torsdag 31 december 2015

127. Stieg Trenter: De döda fiskarna


Sista delen i årets Trenter-projekt är en postum novellsamling, där åtta berättelser i olika längd samlats ihop för utgivning i Bonniers kriminalklassiker. Eftersom de varierar i längd från fem till drygt sjuttio sidor och är publicerade under en period på trettio år får man inte bli besviken på att de rimligen inte kan uppfattas som en genomtänkt helhet. Snarare är det väl en bonus att detta material letats upp och publicerats i åtkomlig form för alla kalenderbitare.

Den äldsta, av en nittonårig Stig Johansson, den blivande Trenter, men här under annan pseudonym, är närmast en spökhistoria, och får inte heller någon naturlig förklaring på slutet. En av de sista är snarast en rysare om ett par under skilsmässa som spelar ett intrikat psykologiskt spel gentemot varandra i tron att var och en håller på att bli mördad av den andra. Den idén hade jag gärna sett använd i något längre sammanhang. Här och var känner man alltså inte riktigt igen Trenter, om man har färska intryck av hans samlade produktion och är van vid att det mesta är romaner om Harry Friberg och Vesper Johnson, som löser mordgåtor (och åker taxi och äter rysk kaviar). Men vissa små drag kan man le igenkännande åt.

Redan 1939, i den annars inte så minnesvärda titelnovellen, använder han knepet att placera in historien rätt i tid genom att anspela på en verklig händelse. Eftersom berättelsen utspelar sig i London är det Randolph Churchills (son till Winston) bröllop (den 4 oktober 1939, har jag tagit reda på) som genom att figurera i en tidning får markera att novellen utspelar sig samma år som den publicerades. Det bör ha varit tydligare för den samtida publiken än för dagens.

Och 1947 har han hittat stilen med denna inledning, som i alla fall jag uppfattar som nästan parodiskt trentersk:
Dimman steg upp ur Nybroviken, gled i tunga våta sjok in mellan de nakna svarta trädkronorna i Berzelii-park, lade sig som en strategisk rökridå framför Berns och trängde sakta in över Norrmalmstorg.
Men det är i "Mördande fanfar" från 1944 som jag tycker han kommer närmast sig själv, så att säga. Det handlar om en Harry Ryman [sic] som är på operabesök, och påminner faktiskt inte så lite om Rosenkavaljeren i sitt springande bakom kulisserna. Även om det är spännande medan det pågår tycker jag inte riktigt att gåtan håller måttet; det är nog för många trådar för det korta formatet. Men den innehåller en assisterande kavat ung dam, precis som det ska vara.

Allra sist innehåller samlingen den ganska långa "Döden på studieresa" från 1963, där dialogerna har skrivits av Ulla Trenter. Eftersom det handlar om en gymnasieklass med bara flickor på resa till Rom kan nog den uppdelningen ha varit klok. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den; å ena sidan är historien mer än lovligt baserad på sammanträffanden (bildligt och bokstavligt), å andra sidan är det något med skolresemiljön som gör att det inte kan bli riktigt dåligt. I början kunde det rentav vara Maria Lang, när 29-åriga Brita Bengtsson får ta över ansvaret för en latinklass på näst sista året utan att någonsin ha undervisat förr. Denna fiktiva kusin till Puck Bure har också sin Einar i form av en rödskäggig historielärare, som på egen hand hamnar i Rom samtidigt. Nu lär ju Maria Lang och Stieg Trenter ha varit goda vänner i verkligheten, trots konkurrensen å yrkets vägnar, men nog ligger han farligt nära att plagiera Langs andra bok Farligt att förtära.

Helt på sin egen planhalva är han dock i vissa delar, när fröken Bengtsson och den rödskäggige kvällen före avresan äter "glasmästarsill, salt kött och en imponerande ostbricka" på Den Gyldene Freden, följt av "halstrad piggvar med oliver och tomater", som Trenter ju dessutom återkom till några år senare. På planet till Rom får flickklassen "räkcocktail och kyckling", vilket man nog inte kan räkna med nuförtiden, annat än i en klass som inte gymnasieklasser har råd med. Sedan betas det av sevärdheter i en takt som gör att döden har svårt att få en plats den borde ha i en deckarnovell, men det är i alla fall fröken Bengtsson som ska mördas, förstår man, och hon tror att det är några av hennes elever som ligger bakom. Den delen av historien känns löst påhängd, och bättre blir det inte av att berättarperspektivet skiftar från jag-form (fröken Bengtsson) till allvetande mitt i jäktandet mellan nattklubbar och zoologisk trädgård. Men jag tror, alla invändningar till trots, att den kan duga som guidebok för Romresan, för sevärdheterna är ju desamma nu 50 år senare.

Därmed är alltså Trenter-projektet avslutat. (2016 blir det ett annat projekt.) Med bok nummer 127 för i år landar jag dessutom snyggt på genomsnittet för perioden 2013 (128) och 2014 (126), som den här bloggen omfattar.

söndag 27 december 2015

126. Agatha Christie: Hercule Poirot's Christmas


Som ett litet julprojekt tog jag att läsa den här Christie-deckaren i realtid, den 22-28 december. På julafton var det lite ansträngande, för då inträffade både mordet och så mycket annat att det blev en tredjedel av boken. I övrigt är det nästan för korta avsnitt för att passa för lediga dagar, för man hade ofta velat komma framåt fortare. (Nu fuskade jag dessutom med de sista tre sidorna, som alltså skulle utspela sig imorgon, men det kändes fånigt att spara dem, när i stort sett allting var klart med alla avslöjanden.)

Det är ett riktigt klassiskt country house murder, som också kan etiketteras som "slutna rummet"-gåta. Polismästaren överste Johnson säger något uppgivet: "one of those damned cases you get in detective stories where a man is killed in a locked room by some apparently supernatural agency". Det är förstås inte något övernaturligt som har hänt, men rummet är faktiskt låst från insidan, som det verkar. Därinne finns den gamle Simeon Lee, otrevlig men rik, och utanför finns hans arvingar, som alla kan ha skäl att vilja se honom död. Om det inte är så att vissa vill att han ska leva till annandagen, när han ska skriva ett nytt testamente.

Den här boken är egentligen lika bra som Christies klassiker Dolken från Tunis eller Mordet på Orientexpressen, men av någon anledning inte lika känd. Den delar med dem också draget att vara fullständigt logisk men ändå innehålla en lösning som man som läsare räknar bort som en möjlighet, fast ledtrådarna finns där dinglande framför näsan på en. Alla tre är också den sortens deckare som innehåller någonting som man kommer ihåg för att det är så överraskande (ni som har läst någon av dem vet vad jag menar). Jag hade läst den här förr, för ganska många år sedan, och kom inte ihåg allt, men i alla fall den faktor man inte ska förbise. Därmed kunde jag roa mig med att se hur Christie gång på gång antyder det läsaren borde förstå, men inte inser vikten av. Hercule Poirot gör det däremot, och kan irriterande nog inte låta bli att tala om det: "The facts all point more or less clearly in one direction. There is just some irrelevant matter to be cleared out of the way."

125. Ralf Parland: Regnbågens död


Det här är nog inte årets mest lästa bok, en novellsamling från 1970 av en författare som avled 1995, men då inte hade publicerat något sedan 1973. I min bokhylla har den hamnat på grund av en antikvariatsnedläggning för några år sedan, då det reades ut med 50 och 75% rabatt. Jag fastnade nog för den fantasieggande titeln och det fascinerande otidsenliga omslaget. Nu kom den väl till pass med tanke på den pågående novellutmaningen (se vidare nedan).

Baksidestexten talar om tre "motivkretsar", som väl är det vi vanliga dödliga kallar teman. En handlar om "inte så avlägsna framtidsvisioner", "en följer ett mer realistiskt mönster", fast jag skulle vilja kalla det surrealistiskt, och i den tredje "återgår författaren till Karelska näset" (han var född i Viborg när staden var fyrspråkig men tillhörde Tsarryssland). Eftersom det ska rymmas tjugo noveller på bara drygt hundra sidor är de mycket korta, 4-5 sidor, men så koncentrerade att man inte gärna läser mer än ett par stycken i taget.

Några ord om framtidsvisionerna, denna svåra genre där författare ofta hamnar i sådant som att alla har varsin helikopter eller att det har varit kärnvapenkrig. Här är det inte riktigt så illa, men i titelnovellen är det år 2000 och en familj har varit på rymdresa, vilket med tanke på relativitetsteorin får vissa oönskade följder. Där förekommer också sådant som "det självständiga Katalonien", som kanske är något mer troligt idag än när novellen skrevs, men ändå känns som ett lite billigt knep. I en annan novell, "Så framt inte verkligheten" finns det rulltrottoarer och talas om "klimateländet", vilket väl är det mest aktuella. Stockholm har bytt namn till "Vällingopolis", men just det är jag lite osäker på det ska uppfattas helt allvarligt.

Jag har alltså svårt att uppskatta den här samlingen, där en del gränsar till poesi, som var Parlands mest använda medium. Det känns som om det kräver en helt annan beläsenhet än jag har - eller så är det bara konstigt. En del avbockningar i novellutmaningen blir det ju ändå:

6. En novell som har namnet på en stad i titeln: Janne från Kuopio
29. En somrig novell: Albert och vattennymferna
39. En novell av en finländsk författare: Så framt inte verkligheten
40. En novell som utspelar sig i framtiden: Regnbågens död

Det innebär att jag har tolv av fyrtio punkter kvar på listan.

124. Algot Mattsson: Huset Broström. En dynastis uppgång och fall


Stieg Trenters Sjöjungfrun fick mig, som den trogne läsaren kanske minns, att fundera över vilken inspiration Broströmskoncernen hade fått ge till det fiktiva Snellrederiet, och att beställa fram den här företagshistoriken ur UB:s magasin. (Det finns också en tidigare upplaga, som vad jag förstår i sin helhet ingår i denna.)

Broströms är en skildring av ett företag vars utveckling nästan kusligt exakt följer talesättet "förvärva, ärva, fördärva". Grundaren Axel Broström började i Kristinehamn med ett enda fartyg, flyttade rörelsen till Göteborg och utvidgade den efter hand som han hade råd. Sonen Dan Broström blev kompanjon, tog över, utvidgade, utvidgade vidare och - dog i en bilolycka 55 år gammal. Hans son Dan-Axel var då tio år gammal. Förutom sitt förpliktande dubbelnamn fick han också med sig förväntningar på att kunna leda ett enormt företag med dotterbolag (som mest satt han i 28 styrelser), hålla den stora familjen enad samt att vara en god son till en vad man kan förstå relativt dominerande mor.

Algot Mattson, som har skrivit den här boken, var i drygt 30 år anställd i Broströmskoncernen som pressombudsman, så småningom informationschef och kan alltså berätta inifrån. Han är påtagligt lojal med Dan-Axel Broström, men det skymtar ändå här och var att denne inte riktigt räckte till som företagsledare. Det beskrivs för det mesta som problem med hälsan, men läser man på andra håll är det tydligt att det handlar om alkoholvanor, som under långa perioder gör det omöjligt för honom att sköta arbetet. När ingen annan kan eller vågar fatta beslut blir företaget efter hand akterseglat (förlåt) i konkurrensen. Så småningom får också hans privatliv - en skilsmässa, ett kort äktenskap med en nattklubbsvärdinna (läs nakendansös) och ett nytt äktenskap med en kvinna ur fel kretsar - hans familj att avsätta honom från maktpositioner i koncernen. Det blir dock inte förrän efter att hans formidabla mor Ann-Ida avlidit, natten mot den dag företaget skulle fira sitt hundraårsjubileum.

Det finns som synes gott om inslag som hade försvarat sin plats i vilken såpopera som helst. Intrigerna om vem av familjens damer ("mamma Ann-Ida", någon av Dan-Axels systrar eller o, fasa, hans fru?) som ska få agera gudmor till nya fartyg är bättre än om de hade varit påhittade. För att man ska kunna följa med finns det som tur är ett släktträd med syskon, kusiner, sysslingar och ingifta:



Ett av Broströms stora problem verkar ha varit att man placerade dessa släktingar och ingifta på positioner som krävde en helt annan kompetens och arbetsinsats än de kunde bistå med. Det gäller förstås bara herrarna; damerna Broström ägnade sig åt kläder, luncher, välgörenhet och att påverka sina män och bröder att fatta rätt beslut. Det är också påfallande vilken liten krets man rörde sig i och hur flera i familjen gifte sig med släktingar eller personer ur samma Göteborgssocietet. Det är inte bara talet om "förmyndarregering" under Dan-Axel Broströms uppväxt som får en att tänka på kungliga sammanhang.

Slutet av den här boken, den del som utspelar sig efter att Algot Mattsson lämnar Broströms, när familjen inte längre hade makten i företaget, är tyvärr ett ganska bittert tuggande av siffror ur årsredovisningarna. Han verkar skylla Broströms fall på att utomstående fick något att säga till om. Jag är inte säker på att det är hela sanningen.

123. Ian McEwan: Domaren


Trots sin berömmelse är Ian McEwan en ny bekantskap för mig, men när det fanns chans att vinna den här boken hos bloggen Kulturkollo hade jag sådan tur att jag fick detta signerade exemplar:


Domaren i titeln är Fiona May, specialiserad på familjerättsmål, men nu drabbad av att hennes man vill ha en affär med en yngre kvinna, eftersom han tycker att passionen i deras äktenskap har försvunnit. Den lösningen på problemet är Fiona inte alls intresserad av. Samtidigt sköter hon sitt krävande arbete, där det mest gäller ett fall med en sjuttonårig pojke, vars föräldrar av religiösa skäl vägrar honom en blodtransfusion. Som domare ska hon besluta om vilka hänsyn som ska väga tyngst, respekten för familjens religion eller omsorgen om pojkens hälsa.

McEwan har skrivit en tät och mycket spännande bok, trots att det inte förekommer minsta biljakt eller skottlossning. Pojkens sjukdom gör att det är bråttom med ett avgörande i den delen av berättelsen, samtidigt som den privata historien för Fionas del snarare vinner på att inte få någon upplösning. Det är faktiskt intressant att se att det går att skriva en så spännande bok utan att använda cliffhangers eller korta kapitel med växlande perspektiv. (Här är det fem kapitel på drygt 250 sidor, vilket jag nästan tycker att dra det för långt åt andra hållet.) Temat om liv och död (och vilket liv och vilken död) gör mig också lite matt, så alla böcker man läser kan inte vara så här. Jag kan nog ändå tänka mig att återkomma till McEwan framöver.

onsdag 16 december 2015

122. Stieg Trenter: Flickan som snavade på guldet


Trenter var ingen flitig novellförfattare, men kom ut med denna samling 1962. Den kostar omotiverat mycket i den enda upplaga som kommit ut före den här, som är från 2000. Här förekommer varken Harry Friberg eller Vesper Johnson, men tre av de fyra novellerna har den obligatoriska kavata unga damen i huvudrollen, hon som annars brukar sova på soffan hemma hos Friberg. I Ulla Trenters En Jurybok om Stieg Trenters mat, som jag hoppas kunna återkomma till så småningom, finns en gedigen bibliografi, där det framgår att alla fyra är publicerade tidigare i andra sammanhang.

Först är det en polis med vidhängande prisbelönt polishund som kallas till ett bageri i en fiktiv köping i Dalarna, där det spökar. Känner man Trenter vet man att det har en naturlig förklaring, eller i alla fall en förklaring som inte är övernaturlig, för särskilt naturligt känns det inte, tyvärr.

Sedan är det en ganska bra historia om ett överfall och en försvunnen summa pengar, som den kavata unga damen, för tillfället advokatsekreterare, tar sig an. Bortsett från att jag förstod hur det hängde ihop samtidigt som hon gjorde det, tyckte jag att det i sitt format var helt passabelt.

En kort historia om en tågresa från Paddington (dock inte 4.50) lämnar inga djupare spår. Roligast för den som har läst resten av Trenters produktion är att ramberättelsen utspelar sig i Gryts skärgård, liksom i Aldrig näcken, en av hans bästa romaner.

Och så är det den sista, långnovellen med samma titel som samlingen. Den kavata unga damen reser till Köpenhamn med två väninnor och råkar ut för diverse ruskigheter. Mest känns det som om hon far runt stan till fots, med taxi eller med bryggarkärra (Carlsbergs, förstås!). Historien har jag svårt att engagera mig i, men det känns som om Trenter har tagit in på ett hotell någon vecka och gått runt på stan och antecknat och fått ihop tillräckligt med ramverk för att placera in sin damsel in distress. Det är också gott om småroliga detaljer av den sorten som inte får plats i de tre andra, kortare, berättelserna, men som finns i Trenters romaner:

När färjan lägger ut från Malmö skriker en kvinna från kajen: "Mats, Mats! Köp tre kilo smör, du, i stället!" På färjan äter de smörrebröd: "Marianne petade bort kraftskyen från leverpastejen, den dallrade så "äckligt", men glad var Peggy, ty det var det bästa hon visste." (Man undrar om det är något barn Trenter som klagat över dallret någon gång.) Jag har inte gått i Peggys fotspår med Google maps, men kan i alla fall identifiera Helligåndskirken och Vor Frelsers Kirke, med "en egendomligt virad tornspira". Magasin du Nord verkar också ligga där det ligger nu. Eventuellt tar jag med boken på en Köpenhamnsutflykt någon trevligare årstid.

Tre av novellerna lyckas jag använda för den pågående novellutmaningen:
10. En novell som handlar om ett djur: Spökjakt med hund
25. En novell som utspelar sig i en stad/på en plats som du har besökt: Sista tåget från Paddington
34. En novell som handlar om att resa: Flickan som snavade på guldet

söndag 13 december 2015

121. Delphine de Vigan: Ingenting kan hindra natten


Det här är inte vad jag brukar läsa, men jag hade turen att vinna en tävling hos bloggen Kulturkollo förra hösten. Sedan har det av någon anledning inte blivit av att jag har läst den, otacksamt nog, men det ville jag ju egentligen ändra på.

Det är vad jag förstår en självbiografisk roman, men författaren skriver om sin döda mammas liv. Barndom och uppväxt skildras med hjälp av intervjuer med levande släktingar. Det finns också brev och bandinspelningar bevarade som fullständigar bilden. Så småningom föds författarens alter ego och hon blir själv en del av berättelsen. Modern har inte haft ett lätt liv, och det har inte alltid varit lätt att leva med henne, förstår man. Stundtals är det lite för deprimerat för min smak.

Alldeles i början figurerar Rue de Rochechouart, där familjen bor och en liten park, som måste vara precis vid det hotell jag bodde på 1997 (följ länken, vänstra kanten av bilden), enda gången jag har varit i Paris. Omotiverat roligt, tyckte jag.

onsdag 9 december 2015

120. C. S. Lewis: Den sista striden


När jag inledde min Narnia-läsning för snart tre månader sedan som en del i en temahelg om "Resor i tid och rymd" lovade jag att återkomma till den brännande frågan om i vilken ordning böckerna ska läsas. Lite sade jag om det när jag läste prequelen Min morbror trollkarlen nyligen, och den här sista boken tillför egentligen ingenting i frågan. Den är sist enligt båda de möjliga läsordningar som finns, och titeln är välvald i det avseendet, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Jag stannar alltså för att rekommendera att man läser böckerna i den ordning de ursprungligen kom ut. Man får då komma till Narnia för första gången med syskonen Pevensie genom klädskåpet utan baksida, och först näst sist i serien får man förklaringar på en hel del av de konstigheter de då träffade på.

Sedan kan det inte uteslutas att helt andra läsordningar ger upphov till andra intressanta intryck, för den här serien refererar till sig själv i olika riktningar. I just den här boken gäller det till exempel calormenerna, det folk från söder som iklädda turbaner och beväpnade med kroksablar (och luktande av lök och vitlök) hotar Narnias existens. De var med i Hästen och hans pojke, men presenteras här nästan som om det vore första gången.

"- Det där med tider och så är lika virrigt som vanligt", säger Eustace, som liksom en tidigare gång får sällskap av sin skolkamrat Jill till Narnia när de behövs. Sedan dess har det gått något år för dem hemma i England, men sju generationer i Narnia. Riktigt hur detta fungerar får åtminstone jag aldrig helt klart för mig. Det är tydligt att man inte kan bestämma vilken tid i Narnia man ska komma till, utan man hamnar där man behövs. Jill reflekterar över detta, just att det alltid pågår så mycket strider och besvärligheter i Narnia, men får förklarat för sig att det går många år mellan besöken från vår värld, och då är det hur fredligt som helst.

Jag har lite svårt för den enorma urladdning som denna sista strid innebär, utan att det verkar vara några massor av varelser som deltar. Den tar en stor del av utrymmet och därför är det mindre av det jag har gillat med de andra böckerna i form av små utvikningar om olika platser eller varelser som de obligatoriska engelska barnen träffar på. Det finns förstås ändå försigkomna djur att avbilda:


För första gången, tror jag, trollas det också fram mat. Då är det förstås Aslan som står för det, "paj och tunga och duva och tårta och glace". Trevligt att det alltid är både förrätt och efterrätt i Narnia, även om det kan vara besvärligt på andra sätt.

Det är fortfarande Pauline Baynes som har illustrerat, och mitt intryck är att hon har tagit ut svängarna mer den här gången än i vissa av de tidigare böckerna. Här är ett par helsidor med enormt detaljerade skildringar av striden och dess efterföljd, nästan sådana som används för tävlingar, där man ska hitta så många [valfri varelse] som möjligt:



Min gamla aversion mot Narnia, som byggde på något intryck av att jag kanske hade läst en bok och tyckt att det mest var konstigt, är numera borta. Jag kan absolut förstå hur detta har fängslat många, även om det inte lyckades med mig när jag var i rätt ålder. Däremot tror jag inte att jag kommer att läsa om dem varje år.

söndag 6 december 2015

119. Joyce Porter: Kommissarie Dovers andra fall


För ett par veckor sedan inledde jag bekantskapen med överkommissarie Dover, vilket betyder att denna andra bok inte på samma sätt kan leva på nyhetens behag. Det är nog bara därför som jag tycker att den här känns lite mindre rolig, för balansgången mellan igenkänningshumor och överraskningshumor klarar Joyce Porter ändå med den äran.

Det nya satirobjektet denna gång är småstaden Curdley, där det finns en katolsk minoritet. Spänningen mellan den och den statskyrkliga majoriteten märks överallt och tar sig ibland närmast vansinniga uttryck. Som läsare får man försöka sortera bland dem för att gissa vad som eventuellt kan ha varit ett motiv i den originella mordgåta det trots allt handlar mest om. Det är en ung dam som legat medvetslös i åtta månader sedan hon blev skjuten på en mörk gata och som nu plötsligt dör på sjukhuset av en helt annan anledning än sin gamla skottskada. Utredningens försök att koppla samman vad som hände då och vad som har hänt nyligen är faktiskt riktigt bra skildrade.

Dover är närmast motsatsen till gentlemannadetektiven. Han är lika otrevlig mot andra poliser, vittnen, offrets anhöriga och inte minst sin överkonstapel MacGregor, som får förse honom med både idéer och rökverk, varav samtliga annekteras. Eftersom Dover förutom sina andra fel också är påfallande fördomsfull har han svårt att ändra sig när han har bestämt sig för vem mördaren är. Hans önskan att komma hem till London och inte behöva bo på det skabbiga järnvägshotellet i Curdley gör också att han gärna bestämmer sig fort, för då kan man också desto snabbare förhöra de misstänkta och förhoppningsvis skrämma ur dem sanningen.

Han har tydligtvis också en ganska enkel social bakgrund som gör att han inte tvekar att gå in i en "fisk-och-potatis-bod", gissningsvis ett fish and chips stand, som måste ha känts övermäktigt för översättaren 1967. Där serveras "slamsor av kolja" på tidningspapper, till MacGregors fasa. (Han förmår inte ens äta upp sin portion, så det gör Dover åt honom, trots sin omvittnat känsliga mage. Vad värre är, han missar en ledtråd.)

För den som undrar är även denna del fjärrlånad. Stämpeln på pärmen härrör förmodligen från bokens första hemvist, Vindelns folkbibliotek, innan den hamnade på Sveriges depåbibliotek.

118. Stieg Trenter: Rosenkavaljeren


Det här blev Stieg Trenters sista bok, eftersom han avled samma år som den kom ut, 1967. Det innebar att hustrun Ulla fick göra en större insats än tidigare år:


Enligt vad man kan läsa sig till var boken knappt påbörjad när Trenter avled i början av juli. Det betyder att den intressant nog utspelar sig efter författarens egen död, i "sommarens första augustivecka", med början "en lördag" när "Ulrik hade namnsdag". Det placerar handlingen till den 5 augusti 1967 och ett par veckor framöver. Som nästan alltid hos Trenter är det alltså sommar, och den här gången rejäl värmebölja.

Man känner igen en hel del annat också, om man har läst alla de tidigare böckerna. Vesper Johnson gör en sen entré, men sedan kan man på bara några sidor bocka av "en rikt modulerad [...] stämma", "en bävernäsa och en välansad mustasch", hans "typiska knäande gång", en "extrahög klack" och "monokeln". Harry Friberg har sedan ett par år övergivit sina Hofnar-cigariller och röker i stället Partagas. Det äts och dricks också som vanligt, den här gången ovanligt mycket sherry, tycker jag. Eventuellt ska det vara någon klassmarkör, eftersom handlingen utspelar sig i kretsar runt UD och Operan. Annars står kriminalintendenten själv för det genom att flyga första klass: "- Madame, ingenting skulle kunna få mej att lämna terra firma om jag inte serverades kaviar och champagne, och så länge dom inte gör det i turistklass, håller jag mej därifrån."

På vissa sätt märks det att det nu är andra halvan av 60-talet. En misstänkt känns igen eftersom han bär nylonrock (i värmeböljan, vilket måste ha varit oerhört klibbigt och äckligt). Det kommenteras också en del modern brottslighet, relaterad till narkotika och våldsdåd av en annan sort än de förfinade societetsmord (och hederliga slagsmål) som polisen tidigare mest har hanterat. Ett par gånger berörs "den snart stundande omläggningen till högertrafik". Och eftersom Friberg bor kvar vid Brunkebergstorg kan han osökt berätta om de fortsatta rivningarna i Klara:
Brunkebergstorg låg härjat och skövlat av grävskopor och caterpillars, och endast en bit fanns kvar av Televerket som något slags Potemkinkuliss. Den enda fördelen med förödelsen var att jag från mitt vardagsrum fått den mest hänförande sjöutsikt, en verklig turistvy där inte ens Stadshuset med sina tre kronor saknades.
Annars kan man med Google Maps vandra i herrarnas fotspår och hitta "en glasad port med siffrorna 5-7" på Adolf Fredriks kyrkogata och ett hyreshus som spelar en viss roll på Tulegatan 5:


Man kan också följa med dem till Rom, där Friberg bor på Hotel Hassler, synnerligen centralt och tydligen kvar på samma ställe även idag. Där kan man till och med gå in och se hur det ser ut i foajén (eller såg ut när Google Maps var där):


Det går ganska fort både till och från Rom, men Friberg hinner både fotografera svenska företag och besöka svenska ambassaden och Svenska institutet. Där är vad jag förstår samtliga medverkande fiktiva, men i upplösningen på Operan lånas det på ett olyckligt sätt från Maria Lang på så sätt att även helt levande operasångare får passera i korridorerna, till exempel Rolf Jupither, Gunilla af Malmborg och Elisabeth Söderström. Det draget hör till det jag har svårast för hos Maria Lang, och det fungerar inte bättre här, tyvärr.

Själva gåtan är ungefär som Trenters senare har varit, nämligen ganska virrig. Det råkar mest bli så att någon avslöjas som mördare; att själv följa med i spåren är inte att tänka på. Särskilt inte när man på sidan 196 av 198 får höra av Vesper Johnson "Det är nämligen en genomgång via de franska fönstren däremellan." Inte för att jag hade vetat vem det var ändå, men sådant får detektiven gärna tala om när han upptäcker det.

117. Elif Şafak: Heder


Månadens bokcirkelbok var inte vad jag själv hade valt, men det är ju vad en bokcirkel är till för. Lite svårt hade jag med berättartekniken, där både tid och plats skiftar mellan varje kort kapitel, så det tar tid att komma in i berättelsen, lära känna alla inblandade och hålla reda på var de är och när. Det gör också att man inte kommer så nära huvudpersonerna som det nog är meningen att man ska för att riktigt intressera sig för dem. Kanske hade det varit bättre att koncentrera sig på ett mindre antal än den ganska stora storfamilj som nu skildras, både i Turkiet och i England. Men det är därför inte alls dåligt, och jag blev nog snarast positivt överraskad. Temat heder(smord) har ju potential att vara synnerligen tungt, men det blir aldrig övermäktigt.

Şafak är enligt omslagsfliken "en av Turkiets internationellt mest kända författare", och har skrivit på både turkiska och engelska (som den här). Hennes bästa ska enligt två oberoende källor vara Bastarden från Istanbul, så den är det inte omöjligt att jag återkommer till någon gång.