söndag 5 juli 2020

110. Chimamanda Ngozi Adichie: Apollo


"Apollo" är tydligen ett namn på bindhinnekatarr, och det spelar en viss roll i den här berättelsen. Den återberättar en ganska kort tidsperiod i berättarens barndom, nu på några decenniers avstånd, och om interaktionen och relationen mellan honom själv och en av familjens tjänstepojkar. Det är inte så ofta jag får anledning att läsa om Nigeria, men det är alltid spännande med en miljö som inte är alldeles bekant, och jag tänker - som så ofta - att jag borde försöka bredda mitt läsande geografiskt.

109. Albert Uderzo: Asterix på irrvägar


Enligt den varannan-princip som Asterix-skaparna tillämpat är det i det här albumet dags för våra hjältar att ge sig ut på resa, eftersom de förra gången var hemma i Gallien. Färden går till Mellanöstern på jakt efter bergolja, som Miraculix behöver till sin trolldryck. Annars brukar han köpa den av en fenicisk handelsresande, men han har glömt ta med det den här gången (och det är kanske inte heller hela sanningen).

En gimmick i de här albumen är de samtida kändisar som är inplacerade i antika cameo-roller. Ibland är det franska kändisar som inte är så välkända här. Den franske skådespelaren Bernard Blier, till vänster här, var okänd för mig, men desto mer känd är agenten till höger:


I en scen bjuder han Miraculix på "kornlikör från Caledonien" (=whisky) och funderar på "att servera det utspätt med vatten med isbitar i stället".

Som följeslagare i Mellanöstern får Asterix och Obelix en dubbelgångare till René Goscinny, den nu avlidne manusförfattaren, som tecknaren Albert Uderzo på så sätt tar farväl av:


(Lägg märke till namnet Illabeh Thalad. Det vimlar av sådana, liksom av andra ordvitsar den här gången. Det är samma översättare som vanligt, Ingrid Emond, så jag vet inte varför hon varit vanligt inspirerad just här.)

Miljön i Israel med omnejd ger förstås möjlighet till andra kulturella anspelningar:


Och så är det förstås fiskslagsmål hemma i byn, möte med piraterna, vredesutbrott av Caesar och allt annat man har vant sig vid att man ska få.

lördag 4 juli 2020

108. Rachel Cusk: Det är så man gör


Här framträder Rachel Cusk i det korta formatet, men man känner igen hennes sparsmakade stil, där det finns mycket som inte berättas. Här handlar det om ett kompisgäng på skidresa, troligen i Alperna. De träffas inte så ofta längre på grund av arbeten och familjebildning, och en av dem har rentav rest ifrån sin fru och nyfödda. Novellen hade räckt till en roman, men det är inte säkert att den hade blivit lika bra.

107. Albert Uderzo: Det stora bygrälet


Det här albumet är jag alldeles säker på att jag har läst tidigare, vilket inte är fallet med så många av de tidigare. Mest minns jag den skurkaktige Unkelfix:


som jag tycker påminner inte så lite om Gollum. Han intrigerar med romarna för att kunna ta över både hembyn och hövdingens dotter, men så kommer två tappra galler och en druid från en annan by "som vi känner så väl", och det blir förstås inget av med det. Intrigen ska vara inspirerad av Tysklands och Berlins delning, men det finns också ett Romeo och Julia-inslag, komplett med amma och det hela.

Det här är det första albumet med Albert Uderzo som både manusförfattare och tecknare, efter att René Goscinny som skrev manus avlidit. Jag tycker att historien håller god klass ändå.

106. Hans Alfredson: Lagens långa näsa

Lagens långa näsa : 21 kriminalberättelser - Hans Alfredson

Även om det kommer många nya böcker som är bra och som man vill hinna med att läsa eller lyssna på kan man ibland vilja återknyta bekantskapen med något som man har goda minnen av. Första gången jag läste den här novellsamlingen var någon gång på åttiotalet, och jag minns att jag blev överraskad över att Hasse Alfredson inte bara var rolig. Det saknas inte humor i de här berättelserna, men den är ofta svart och drastisk, och ofta slutar det inte särskilt lyckligt. Det kan handla om en brottsling som kommer undan, men till ett mycket högt pris, eller en brottsling som visserligen blir ställd till svars, men där sanningen inte fullt ut kommer fram.

Alfredson själv figurerar på ett närmast autofiktivt sätt som berättare. Den egentliga huvudrollen spelas av hans gode vän, den pensionerade kommissarien Albin Winkelryd, som verkligen har haft en intressant yrkeskarriär. Inte nog med att han varit kommissarie vid Stockholmspolisen, han har också tjänstgjort som ung polis i Skåne - där han förresten lärde känna Alfredson i Lund - och varit internationella polisförbundets representant, utsänd till Costa Negra. Det är en fiktiv militärdiktatur i Sydamerika, som känns igen från andra sammanhang på ett närmast arketypiskt sätt. (Jag har inte läst Gustaf Jansons roman om landet, som är fritt tillgänglig här, så jag vet inte om det är samma land eller ett annat med samma namn.) Ofta har Winkelryd haft hand om mordutredningar, men ibland handlar det om bedrägerier, stölder eller annat, och någon gång är det frågan om det har begåtts något brott alls.

Trots ämnena är det småmysig lyssning i Alfredsons egen uppläsning. Bättre än så här blir kriminalnoveller knappast, tycker jag.

tisdag 30 juni 2020

105. Jesper Ersgård: 1986 III

1986 - S3E1 - Jesper Ersgård

Även om man har hört de två föregående säsongerna av den här följetongen är det inte alltid lätt att följa med när det åks fram och tillbaka i tiden. Det började visserligen 1986, men nu i den tredje omgången avsnitt har man hunnit besöka 1628, 1939, 1963, 2001 och 2017 (och jag kan ha glömt något). Här hamnar huvudpersonerna Elias och Maja dessutom i 2053, vilket ställer höga krav när det gäller de tekniska innovationer som förutsätts ha tillkommit. Det är ju egentligen omöjligt att bedöma trovärdigheten i dem, men man får lagom mycket av det - i alltför många framtidsskildringar blir de huvudsaken.

Det som gör den här framställningen något mer trovärdig än andra tidsreseskildringar är att det är medvetanden - själar, om man så vill - som förflyttar sig, medan kropparna stannar kvar. För att kunna hoppa i tiden behöver man också en kropp att byta medvetanden med, och därför dyker det ibland upp någon okänd i en kropp man har intill sig. Men trovärdighet är ju något högst relativt - pun intended - i den här genren.

Det är hur som helst spännande att se hur det ska gå, och man får nog en upplösning som tyder på att det inte kommer fler säsonger. Det känns alldeles lagom, faktiskt.

lördag 27 juni 2020

104. Helene Flood: Terapeuten


Huvudpersonen, berättaren - och terapeuten - Sara bor i ett under ständig renovering varande hus med sin man Sigurd, arkitekt. Det är inte utan att deras liv blir exempel på hur en yrkesperson försummar sitt privatliv på just det område där det borde finnas kompetens. En morgon tar Sigurd farväl och åker till landet, där han ska träffa några gamla vänner över en långhelg. Sara sätter sig som vanligt i sin mottagning, inredd ovanpå garaget. Hon får ett telefonmeddelande från Sigurd att han har kommit fram och att allt är som det ska. Men senare på dagen ringer en av hans vänner och undrar var Sigurd är, för han har inte alls dykt upp. Det här är utgångspunkten för historien, som dels handlar om vad som har hänt Sigurd, dels hur Sara och Sigurd har haft det fram till dess.

Det blir spännande på ett inte alltför gastkramande sätt, när Sara själv försöker nysta i det hon inte har vetat om, för det finns förstås en förklaring till varför Sigurd inte gör som han har sagt att han ska. Samtidigt har hon vissa skäl att inte dela med sig till vem som helst av sitt liv, och man måste inte ha läst mycket litteratur av den här sorten för att tidvis misstänka att hon heller inte är ärlig mot läsaren om allting. Upplösningen är möjligen inte det mest eleganta i den här boken, även om det får allting att hänga ihop. Jag hade önskat mig något mer realistiskt i förhållande till hur karaktärerna har tecknats under resans gång.

onsdag 24 juni 2020

103. Nora Szentiványi: De väntande


Författaren till den här novellen har ungerskt ursprung, bodde länge i Sverige och bor nu sedan ett bra tag i Norge. Det är också där huvudintrigen utspelar sig, med en anonym huvudperson i den typiska norska miljön "stuga på fjället". Där får han tillfälle att reflektera över tillvaron för dem som flyr till Norge, inte minst ensamkommande ungdomar. Det är ett potentiellt tungt ämne, men genom ett ganska distanserat berättande blir det aldrig outhärdligt.

Den här lilla volymen har kommit utanför Novellix' vanliga utgivning i boxar om fyra stycken.

102. Douglas Foley: Bårhuset

Bårhuset - Douglas Foley

Den här samlingen med ett dussin noveller är ibland makaber, ibland magisk och ibland helt realistisk. Jag kan för lite om magisk realism för att placera den där, men det vore värt att fundera vidare på, tror jag. Titelnovellen handlar om en sommarjobbare som transporterar döda kroppar på ett stort sjukhus och är redan genom ämnesvalet aningen makaber. Sedan blir det ännu värre med både de levande och de döda medverkande.

Om jag ska ge något omdöme blir det nog "ojämn". De bästa historierna är verkligen bra, men det ingår också några som lämnar mig ganska likgiltig.

måndag 22 juni 2020

101. Patricia Highsmith: En man med många talanger


Det här är inte den sortens deckare där man söker efter en mördare, för han finns på plats redan från början. Det är Tom Ripley, en ung amerikan som skickas till Italien för att hämta hem rikemanssonen Dickie Greenleaf. Dickie är helt ointresserad av att resa hem och ta över sin fars tråkiga båtbyggarfirma, när han kan vara i Italien och måla, och ett litet tag lever han och Tom på de pengar som trots allt kommer hemifrån. Tom har också lite pengar som han har fått för att täcka utgifterna under sin resa, men så småningom inser väl mr Greenleaf senior att han inte kommer att se någon av de unga männen igen särskilt snart.

Tom blir däremot alltmer besatt av Dickie och övertar på ett mycket handlingskraftigt sätt dennes identitet. En del inslag är möjligen lite för fantastiska för att vara riktigt trovärdiga, men man får tänka på att det utspelar sig vid en tid när avstånden var långa, och att de befinner sig i Italien där ganska få personer har träffat dem båda. Det spännande är alltså inte vem som har gjort vad utan om och hur Tom ska klara sig undan. Det blir faktiskt spännande på allvar ändå, när de som forskar i vad som har hänt är så nära, så nära, men ändå inte inser hur det hänger ihop.

Själv är jag också fascinerad av hur det går att resa runt utan mål i halvår i sträck, hyra ett palats i Venedig, gå på cocktailparties, måla lite när man känner för det, och tydligen inte ha minsta bekymmer för att pengarna ska ta slut. Det är en livsstil som jag tror det skulle gå att vänja sig vid, även om femtiotalets Italien väl var betydligt billigare att leva i än dagens, och att acceptansen för ett sådant liv är mindre idag ändå.

Det finns en känd film byggd på boken, som jag har sett för ganska länge sedan, men den verkar ha tagit sig vissa friheter som jag inte är säker på är förbättringar.

måndag 15 juni 2020

100. Elly Griffiths: En cirkel av sten

En cirkel av sten - Elly Griffiths

Har man följt med i den här bokserien ända fram till nu - det här är bok nummer elva - vet man att man inte bara får en deckargåta utan att det också handlar en hel del om huvudpersonernas privatliv. Det brukar jag inte efterlysa i deckare, men här fungerar det ovanligt bra. Rättsarkeologen Ruth och poliskommissarien Nelson (han har ett förnamn också, men det används nästan bara av hans fru) har ju en dotter tillsammans, och hon har vuxit till sig så att hon faktiskt är en personlighet som får utrymme på egna meriter. Hängande löst från förra boken är förstås att Nelsons fru (som jag tror aldrig kallas mrs Nelson) väntar barn. Och så är det några kolleger till Ruth på universitetet, några poliser i Nelsons team samt några privata vänner. Det känns som att träffa gamla vänner, hade jag skrivit, om det inte läte så klyschigt.

Den här gången har intrigen anknytningar både geografiskt och personellt till det allra första fallet som Ruth och Nelson arbetade tillsammans med, en mördad flicka som hittades nedgrävd nära Ruths hem ute vid saltängarna. Det blir oväntade återseenden och ett fall som har lite för mycket gemensamt med det tidigare för att det ska kännas riktigt bra. Någonstans strax efter mitten är det hopplöst trassligt, men sedan löser det sig, förstås, även om det ser illa ut ett tag. En aning om trasslets dimensioner får man av att veta att det gäller dels ett likfynd, där liket är flera decennier gammalt, dels ett färskt bortrövande av ett spädbarn, dels slutligen ett mord i nutid. Vi kan förstås tänka oss att de alla hör ihop, för varför skulle de annars vara i samma bok, men hur är inte så lätt att veta.

Inte nog med att detta är bok nummer elva, det är den sista som för närvarande finns på svenska. Det ska komma en till i höst, om planerna håller, och känner jag mig själv rätt kommer jag att lyssna på den också. Inläsningen av Angela Kovacs är minst halva nöjet med de här böckerna.

onsdag 10 juni 2020

99. Bo Gräslund: En mästare förklädd. Sven Delblanc som Bo Balderson


Bland teorierna om vem som skrev under pseudonymen Bo Balderson finns den att det skulle ha varit Sven Delblanc. Här argumenterar Bo Gräslund för detta med stor frenesi. Han är uppenbarligen väl inläst på båda författarskapen och staplar argument och exempel, så att man som läsare - i varje fall jag - inte ser skogen för bara träd. Det är onekligen gott om likheter, men eftersom bokens syfte är att bevisa den tes Gräslund vill bevisa är det svårt att vara säker på vilken vikt som ska läggas vid dem. Det är svårt inte minst eftersom vi inte får några argument eller exempel som skulle tyda på något annat.

Själv har jag sedan tidigare fäst mig vid att Bonniers har sagt sig skola avslöja Baldersons identitet när han inte längre är i livet, och så har ju inte skett (Delblanc avled två år efter att den sista Balderson-boken kom ut). Det måste ju inte vara sant att Bonniers ska göra så, men jag ser ingen anledning för dem att ljuga om det.

98. Prinsessan Christina: Hon kallades Daisy. Att finna en farmor


För någon månad sedan, den 1 maj, var det jämnt hundra år sedan kronprinsessan Margareta avled. Hon lämnade efter sig fem barn, bland andra nuvarande kungens far, som var äldst med sina fjorton år, och maken, den blivande Gustaf VI Adolf. Det var förstås en katastrof, som har kastat sin skugga över familjen. Nu har prinsessan Christina, kungens syster, skrivit en bok om den farmor hon aldrig lärt känna, vare sig direkt eller indirekt - av någon anledning har det inte talats mycket om henne i familjen.

Eftersom författaren har haft tillgång till Bernadottebiblioteket, och också utgår från sig själv och sammanhang hon har upplevt, blir det en bok som ingen utomstående hade kunnat skriva. Inte minst är bildmaterialet värt att framhålla som både rikt och varierat. Något foto har man kanske sett förr, men det allra mesta är sådant som normalt inte visas.

Margareta var född som brittisk prinsessa, barnbarn till drottning Victoria, och därmed kusin till nuvarande drottningens farfar. (Som det brukar i den här sortens böcker myllrar det av släktförbindelser, och det är inte alltid lätt att hålla reda på dem. Till hjälp finns det ett släktträd på slutet.) Hon och hennes blivande make träffades i Egypten och var av allt att döma inte ett resonemangsparti. Allt tyder på att de hade ett lyckligt äktenskap i de femton år de fick tillsammans.

Själv fäster jag mig mest vid en episod när Margareta i slutet av sitt liv gästar väninnan Madeleine d'Otrante på Elghammar. Det kommenteras inte vidare, men deras respektive döttrar, Ingrid, som så småningom gifte sig med den danske tronföljaren Frederik, och Madeleines dotter Margareta blev också goda vänner. Och i tidernas fullbordan gifte sig Ingrids dotter Benedikte (som alltså är syster till nuvarande danska drottningen) och Margareta d'Otrantes son prins Richard av Sayn-Wittgenstein- Berleburg.

tisdag 2 juni 2020

97. Tomas Kindenberg: Här var det mörkt

Här var det mörkt - Tomas Kindenberg

Det här är en liten novellsamling på bara drygt en timme, men den rymmer ändå många noveller, eftersom de är någon eller några minuter vardera. "Mikronoveller" kallas de i motsvarande baksidestexten hos ljudbokstjänsten.

Det är av den anledningen inte alldeles lättlyssnat, för en del är så korta att man inte hinner in i berättelsen innan den är slut. Men många av historierna är bra och kombinerar svart humor med absurditeter. Jag tror att det här är ett exempel på något som vore bättre att läsa i pappersform, inte för att det inte är bra, utan just för att det är bra, och man skulle vilja umgås med texten på ett annat sätt.

torsdag 28 maj 2020

96. W. F. Harvey: August Heat

August Heat - W. F. Harvey

En novell som har sin egen Wikipedia-artikel finns det inte så mycket nytt och originellt att säga om, inser jag. Men den är bra, den här lilla spökhistorien utan spöken, och uppenbarligen en klassiker, även om jag inte kände till den innan. Den finns förresten i fulltext på nätet om man vill läsa själv. Den är på elva minuter både intrikat och ändå så avskalad att den verkar bedrägligt enkel.

(Tyvärr är den här inläsningen inget vidare. Inläsaren har så underliga betoningar att jag inte hade lyssnat vidare om det hade varit så mycket längre, och ljudnivån är för låg för att man ska kunna lyssna på något annat sätt än med hörlurar, och knappt då fungerar det. Leta upp en annan inläsning; det finns flera på YouTube, till exempel.)

95. Karin Lövgren Nilsson: Anna, i skuggan av Alfred


Utgångspunkten för den här boken är en händelse 1915, när arkitekten Alfred Arwidius hittades död i sitt badrum. Så långt har det inte tidigare varit en hemlighet, inte heller att han dog av koloxidförgiftning på grund av en defekt gasledad varmvattenberedare. Men det har inte varit allmänt känt att det samtidigt i samma badrum också dog en ung flicka, Anna Jönsson, som var fabriksarbeterska. Karin Lövgren Nilsson skriver mer om henne än om Alfred Arwidius, och det må väl vara ursäktat med tanke på att det tidigare har varit omvända proportioner, och att Arwidius lämnat efter sig ett livsverk i form av ritade byggnader.

Författaren reder omsorgsfullt ut de bådas familje- och släktbakgrund, deras levnadsvillkor när de dog och det som hände efter deras död. Arwidius var ogift och utan familj förutom en ogift syster som han bodde tillsammans med; Anna var yngst i en ganska stor och mycket fattig familj i Malmös enklare kvarter. Genom Annas mor, som tidvis arbetade för Alfred Arwidius bör de ha varit bekanta. Det här gör förstås också att man undrar vad som låg bakom att de alls befann sig nakna tillsammans i ett badrum. Om han bara hade velat låta henne bada fanns det ju ingen anledning att han själv skulle befinna sig naken i badrummet tillsammans med henne.

Det blir faktiskt riktigt spännande med grävandet i arkiv och tidningslägg. Det här visar om inte annat att det finns mycket att hämta i sådana sammanhang även om helt vanliga människor. Sverige har varit ett ordnat samhälle med koll på sina undersåtar, och det kan man förstås vara tacksam för nu.

tisdag 26 maj 2020

94. Anders de la Motte: Höstdåd

Höstdåd: Årstidskvartetten - Anders De La Motte

Av oklar anledning kom jag inte vidare i den här serien om fyra deckare, var och en om en årstid, efter att jag läste den första som sommarföljetong för snart fyra år sedan. Men nu har det varit mycket uppmärksamhet i anslutning till att den sista har kommit ut, och då tog jag mig för att lyssna på den här, som alltså är nummer två. Egentligen tror jag inte det spelar någon roll vilken ordning man tar dem i, för det är nya personer och fristående intrig i var och en.

Det gemensamma är i stället trakten de utspelar sig i. Det är nordvästra Skåne, på och omkring Söderåsen, men i fiktiva samhällen. Den här gången heter de Nedanås och Mörkaby, och man känner igen dem på det generiska sätt som Anders de la Motte är imponerande skicklig att förmedla. Där finns kommunalrådet som oförtrutet arbetar för sin ort och för att fjärrtågen ska stanna igen, där finns en dominerande industri som behöver ytterligare mark för att kunna fortsätta sin verksamhet och där finns en lokalpolis som är en integrerad del av samhället.

Lokalpolisen får dessutom en ny chef, Anna Vesper från Stockholm, en erfaren mordutredare som egentligen är överkvalificerad för att hamna i en liten sömnig ort där brottsligheten mest består av misshandel och bilstölder. Men hon har sina egna anledningar att flytta tillsammans med tonårsdottern Agnes och terriern Milo. Naturligtvis går det inte alldeles smärtfritt för henne att bli chef på ett nytt ställe - det krävs ju något för att det ska bli en intressant historia att berätta.

För tjugosju år sedan dog en ung man i ett stenbrott i närheten av Nedanås, och även om fallet ansågs vara en olycka har det fortsatt att hemsöka hans familj och de vänner som var där när det hände. Nu finns det dessutom tecken på att någon vet mer än vad som har kommit fram tidigare. Och så har man en ny polis som gärna vill visa sig nyttig.

Det upplägget har man ju läst förr - något ouppklarat i dåtid som påverkar nutiden så att det börjar hända saker. Det här är varken bättre eller sämre än de flesta sådana moderna deckare i det avseendet. Det som lyfter den är miljön med de höstgula bokskogarna och de smala skogsvägarna på åsen. Till sist blir det en upplösning som jag inte såg komma, och jag kan faktiskt inte bestämma mig för om jag tycker den är usel eller lysande. Det får i alla fall en del saker att hänga ihop som jag hade avskrivit som bara miljöskapande.

lördag 16 maj 2020

93. Annika Norlin: Jag ser allt du gör


Åtta noveller i lite varierande längd ryms i den här volymen; någon är uppåt femtio sidor, men de flesta är så långa som noveller brukar i novellsamlingar. Det handlar ofta om personer som inte fullt ut är delaktiga i samhället utan lever sitt eet liv på gott och ont. Det kan vara medlemmarna i ett punkband på turné i Tyskland eller en kvinna i Gällivare som har förlorat ett barn och bara ger sig ut och går utan mål i flera veckor. Min favorit är "Aliens vid Piteälven", om en amatörfilmskapare som nu långt efter att han gjorde sina hemproduktioner på åttiotalet ska lokaliseras av en mycket liten men hängiven skara fans.

Flera gånger har jag konstaterat att det är svårt att skriva om novellsamlingar, i bemärkelsen att faktiskt skriva något om samlingen, inte de noveller som ingår. Här gäller det i lika hög grad som vanligt, men det får inte tolkas negativt. Det här är en läsvärd samling, även om den spretar åt lite olika håll ibland.

onsdag 13 maj 2020

92. Sven Olov Karlsson: Årsboken


Med utgångspunkt från årets månader har Sven Olov Karlsson skrivit tolv noveller som utspelar sig nära nutid, kanske under 2019, rentav. De flesta handlar inte om storstaden utan om personer som på olika sätt befinner sig långt från den grupp som mest syns och hörs i nyheter och debatt. Någon är gammal och sjuk, men en del är unga och aktiva, bara inte med sådant vi annars läser eller hör mest om. Och årstidernas växlingar är närvarande, ibland i bakgrunden, men nästan alltid är det något med varje novell som gör att den inte skulle kunna utspela sig någon annan månad.

Omslaget och dess anspelning på almanackan återkommer i en av novellerna, där det finns en hög med sådana almanackor bevarade efter en äldre släkting som har noterat temperatur och väder. Det har stark igenkänningsfaktor för mig. I november månad träffar vi en frilansjournalist - oviktigt egentligen, men det finns små pärlor från den tillvaron - som hamnar på akuten med njursten. Även det har jag varit med om, låt vara att det var lugnare där än det var för honom.

Novellsamlingar är nästan alltid svåra att återberätta, recensera och samtala om. Det är inte heller alltid lätt att se hur de ingående berättelserna bildar en helhet utöver att de är samlade inom samma pärmar - alltför ofta tycker jag det känns som om författaren har städat byrålådan. Men här finns den övergripande strukturen, en genomgående ton och ett sympatiskt perspektiv. Det räcker - annars blir det något som närmar sig en roman. Ibland är det inte det man vill ha, vare sig som läsare eller författare.

tisdag 12 maj 2020

91. Jan Mårtenson: Vampyren

Vampyren - Jan Mårtenson

En lång upptakt, där antikhandlaren Johan Homan är på semester i Rumänien och bland annat besöker Draculas slott, följs av en lång andraupptakt, där han några månader senare är inbjuden på älgjakt genom en bekantskap han gjorde i Rumänien. Efter mycket om och men är det ändå någon som dör, dessutom ovanligt spektakulärt för att vara i de här mysdeckarna. Men det känns ändå som om den här kantrar åt fel håll och innehåller för mycket kulturhistoria och för lite intrig. Att läsarna vid det här laget - elfte boken och 1983 - hade vant sig vid kulturhistoriska inslag betyder inte att intrigen får sättas på undantag. Till och med jag, som inte hör till de mest observanta, tycker att det är för många lösa trådar på slutet. Men när det ska redogöras för ett hus som passeras i Stockholm lämnas ingenting osagt.

Ett inslag verkar däremot ovanligt bra den här gången, nämligen det obligatoriska receptet:


Det är för ovanlighetens skull inte Homan som bjuder en dam, utan damen som har bjudit hem honom. Av flera ställen på nätet verkar denna provençalska tomatlåda vara en rätt som fler har fastnat för, och inte bara i teorin, utan faktiskt också lagar i praktiken. Vitlöken är ju bra mot vampyrerna.

onsdag 6 maj 2020

90. Rainbow Rowell och Faith Erin Hicks: Pumpkinheads


Det var bloggen Kulturkollo som tipsade mig om den här amerikanska serieromanen. Den är nog avsedd för läsare som är yngre än jag, snarare jämnåriga med huvudpersonerna Josiah och Deja, som går sista året på high school. De jobbar som vanligt på hösten extra på en pumpkin patch, vilket verkar vara ett begrepp i Hallowe'ens hemland, och förefaller vara en sorts säsongsbundet nöjesfält med pumpaanknytning. Där kan man äta diverse pumpaprodukter och förlusta sig, till exempel i en labyrint i ett majsfält.

Jag blev inte helt begeistrad av den här historien. Den påminner för mycket om tonårs-TV, enkannerligen Beverly Hills och Dawson's Creek, som jag i och för sig hade stor glädje av när de sändes, men lite grann har vuxit ifrån. Just Dawson's Creek finns det ett antal beröringspunkter med, inte minst att huvudpersonerna är av olika kön men goda vänner ändå. Och så pratar de lika oavbrutet. Ganska förutsägbart är det också, och jag är ändå inte den som brukar se alltför subtila antydningar.

söndag 3 maj 2020

89. Malin Lindroth: Rolf

Rolf - Malin Lindroth

Om inte den här boken hade varit så kort, knappt tre timmar, hade jag nog inte hört den till slut. Den är inte uppenbart dålig, men den säger mig i stort sett ingenting. Omtalet på nätet får mig att tro att problemet ligger hos mig och inte hos boken.

Rolf är i övre medelåldern och just nu lärarvikarie på komvux efter en mycket kort akademisk sejour för några decennier sedan. Den har han uppenbarligen inte riktigt kommit över ännu, liksom han inte är tillfreds med så mycket annat i livet. In i det livet kommer så Pinkie, komvuxelev med självskadebeteende. Vad de ser hos varandra förstår jag inte, inte heller varför de agerar som de gör, och det är nog det som skapar störst motstånd hos mig. Redan på första sidan (eller motsvarande) får man reda på att Rolf har dödat Pinkie, och att texten han skriver, det vill säga boken vi läser, är hans bekännelse. Men jag får aldrig klart för mig hur det hänger ihop, utöver det mycket konkreta skeendet (och knappt det ibland). Det korta formatet får mig att tro att det finns mer, som inte berättas, men då får det antydas bättre, om jag ska hänga med.

lördag 2 maj 2020

88. Halfdan Pisket: Medborgare


Sista delen i den här trilogin handlar om James, tecknarens/författarens far, som kommit från Turkiet till Danmark, och så småningom skapar sig en stadig tillvaro utan droger, kriminalitet och fängelsevistelser. Men det tar tid att komma dit; länge lever han i vad som numera kallas utanförskap. Men Danmark och världen tränger sig på en och annan gång, påfallande ofta genom TV:





och där blir det genast relaterbart för mig, som har haft tillgång till dansk TV en stor del av den tid det handlar om.

Långa avsnitt i den här delen är tecknade helt utan texter, vare sig textplattor eller pratbubblor (som förresten genomgående är mycket ovanliga), och det brukar jag ha svårt för. Här fungerar det ovanligt bra, av något skäl som jag inte riktigt kan göra klart för mig själv. Frågan är om inte det här är det starkaste av de tre albumen.

fredag 1 maj 2020

87. Sankt Brendans sjöfärd


Här hade jag tänkt mig att få läsa om en riktig resa från Irland till Nordamerika före Columbus, men så var det inte. Det är en berättelse om abboten Brendan och hans sjuåriga sjöresa, som de flesta numera anser inte har verklighetsbakgrund. Det är inte heller så konkret i detaljerna att man alltid kan veta vart han kom, förutom att det verkar plausibelt att knyta stora fårhjordar till Färöarna och vulkanutbrott till Island.

När jag läser här och var på nätet om Brendan är faktiskt det mest intressanta att han på spanska ibland kallas Samborombón, vilket återanvänts som geografiskt namn i Argentina.

86. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix i Belgien


Det här blev det sista Asterix-albumet med manus av René Goscinny, som avled medan tecknandet pågick. Det är ändå piggt i sin genre, tycker jag, särskilt om man betänker att det är nummer 24 i ordningen. Man börjar ju känna igen greppen, men de används här så att man tycker att det är ett trevligt återseende, inte en tjatig upprepning.

Belgien lämpar sig väl som scen för den drift med stereotyper som är huvudsaken i de album som utspelar sig utanför Asterix' galliska hemby. Här dricks öl och äts rejäla måltider, och upphovet både till pommes frites och moules frites passerar förbi. Det förekommer också en del belgiska kändisar, varav inte alla är välkända i Sverige, men två av dem känner man i alla fall igen:


Det är på något sätt typiskt att det är två seriefigurer och inte verkliga belgare.

torsdag 30 april 2020

85. René Goscinny och Albert Uderzo: Obelix & Co


I Asterix-albumen är det vanliga att något modernt fenomen blir föremål för satir, i varje fall de gånger inte Asterix och Obelix är ute på äventyr i ett främmande land (som blir föremål för satir). Den här gången är det kapitalismen eller kanske marknadsekonomin. Intrigen går ut på att romarna genom att sysselsätta inte bara Obelix utan också många andra med att producera bautastenar passiviserar den aggressiva galliska byn. Bakom det står den sluge Caius Absurdus:


som fått låna anletsdrag av Jacques Chirac. Det här albumet kom långt innan han blev president, men han var faktiskt premiärminister ganska kortvarigt på 70-talet, då det bör ha tecknats.

Ett par romerska legionärer känner man också igen:


men annars är det mer allmänna samhällsföreteelser än personer som drabbas av satiren.

tisdag 28 april 2020

84. Lars Lönnroth: Geijerarvet. En historia om dikt och galenskap


Lars Lönnroth är både professor emeritus i litteraturvetenskap och barnbarns barnbarns barn till Erik Gustaf Geijer, så det faller sig inte onaturligt att han skriver en bok som denna. Snarare är det förvånande att han inte har gjort det tidigare, särskilt som han gjorde omfattande förberedelser för några decennier sedan genom en enkät till då levande ättlingar. Nu blir det underlaget å andra sidan en del av historien, när de flesta av den svarande generationen är avlidna.

Själv är jag relativt likgiltig inför Geijer, och eftersom det här till viss del är en traditionell släktkrönika som börjar från början och fortsätter framåt tar det ett tag innan jag tycker att det faktiskt blir intressant. Det krävs egentligen att släkten har vuxit så att det går att göra jämförelser mellan syskonskaror och kusingenerationer, och då kan man konstatera att det finns gott om kända personer bland avkomlingarna. Förutom bokens författare och hans bror Johan, politiker i Vänsterpartiet, är det hans moster Lis Asklund, hans morbror Olof Lagercrantz, hans kusiner Marika och David Lagercrantz och hans mormors kusin Agnes von Krusenstjerna, för att nämna de kulturellt verksamma. Om det nu beror på ett genetiskt arv eller att uppväxtmiljön stimulerat sådan sysselsättning så är de ändå många och framgångsrika. En ovanligt stor andel släktingar, mest kvinnor, har också drabbats av psykisk sjukdom. Där är det kanske ännu svårare att fastställa vad som beror på arv och miljö; det verkar i alla fall som om miljön i vissa fall utlöst vad som kan ha varit en benägenhet för bipolaritet.

Det blir lite skvallerkrönika här och var, men många av de omskvallrade är personer som själv har producerat sig frispråkigt i skrift, och författaren verkar också ha tagit hänsyn till nu levande vid urvalet av vad han berättar om. Jag var mer inriktad på de efterlevande, och fick som sagt vad jag sökte efter ett tag. Men om anfadern lärde jag mig i alla fall att han är mannen bakom formuleringen "en händelse som ser ut som en tanke", vilket jag verkligen inte hade en aning om.

söndag 26 april 2020

83. Halfdan Pisket: Kackerlacka


Andra delen i den här serietrilogin för huvudpersonen, författarens far, från Turkiet till Danmark. Det innebär att det blir mer bekanta kulturyttringar:


och omgivningar:


Han lever inte ett alldeles välordnat liv, vare sig privat eller yrkesmässigt, men ännu har författaren själv inte kommit till världen. Mitt relativt svala intryck efter första delen har ljumnat något, men mest för att det nu känns som om man vill knyta ihop säcken med den sista delen.

lördag 25 april 2020

82. Axel Åhman: Klein


För en gångs skull vet jag var jag har fått tips om en bok, nämligen i tidskriften Vi läser, som jag någon gång ibland tar del av på biblioteket. Alltför ofta lyckas jag mellan tips och läsning ha glömt var och hur det gick till.

Elva noveller ryms i den här volymen på sådär 170 sidor, och de utspelar sig otvetydigt men oftast ganska diskret i Finland. Någon gång - se länken ovan - blir det mindre diskret, som när det badas bastu, men annars är miljön en glesbygd som hade kunnat finnas i norra Sverige, om det inte vore för dialekten i replikerna. Till de diskreta inslagen hör också omnämnandet av "riksåttan", som säkert är tillräcklig ledtråd till lokaliseringen för inhemska läsare, men som jag förstås behövde googla.

Om det finns något tema är det de manliga huvudpersonernas vardagliga kamp med mansrollen, men det låter tråkigare än vad det blir. Ganska ofta är det faktiskt roligt, lite rörande och med viss igenkänningsfaktor - och en stor dos lättnad att man har en viss sorts ångestålder bakom sig.

Ett intressant drag är att en del av novellerna hakar i varandra med ett gemensamt persongalleri, där någon huvudperson kan återkomma i periferin i en annan novell, kanske vid en annan tidpunkt i livet. Greppet är använt av Jonas Karlsson, men jag tycker inte det känns alltför stulet här, snarare återanvänt på ett nytt sätt. Däremot lyckas jag nu omedelbart efter läsningen inte koppla samman alla novellerna, men det kan finnas subtila anknytningar som jag inte var uppmärksam på.

Intressant är också att det på ett par ställen blir tydligt att det finns en en svenskspråkig kultur på nära håll som vi i Sverige ofta inte har en aning om. En anspelning i förbigående fick mig också att googla och upptäcka Stormskärs-Maja, av allt att döma en TV-klassiker av Raskens' kaliber, men helt okänd för mig.

81. Mats G. Larsson: Kensington 1898. Runfyndet som gäckade världen


Kursen i runologi är avslutad, men som vanligt finns det mer som man kan att läsa vidare om. Föremålet för den här boken passerade vi på kursen lite för snabbt för min smak, men då är det bra att det finns hela böcker att fördjupa sig i.

Runstenen som det handlar om hittades i Minnesota 1898 och är daterad 1362 med en ovanlig sorts siffror i ett femtalssystem. Den har varit föremål för studier från och till under hela tiden sedan upptäckten, även om expertisen tidigt ansåg att den inte kunde vara från 1300-talet, utan av allt att döma var ganska nyproducerad när den hittades. Sedan har det hela tiden också funnits ett läger som hävdat stenens och inskriftens äkthet.

Mats G Larsson skriver både om stenen som sådan, om svenskättlingen Olof Öhman som upptäckte den och om vad som har hänt i debatten om fyndet. Så småningom landar han i slutsatsen att Öhman också var den som låg bakom tillkomsten av inskriften. Jag är inte säker på att jag håller med i varje detalj om hur det har gått till - det är verkligen en detaljerad genomgång - men att det inte är gjort av nordbor i Amerika på 1300-talet är alldeles klart. Om inte annat visar det att man kan ha nytta av kunskaper i språkhistoria i de mest skilda sammanhang.

fredag 24 april 2020

80. Rosa Liksom: Överstens brev till Maria



Den här novellen ansluter till författarens roman Överstinnan, som jag inte har läst. Det känns tyvärr som en nackdel, inte för att det krävs förförståelse för att ta till sig den här berättelsen, men den känns inte som om den motiverar sin existens på egen hand. Jag blir heller inte klok på vad som är fiktion, för i en kort inledning figurerar författaren själv på ett sätt som mer än antyder att det finns en verklighetsbakgrund. Det diskuteras vidare i det samtal mellan författaren och producenten som också finns att lyssna till, men jag vet inte om det gjorde mig så mycket klokare.

torsdag 23 april 2020

79. Jónas Reynir Gunnarsson: Syrran



Dagens radionovell har temat självskadebeteende, och muntrare ämnen kan man ju tänka sig. På något sätt balanserar ändå den här historien på rätt sida om gränsen för det uthärdliga, och samtalet med författaren var inte mindre intressant. Det skrivs annat på Island än dystra deckare, tydligen.

onsdag 22 april 2020

78. Pia Juul: Pojkspolingen



Dagens nordiska radionovell har en påtaglig atmosfär av det nutida Danmark. Den är lite lös i konturerna, men inte alls så lös som gårdagens. Snarare är den relativt generisk i sina beskrivningar, så att man själv får fylla i detaljerna - och också gör det. Pia Juul kände jag inte till sedan tidigare, men det beledsagande samtalet med henne gjorde mig nyfiken på att läsa mer.

tisdag 21 april 2020

77. Roskva Korizinsky: Inez



Dagens radionovell är norsk, men det är egentligen inte mycket som placerar in den i en konkret miljö. Det är symptomatiskt, för både handling och personer är vaga, för min del alltför vaga för att jag ska kunna uppskatta den här berättelsen. Möjligen är det den lyssnade formen som ställer till det för mig; om jag hade läst själv hade jag bättre kunnat vara uppmärksam på de subtila signaler som nog trots allt finns.

måndag 20 april 2020

76. Klas Östergren: Uppståndelse i sportstuga



Radioföljetongen har novellvecka, den här gången med fem noveller, var och en skriven av en författare från ett av de nordiska länderna. Sverige representeras av Klas Östergren, som jag inte har läst mer än ett par noveller av tidigare, men nog uppskattar mer i det formatet än i romanform.

Mycket av det som brukar nämnas som kännetecken för en novell finns med här. Få karaktärer, en avgränsad episod, en en oväntad upplösning, allt det finns med. Östergren berättar med en lätt ironisk distans till både karaktärerna och handlingen, och det fungerar på ett sätt som det inte hade gjort i en roman.

Ska jag vara kritisk mot något är det att lyssningen inleds med ett kort samtal mellan författaren och producenten, där det ingår vad jag skulle vilja kalla en spoiler. Det hade kunnat sparas till det längre samtal som finns att höra i appen, och som man mer naturligt väljer att höra efter själva novellen.

75. Agnès Desarthe: Ät mig


Vi i vår bokcirkel har goda erfarenheter av förlaget [sekwa] som ger ut franskspråkig litteratur i översättning. Den här var vi också samstämmigt positiva till, särskilt som vi var flera som konstaterade att vi inte hade hittat till den på egen hand. Men nu är jag benägen att faktiskt försöka läsa något mer franskt än tidigare även när jag själv väljer bok.

Huvudpersonen Myriam har, när vi träffar henne, just fått tag i en lokal där hon öppnar restaurang. Hon har heller ingenstans att bo, utan sover där på nätterna, och verkar överhuvudtaget ganska oförankrad i tillvaron. Vad det beror på är en del av spänningen i boken, så det ska inte diskuteras här, men hon är inte bara vad gäller restaurangrörelsen en person som låter saker hända och bli som de blir. Kommer det in någon som verkar vilja jobba hos henne så får han göra det, och om hon får tag i vissa ingredienser så bestämmer det vad som står på menyn. Jag blir lite nervös av hennes oförmåga eller ovilja att planera, men inser också att det är ett skickligt sätt av författaren att teckna hennes karaktär.

På något sätt är detta en omisskännligt fransk bok. Det är något med miljön, ett kvarter i Paris, där det finns en blomsterhandel, ett bageri och nu alltså också en liten restaurang, som gör att det inte skulle kunna vara någon annanstans. Och då används det inte billiga trick som att namndroppa gatunamn på varje sida eller ens att det serveras ostron.

Vi var som sagt nöjda med bokvalet den här gången. Det är lätt- och snabbläst utan att vara alltför lättviktigt och visade sig också vara en bok med ganska mycket att diskutera - utan att för den skull servera stora livsdilemman som instuderingsfrågor.