lördag 24 februari 2024

20. Maria Nilson: Pixi. Historien om Sveriges mest spridda bilderbok


Litteraturvetenskap behöver inte handla om mer eller mindre officiellt kanoniserade författarskap. Den här boken behandlar snarare ett litterärt fenomen, som jag tror att de flesta är bekanta med, eftersom det har funnits sedan femtiotalet och gått ut i stora upplagor. Något paradoxalt är det då att Pixiboken inte har blivit beskriven tidigare, annat än i förbigående och i någon enstaka artikel. I sakens natur ligger därmed också att den här framställningen på flera ställen lämnar lösa trådar för kommande forskning att ta tag i.

Det är ändå en bra introduktion som stökar undan grundarbetet för den som sedan vill ägna sig åt mer ingående analys. Här finns en historik, byggd både på själva böckerna och på intervjuer med några nyckelpersoner på det ansvariga förlaget, samt några exempel på teman som spelat stor roll i utgivningen. Nära halva boken är en bilaga, bestående av en förteckning över utgivningen, och den föreställer jag mig kan vara särskilt värdefull för den som exempelvis vill skriva uppsats om någon eller något relaterat.

fredag 23 februari 2024

19. Anna Sewell: Black Beauty. The Autobiography of a Horse


Det speciella med den här boken framgår av undertiteln; det är alltså en häst som berättar om sitt liv. Det är förhållandevis konsekvent genomfört, även om han här och var är påfallande kunnig om människornas liv och kan göra reflektioner som inte känns alldeles trovärdiga. Han heter från början Black Beauty och är av fin härstamning, men säljs ett antal gånger och hamnar hos ägare som inte alltid är djurvänner. Han får också andra namn; när han är droskhäst i London heter han helt enkelt Jack efter droskägarens förre häst.

Boken kom ut 1877, när synen på djur var en annan, och hästar var arbetskraft mer än något annat. Författaren har ett ärende, nämligen att hästar ska behandlas väl, eftersom de också är levande varelser med känslor. I tidens anda dras paralleller med lokomotiv och ångmaskiner, som alltså inte får bilda mönster för hur man förhåller sig till hästar. Det går inte att komma ifrån att ärendet ställer sig i vägen för berättelsen. De olika ägare och andra människor som Black Beauty stöter på är stereotyper, som fyller sina funktioner i intrigen, men knappast mer än så. Behövs det en gudfruktig droskägare som låter även hästen vila på söndagar, då låter författaren Black Beauty köpas av en sådan, och behövs det en pretentiös lady som vill använda stuptygel för att hästens huvud ska hållas högt, då finns det en sådan till hands. Där finns också det mer konkreta ärendet, nämligen att stuptygel är ett otyg (som också tack vare boken kom ur bruk).

Jag hade väntat mig något som mer entydigt hörde hemma i hästboksgenren, men på sitt sätt var det här en mer intressant bok än så. Sedan verkar den nog ändå ha haft sitt inflytande på senare tiders flickböcker av typen "X får en ponny".

torsdag 22 februari 2024

18. Mikael Berglund: Ovanjorden


När den här romanen börjar är huvudpersonen Oskar sommarvikarie på förskolan i Ammarnäs i fjällvärlden. Han går där under namnet "fröken Oskar", och det lämnar honom aldrig riktigt, fast det går lång tid innan romanen sätter punkt. Då har han haft anledning att vara från trakten i omgångar, men också att komma tillbaka i olika roller. Namnet blir på något sätt en symbol för att han är utomstående, fast han också på många sätt involveras, särskilt i en familj.

Redan den första sommaren kommer Oskar genom ett av barnen på förskolan, Jon-Erik, i kontakt med Eija, hans äldre syster. Hon är same och renskötare och väntar dessutom barn med en annan renskötare, Ailo, så det finns mycket som talar mot att det någonsin kan bli hon och Oskar. Historien om dem är det som bildar en röd tråd i romanen, men det som allra mest binder ihop den är skildringen av fjällvärlden under alla årstider. Det är inte ens renarna som är de mest framträdande djuren utan myggen, som letar sig in överallt under de månader de inar där. Men det beror nog också på att det är Oskars perspektiv vi får, och vad han än är så är han inte renskötare.

Själv har jag inte minsta relation till denna del av landet, och beskrivningen av myggplågan är verkligen inte säljande. Men det framgår här och var i periferin att det också passerar turister, vandrande eller skidande, och det verkar finnas årstider utan mygg också.

17. Lina Arvidsson: Mörka vrår


Det här ska vara första delen i en serie deckare, som det väl brukas numera i genren, men länge har jag svårt att se hur det ska kunna bli något mer efter den här halsbrytande historien. Huvudpersonen Annie är så personligen inblandad i allting att det närmast krävs en Maria Langs Puck Bure för att komma i kontakt med mysterier av samma dignitet framöver. Men alldeles på slutet finns det en öppning för en kommande intrig.

Här handlar det om att Annie och hennes relativt nyblivne sambo Wille får möjlighet att flytta in i hans barndomshem, ett jättehus i skogen någonstans i Hälsingland. Hans mamma har bott där ensam, men ska nu flytta till det mindre gästhuset (fast det går ju sådär med det, kan man konstatera). Annie är väktare och får jobb i en stugby, där det har varit problem med inbrott, medan Wille är socionom och anställs av kommunen. Ganska snart visar det sig att det finns saker i det förflutna som Annie inte har fått reda på, och varken Wille eller hans mamma är så intresserade av att berätta om dem.

Det som händer balanserar någonstans mitt emellan skräck och deckare, även om Annie är en stabil person som egentligen inte tror på övernaturliga förklaringar till de underliga händelser som det stora huset bjuder på. Det gör också att vi läsare förväntar oss att det hela ska hänga ihop utan att spöken eller andra väsen ska ligga bakom. Och hänger ihop gör det, faktiskt mycket mer än man väntar sig från början, så att det som känns som en rätt ordinär damsel in distress-roman slutar nästan som en pusseldeckare av gammalt klassiskt snitt.

För en gångs skull vet jag var jag fick tipset som ledde fram till boken, nämligen som flera gånger tidigare i podden Deckardårarna (som "finns där poddar finns", som det brukar heta). Nu hoppas jag bara att författaren kan hålla den här nivån i "den svåra andra boken", som podden ibland pratar om.

(Det verkar förresten finnas två Lina Arvidsson som skriver. Den novellsamling jag har läst tidigare är såvitt jag förstår skriven av den andra.)

söndag 18 februari 2024

16. Peter Jackson: Det öppna och det slutna. Religionshistoriska essäer


En essäsamling med så vitt famnande ämnesinnehåll som den här kan bli så spretig att den har svårt att nå sina läsare. Själv har jag haft en av essäerna som kurslitteratur och blev nyfiken på resten. Alla är inte lika intressanta för mig, men jag föreställer mig att det som inte jag tilltalas av kan tilltala någon annan.

Mest fastnar jag för en som i sig spänner över stora avstånd i tid och rum, men tar en av sina utgångspunkter i ett av de berömda Gallehushornen. De hittades i Danmark på 1600- respektive 1700-talen, men är nu sedan länge försvunna (och nedsmälta). Ett av dem hade en runinskrift där bland annat egennamnet Hlewagastiz ingår, och essäns ämne är hur detta namn har paralleller i andra indoeuropeiska språk, och vad det säger om indoeuropeisk kultur.

En annan essä behandlar den del av Hávamál som innehåller episoden om Odens hängning. Den har kopplats till såväl det förkristna blotandet som den korsfäste Kristus, men innehåller så många intressanta komponenter att det nästan är ogörligt att få in dem i en framställning på bara trettio sidor (som också ska rymma en nytolkning av texten på modern svenska).

Och så finns det en beskrivning av julens mytologi, mest om jultomten och hur han har kommit till som en sammanfogning av element från den helige Nikolaus, den nordiske gårdstomten och den anglosaxiska världens personifikation av julen. Det är en fascinerande historia, inte alls så enkel som att det bara är ett antal motiv som har bakats ihop.

Det som är intressant i den här boken är alltså riktigt intressant, även om det finns kapitel som faller vid sidan av vad jag råkar gå igång på. En randanmärkning är att det finns hänvisningar till ett antal bilder, som inte verkar vara med i den här upplagan, vilket är synd.

15. Lars Munkhammar: Silverbibeln. Theoderiks bok


Det här är en bok som inte i första hand, faktiskt mycket lite, handlar om Silverbibelns gotiska text i språkligt hänseende. I stället står själva boken som föremål i centrum, och där är å andra sidan inte mycket osagt. Man får ta del av den miljö, 500-talets Ravenna, där den av allt att döma tillkom, och de olika teorier som finns om hur den så småningom hamnade i 1600-talets Prag, varifrån den kom som krigsbyte till Sverige. (Sedan tog den en tur till Nederländerna innan den återkom till Sverige och donerades till universitetsbiblioteket i Uppsala, där den fortfarande finns.)

Ett kapitel handlar om hur den ‒ eller i varje fall de delar som fanns utställda ‒ stals 1995, en händelse som jag faktiskt inte har något minne av överhuvudtaget, trots att den tydligen ska ha fyllt nyhetssändningar och tidningar. Delarna kunde efter någon månad hämtas i en förvaringsbox på Stockholms centralstation, vilket närmast känns som något hämtat ur en tafflig svensk TV-deckare.

Intressant och välillustrerat är det i alla fall, och jag tror att det är en bok som med behållning kan läsas av den som är mindre intresserad av själva gotiskan än jag.

torsdag 15 februari 2024

14. Johan Espersson: Djuriska


I senaste omgången radionoveller fanns Johan Espersson representerad med ett alster som heter "Kultur i Halland". (För en gångs skull vet jag alltså hur jag har hittat fram till en bok.) Det här är en novellsamling som också utspelar sig i norra Halland, i trakterna runt samhället Åsa, där man kan känna igen sig lite, om man som jag har gästat folkhögskolan. (Läsarna får ursäkta behovet av att skriva er på näsan, men den heter Löftadalens folkhögskola. Åsa folkhögskola finns också, men ligger någon helt annanstans.) Ett par av novellerna utspelar sig inte på svenska västkusten, utan på semester, exempelvis i Italien.

Som vanligt har jag svårt att sammanfatta en novellsamling. Men det handlar ofta om barn eller ungdomar, som inte riktigt trivs med sin tillvaro, eller i varje fall ser för sig att de så småningom ska ha en annan typ av tillvaro. Det gäller inte minst pojkgänget i den sista och längsta novellen, som beskriver ett av dessa oändliga sommarlov, men utan att det framstår som särskilt nostalgiskt. Snarare tror jag att de flesta som har klarat sig ifrån det någorlunda helskinnade är tacksamma, för det är hårda tag mellan gängen i vissa avseenden.

När det gäller prosa i det kortare formatet är det något som inte kommer med i texten ‒ annars blir det ju en roman. Här är berättelserna ofta utsnitt ur tillvaron, så att vi inte får reda på hur det går för karaktärerna. En del kan bli frustrerade av sådant, men själv är jag rätt förtjust i den sortens historieberättande, som lämnar läsaren med egna fantasier kvar.

måndag 12 februari 2024

13. Lewis Carroll: Alice's Adventures in Wonderland



Vi konstaterade vid dagens seminarium om denna klassiska barnbok att även den som inte har läst den tidigare kan ha så mycket bakgrundskunskap att det blir svårt att närma sig texten förutsättningslöst. Det finns ett antal adaptioner i olika medier, men inte minst har formuleringar ur originalet fått sitt eget liv och blivit mer kända än sammanhanget de kommer från. (Sedan är det en annan sak att det finns sådant som är känt för att ha förekommit här, men som faktiskt är äldre än så. Dit hör den galne hattmakaren, för "mad as a hatter" var ett uttryck redan decennier före Carroll, och Cheshirekatten, för "grin like a Cheshire cat" är ännu äldre.)

Fördelen med att läsa den här boken i ett akademiskt kurssammanhang är att man också får anledning att ta del av sekundärlitteratur, där man kan till exempel kan läsa om de olika illustratörer som har förekommit i olika upplagor. Den mest klassiske är nog John Tenniel − det är också hans teckningar som finns i den samlingsvolym jag har − men det finns enligt uppgift över hundra olika. Från början hade Lewis Carroll själv illustrerat det handskrivna manus han gjorde åt verklighetens Alice med efternamnet Liddell, och den versionen finns också med i min volym.

Den ser för övrigt ut så här:


och inköptes i Köpenhamn sommaren 1996 för det facila priset av 49 danska kronor:



På den tiden gjorde man kvitton som inte bleknade på mindre än ett år.

torsdag 8 februari 2024

12. Christoffer Holst: En dyrbar fångst


När jag ser bakåt i bloggen framgår det att jag tydligen har börjat på två olika serier av Christoffer Holst utan att komma vidare i dem ‒ och dessutom utan att känna någon särskild saknad efter dem. Den ena, som var renodlad feelgood, uppskattade jag mer än den andra, som var ömsom feelgood, ömsom deckare, och i de delarna inte ens särskilt mysig. Den här, första delen i en ny serie, är något av samma sak, men här lyckas genrekorsningen bättre av någon anledning som jag inte riktigt själv kan göra reda för.

Det handlar i huvudsak om de två systrarna Louise och Lina, ett något omaka systerpar, eftersom de är halvsystrar med sådär trettio års åldersskillnad och har lärt känna varandra först i vuxen ålder. De har ändå kommit varandra nära, fast det bara är Louise, den äldre av dem, som har en fungerande relation med deras gemensamma pappa. Han verkar se Lina mest som ett pinsamt misstag som man inte ska tala om och långt mindre träffa. Louise har gjort en fin karriär i tidningsbranschen, bland annat med ett magasin som bär hennes eget namn ‒ det må väl vara obetaget att tänka på Amelia ‒ medan Lina har en delikatessaffär på Södermalm. Där, liksom vid ett antal restaurangbesök, får Holst tillfälle att utöva sin bästa sida, att skriva om mat och dryck så läsaren blir sugen. Och i sann feelgoodanda händer det förstås potentiellt omvälvande saker som gör att de båda hamnar i nya utmanande situationer.

Utan att gå i detalj om dem finner sig systrarna så småningom i Vadstena, där jag aldrig har varit, men tror att en hel del läsare kommer att strosa runt i sommar på jakt efter de näringsställen och andra turistmagneter som finns där. Samtidigt har en ung kvinna, nyss utgången från gymnasiet, försvunnit, och henne får man följa i separata kapitel som länge i stort sett på egen hand bildar deckardelen av den här historien.

Man förstår ju att de båda (eller möjligen de tre) spåren ska löpa samman vad det lider, men när de gör det är det alltför slumpmässigt för att jag ska bli helt nöjd. Det beror nog på att jag kommer till den här historien från deckarhållet, där sammanträffanden av den sort som trots allt inträffar i verkligheten inte brukar ses som helt lyckade. Men det är en förhållandevis trivsam väg fram dit, och förutom att skriva om mat och dryck kan Christoffer Holst faktiskt både berätta en historia och skildra karaktärer så att man får sympati för dem. Det skrivs många långt sämre böcker i underhållningslitterära genrer.

Jag brukar också gilla Anja Lundqvist, som är en av de flitigaste inläsarna av ljudböcker på senare år. Men här trampar hon fel ett par gånger för mycket för att jag ska vara nöjd, och osten Brillat Savarin vill jag nog gärna ha med något slags franskt uttal, inte som om det rimmar på "grillat mandarin".