i andra genrer, faktiskt.

90. Julio Cortázar: Kronoper & Famer


Månadens bokcirkelbok var en liten nätt sak på knappt 150 små sidor. Innehållet är ett antal surrealistiska, korta betraktelser, oftast bara ett par sidor långa. Delar av dem handlar om kronoper (en kronop, flera kronoper) och famer (en fam, flera famer), som är någon sorts varelser, som på vissa sätt påminner om människor men också har helt andra egenskaper.

Eftersom kapitlen/novellerna är så korta är det relativt lättläst, och ibland är det ganska roligt på ett absurt sätt, men det lämnar mig ändå med en vag känsla av att jag inte har förstått riktigt vad det går ut på. Om man läser recensioner så ska det tydligen vara oerhört djupt men samtidigt roligt, och där har man nog tappat bort mig. Resten av cirkeln var snarare mer positiv än jag.

lördag 16 augusti 2014

89. Elvy Ahlbeck: På den säkra sidan


Elvy Ahlbeck har ingen genomgående detektiv i sina böcker; i den första var det läroverksadjunkten Gotthard Sandsten, i vars hus det mystiska dödsfallet inträffade, i den andra var det vikarierande lärarinnan Verna Grahn, som var den enda utomstående på den vinterisolerade ön Kalven. Den här gången är det tre lundastudenter som tillsammans gör det som en detektiv annars brukar sköta.

De tre studenterna är bosatta i Malmö och ägnar sommaren 1954 åt att extraknäcka som guider i Köpenhamn. Två av dem, Patrik och Natan, delar en lägenhet på Landbygatan, inte långt från Lilla torg. Där har det hänt en del i grannskapet sedan dess; de har varken toalett eller badrum i lägenheten och i porten bor en "stadsluffare" och lumpsamlare. När den tredje studenten, Marianne, har hand om en busstur i Köpenhamn kan man följa med på kartan till sevärdheterna, som fortfarande finns kvar, men man noterar att det gick att köra buss längs Ströget, som alltså ännu inte var gågata.

Efter bussturen samlas de tre på sin stamkrog Borgerstuen i Nyhavn (jämför omslaget) tillsammans med en finsk passagerare som försvinner och dyker upp och försvinner för att sedan dyka upp i tidningen som död, av allt att döma mördad. De tre försöker, med viss hjälp av en kommissarie Lundby och dennes sekreterare, reda ut vad som har hänt - när de inte dricker dansk sprit och äter dansk ost i lägenheten på Landbygatan.

Jag tyckte tyvärr inte att den här var alls så bra som Elvy Ahlbecks två första böcker. Framför allt är själva historien rätt osammanhängande, och jag förstår aldrig varför de tre engagerar sig så. För den som var med på den tiden det gick stora färjor mellan Malmö och Köpenhamn och man åkte till Danmark för att handla sprit och ost är det eventuellt lite nostalgiskt, men det uppväger inte frånvaron av det mesta man vill ha i en bra deckare.

onsdag 13 augusti 2014

88. Håkan Nesser: Människa utan hund


Jag har inte läst så mycket av allt vad Håkan Nesser har skrivit, men det jag har läst har jag i stort sett tyckt riktigt bra om. Nu tänkte jag börja med hans deckarpentalogi om Gunnar Barbarotti i Kymlinge. (På många ställen omnämns serien som en kvartett, som den tydligen var planerad som, men nu har det kommit fem böcker, och där verkar det stanna.)

Första tredjedelen av boken handlar om en familj som träffas för ett födelsedagsfirande strax före jul. Det är pappa Karl-Erik, som fyller 65, och nyss har gått i pension som SO-lärare på högstadiet, och hans dotter Ebba, framgångsrik överläkare, som fyller 40 samma dag. Nypensionerad lärare är också mamma Rosemarie, som undervisat i den originella kombinationen syslöjd och tyska. De ska efter nyår flytta till Spanien, har Karl-Erik bestämt, som han verkar bestämma det mesta i familjen. Ebba kommer resande från Sundsvall med sin man som är konsumföreståndare och sina två söner, en som just börjat läsa juridik i Uppsala och en som går på högstadiet. Ebbas bror Robert kommer, trots allt, trots till exempel sin medverkan i en dokusåpa med åtföljande medial uppmärksamhet, som kanske är en anledning till föräldrarnas flytt. Och deras lillasyster Kristina kommer med man och lille sonen Kelvin ("absoluta nollpunkten", som morfar Karl-Erik kallar honom). Det är en härva av trassliga relationer mellan mer eller mindre sorgliga människor, men de verkar på något sätt så vana vid sina dysfunktionella roller att det är få av dem som faktiskt vantrivs. Alla medverkande utom möjligen Kelvin får sin bakgrund ordentligt redovisad, men Nesser berättar den ledsamma historien med så gott humör att man faktiskt har roligt under tiden.

Barbarotti gör entré på sidan 184, och sedan är det han och polisutredningen som står i fokus. Det gör att boken därefter känns mer stringent och mindre fabulerande - mer klassisk polisroman, om man så vill. Barbarotti är befriande normal för att vara deckarpolis, han har varken magsår eller depression, ehuru han är frånskild och ibland lyssnar på en CD-skiva med musik. Vi läsare vet nästan hela tiden mer än han om vad som har hänt, för familjen berättar inte allt för honom, som de är vana att inte berätta allt för varandra, för då kan det ju bli dålig stämning. Barbarotti är i stort sett en trevlig bekantskap och verkar vara riktigt bra på sitt jobb, inte minst att reagera på de små tonfall och pauser som visar att någon ljuger eller undanhåller något. Lite svårt har jag att acceptera den hjälp han får av slumpen på ett par ställen, men det är förstås sådant som i verkligheten gör att polisen kommer framåt i annars svårlösta fall. Här får det ändå ta nästan ett år från start till mål.

Boken är alltså, som moderna deckare ofta är, på över 500 sidor, och det tycker jag för en gångs skull inte är för mycket. Tvärtom får jag den gamla härliga känslan från bokslukaråldern att den här boken som är så bra gärna får vara riktigt länge. (Och så finns det fyra till!)

Året det hela utspelar sig kan fastställas till 2005, eftersom Blossom Tainton är julvärd på TV.

söndag 10 augusti 2014

87. Hans-Eric Hellberg: Päivi dyker ner


Den här femte boken om handlar om hur Mats och Päivi träffades första gången när Mats kom till rivningskåken Paradiset, där Päivi bor, för att sälja lotter, vilket han inte var så duktig på. Päivi, däremot, är ju framåt och pratsam, och det lyckas bättre när de slår sig ihop. Fallet de tar sig an handlar om arbetsmiljön i det underjordiska garage där Mats pappa Filip arbetar. Ägaren direktör Klemens är en klassisk ond kapitalist som utnyttjar sin personal och låter dem arbeta i lokaler med så låg syrehalt att cigaretterna slocknar. Kvarstads-Posten vill inte skriva om det, eftersom Klemens är stor annonsör.

Omslaget tycker jag är en typisk Hans Arnold-teckning, särskilt greppet att låta direktörens huvud ersättas av en elakt grinande bil.

lördag 9 augusti 2014

86. Elvy Ahlbeck: Mord utan förbindelse


Det är inte bara innehållet som är tidstypiskt i gamla svenska deckare, utan även omslagen (här av Lars Melander). Den här baksidan är precis 50 år gammal i år:


Unga lärarinnor brukar numera inte ha någon framträdande roll som "piggögda spårhundar", utan oftast är det väl numera polisen själv som sköter mordutredningar även i litteraturen. Här dröjer det på grund av väderförhållandena innan landsfiskalen kan komma ut till ön Kalven, så den 22-åriga Verna Grahn får klara sig själv ett tag. Kalven har om jag räknar rätt åtta hushåll, men ändå en handelsbod, Affärn, och en skola för de åtta barn som finns i skolåldern. Alla utom handlaren och hans familj är släkt med varandra och avkomlingar till de första två nybyggarna, Grels och Månsson. Släkterna har sedan gift sig med varandra och är nu inne i fjärde och femte generationen på ett invecklat men i personförteckningen noga förklarat sätt. Det visar sig så småningom att alla dessa relationer inte spelar så stor roll som man kan förledas att tro. Det är ändå lite fler personer än lämpligt, och alla har heller inte riktigt något att göra under delar av berättelsen.

Problemet med att på ett trovärdigt sätt få en grupp människor isolerade från omvärlden har ju lösts mer eller mindre fantasifullt av både kända och mindre kända deckarförfattare. Jag tycker att Elvy Ahlbeck här har lyckats på ett ovanligt trovärdigt sätt. Vädrets makter gör sin insats så ingen kan ta sig till fastlandet och någon gör en insats så telefonerna blir obrukbara. Det är betydligt vardagligare än Tio små negerpojkar, men just därför också lika kusligt, om än på ett annat sätt. Mord utan förbindelse belönades också mycket riktigt med Expressens Sherlock-pris för årets bästa deckare.

fredag 8 augusti 2014

85. Ellis Peters: Djävulens novis


Av olika skäl har det inte blivit så att jag har läst Ellis Peters' böcker om munken broder Cadfael i rätt ordning, men det går rätt bra ändå. I hans eget liv sker det inga stora förändringar, utan han är som alltid örtagårdsmästare i Peter-Pauls-klostret i Shrewsbury och assisterar den biträdande sheriffen Hugh Beringar när något brottsligt har inträffat. Den här delen utspelar sig hösten 1140.

Till klostret kommer en ung man, som vill bli munk. Han blir antagen som novis, det vill säga han ska genomgå den vanliga prövo- och studietiden, men är otålig och vill att det ska gå så fort som möjligt. Broder Cadfael misstänker att det snarare är något i hans förflutna som gör att han vill befinna sig i klostret än en verklig kallelse. Det visar sig inte minst i att han har mardrömmar och talar i sömnen så att de andra noviserna tror att han är besatt av onda makter. Samtidigt har en budbärare från biskopen försvunnit i närheten, och det är inte bara Cadfael som tror att det finns ett samband.

Verkliga historiska händelser under det engelska inbördeskriget spelar större roll i den här delen än de brukar i de här böckerna. Den som är påläst på dem har kanske större utbyte av vissa delar, men kan i gengäld gissa hur det bör gå med någon av intrigens trådar för att det ska fungera. Jag tycker att historien om den plågade novisen och Cadfaels försök att reda ut vad som verkligen har hänt räcker gott och väl, och är som vanligt imponerad över hur alla spår och villospår får sin förklaring vid en tid då man inte kunde ta fingeravtryck eller säkra DNA-spår.

tisdag 5 augusti 2014

84. Erlend Loe: Naiv. Super


Vi läste Erlend Loes Stilla dagar i Mixing Part i vår bokcirkel för ett par år sedan, och han var då en alldeles ny bekantskap för mig. Jag minns den som rolig på ett ganska absurt sätt, men också med en inte alldeles behaglig grundton, eftersom berättaren uppenbarligen inte är riktigt normal.

Den här är något liknande, och kanske är det därför jag inte tycker lika bra om denna, när nyhetens behag inte längre finns där (även om den här kom långt tidigare). Huvudpersonen, den namnlöse berättaren, bor i sin brors lägenhet i Oslo medan brodern är i Afrika, eller möjligen Amerika. Berättaren har i uppgift att faxa den post som kommer till brodern, men det fyller förstås inte hela hans tid, när han dessutom har hoppat av sina universitetsstudier. Han köper därför en bultbräda (jämför omslagsbilden) att sysselsätta sig med på lediga stunder, och fördriver också tiden med att göra listor över saker han har och saker han inte har, när han inte också använder faxen för korrespondens med en god vän som befinner sig ensam på en meteorologisk station någonstans.

Det är mycket lättläst, skrivet på ett bedrägligt enkelt språk, naivt om man så vill. Egentligen handlar det nog om något så stort som meningen med livet, för det är vad berättaren försöker komma fram till. Om kriteriet för en bra bok är en som skiljer sig från andra böcker och som man kommer att minnas så är den här bra, även om jag som sagt har lite svårt med tonen ibland. Och så tycker jag att översättaren kunde ha skrivit talgoxe i stället för köttmes.