lördag 28 mars 2020

45. Karin Smirnoff: Missing People



Karin Smirnoff skriver här inte om Jana och Bror, som är hennes huvudpersoner i den snart avslutade trilogin från Smalånger. Men det är fortfarande Västerbotten och personer i relativt oharmoniska omständigheter. Missing People kommer och frågar efter en försvunnen äldre man, men det är egentligen inte huvudsaken i historien, utan den handlar om det par som har köpt en sommarstuga, kanske i hopp om att det därmed ska bli lite bättre mellan dem. Sedan blir det en berättelse som inte ska refereras, för den vinner på att höras utan förförståelse.

44. Margareta Lindholm: Syskonen



Syskonen Bror och Maria är huvudpersoner också i Margareta Lindholms roman Skogen, men den här novellen utspelar sig ganska långt innan de händelserna. Jag har inte läst romanen, men blir sugen på den, faktiskt eftersom novellen känns lite tunn och oavslutad. Stämningen är det inget fel på, men handlingen är bara en episod som inte blir till något riktigt, känns det som.

43. Jens Lönnaeus: Clara


En traditionell beskrivning av den här spänningsromanen skulle vara att huvudpersonen är berättaren Vilhelm, som flyttar från Göteborg till Malmö och hyr ett rum i en lägenhet av Clara. Men frågan är om det inte egentligen är titelrollen Clara som är huvudperson - hon är i varje fall den som driver handlingen framåt genom sitt agerande. Till det hör att hon som villkor för uthyrningen har att Vilhelm ska uppträda som hennes pojkvän. Det gäller bara utåt; hemma har de varsitt rum och bor som vem som helst som delar lägenhet.

Spänningen uppstår genom allt det vi läsare inte vet. En del av det delar vi med Vilhelm, som inte heller får reda på varför han förutsätts spela denna roll. Men Vilhelm har också sina anledningar att spela med i detta absurda upplägg, som väl hade fått de flesta att backa ur. Bostadsbristen är ju som den är, men inte så alarmerande att man måste acceptera vad som helst för att få hyra ett rum.

Mycket av handlingen utspelar sig i lägenheten i det här huset i korsningen Bergsgatan-Spångatan:


och Vilhelm och Clara lever en stor del av sina liv i området runt Möllevångstorget. Det var egentligen min stora behållning med boken, eftersom jag jobbar bara ett par kvarter bort. Det är omisskännligt Malmö på 2010-talet, och eftersom Vilhelm är inflyttad har han tillfälle att reflektera över det, någon gång lite övertydligt. Själva historien är lättläst och mestadels spännande, men kanske inte alldeles trovärdig när det kommer till upplösning och avslöjande.

fredag 27 mars 2020

42. Charlotte Perkins Gilman: Den gula tapeten



När Radioföljetongen sänder noveller brukar det vara en per avsnitt, men den här krävde två. (SAOB definierar "radioföljetong" som "roman l. novell o. d. som uppläses i radio uppdelad i mindre avsnitt under en längre l. kortare tid", vilket väl borde betyda att detta är både en radionovell och en radioföljetong.)

Hur som helst, den är en klassiker, och jag hade aldrig hört talas om den förr. Den är ett exempel på tidig feministisk litteratur, och dessutom en skräckhistoria - och inte bara för dem som inte gillar feminism. Den nervklena huvudpersonen skriver dagbok, ett grepp som närmast inbjuder till att berättaren är opålitlig. Det är onekligen effektivt, även om jag tror att en nutida läsare ser vart det hela bär hän på ett sätt som kanske samtiden inte gjorde.

söndag 22 mars 2020

41. Helena Öberg och Kristin Lidström: Kattvinden



Någon gång ibland fungerar bokbloggosfären fortfarande så att man kan få ett boktips i en blogg man följer - så hittade jag fram till den här formmässigt originella boken för en åldersgrupp som jag inte har mycket kontakt med annars. Den består av en inledning och en avslutning som huvudsakligen är text, och däremellan av ett långt avsnitt som berättas i bilder. En aning om fördelningen får man genom att se på det övre snittet, där textsidorna är vita och bildsidorna i färg:


Även i bildavsnittet finns det korta texter:


men det domineras av bilder över hela uppslag, suggestiva, ibland närmast surrealistiska, om än inte på det här exemplet. Det är de som skapar stämningen i berättelsen genom sina mättade färger och växlingen mellan detaljer och översiktsbilder. Upplägget gör boken befryndad med Thornhill, som jag läste för några månader sedan, men den här är något mindre utrerad, och definitivt riktad till en yngre målgrupp.

Historien berättas av Manda, en flicka i nutid, som lever sitt liv genom mobilen och den kontakt hon därmed kan hålla med sin kompis som har flyttat till Shanghai. Manda och hennes mamma bor tillfälligt - även om det verkar ha blivit längre än avsett - på Mandas farfars mäklarkontor. Manda får följa med honom till ett stort gammalt hus som han ska sälja, och så händer det mystiska saker där, ungefär som det brukar i stora gamla hus i barnböcker. Men det som lyfter historien är mellanavsnittet, som handlar om farfars barndom, och som förstås har anknytning till historien i nutid. Avslutningen är ovanligt elegant för genren och hade inte skämt en vuxenbok.

Även om jag är sådär fyra gånger så gammal som den tilltänkta läsaren fångas jag av både bild och text. Man får hoppas att omfånget på 350 sidor inte avskräcker ungdomarna, för formen gör det snabbläst, även om man bör låta bilderna ta sin tid.

torsdag 19 mars 2020

40. Oyinkan Braithwaite: Min syster, seriemördaren


Charmiga lillasystern Ayoola har en olycklig benägenhet att ta livet av sina pojkvänner, och ordentliga storasystern Korede rycker in och städar upp och transporterar lik, när så behövs. Förutsättningarna för historien är alltså inte alldeles realistiska - jag tycker de påminner om den svarta humorn hos Roald Dahl eller kanske Alfred Hitchcock. Spänningen uppstår genom att vi läsare först efter hand får reda på varför systern gör som hon gör, och vad i systrarnas förflutna som gör att det faller sig naturligt för Korede att hjälpa till. Ganska tidigt i handlingen undrar jag också om det kommer att hända fler gånger, när det redan är ett etablerat mönster.

Det utspelar sig i Lagos i Nigeria, en miljö som jag inte möter i litteraturen särskilt ofta, för att ta till i underkant. Bara det är ett skäl att läsa den här boken, som mellan galenskaperna ger intressanta inblickar i vardagen i en nutida afrikansk storstad. Det är mer likt valfri västeuropeisk metropol än jag hade väntat mig, men systrarna har sin bakgrund i en välbärgad familj, ska sägas. Det finns säkert delar av samhället som mer motsvarar mina fördomar om hur det skulle se ut, och där ett par unga systrar inte har tjänstefolk och bil.

Huvudsaken i den här boken är intrigen, och den är absolut kompetent berättad. Däremot är det inte ett under av djup i karaktärerna eller ett språk som motiverar att man läser om formuleringar i ren njutning. Men som förströelseläsning är den bättre än mycket annat, och annorlunda på ett positivt sätt. Det förvånar mig inte att baksidesfliken meddelar att "filmrättigheterna är redan sålda".

måndag 16 mars 2020

39. Elly Griffiths: Den mörka ängeln

Den mörka ängeln - Elly Griffiths

Den här tionde boken i serien om rättsarkeologen Ruth Galloway fortsätter sömlöst från den föregående, faktiskt på samma plats och i samma scen. Efter äventyren med den utredningen - det kändes tidvis mer som äventyrsroman än deckare - känner Ruth att hon behöver semester. Tillfället yppar sig när hon blir kontaktad av en gammal bekant, en italiensk arkeolog, som gärna vill att hon kommer och tittar på ett skelett han har hittat. Det ställer vissa krav på intrigen när de bekanta karaktärerna från tidigare böcker ska få anledning att också resa till Italien - och dessutom delta i en mordutredning. Det lyckas inte fullt ut, men miljöombytet är ändå inte oävet. Den italienska byn verkar vara fiktiv, men plausibel.

Om man har hållit ut ända hit i serien är det inte bara för deckargåtorna, utan också för att man är intresserad av hur det ska gå med Ruth och hennes icke-förhållande till kriminalöverkommissarie Harry Nelson, som hon har en dotter med. Ruth är nog egentligen nöjd med att leva ensam, fast alldeles ensam är hon ju inte med dotter och katt. Nelson har varit nöjd med att leva med sin fru, som dessutom blev gravid i förra boken. Men så statiskt får det förstås inte vara, och här händer det lite på den fronten, vilket dock inte till alla delar får sin upplösning. Men det finns en bok till, och ska komma ytterligare en senare i år, om jag har förstått det rätt.

lördag 14 mars 2020

38. Per Olov Enquist: Livläkarens besök


Den här romanen beskriver en dramatisk period i dansk historia. Den unge kungen Christian VII är mentalsjuk, och hans livläkare Struensee lyckas styra landet i ett par år genom att utöva kungens enväldiga makt. Dessutom har han ett förhållande med drottningen och blir far till ett av hennes barn.

Det är egentligen synd om de flesta personerna i den här historien. Kungen är uppenbart oförmögen att vara envåldshärskare, men hade kanske kunna ha ett behagligare liv med sin hund och sin page i ett annat sammanhang och omhändertagen på bättre sätt. Drottningen har som tonåring skickats till ett främmande land för att gifta sig och har inte mycket att förströ sig med när Struensee erbjuder sällskap. Inte ens Struensee verkar riktigt lycklig; han drivs inte av egna maktanspråk men vill reformera landet i upplysningens anda. Det finns förstås mäktiga fiender som har helt andra uppfattningar.

Jag har ofta svårt med romaner om verkliga personer. Den här är ändå trovärdigt berättad, men jag får ibland påminna mig om att man nog inte vet om kungen sade precis så just då. Men jag inser inte helt den språkliga storhet som brukar nämnas apropå Enquist.

söndag 8 mars 2020

37. Montague Rhodes James: A Warning to the Curious

A Warning to the Curious

Här får man bland annat återknyta bekantskapen med martellotorn, och det visste jag ju sedan tidigare vad det är. Förutom det förekommer det nedgrävda kungakronor från den anglosaxiska tiden med föregivna magiska egenskaper.

36. Montague Rhodes James: Oh, Whistle, and I'll Come to You, My Lad

Oh, Whistle, and I'll Come to You, My Lad - Montague Rhodes James

Montague Rhodes James' noveller handlar ofta om någon som hittar något gammalt föremål som antas besitta övernaturliga egenskaper. Den här gången är föremålet en gammal visselpipa, men vet man bara att man är med i en James-novell bör man låta bli att vissla i den. Nu vet tyvärr inte huvudpersonen det.

35. Montague Rhodes James: Casting the Runes

Casting the Runes - Montague Rhodes James

Runor är skrivtecken och inte mer magiska än andra sådana. Men det finns en uppfattning om att de kan användas för att kasta förbannelser över folk, och det är vad som händer i den här novellen - eller om det nu finns någon naturlig förklaring till det som händer.

34. Markus Tullberg: Patriarkens död


Det slutna rummet är ett återkommande inslag i de här små deckarna av Markus Tullberg. Här är det ett orört snötäcke som praktiskt nog visar att ingen utomstående har kunnat mörda baronen på herrgården. Valter Green är på besök hos herrgårdens granne och får tillfälle att visa sina talanger på ett nytt fall.

Det är ett familjedrama som lånar en del av Agatha Christie och hennes efterföljare, och sämre förebilder kan man ju ha. Baronens fem barn har var och en sin anledning att önska livet ur fadern, och de är inte heller särskilt goda vänner inbördes. Det säger sig självt att det inte går att få plats med djupare karaktärsskildringar på knappt hundra små sidor, men inom de ramarna tycker jag att var och en av de misstänkta etableras imponerande raskt och entydigt.

Det kan finnas de som tycker att det här är klyschigt. Själv småler jag i stället för att sucka när gamla klassiska deckaringredienser dyker upp, eftersom de hanteras med kärleksfull hand. Förutom de nämnda finns det förstås ett bibliotek att samla de misstänkta i på slutet, och så ett antal detaljer som har sin betydelse för lösningen, och som jag därför inte säger något om.

fredag 6 mars 2020

33. Anna Jansson: Dotter saknad

Dotter saknad - Anna Jansson

Anna Jansson är uppe i tjugoen deckare om den gotlandsbaserade polisen Maria Wern, noveller och diverse oräknade. Jag har inte kommit mig för att prova mer än något i det kortare formatet, mest för att jag känner mig så långt efter redan. Men med den här boken börjar hon en ny serie som utspelar sig i Örebro med omnejd, kallad "Bergslagens blå". Själv hade jag inte kunnat motstå att döpa den till "Närke noir".

I huvudrollen finns polisen Kristoffer Bark, som har rätt mycket i bagaget. Det mest relevanta för deckarintrigen är att hans dotter försvann (nästan) spårlöst för fem år sedan, natten efter sin möhippa. Men det vore ju inte svensk deckare om han inte också hade ett trassligt privatliv, mest manifesterat av dotterns mamma, hans alkoholiserade exhustru, som han känner visst ansvar för fortfarande.

Dotterns försvinnande upptar Bark mer än vad som är nyttigt, och när det i samma sommarstugeområde hittas ett lik efter en annan försvunnen kvinna har han svårt att inte koppla samman de båda fallen. Sedan myllrar det på ganska duktigt med fler trådar till det förflutna och aningen för många karaktärer. Jag tycker ändå att det mesta är fullt godkänt ända fram till upplösningen, som verkligen inte alls är trovärdig utifrån hur saker har presenterats fram till dess. En del avslöjanden borde med rimligt polisarbete ha kunnat göras långt tidigare, och en del trådar knyts inte alls ihop - och då talar vi inte om den cliffhanger som mer än antyder att det kommer fler delar i serien. Tråkigt nog färgar det förstås av sig på intrycket.

torsdag 5 mars 2020

32. David Vikgren: Materialvägensägen


Det här är den fjärde som jag läser av de fem diktsamlingar som är nominerade till Sveriges Radios lyrikpris. Man hade kunnat tro att jag skulle börja vänja mig vid genren, men så är det alls inte. Den här samlingen tror jag ändå att det är meningen att man i stor utsträckning ska uppleva med fokus på språkljuden, inte så mycket innehållet, även om det nog finns ett sådant också. När jag väl inser det går det bättre, för det här är stundtals något av samma lek med allitteration och annat som hos Lennart Hellsing, för att nämna någon som jag tänkte på.

tisdag 3 mars 2020

31. Naima Chahboun: Äpplen och päron


Jag fortsätter med de nominerade till Sveriges Radios lyrikpris, men fick återigen tag på en diktsamling som jag inte begriper mycket av. Den här är av den sorten där man förstår alla ord, men inte vad de ska betyda tillsammans. Till formen är den dessutom spretig, indelad i avdelningar som var och en rymmer textstycken av ganska olika karaktär. Någon avdelning består av korta avsnitt som faktiskt har raka marginaler och till synes är prosa.

lördag 29 februari 2020

30. Marit Kapla: Osebol


Trots omfånget på drygt 800 sidor är det här en ganska snabbläst bok. Den består av intervjuer med de flesta invånarna i Osebol, en by i norra Värmland, där Marit Kapla själv har vuxit upp. Texten är satt med ojämn högerkant, korta rader och sällan fulla sidor, så det känns som att läsa poesi. Det är något med det grafiska som gör att man läser långsammare och låter formuleringarna sjunka in på ett sätt som man inte hade gjort om varje intervju fick några sidor vanlig text.

En del av invånarna är födda på platsen eller i närheten, men det finns också inflyttade. En del av dem kommer långt bortifrån, Nederländerna och Ungern, men har sökt sig till lugnet och naturen. Utmaningen för både dem och de infödda är att hitta något att leva på hela året. Vissa veckopendlar, andra har vanliga jobb i någon tätort, men både barn och vuxna får långa dagar när restiden kommer till.

Eftersom några minns hur det var i byn så långt bakåt som för sjuttio eller åttio år sedan blir det också en Sveriges historia i litet format. Osebol är inte unikt, utan ett exempel på landsbygdens utveckling, när samhällsservicen centraliseras och arbetslivet förändras.

fredag 28 februari 2020

29. Agnes Ravatn: Fågeltribunalen


Man är ovan vid att nya böcker kan vara på under 200 sidor, men det borde fler vara, tycker jag. Den här historien är sparsmakad, närmast minimalistisk, men då räcker formatet. Alltför många böcker är dubbelt så långa utan att ha mer att säga.

Persongalleriet består egentligen bara av två medverkande, Allis Hagtorn och Sigurd Bagge. Hon kommer till honom för att hjälpa honom att få ordning på trädgården runt hans ensligt belägna hus, och därutöver laga tre mål mat om dagen, städa och handla. (Expediten i affären finns med på ett litet hörn, förresten.) Miljön är i stort sett huset och tomten med brygga och sjöbod, och så affären där Allis gör de nödvändiga inköpen. De båda huvudpersonerna är utlämnade till varandra och därmed är samspelet mellan dem en stor del av historien.

Men så finns det också sådant som inte berättas, åtminstone inte förrän efter ett tag, och inte heller då fullt ut. Sigurds hustru är frånvarande, och det är anledningen till att han behöver någon som tar hand om hushållet. Allis har en anledning att vilja ha ett arbete på ett ensligt ställe utan alltför mycket kontakt med omvärlden. Hon tänker "Så häpnadsväckande lätt det är att lämna allt, tänkte jag. Fattar folk det? Det borde faktiskt inte få komma ut." Tillsammans med det som faktiskt berättas skapar det en stämning som inte kan kallas annat än olycksbådande. Vem av de två som är mest underlig i sitt uppträdande växlar.

Det mest fascinerande med den här boken är att den blir så spännande, fast det händer så lite.

lördag 22 februari 2020

28. Maria Adolfsson: Mellan djävulen och havet


Maria Adolfssons Doggerland är en självständig önation i Nordsjön mellan England och Danmark, och har en del gemensamt både med Storbritannien och Skandinavien. Hon har lyckats väl med att skapa en fiktiv miljö som inte blir ett sagoland, utan framstår som om det skulle kunna finnas, om inte om hade varit. Till det som jag tror är nytt i den här boken hör att landet har en egen toppdomän på nätet.

I huvudrollen, liksom i de tidigare böckerna, återfinns polisen Karen Eiken Hornby, medelålders med ett förflutet som återigen gör sig påmint, den här gången kanske ännu mer än innan. Hon är kompetent på det hon gör, men gissningsvis för kantig och självständig för att bli riktigt framgångsrik i karriären. Det gör henne å andra sidan till en mer intressant karaktär än en helt harmonisk person hade varit.

Intrigen den här gången har två spår, och om det finns någon svaghet är det just det, och kopplingen mellan de båda spåren. Det ena handlar om en våldtäktsman, ovanligt brutal även för att vara fiktiv, och det andra om världsartisten Luna. Hon är född och uppvuxen på Doggerland, och har nu återkommit för att i hemlighet spela in material till en ny skiva efter många års tystnad. Men så försvinner hon spårlöst, och helst ska hon inte efterlysas alltför officiellt för att undvika medieanstormningen.

Av något skäl som jag inte helt kan identifiera fungerar de här böckerna bäst för mig när jag kan läsa långa sjok i taget. (Den förra läste jag till stor del på akuten, men det är jag glad att inte göra till en tradition.) Kanske är det att få sjunka in i den fiktiva doggerska miljön som behöver få ta sin tid.

fredag 21 februari 2020

27. Jan Mårtenson: Middag med döden

Middag med döden - Jan Mårtenson

Det mest förvånande med den här, den tionde deckaren om antikhandlaren Johan Homan, är att han först nu är på matlagningskurs i Grythyttan. Det känns snarast som något han kunde göra varje år med tanke på recepttätheten i intrigerna. Det är förresten inte bara matlagning som ingår, utan diverse restauranggöromål, och praktiskt nog är det Homan själv som får servera en förgiftad sorbet till mordoffret. Eftersom det inte är Maria Lang som har skrivit drivs gästgiveriet inte av Carl-Jan Granqvist utan av en fiktiv krögare, och alla kursdeltagarna och övriga gäster är rimligen också påhittade.

Har man läst de tidigare böckerna - eller lyssnat, som jag gör - så vet man vad man får. Det är ett slutet sällskap som från början verkar vara okända för varandra, men så småningom visar sig känna varandra sedan förr på olika sätt. I sällskapet finns den obligatoriska unga damen som Homan kärar ner sig i samt någon som han har gemensamma bekanta med sedan sin tid i Uppsala. Framställningen är förhållandevis omständlig, och för den som har svårt att följa med rekapituleras händelser och överväganden både som inre monolog och i Homans samtal med den unga damen och med hans vän Calle Asplund på riksmordkommissionen. Den här gången är historien berättad med en uppbruten kronologi som inte är alldeles lyckad. Men på något sätt är det trivsamt och hörvärt ändå.

måndag 17 februari 2020

26. Monica Rehn: Moratorium


Inledningen till den här spänningsromanen utspelar sig på nittiotalet, och det är den händelsen som finns avbildad på omslaget. En scoutstuga brinner under ett sommarläger, och ett av barnen dör. De två ledarna, David och Jonathan, döms inte för något, men särskilt Jonathan brottas med svåra skuldkänslor, eftersom de båda drack alkohol och nattbadade i stället för att vara på plats där de borde. Ett decennium senare försvinner han spårlöst, och ytterligare ett decennium därefter blir David kontaktad av Jonathans pappa, en känd och rik affärsman, som vill ha utrett vad som ligger bakom försvinnandet. David har under tiden hunnit både bli advokat och förlora titeln, och han har all anledning att ta ett uppdrag som innebär en chans för honom att sanera sin privatekonomi.

Förutsättningarna tar sin tid att etablera med en ovanligt uppbruten kronologi. Det är ovant i en modern spänningsroman att det inte rafflar igång på högvarv - förutom branden då, men den är snabbt överstökad. Men sedan blir faktiskt boken bättre och bättre efter hand som David dras in i sin undersökning och i Jonathans familj, som han en gång i tiden kände väl, men inte har haft kontakt med på många år. Slutet, som jag annars tycker brukar vara den svaga sidan i den här sortens litteratur, är faktiskt både trovärdigt och överraskande, en alltför sällsynt kombination. Någon av twisterna såg jag komma, men inte de mest avgörande, och de känns ändå fullt logiska. Av allt att döma är det här en bok som inte kommer att ingå i en serie - också alltför sällsynt - men man kan hoppas att det kommer mer av Monica Rehn, för detta var hennes första.

söndag 16 februari 2020

25. Mats Källblad: Hundra år i samma klass


Den här volymen har en tillkomsthistoria som inte är alldeles lätt att reda ut. Den rymmer fyra delar, varav den första är nypublicerad här, och handlar om författarens mormor och hennes bakgrund i en statarfamilj, vilket definierade en stor del av hennes liv. Hon födde sedan elva barn, inte så vanligt ens på fyrtio- och femtiotalen, och det är en gripande historia om hur hon försöker försörja sin familj utan något vidare stöd av maken.

De tre följande delarna är tidigare publicerade separat och handlar om Mats' egen uppväxt i Osby på åttio- och nittiotalen, även om hans alter ego här heter Isak. Han spelar i band och tecknar, men vill göra något annat av sitt liv än att arbeta på fabrik för att försörja sig. En viktig person är också Molly, som inte heller har en bakgrund i "den kulturella medelklassen" - tvärtom, måste man säga.

Eftersom delarna är tillkomna under lång tid spretar stilen en del, naturligt nog. Men helheten är definitivt något mer än delarna, och är absolut läsvärd fortfarande.

24. Peter Handke: Berättelse om ett liv



Nobelpriset till Peter Handke 2019 blev som bekant omdebatterat, och jag har därefter inte haft någon större lust att bekanta mig med hans författarskap. Men jag har ju ett pågående projekt att försöka läsa något av varje pristagare, även om det avancerar mycket långsamt och ojämnt, och ibland känns som om det är för många kvar för att det ens ska vara meningsfullt. Nu gav i alla fall Radioföljetongen möjlighet att lyssna på en kort historia av honom, bara sex knappt halvtimmeslånga avsnitt, och då kändes det lika bra som något annat för att få det gjort.

Den här biografiska romanen är så gammal som från 1974 och skriven i anslutning till att författarens mor tog sitt liv. Det är alltså hennes liv det handlar om, från början till slut, nyktert och sakligt redovisat. Det är inte ointressant, men vad det är som definierar nobelprisnivån förstår jag inte alls. Ur motiveringen, "för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet" är det väl snarast det sista som kan vara aktuellt här, men den stora språkkonsten måste vara mer påtaglig annorstädes.

fredag 14 februari 2020

23. Montague Rhodes James: The Haunted Dolls' House

The Haunted Dolls' House - Montague Rhodes James

Den här lilla läskiga novellen kan tolkas som att den handlar om en mardröm. Men i så fall är ägaren till det hemsökta dockskåpet inte ensam om att drömma den, för även antikhandlaren som han har köpt det av visar sig ha drömt samma sak. För att inte tala om att det verkar ha hänt i verkligheten.

22. Montague Rhodes James: The Uncommon Prayer-Book

The Uncommon Prayer-Book - Montague Rhodes James

Man ska eventuellt vara mer påläst än jag på vad The Book of Common Prayer är, liksom om Oliver Cromwell, för att riktigt uppskatta den här novellen. Men så fick man anledning att bilda sig lite. Som så ofta hos James förekommer det ett engelskt lantgods med något antikt och värdefullt föremål samt något övernaturligt.

torsdag 13 februari 2020

21. Anna Alemo: Alla hjärtans längtan

Alla hjärtans längtan - Anna Alemo

Liksom föregående novell utspelar sig denna i Lund, men utan särskilt utpräglad lokalfärg. Den är till innehåll och ibland även formuleringar mycket lik den förra, och så bra var inte konceptet att det håller för sådan upprepning. Det är här en after work och inte en klassåterträff, men snyggingen som huvudpersonen mot sin vilja kärar ner sig i är lika mörk och hårig som den förre och har lika spontant reagerande genitalier.

Inläsningen är inte heller något vidare. Det är gott om konstiga betoningar, och dessutom mycket av vad jag kallar Stil-frasering (efter radioprogrammet i P1). Den går ut på. Att man gör paus. Efter vart tredje. Eller vart fjärde ord. Och går upp. I slutet av frasen.

Nu har jag provat det här och kan återgå till något jag vet att jag uppskattar.

20. Anna Alemo: Alla hjärtans väntan

Alla hjärtans väntan - Anna Alemo

Det här är inte vad jag normalt läser (= lyssnar på), men jag såg att en av mina blogg- och bokcirkelkompisar hade läst denna och en novell till av samma författare. Även om hon inte var översvallande ville jag ge det en chans med tanke på Lundaanknytningen (jag bor i kommunen).

Tyvärr är det för lite Lund för att det ska kunna bli bra av den anledningen, bara några korta anspelningar på miljöer. Intrigen om en skolåterträff hade kunnat utspela sig var som helst. Mycket till intrig är det förresten inte, för man inser ganska tidigt vartåt det lutar. Det ska bara ånga lite om huvudpersonerna först

onsdag 12 februari 2020

19. Birgitta Bergin: Toktanten

Toktanten - Birgitta Bergin

Det här är en sorts litteratur som jag tror att många uppskattar att lyssna på snarare än att läsa med ögonen - i varje fall var det så för mig. En pappersbok tror jag faktiskt inte att jag hade läst ut. Det är en skäligen enkelt uppbyggd historia, rättframt berättad utan särskilda finesser. Men den är lagom spännande och lagom medryckande för att fungera i den här formen.

Scenen är sommarstugeområdet Lövudden, numera också innehållande en del helårsboende. Där har några sedan länge sammansvetsade familjer fått en ny granne, som börjar med att se till att ett pågående nybygge får byggstopp. Och sedan fortsätter det med gränstvister och bråk om servitut och allt man kan tänka sig. Ett tag i början undrar jag över om det inte är så att Toktanten, som hon snabbt kommer att kallas, helt enkelt har rätt gentemot ett kollektiv som inte kan hantera en utomstående. Men det visar sig så småningom att hon helt enkelt är spritt språngande galen, så till den grad att det efter hand inte blir helt realistiskt i fiktionen. Det utesluter inte att det skulle kunna vara realistiskt i verkligheten, där man ju får acceptera sådant som inte passerar när det är påhittat. Mer än en gång tänker jag på TV3:s Grannfejden.

Det är alltså inte genomgående feelgood, men visst finns det inslag av det. En hel del löser sig på sätt som man inte blir oerhört överraskad av. Däremot är upplösningen av den stora konflikten inte särskilt lyckad, utan lämnar snarare läsaren/lyssnaren med ytterligare frågetecken.

söndag 9 februari 2020

18. Ann Jäderlund: Ensamtal


Detta är ännu en av de nominerade till Sveriges radios lyrikpris, men till skillnad från den föregående är detta faktiskt dikter som det går att läsa med viss behållning, även om man inte förstår dem fullt ut. Det är ordknappt och avskalat, så man frestas att läsa för fort, när det sällan står mer än tjugo ord per sida. Men så upptäcker man vad som återkommer - floden, ister - och börjar fundera på det och bläddra fram och tillbaka. Men man noterar att diktsamlingar tydligen inte har baksidestexter som skulle kunna hjälpa en in i läsningen.

17. Barbro Lindgren och Anna Höglund: Titta Hamlet


Barbro Lindgren arbetar här vidare i sin egen tradition från pekböckerna om Max och bearbetar världens väl mest kända pjäs på ett sätt som har viss släktskap med Henrik Langes fyrrutingar. I den här formen:


och med antropomorfa djur i rollerna:


blir det tydligt hur absurt originalet är.

Jag hade inte hittat till den här boken om den inte hade stått på seriehyllan på biblioteket, men återigen undrar jag var gränsen mellan serie och bilderbok ska dras.

16. Simon Gärdenfors: Simons 120 dagar


Den här pocketstora självbiografiska serieromanen är produkten av att Simon Gärdenfors i fyra månader 2007 hyrde ut sin lägenhet (med vägglöss och allt) och reste runt i landet till personer som erbjudit honom mat och husrum i ett par dagar. Det leder till intressanta möten, och inte alls bara med storstadsbor i hans egen ålder, utan också med en strutsfarmarfamilj i Markaryd, för att nämna något.

En del av dem han bor hos känner han sedan tidigare:


men verkligen inte alla. Det är nog tur att det inte var ett längre projekt, för tidvis känns det aningen destruktivt:

15. Judith Kiros: O


Utan att gå så långt som att kalla det ett projekt har jag ambitionen att under 2020 läsa mer utanför min komfortzon. Därute befinner sig - bland mycket annat - poesi. Ett sätt att göra urvalet är att snegla på prisbelönta verk, som det samiska verseposet häromsistens, eller i varje fall de nominerade till något framstående pris. Sveriges radios lyrikpris får väl anses höra till de mer etablerade, och där får man fem diktsamlingar från 2019 att börja med, varav detta är en.

Den här lilla volymen innehåller inte bara dikter utan också korta prosastycken, med två olika radavstånd, om det nu spelar någon roll för tolkningen. På ett eller annat sätt ska verket relatera till Shakespeares Othello, så mycket har jag förstått. Men därutöver är det inte mycket jag begriper, och det är inte heller den sortens dikt som man kan uppleva utan att till varje pris förstå. Just nu känns det som om uppförsbacken är ganska brant i den här genren.

lördag 8 februari 2020

14. Ingvild H. Rishøi: Vinternoveller


Det är vinter i alla de tre noveller som ingår i den här norska samlingen, men mest påtagligt i den sista, om en flicka i övre tonåren som är på flykt med sina två småsyskon, på väg till en god väns vinterstängda stuga. Både den och de två andra handlar på olika sätt om vuxna som inte tar sitt vuxenansvar och om barn som därför måste göra det i stället.

Formatet, tre noveller på mellan ungefär trettio och ungefär sjuttio sidor, samlade i en volym, är aningen utmanande. De är fristående, men har något tematiskt gemensamt, som säkert kan analyseras ytterligare. De är längre än man nu är van vid att noveller är, och därför inte helt lämpliga att läsa i en sittning, även om jag nu har gjort det (det är ganska små sidor, förresten). Men språkligt och innehållsligt är de inte komplicerade, även om det är en enkelhet som inte ska förväxlas med ytlighet, tvärtom.

onsdag 5 februari 2020

13. Tomas Zackarias Westberg: Total panik


Den här serieromanen med endast helsidesbilder handlar inte bara om panikångest, även om den återkommer regelbundet:


som den gör i livet. Det är också ett utsnitt av några för författaren/tecknaren omvälvande år med händelser som inte direkt hjälper honom att må bättre. Men han lyckas stanna på rätt sida av linjen så det inte blir outhärdligt.

12. Jason: Den hemlighetsfulla mumien


Antropomorfa fåglar och hundar är ju stapelvara i seriemediet, men norrmannen Jason - signatur för John Arne Sæterøy - gör något eget av det, tycker jag. Det är korta historier på en eller några sidor, ofta lätt absurda och med mycket lite text:


Replikerna är på ett intressant sätt också seriefierade; annars brukar det väl mest vara svordomar som återges så:

tisdag 4 februari 2020

11. Åke Edwardson: Winterland

Winterland - Åke Edwardson

Den här novellsamlingen har viss överlappning med vad jag har lyssnat på av Edwardsons noveller tidigare, vilket känns ganska onödigt. Och den är tyvärr inte särskilt välproducerad, med varierande ljudnivå och inga pauser mellan historierna, så att man plötsligt inser att man är i en ny intrig.

Innehållet varierar i kvalitet. De bästa är helt acceptabla, men en del är verkligen inte bra, snarast som om skrivbordslådan (hårddisken) har länsats. Som bäst blir det när formatet är lite längre än den korta novellen; en historia i restaurangmiljö låter Erik Winter få ta sitt utrymme, även om själva gåtan inte är så avancerad.

måndag 3 februari 2020

10. Rachel Cusk: Transit


Det här är en fortsättning på Konturer, som jag läste i somras. I själva verket är det den andra boken i en trilogi, som nu lagom när jag har passerat mitten har kommit i en behändig samlingsvolym i pocket. Men jag ställer mig i kö på den sista delen på biblioteket, så blir det väl min tur vilken månad som helst.

Kanske är det just att det är en fortsättning som gör att jag inte uppskattar den på samma sätt som den första. Faye, författaren och skrivkursledaren som är huvudperson, är nu hemma i England, separerad och skild med delad vårdnad om de två sönerna. Det är därför mer vardagsmiljöer än det var i den förra boken som utspelade sig i Grekland, men konceptet är detsamma - att Faye egentligen bara är en iakttagare och åhörare. De hon träffar berättar om sig själva, sina liv och ofta om sina vänner och bekanta, som blir huvudrollsinnehavare i episoder, som löst knyts samman av Fayes närvaro, men inte särskilt mycket annat.

Nu verkar jag mer kritisk än jag egentligen är. Det här är en läsvärd bok, men lite för lik den förra, helt enkelt. Omslaget av Petra Börner är också likt, men det gör mindre tycker jag. Det är samma bild fast i annan färgsättning, och det verkar som om det ska gå igen även i den tredje delen.

söndag 2 februari 2020

9. Katarina Lange och Henrik Lange: Strindberg för dig som har bråttom


Henrik Lange har blivit känd för sina ofta geniala sammanfattningar av världslitteraturens klassiker i fyra serierutor. Här samarbetar han med Katarina som står för texten, men det förekommer ett antal sammanfattade Strindbergsverk, förutom en övergripande skildring av Ågusts liv och verk. På tal om Ågust finns det också utvikningar om bilden av Strindberg:


Jag tror att det här kan vara en utmärkt sammanfattning för den som har bråttom och/eller inte orkar läsa för mycket text. Det hindrar inte att det skulle vara intressant att faktiskt läsa något mer av Strindberg; jag tror faktiskt inte att jag har läst mer än Hemsöborna i fullformat.

fredag 31 januari 2020

8. Leif GW Persson: Grisfesten


Den som har följt den här bloggen vet att jag gärna läser kompletta författarskap kronologiskt. Nackdelen med det är att det kan bli rätt lite tid för att läsa annat. Årets projekt av det slaget är Leif GW Perssons tolv kriminalromaner, vilket på ett osökt sätt blir en i månaden. Det känns betydligt mer hanterligt än Stieg Trenter med 27 böcker och Maria Lang med 42.

Denna hans första bok är nu, över fyra decennier senare, en klassiker. Det är väl inte längre en spoiler att den bygger på Geijeraffären, och att det även här förekommer en justitieminister som går till prostituerade. Men det dröjer innan handlingen kommer fram dit. Innan dess vindlar det hit och dit, det spanas och slås till och ingenting verkar höra ihop, men det sistnämnda är förstås inte sant.

Här och var hör man författarens röst, även om den inte är så utpräglad som den har blivit på senare år. Det är också en otidsenlig men trivsam ton där författaren ibland skrider in och talar med läsaren. Jag kan tänka mig att alla inte uppskattar det, men jag är lättköpt.

onsdag 29 januari 2020

7. Torgny Lindgren: Klingsor

Klingsor - Torgny Lindgren

Med Torgny Lindgren vet man att det nästan alltid blir pölsa och lungsot i Västerbottens inland. Det här är ärligt talat inte hans bästa prestation på det temat, och jag tror inte att jag hade uppskattat det överhuvudtaget om jag hade läst den tryckta boken. Nu har jag lyssnat på hans egen inläsning, och som jag har sagt tidigare, både en och två gånger, händer det då något med historien som för mig helt uteblir när jag läser själv.

Intrigen är knappast tät; frågan är om den inte hade kunnat rymmas i en novell. Konstnären Klingsor skildras från om inte vaggan till graven så i varje fall i ett helt livs perspektiv. Berättaren, "vi", ska skriva en bok om honom, eller om det är det "vi" har gjort i och med den här skriften? Understundom interagerar "vi" också med Klingsor själv på ett sätt som bör göra romanen till ett intressant analysobjekt vad gäller fiktionsnivåer. Men det är varken intrig eller berättarteknik som är de starkaste sidorna, utan små sidoepisoder, beskrivningar, reflektioner och utvikningar, som jag kan tänka mig att en och annan retar sig på, men som för mig är nästan hela behållningen.