81. Håkan Nesser: Domino. Dåren, domaren och den välkammade mannen från Pirayaministeriet

Man har vid det här laget lärt sig vad man har att vänta hos Nesser. (Längst bak i boken finns en förteckning över hans tidigare böcker och om jag räknar rätt är detta hans fyrtionde.) Låt oss alltså för att ha det ur världen konstatera att den fiktiva bergarten pommersten förekommer redan på första textsidan, att den allestädes närvarande Klimke den här gången har blivit skulptör (eller möjligen objekt för en skulptör) och återfinns på sidan därefter. Adjektivet "luguber" får man vänta på till sidan 29, där det talas om "den lugubra salladen".

Själva handlingen då? Jo, den sönderfaller likt getingen i tre delar. Den första handlar om en mordbrännare, verksam för några decennier sedan, samt en författare som har skrivit en bok om honom. Den andra delen behandlar en rättegång där denne författare står åtalad för skattebrott. Och i den tredje och sista är i varje fall till en början fokus på den skattemyndighetsperson som gjorde den främsta insatsen för att författaren skulle kunna fällas. Det här blir inte alldeles lyckat, tyvärr. Det känns som om handlingen startar en gång och därefter startar om ytterligare två gånger. Det tar sin tid i varje del att inse hur det hela hänger samman med vad som har berättats tidigare, och det gör att tempot – som ju aldrig är högt hos Nesser – sackar betänkligt.

Elefanten i rummet, som måste nämnas, är förstås den vendetta mot skattemyndigheten som den verklige författaren ägnar sig åt här i kölvattnet av sin egen skattedom. Vendettan blir aldrig särskilt intressant utan består mest i ett tuggande av samma saker som Nesser har sagt i alla intervjuer sedan han blev fälld, fast nu lagt i munnen på fiktiva karaktärer. Man hade hoppats att en redaktör hade varit strängare här, för det kunde ha blivit en hyfsad intrig med de återstående delarna och de delar av skattehistorien som motiverar sin existens kunde ha bearbetats till något annat.

Alltihop utspelar sig i det fiktiva land där Nessers kommissarie Van Veeteren var verksam för några decennier sedan. Nu är det hans medarbetare Jung som närmar sig pensionsåldern och gör de polisiära insatser som trots allt behövs. Men han är långt ifrån en huvudperson och dyker upp först en bit in i tredje delen. Annars känner man igen sig med ortnamn som ser ut som om de vore nederländska och ett landskap som känns vagt nordeuropeiskt, men inte svenskt. Det har också sina fördelar med ett fiktivt land eftersom författaren själv kan bestämma hur rättsväsendet och skattesystemet fungerar.

Det blev inte riktigt bra den här gången, fast en halvbra Nesser är ändå bättre än många andra i genren. Om han bara kan lägga skatteärendet bakom sig och skriva om något annat tror jag det kan bli bra igen.

80. A. A. Milne: The Red House Mystery

Alan Alexander Milne skrev alls icke bara de två böckerna om Nalle Puh, och alls icke bara för barn. Han lär själv ha varit missnöjd med att hans övriga œuvre kom i skymundan för dessa lättviktiga sagor om sonen Christoffer Robins plyschdjur. Sonen å sin sida var missnöjd med att bli ihågkommen som litterär gestalt snarare än som sig själv. (När Nalle Puh fyllde hundra häromsistens uppmärksammades detta i en OBS-essä i P1.) 

Nåväl, Milne senior alltså, han skrev bland annat en detektivroman, vilket alltså är denna bok. Den är alls inte oäven, tvärtom, om man gillar den gammaldags pusseldeckaren. Jag råkar ha en svensk pocketutgåva som lätt flämtande berättar så här i baksidestexten:

Den "charmerande amatördetektiven" heter Anthony Gillingham och dyker upp ovanligt passande, precis när skottet har avlossats och brödernas kusin står och rycker i dörren till ett av dessa låsta rum som så många deckargåtor utspelar sig i. Här finns en alldeles logisk förklaring till hur det hela har gått till därinne, alldeles utan krångliga fönsterhakar eller andra liknande teknikaliteter. Men man hade gärna sett en plan över hur rummen ligger i förhållande till varandra, för det är många passager och skrymslen att hålla reda på. Gillingham får hjälp i sin utredning av en god vän, den han ska besöka på Röda huset för övrigt, och dennes enfald står inte Watsons efter. När han försöker dra slutsatser är det stundom stor komik, stundom frustrerande.

Berättaren är här och var synlig i texten och väl medveten om att han berättar en helt osannolik historia. I någon mån är den befryndad med Wodehouse i den rappa dialogen och miljön, även om jag tror att det hela sker i en socialgrupp ett halvt steg nedanför exempelvis lord Emsworth på Blandings Castle.

Man lär sig alltid något av skönlitteratur också; här berikades jag med kunskapen om vad en Norfolk jacket är (nåja, jag hörde det nämnas och kontrollerade det själv). Den som undrar över att de spelar bowling utomhus kanske får anledning att lära sig om bowls, en motsvarighet på gräs, för det är det som spelas när planen inte använd till krocket. Jag blev förresten nyfiken på vad en översättare gör med en "bowling green" och det visade sig att hon hade valt att kalla den för – krocketplan.

Det är synd att Milne inte skrev mer i den här genren, för han gjorde det riktigt bra. Den här kom första gången 1922, vilket bland annat betyder att den är så gammal att den finns fritt tillgänglig på nätet, där jag tycker att alla nyfikna kan leta upp den.

77. Charlotte Stode: De som fallit i glömska

För en gångs skull vet jag var jag fick tips om en bok. Det var podden Deckardårarna, som finns "där poddar finns" och är den enda podd jag verkligen följer som inte är producerad och sänds av ett radiobolag. Det fanns skäl för dem att tipsa, eftersom en av de medverkande dårarna är journalist på Norra Skåne och har intervjuat författaren, som bor i Hässleholm, där boken också utspelar sig. Jag läser inte alls allt de tipsar om – det hinner ingen normalproduktiv människa med även andra åtaganden – men fastnade för denna eftersom den sades handla också om släktforskning, som jag ju ägnar mig lite åt ibland.

Huvudpersonen är journalist och heter Emy Rapp. Hon är uppvuxen i Hässleholm och har nyss flyttat tillbaka dit efter ett antal år på Sydsvenskan i Malmö; nu ska hon börja jobba på den fiktiva tidningen Nordskånskan. Hon har också köpt hus i ett före detta sommarstugeområde lite söder om centrum, mot Finjasjön till. Där hampar det sig så att det i en annan trädgård görs ett fynd av människoben, när en boende ska plantera fruktträd (fast det är fel årstid för det när det händer, tror jag). Emy får rycka ut å yrkets vägnar, men är förstås intresserad även eftersom hon bor i närheten. Dessutom undrar hon, mera privat, om det kan ha något att göra med hennes pappa, som försvann för drygt tjugo år sedan och aldrig har hittats.

Det spåret blir inaktuellt ganska snart, eftersom det står klart att benen har legat nedgrävda betydligt längre. Emy börjar gräva – metaforiskt alltså – efter om det finns några ouppklarade försvinnanden i trakten, och leds till ett numera nedlagt barnhem som har funnits i närheten. Byggnaden ligger kvar men står öde, och det verkar som om inte alla hon kommer i kontakt med tycker att det förtjänar ett grävjobb. Parallellt med det här berättas också om ett par av barnen som bodde där i början av förra seklet, så vi läsare har för det mesta lite mer information än Emy, även om hon forskar på ganska duktigt på kvällar och nätter.

Det har sina sidor att göra spännande fiktion av något som till sin natur är ganska statiskt. Numera, som någon bikaraktär konstaterar, släktforskar man ju merendels hemma från datorn och behöver inte åka runt till olika arkiv. Emy använder kommunarkivet en del, och gör förstås besök på det gamla barnhemmet eftersom det finns nära till hands. Men det är något med den delen av utredningen som gör att tempot sjunker när hon sätter sig och läser kyrkböcker. Det äldre tidsplanet är mer spännande, även om det relativt tidigt känns tydligt hur det hela ska visa sig hänga ihop.

Som synes kombinerar boken en del redan använda troper, för att inte säga klichéer, i form av återvändande relativt ung kvinna med karriär. Hon har dessutom ett privatliv att sköta med en åldrande mamma som behöver viss assistans, förutom att hon sammanstrålar med folk från sitt eget förflutna. Det som sticker ut här är att släktforskningen tas på allvar och ges ett rejält utrymme i handlingen; det är ingen särskilt anlitad som försvinner iväg och kommer tillbaka med sina resultat efter några dagar, utan vi är med och tittar över axeln på Emy. Men det är som sagt inte lätt att få det till bra litteratur med framåtdrift.

Jag kommer nog ändå att följa med när Emy kommer tillbaka i nästa bok – som redan är förvarnad – för hon är en huvudperson som man utan problem kan umgås med utan att reta sig på. Då hoppas jag också på något bättre korrekturläsning, så att inte exempelvis en manlig folkskollärare för över hundra år sedan förvandlas till förskollärare.

74. Kristina Appelqvist: Årets roligaste bok

Titeln ska inte uppfattas som en självdeklaration, men den är välfunnen ändå – mer om det strax. Det här är ändå en rolig bok, men med tre månader kvar av året vågar jag inte utnämna den till årets roligaste ens i min läsning.

Hillmans bokförlag är beläget i Lund och har anor, förstår man. Förläggaren Johannes Hillman närmar sig pension, och han är andra generationen, den som motsvarar "ärva" i det gamla talesättet "förvärva, ärva, fördärva". Men det finns ingen i den hillmanska familjen som är intresserad av att ta över, så förlaget annonseras ut till försäljning. Anmäler sitt intresse gör ICA-handlaren William från Västergötland, till många fasa och/eller förvåning. Det är inte så galet som det kan verka till en början, för han har ett förflutet som humaniorastudent i Lund, och han har till och med läst förlagskunskap, om än för flera decennier sedan. Och ICA-tiden har åtminstone förvandlat honom till en habil affärsman, som begriper att man måste dra in pengar om ett företag ska överleva, det må vara ett bokförlag eller en livsmedelsaffär.

Utifrån detta scenario utspelar sig sedan under några månader en rätt späckad intrig som nog måste beskrivas som fars, åtminstone tidvis. Flera gånger under lyssningen har jag ställföreträdande ångest när det händer saker som hade prövat en mer erfaren förläggare och som William är helt oförberedd på. Där ryms en plagiatskandal, en spontant utlyst tävling på temat "årets roligaste bok" (där kom det!) samt en bokmässa där förlaget inte har några hotellrum reserverade. Samtidigt ska han försöka få förlagets anställda att bedriva normal verksamhet, vilket de är kompetenta för i varierande grad.

William har också, ehuru singel, ett privatliv, där hans gamla kurskompis Sofie spelar den viktigaste rollen, inte minst eftersom de infriar ett gammalt löfte till varandra att fortsätta sina studier i antikens kultur och samhällsliv på B-nivån. Det tyckte jag var extra roligt, eftersom det ger honom anledning att besöka LUX, byggnaden där ett antal humanistiska ämnen numera är inhysta, och jag har haft min arbetsplats ett antal år. (Han drömmer sig också tillbaka till den tid när Classicum fanns i en äldre byggnad längre ner på Sölvegatan, och där har jag också varit student vid ungefär samma tid, fast i grekiska och inte i antikens kultur och samhällsliv.) För lundensare och lundabor blir det också mycket igenkänning i nutid när William och andra går på diverse restauranger i centrum.

Det framgår kanske att den här boken landade mycket väl hos mig. Jag har gillat Kristina Appelqvist tidigare, men hon lyckas bättre än de flesta med att placera en intrig i Lund, vilket har sina utmaningar. Med tanke på universitetets storlek och omsättning på studenter tror jag det finns en stor publik som gillar detta bara därför. Och intrigen, som jag har bestämt mig för att acceptera som deckare, trots frånvaron av mord, är bättre än de brukar i den här sortens lättsamma underhållningslitteratur. Det ska komma minst en del till i serien, men enligt min ljudbokstjänst får man vänta till nästa höst på den.

71. Mattias Edvardsson: Flickorna vid altaret

Den här serien är ojämn i kvaliteten, tycker jag nu efter tre böcker. Den första var jag måttligt förtjust i, kanske mest för att den var ett steg från vad Mattias Edvardsson hade skrivit fram till dess. Nummer två var betydligt bättre, eftersom den tog ut svängarna och innehöll en historia som inte liknar mycket annat i polisromanfacket. Med den här tredje sjunker nivån igen, tyvärr så lågt att den är seriens svagaste kort och gör mig tveksam till att följa med vidare, om det kommer fler böcker.

En sidointrig ända sedan första boken är att huvudrollsinnehavaren Gunni Hilding är avhoppad från Jehovas vittnen, och att hennes syster finns kvar i församlingen, numera med make och två barn. Det har gått ett stycke tid sedan senast, och under den tiden har systerns familj hoppat av från Jehovas och tillsammans med en annan familj samt ett par ytterligare personer bildat vad man nog måste kalla en sekt. De bor på en enligt belägen gård på Söderslätt och idkar den sortens galenskap som man kan tänka sig att en sekt gör – eller gjorde på nittiotalet.

Gåtan den här gången gäller att en tonårsflicka i denna sekt hittas död i ett badkar. Först antas det vara självmord, men när fallet hamnar på rätt skrivbord hos Trelleborgspolisen vill man utreda det som mord. Gunni kan förstås inte medverka officiellt i utredningen, eftersom hennes syster finns i miljön, åtminstone som vittne, möjligen något mer. Hon har svårt att hålla det avstånd hon borde, och hennes chef som sköter utredningen är inte heller obenägen att använda hennes information från insidan, när den kan vara till nytta.

Om det beror på Gunnis påtvingade roll i sammanhanget eller på miljöns mindre trevliga drag vet jag inte, men det här blir aldrig en intressant historia för mig. Sektledaren, som man måste kalla honom, är en karikatyr som närmar sig parodin, och övriga medverkande är så berövade varje personlighetsdrag att jag har svårt att hålla ordning på dem. Meningen är nog att vi ska bli engagerade genom Gunnis engagemang för systern och dennas två söner, men det räcker inte för min del. Jag är som sagt tveksam till om jag vill fortsätta med den här serien, men fattar inget beslut just nu.

64. Miles Ledoux: Violet

Det här är den första i en serie kortromaner som det hittills finns betydligt fler av än min ljudbokstjänst bjuder på (vilket just nu är tre, om man lyckas leta upp vad de inte har lyckats tagga som del av serien). Jag hittade hit via författarens YouTube-kanal, där han bland annat diskuterar Agatha Christie-filmatiseringar.

Här handlar det om en fiktiv småstad, Veil i Vermont i nordöstra USA, där en flicka har försvunnit. Polisen och allmänheten börjar leta, ungefär som det brukar gå till, men så hittar man en annan flicka i stället. Hon är okänd för alla, och dessutom har hon själv inget minne av vad som har hänt eller ens vem hon är. Det är ett rätt bra mysterium, men det är något som gör att det här inte fungerar fullt ut för mig. Det kan vara att det är för mycket folk för formatet, eller i alla fall för många olika trådar. På slutet blir det också tydligt att en del av dem inte avses knytas ihop i den här delen, utan ska fortsätta vara lösa i nästa bok. Det är inte det bästa jag vet med böcker.

61. Frida Gråsjö: Ett annat ord för mord

Frida Gråsjö har hittills gått under min radar trots sin flitiga produktion i feelgood- och mysdeckarsegmenten. Det här är första – ja, än så länge enda – delen i en serie med korsordstema. Det är inte så långsökt som det låter, för både korsordskonstruktörer och -lösare kan antas intressera sig för gåtor, exempelvis vem som är mördare i ett lokalt förankrat fall. Lokalfärgen kommer från Åmål, där jag aldrig har gått av tåget när jag har passerat, men det gör inte något alls. Balansgången mellan att lokalbefolkningen ska känna igen sig och att vi andra inte ska bli trötta på promenader längs autentiska gator, den hanterar författaren ovanligt väl för genren. Huvudspelplatsen, ett hus från sjuttonhundratalet, numera med ett antal lägenheter, förefaller vid googling finnas i verkligheten, men jag gissar att den kan vara lätt anpassad efter intrigens krav.

Där bor ett persongalleri som är ungefär så stort som pusseldeckargenren brukar hålla sig med. Eftersom huset ägs av en tidningsmagnat finns det förutsättningar att många av de boende har anknytning till den branschen, och det är också en någorlunda rimlig förklaring till att där bor inte mindre än två korsordskonstruktörer med varsin assistent. Annars uppfattar jag det som ett inte alltför vanligt yrke. I huset bor just nu också en nyligen hemkommen långresenär, Olivia, som i väntan på jobb bor hos sin mamma, också verksam i tidningskoncernen. När ena korsordsassistenten hittas mördad får Olivia rycka in hos dennas arbetsgivare, Karla-Marie, känd som KM, och uppenbarligen mycket framstående i sitt fack. (Jag är lite förvånad över mängden galor, mässor, akademier och utmärkelser som korsordsvärlden håller sig med, eller i alla fall höll sig med på åttiotalet när det här utspelar sig.) KM, Olivia och hennes mamma Catrine samarbetar så gott de kan för att ta reda på vem mördaren är, men det är ingen överdrift att säga att KM drar det tunga lasset i utredningen.

Eftersom det är åttiotal är det mycket rosa kläder (och andra pasteller), stora frisyrer, gymping på TV och liknande, möjligen så mycket att det känns som om författaren har fastnat i researchen och inte velat ha den gjord i onödan. Researchen vad gäller mordmetod är däremot helt nödvändig, och där är vi inne på så specialiserade tillvägagångssätt att det känns som om man är tillbaka i pusseldeckarens guldålder. Den som vill att alla misstänkta samlas för en genomgång på slutet får också detta.

Det svajar lite upp och ner i nivån för mig under läsningen, men sammanfattningsvis är det en bok som inte skäms för sig. Har man ingen som helst relation till korsord tror jag att man ska välja något annat, men med tanke på hur många som har en sådan relation får den säkert sin läsekrets.

54. Stig Kågerman och Elisabet Kågerman: Kludwig och morbror Ludwig. En studie i rött

Det här är mitt senaste fynd (nåja, 95 kronor plus frakt) på Bokbörsen, denna inrättning som gör att man faktiskt mycket ofta kan hitta vad man söker av begagnade böcker, om man a) inte väntar sig femkronorsböcker och b) är beredd att göda ett nordiskt postföretag för att få hem sitt inköp. 

Det går att beskriva den här historien som en pusseldeckare med samma upplägg som guldålderns detektivromaner. Man ska förstås inte vänta sig mord, utan det som utreds är vem som har målat huset rött. Portvakten som agerar detektiv tar sig an fallet mycket systematiskt, om än utifrån smått absurda utgångspunkter.

Det är också något lätt bisarrt över texten, som verkar blinka till en vuxen läsare:









Fotnoter ser man inte ofta i bilderböcker. Men de är ett genomgående drag:

och ger här och var ett parodisk-pedantiskt drag åt det hela.

Det märks som synes att en av författarna, Elisabet Kågerman, när den här boken kom ut 1961, redan hade skrivit flera vuxendeckare. Dem hoppas jag kunna återkomma till här om inte alltför många år.

Den stora behållningen för min del är dock illustrationerna av Janne Martin, tidstypiska i en stil som lånar lite av Poul Ströyer, lite av Torvald Gahlin och lite av Åke Lewerth. (Den fåkunnige uppmanas googla, s d h.)

Ludwigs rum är avbildat i ett perspektiv som jag knappt vet hur man ska beskriva:

och pappa Emanuels bil och utstyrsel verkar vara från några decennier före 1961:



Men det är onekligen en väldig schwung i linjerna både i hans halsduk och när portvakten Konrad Ivar Korneliusson (med initialerna i mössan!) ger sig ut på cykel för att jaga boven (bovarna):

Det går förstås fort att läsa en bok på ungefär 20 textsidor, när de dessutom inte innehåller särskilt mycket text. Men här finns oväntat mycket att titta på och fundera över, även för en vuxen läsare.

51. Emelie Ljungberg: Sommaren när allt brann

Det var det geografiska som fick mig att sätta den här på läslistan, fast jag är långt över den ålder som boken riktar sig till egentligen. Först geografin - det utspelar sig på ett ställe som författaren har döpt till Steninge, där det finns lite skog, en sjö och en järnväg. Det har framgått i intervjuer att det i många avseenden är kalkerat på mellanskånska Stehag, där författaren själv bor. För intrigens skull har hon också placerat ett friluftsbad där, men det finns inte i verkligheten, åtminstone inte i Stehag. (Jag bor en bit därifrån, men har och har haft anledning att passera där ibland.)

Författaren har också berättat att en inspiration till intrigen har varit sommaren 2018, som vi minns för de bruna gräsmattorna och skogsbränderna. Den tryckande klibbiga hettan är väl återgiven; man kan bara tänka sig hur det är för de vuxna som måste jobba och inte kan åka och bada hela tiden. I centrum finns en trio ungdomar i den ålder när de är gamla nog att ha mobiltelefoner och röra sig ganska fritt, men inte gamla nog att förväntas ha sommarjobb eller göra något annat nyttigt. Ett inslag i berättelsen är dynamiken mellan de tre, som också är i förändring med tanke på deras ålder.

En kväll tar de sig olovandes in på friluftsbadet, men blir upptäckta och måste ge sig därifrån fort. De får syn på någon som sätter eld på en byggnad på en av gårdarna i närheten, och det verkar som om den personen inte är ensam om att vara ute och röra sig i sommarhalvmörkret. Ovanpå detta upptäcker de en mystisk formation i ett sädesfält, som vi läsare inser inte kan vara skapad av utomjordingar, men ändå framstår som oförklarlig.

Det är faktiskt rätt spännande när de tre ungdomarna försöker ta reda på vad som hänger ihop av detta, vem som kan vara inblandad och om det finns något större bakom. För någon i rätt ålder tror jag det här är en utmärkt sommarbok, och för mig var det en positiv överraskning, långt bättre än jag väntade mig.

46. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Rivaler i Rom

Nu har det blivit dags för tredje delen i den här serien om Hugo Lind, historieläraren som också kan köra buss och guida turister, och Lara Belmonte, som driver en resebyrå där Hugos talanger tas i anspråk. Man får påminna sig att det är mindre än två månader sedan de först träffades på Capri, där Hugo var vanlig resenär, men hjälpte till att lösa en mordgåta. Sedan dess har de dessutom hunnit med en vända på Amalfikusten, där det också inträffade ett mystiskt dödsfall. Det är mycket att ta in för vem som helst, men i den gammaldags pusseldeckarens anda låter de sig inte nedslås av sådant, utan tar sig an en ny resegrupp, återigen en som Belmonte Travels har skräddarsytt en resa för.

Till Rom kommer "ett sällskap som bestod av stjärnor från fru Filmias parnass", som det står i visan. Alla är kanske inte specifikt filmstjärnor, men det finns åtminstone två sådana, som övriga kan kretsa runt. Regissören och manusförfattaren Victor Hall ska försöka få till en internationell storfilm om drottning Kristina, och man kan förena sig med honom i förundran över att ingen har gjort en sådan sedan Greta Garbos dagar (och då var det inte alls en historia av den sort han tänker sig). Det här ska spänna över det mesta av drottningens liv, och det gör att det behövs två skådespelerskor, en yngre och en inte längre så ung, som spelar Kristina. Den inte längre så unga föreställer jag mig som något i stil med Anita Ekberg, för hon har stor erfarenhet av att filma i Italien och känns igen överallt där sällskapet drar fram. De båda stjärnorna åtföljs av varsin assistent-stylist-alltiallo, och så kompletteras gruppen av ett par kultur-/resebloggare, varav en med make. Tillsammans med en italiensk filmdirektör och dennes chaufför blir det en lagom stor grupp av misstänkta när det inträffar en dödsfall – för det gör det förstås.

Liksom i tidigare delar presenteras mordet i en inledning, varefter kronologin tar ett par dagars hopp bakåt och vi får vara med på vägen fram till att det händer. Det blir den här gången lite för långsamt för min smak; vi är i mitten av boken när kristallkronan faktiskt rasar ner på någon. Och inte heller därefter är det ett tempo som jag hade önskat mig. Varje nummer i en serie kan inte vara bäst, men det här tror jag hade gått att tajta till en aning med en lite strängare redaktör.

I Rom finns det förstås massor av möjligheter för en turistgrupp att besöka olika sevärdheter, både med och utan anknytning till drottning Kristina. Både gruppen och vi läsare får rätt mycket kulturhistoria på köpet, och det känns mindre påklistrat än i en del andra deckarsammanhang (Jan Mårtenson, jag tittar på dig). Det äts och dricks en hel del, och där tycker jag eventuellt att en del produktplaceringsaktiga omnämnanden av viner kunde utgått. Men det finns säkert läsare som gillar det.

Som synes är jag mer kritiskt mot den här delen, men det beror mest på att förväntningarna efter de två första är höga. Deckargåtan och dess lösning är med beröm godkänd, och jag intresserar mig till och med hur det går för Hugo och Lara på det privata planet. Det ska förstås komma en del till i serien, enligt ett efterord i e-boken, som inte ingår i ljudboken. 2027 är det dags igen, och jag kommer med stor sannolikhet att följa med.

41. Carina Burman: Bittert, amore

Förra året kom Carina Burmans första bok om deckarrecensenten och slumpmässiga detektiven Florence Granat, där hon var på bussresa genom Europa till Italien. Det var knappast en överraskning att det skulle komma en uppföljare – dels är ju genren numera sådan att det förväntas, dels fanns det uppenbarligen mer att berätta om Florrie, som hon kallas, och hennes Watson, adjunkten Georg Brandt. Nu har det gått några månader och är sensommar 1956. Florrie är kvar i Rom, där hon har hittat ett hyresrum, fast posten får hon via Birgittasystrarnas gästhem. Det kräver en hel del logistik att distansarbeta när kontakterna med Stockholm går via ytpost (när det skickas böcker), telegram (när Florries redaktör assisterar med research av sådant slag som måste göras i Sverige) och beställda telefonsamtal (normalt mottagarbetalda när Florrie ringer redaktionen från en bar eller dylikt).

Så hampar det sig – som Florrie hade kunnat uttrycka det – att hon träffar en gammal bekant från sin Uppsalatid, docenten Bertil Lans. Han har fortsatt sin karriär inom det ämne som då hette klassisk fornkunskap, och vikarierar nu som föreståndare på Svenska institutet, och även om Bertil är fiktiv är institutet högst autentiskt. De flesta som är verksamma där ägnar sig åt en etruskisk utgrävning ett stycke utanför Rom, men de dyker upp i lagom omfattning för att det ska finnas tillräckligt många misstänkta när det inträffar ett mystiskt dödsfall. Kung Gustaf VI Adolf, som också ägnar sig åt utgrävningen (vilket han gjorde även i verkligheten), vistas däremot vid institutet bara sporadiskt och på dagtid, så det blir inga förvecklingar där han behöver misstänkas för inblandning.

Det märks att Carina Burman kan kriminalgenren, för hon ligger precis så nära den autentiska femtiotalsdeckaren att vi som har läst en del sådana känner igen oss, utan att hon upprepar de mindre charmiga drag som den tidens populärlitteratur också hade. Det närmaste rasism vi kommer är väl när Florries redaktör kallar italienarna för gipskatter, och den sexism som förekommer fyller sin funktion som karaktärsdrag hos medverkande personer. Florries jämställda relation med Georg, vilken kommer loss mer i den här delen, är möjligen inte tidstypisk, men så handlar det också om två rätt livserfarna drygtfyrtioåringar som inte måste krusa för varandra.

Kanske kommer gåtan en smula i skymundan för de övriga delar som tar sin plats – skildringen av Rom, inklusive mat och dryck, Florries reflektioner över tidens kriminallitteratur och fallets paralleller i tidigare dito, samt hennes besvär med kläder för att se rimligt presentabel ut i den romerska hettan. Men det är oupphörligt trivsamt, och lösningen är, när den väl kommer, av den sort som man väntar sig i en deckare av den här sorten, helt trovärdig inom genrens ramar av otrovärdighet. Här finns också så många blinkningar till tiden – kläder, böcker, formuleringar – att en citatlista skulle bli mycket lång. Man kan ändå konstatera att Florrie vederbörligen noterar att de här platta bröden med ost och tomat tydligen kallas "pizza".

Låt mig gissa att det här konceptet håller för ytterligare minst en bok, men att vi då får följa med Florrie till Stockholm. Kanske gör då den verkliga deckarrecensenten Barbro "Bang" Alving en cameo. I den här delen är det en katt i Florries hyreshus som hon kallar så.

38. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Bump in the Library

Det här är alltså en travesti på Agatha Christies Liket i biblioteket (The Body in the Library), där en död kvinna hittas i biblioteket på Gossington Hall, den herrgård som bebos av överste och mrs Bantry, goda vänner till miss Marple. Här har den döpts om till Gossipton Hall (höhö) och de som bor där är Sir Jelly (som är den rosa oformliga huvudfotingen här):

och Lady Splendid. Major Bump, som är den man hittar livlös i biblioteket, är gäst där tillsammans med miss Marple. Han visar sig dock bara ha fått något hårt i huvudet och kvicknar till, innan hela sällskapet beger sig till ett fashionabelt hotell med möjligheter till dans och kortspel.

Den som kan originalet får som synes många små belöningar, även om själva gåtan och dess lösning ligger ett stycke från Christies egen intrig. Den här gången lyckades jag faktiskt inse på ett tidigt stadium hur det hängde ihop, och varför den stackars majoren råkar ut för missöden natt efter natt.

I skrivande stund finns det inte fler böcker i den här crossover-serien mellan Agatha Christie och Mr Men (inklusive Little Miss). Alla Christies böcker är inte tillräckligt kända för att göra sig som förlagor, men några till hoppas jag att det kan bli.

37. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Muddle at the Vicarage

Vid sidan av Hercule Poirot, som har fått sig tillägnade hittills två nummer i den här serien, är Agatha Christies mest berömda problemlösare miss Marple. Här heter hon "Little Miss Marple" i parallellitet med Roger och Adam Hargreaves tidigare böcker med kvinnliga huvudpersoner. Hon har mycket gemensamt med sin förlaga i vuxendeckarna i det att hon stickar:



och dricker te:

Den ceriserosa damen i den gröna fåtöljen är Little Miss Chatterbox, och hon finns också i en egen bok i Hargreaves' serie, liksom för övrigt många andra medverkande (eventuellt alla – jag har inte kollat systematiskt).

Christies original handlar om mordet på den otrevlige kyrkvärden överste Protheroe, i denna version ersatt med "Colonel Mean". Han blir förstås inte mördad, eftersom detta är en barnbok, utan det brott som utreds gäller en försvunnen anglosaxisk kungakrona, nyligen funnen vid en utgrävning av professor Fib, och möjligen eftertraktad av andra gäster i prästgården. Polisen i form av "Inspector Nonsense" och "Constable Silly" är självgoda poliser av samma sort som vi är vana vid att läsa om ända sedan Sherlock Holmes' dagar, och de drar förstås inte rätt slutsatser av de iakttagelser som leder miss Marple rätt. På samma sätt som Christies karaktär inser hon vad helt oförklarliga underligheter (en påse gröna ärtor på en klädkrok, exempelvis) betyder. Det här är faktiskt lysande barnlitteratur, som jag tror att många vuxna har minst lika roligt åt.

36. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mischief on the Nile

Egentligen är detta första delen om Poirot som karaktär i Mr Men-serien, och ska alltså utspela sig före Orientexpressen. Men det gör knappast något om man inte börjar här.

Originalhistorien är, som bekant, att Poirot reser med ett kryssningsfartyg längs Nilen och att det i sedvanlig Christie-anda dör folk på mer eller mindre mystiska sätt. Här är det mer barnvänligt, signalerat inte minst av titelns "mischief", som består i sådant som att några i ressällskapet blir blöta vid en utflykt till ett egyptisk tempel:

Den blåa huvudfotingen är Contessa Star, och hennes pärlhalsband försvinner strax efter denna utflykt. Den bruna som står bakom henne är hennes lady's maid, Little Miss Dotty, känd från en egen bok i den vanliga Mr Men-serien, när den utvidgades med även kvinnliga huvudpersoner. I trilbyhatt till vänster syns överste Rush, en travesti på överste Race, Poirots gode vän som assisterar honom i undersökningen i några andra böcker utöver Döden på Nilen.

Hur det hänger ihop lyckas jag inte räkna ut, fast jag är både vuxen och van deckarläsare. Ändå finns alla ledtrådar där, om man bara tar del av såväl text som bild. Det gör att det bör gå att läsa om boken med behållning, och det är knappast en nackdel för en barnbok, har jag förstått.

35. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mystery on the Opulent Express

Det här är så genialt så jag vet inte vad jag ska jämföra det med, men jag kan försöka förklara. Med början redan 1971 har det kommit ett stort antal barnböcker i en serie som på engelska går under namnet "Mr Men", och typiskt sett handlar om en karaktär med en framträdande egenskap, som också återspeglas i hans namn. Några av dem har också kommit på svenska, men genomslaget här verkar begränsat. Först var det Roger Hargreaves som skrev och tecknade, och efter hans död 1988 tog sonen Adam över. Nu har han slagit sig ihop med Agatha Christies efterlevande och gjort några barnversioner av kända Christie-deckare. Det blir väldigt roligt för den vuxne läsaren; hur underhållande det är för barn i den ålder som de andra Mr Men-böckerna riktar sig till kan jag inte riktigt bedöma. Men eftersom konceptet förefaller förvaltas väl gissar jag att de kan gå hem även där.

Det går förstås inte att låta det handla om mord när det är barn som ska läsa eller läsas för. Men med det undantaget är det mycket av Christies original som är tillvarataget i den här historien. Mr Rude – liksom, tror jag, de allra flesta medverkande – är återanvänd från en bok där han är sin egen huvudperson, men här motsvarar han Ratchett, som i originalet blir knivhuggen i sin kupé. Han bossar med sin stackars betjänt och alla andra som finns i närheten, och inte minst är han oerhört mån om den guldtacka han alltid har med sig när han reser.

Den blir förstås stulen:

och den uppmärksamme läsaren kan nere till höger notera den näsduk med ett broderat H som i både denna version och i mordversionen visar sig vara ett viktigt spår.

Poirot har sina gamla vanliga personlighetsdrag – han är ju faktiskt så stereotyp att han hade kunnat vara huvudperson i en av de vanliga Mr Men-böckerna. Något underligt är det att han behåller hatt och handskar på när han äter räkcocktail i restaurangvagnen:

men det verkar alla andra också göra.

Det dräller av små detaljer att fästa sig vid, men allra roligast har jag åt Poirots kvällslektyr:

Som sagt, detta är genialt.

31. Matthew Costello och Neil Richards: The Body in the Lake

Cherringham är på en gång den arketypiska engelska byn där folk mördar varandra på löpande band och ett högst modernt samhälle där allt vi är vana vid ska finnas på 2020-talet också finns. Den här gången gäller det att orten ska upprätta ett vänortsavtal med en fransk by/stad, och till den ändan har en fransk delegation kommit tillstädes. Det blir både conga, alkohol och nakenbad som på den bästa kommunala konferens man kan tänka sig, innan stämningen dämpas av ett mord.

Jack, den amerikanske före detta polisen, och Sarah, den brittiska webbdesignern och tvåbarnsmamman, anlitas för att åtminstone försöka hålla konferenscentret (en före detta herrgård med kvarboende äldre lady, förstås) utanför. De skrider till verket med sedvanlig kompetens, som man har börjat vänja sig vid nu. Eftersom det är sjunde boken finns det också utrymme för en del återseenden när Cherringhams honoratiores givetvis finns på plats för ett så viktigt internationellt evenemang.

På ungefär tre timmar ryms förstås inte mycket fördjupning av karaktärer eller mängder av sidospår. Men det är tydligt att författarna är ena hejare på att berätta en historia inom givna ramar. Deras andra, historiska serie om Mydworth, som jag följer mer aktivt, är uppe i nitton nummer, och den här hittar jag fyrtionio(!) stycken av i skrivande stund. Så långt kommer man inte om man inte har läsarna med sig, och även jag smiter ju emellan med en då och då.

29. Neil Lancaster: Död mans grav

Utgångspunkten i den här polisdeckaren är mycket lovande. Det är en död man som ligger i en grav, och den är alltså inte hans egen. Gammal grav och (relativt) nytt lik, alltså. Det hela kompliceras först av att en ensam mördare knappast har kunnat lyfta på hällen som täcker graven och samtidigt få liket på plats. Sedan visar det sig att mordet har anknytning till en maffiaaktig blodshämndshistoria med anor ett par hundra år bakåt, för att inte tala om förgreningar inom den skotska polisen.

Huvudpersonen som ska reda upp det här är Max Craigie, ganska nyligen återflyttad till Skottland efter ett antal år vid Londonpolisen. Han har ett förflutet, som det brukas i genren, genom en separation och en arbetsrelaterad historia som gör honom något instabil. Annars är han en rättskaffens polis som inte ägnar sig åt sådant som en del kolleger visar sig göra, och välgörande fri från mag- och alkoholproblem (han dricker numera bara tranbärsjuice, verkar det som).

Det är inget större fel på den här boken, även om jag själv inte tycker att den har något som lyfter den över genrens standard. Intrigen är godtagbar, de medverkande är rimliga och man läser vidare för att få reda på hur det går. Vi i bokcirkeln diskuterade lite om hur språket kan tänkas vara i original, för översättningen är inte helt lysande överallt. Framför allt tycker jag att dialogen är styltig.

Det har kommit två delar till i serien på svenska, och en fjärde verkar vara på väg. Jag är tveksam till om jag kommer att fortsätta med dem, för det kommer ju sådana mängder med deckare att man får koncentrera sig på dem man tycker har något extra.

27. Thomas Engström: Satmarken

Satmarken är ett skogsområde utanför Nybro i sydöstra Småland, såvitt jag förstår fiktivt. Det står i centrum för den här historien som befinner sig på gränsen mellan att vara en deckare och att vara något helt annat. Det börjar med att en bro sprängs av tre ungdomar med starka miljöintressen. Ägaren till Satmarken drabbas därmed av att inte kunna forsla iväg timmer från den skog han tänker sig att avverka och som ungdomarna ser som skyddsvärd. Ungdomstrion försvinner, och in på scenen kommer istället en brännvinsadvokat i ordets konkreta betydelse, för hans alkoholvanor är långt ifrån sunda. Erik Häll, som han heter, anlitas av föräldrarna till en av de försvunna ungdomarna för att försöka ta reda på vad som har hänt. Han tillbringar annars tiden med att försvara rattfyllerister i tingsrätten och annat som han kan sköta med vänster hand, samtidigt som han bor gratis i det hus han har ärvt tillsammans med sina syskon, och som de gör vissa ansträngningar att få honom att betala hyra för.

Det är lite för mycket kring Erik som är lite för ansträngande att ta del av. Man vill mest säga till honom att ta sig samman eller i alla fall försöka hålla sig själv på rätt sida om lagen. Efter hand får jag känslan av att författaren slänger in nya komplikationer när han inte riktigt klarar av att lösa det som redan är tilltrasslat. Att ingen av de inblandade är intresserad av att koppla in polisen mer än nödvändigt bidrar förstås till att det inte går bra för Eriks utredning eller något annat. Om meningen är att man ska känna med eller för Erik lyckas det inte med mig. Om meningen är att det ska vara roligt begriper jag inte humorn. Och om meningen är att det ska vara spännande är det för långa transportsträckor, både bildligt och bokstavligt, för det åks bil något enormt. Det finns en bok till i serien och ska tydligen komma fler, men jag är obenägen att ta mig an dem.

25. Artur Strid: Dödens termin

Ibland är det en krokig väg som leder fram till läsandet av en viss bok. Här började den med en dödsruna i lokalpressen, eftersom författaren till den här deckaren gick ur tiden förra månaden. Hans författarskap verkar ha varit ganska omfattande och uppskattat i hembygden, men har helt gått under min radar. En enda deckare blev det, och den uppmärksammades här, här och här när den kom ut 2021. (Författaren hade då hunnit fylla 84.) Utkommen på eget förlag är den inte alldeles lätt att få tag i, men det här exemplaret är inlånat från Osby bibliotek. Möjligen är det inte bara jag som har velat läsa just nu, för medan den väntade på min upphämtning hann ytterligare två personer ställa sig i kö.

Det framgår i artiklarna i anslutning till att boken kom ut att den bygger på författarens egna erfarenheter som ung lärarvikarie i början av sextiotalet. Mordet som så småningom inträffar – betydligt senare än i de flesta moderna deckare – är däremot fiktivt. Fram till dess är det snarast en roman om en ung man, för tillfället på avvägar från sina universitetsstudier i Lund, på jakt efter livserfarenheter av olika slag.

Det är inte särskilt svårt att hitta de verkliga förebilderna till lärarna i det rökiga kollegierummet på läroverket i Äsphult. När man har kommit fram till att det ska vara Älmhult, om inte av de ovan länkade artiklarna så kanske av omslagsbilden, kan man ta fram en lämplig årgång av Statskalendern på nätet och jämföra namn. Man ser då att rektorns efternamn avviker från verkligheten med en vokal (och ett h) och många av de förekommande lärarna är inte heller mycket mer maskerade än så. Som den verklige skurken utmålas en lektor i biologi och geografi vid namn Egon Persson, och han, eller rättare sagt hans förebild i verkligheten, skrev en egen bok som kom ut något decennium efter de händelser som Artur Strid skildrar:

Vissa episoder ur den förekommer även här, men med författarens poetiska frihet har de flyttats om en del i tid.

Som deckare är det här inte av högsta klass; någon utredning som vi får följa förekommer knappast. Men det är ändå en välskriven historia, och med tanke på att den är tillkommen utan insatser från något förlag är den klart över förväntan.

21. Matthew Costello och Neil Richards: The Art of Murder

Produktionstakten verkar ha avtagit något i den här serien av kortromaner, men författarna har ju också en annan serie i samma format att tänka på. Det är ändå en imponerande prestation att ha fått ur sig nitton historier på sex år, även om de är två om det, och även om det som sagt är berättelser i det kortare formatet. Och kvaliteten är densamma, det vill säga fullt godtagbar med vissa variationer både uppåt och neråt. Det här är inte seriens starkaste nummer, men inte heller det svagaste.

Det slutna sällskap som innehåller såväl mordoffer som mördare och misstänkta består den här gången av ett konstnärskollektiv eller möjligen -koloni. De är lite för lika varandra för att fungera bra i ljudboksformat, även om inläsaren Nathaniel Parker gör vad han kan med sina röstresurser. Anknytningen till sir Harry och lady Mortimer i Mydworth består i att hans faster Lavinia har upplåtit slottet åt en utställning med påföljande auktion på konstnärernas verk. Evenemanget kommer dock av sig en aning när en av dem hittas drunknad i ån.

Sir Harry och hans amerikanskfödda lady, känd som Kat, är ett bra par både som utredare och gifta. Man ska förstås inte psykologisera för mycket, men en framgångsfaktor är att hon tilllåts glänsa både på egen hand och när han är närvarande, och att han är medveten om att hon har talanger som kompletterar hans kompetens. Påfallande ofta är de relaterade till hennes bakgrund som dotter till en pubägare i Bronx. Ändå känns det aldrig otidsenligt – det utspelar sig ungefär mittemellan de båda världskrigen – eller påklistrat.

Som tidigare lovar jag inte hur länge jag följer med i serien, men med tanke på att deras Cherringham-deckare nu har nått nummer 49 är det ingen djärv gissning att den här också kommer att fortsätta ett tag.