måndag 17 juli 2017

95. Annelie Salminen och Ida Rosén Branzell: Modingarna och alfabetet


Det här ligger lite (faktiskt inte så lite) utanför min vanliga komfortzon, men jag köpte boken direkt av författaren förra veckan, utan att i det här sammanhanget gå i detalj om det.

Det är en alfabetsramsa i sju avsnitt med fyra bokstäver i varje. Den genren finns det fler exempel på, men det speciella med denna är att den är normmedveten och inte lär ut att "råttmor kokar te", som tydligen också förekommer. Nu har jag inte så stor erfarenhet av att läsa för barn i målgruppsålder, men jag tror att den kan gå hem med sina tydliga verser och teckningar.

tisdag 11 juli 2017

94. Limerickmästare 2011


Det här är ett oplanerat spontanlån på resande fot (det är anledningen till att bakgrunden inte är samma bord som jag annars alltid fotograferar böckerna på). Såvitt jag förstår är det en samling från en tävling på webbplatsen 1av3.se (som verkar nedlagd), och det är blandad kvalitet på bidragen, som är ett 80-tal. Ganska många är tyvärr inte alls bra, men några är riktigt bra och hade förtjänat ett bättre sammanhang. Man får leva på dem. Det räcker inte att rimma på könsord, man måste ha en poäng också.

onsdag 5 juli 2017

93. Jöns Hellsing: Händig man sökes


En mer eller mindre hemlös författare in spe från London ser sin chans att få skrivro genom att svara på en annons, där det sökes någon som mot logi och låg lön kan renovera en stuga på en skotsk egendom, ägd av en lord som tillbringar sin mesta tid i överhuset. Författaren kan förstås ingenting om hur man renoverar hus och för att ta sig dit stjäl han en bil (se omslaget). Till detta ska läggas lordens svenska fru, varmblodig men försummad, samt hennes lokala och lojala tjänsteflicka. Det går förstås som man kan gissa, och jag har ändå inte läst Lady Chatterleys älskare.

Det ångar på ganska bra (i bildlig och bokstavlig mening) och ett tag undrar jag om "charmigt feelgood-äventyr" (baksidestexten) är en omskrivning för "erotisk roman riktad till båda könen". Men sen händer det andra saker, som - om de hade fått bli huvudsaken - hade förvandlat det hela till en deckare. Tyvärr tappar boken då den eventuellt återstående trovärdigheten; polisens hantering av det som har hänt känns som hämtad från Maria Lang (som jag i och för sig gillar, men hon har väl aldrig hävdats vara procedurdeckardrottning).

Kanske är problemet att boken inte riktigt kan bestämma sig för vad den ska vara. Den är tidvis för allvarlig för att vara feelgood, men den är för lättsam för att vara roman med seriösa anspråk och den är inte spännande nog för att vara deckare. Eftersom det är utlovat att det ska bli en trilogi hade det nog varit bättre om något av spåren hade fått stå över till en kommande del i serien. Då hade boken dessutom blivit lagom lång. (Jag har ju klagat förr på att moderna romaner är för långa. Den här är drygt 400 sidor och hade passat bättre på sådär 250, tycker jag.)

Någon anledning har författaren förmodligen haft att förlägga handlingen till 1985, men det blir inte mycket mer än några pliktskyldiga omnämnanden av Margaret Thatcher. Annars tycker jag att miljön på den skotska ön är det bästa. Det gör sitt till att det är höst; det börjar i augusti och slutar till jul.