tisdag 31 december 2013

128. Hjalmar Bergman: Fru Gunhild på Hviskingeholm


Det här är en novell på ungefär 60 sidor i serien "Entimmesboken". Fru Gunhild i titeln är gift med en äldre man som inte unnar vare sig henne eller sig själv något. Hon får därför ägna sig åt dagdrömmar om hur livet kunde vara för henne och barnen. Trots sin längd omspänner berättelsen flera decennier och det är förstås skickligt att då kunna välja ut och berätta om korta episoder som ändå ger en bild av hur hennes liv förändras under en lång tid. I sin genre tyckte jag detta var ganska bra, utan att jag kan bedöma om baksidans omdöme "en av Bergmans finaste och djupaste berättelser" stämmer.

måndag 30 december 2013

127. The Cambridge Companion to Crime Fiction


Delvis har den här boken varit bredvidläsning till min kurs, men den innehåller också delar som inte blev lästa då. Det är sammanlagt fjorton kapitel av olika författare, som behandlar både teman ("Black crime fiction" och "Women detectives"), subgenrer ("The private eye" och "Spy fiction") och epoker ("The golden age"). Eftersom det är olika författare och infallsvinklar är inte allt lika intressant eller lättläst. Ibland ställs det ganska höga krav på beläsenhet i litteraturteori och ibland är det mer refererande översikter. Som vanligt med den här sortens böcker får man ändå en massa lästips.

126. Hasse Alfredson: Varför är det så ont om Q?


Den här klassiska barnboken har jag förstås läst förr, men jag hade glömt precis hur det slutar, så det var ändå inte bortkastat. Och så är den förstås full med roliga detaljer som nog gick över huvudet på mig när jag läste den första, andra och tredje gången, för som jag minns det var det här en sådan bok man läste om och om igen (dock inte just detta exemplar, som är införskaffat senare). Berättelsen utspelar sig till exempel i Österköping, där det förutom Storgatan och Kungsgatan också finns Lilla Fiskaregatan och Västra Boulevarden, vilket jag tyckte var roligt. Numera finns också Hasse Alfredsons egen inläsning att se på SVT, så det ska jag nog göra vid tillfälle.

söndag 29 december 2013

125. Joakim Bergman: Midsommarmord


"Problemet var klassiskt: en grupp människor, totalt isolerade på en ö, och alla misstänkta" säger baksidestexten, och det stämmer precis. Författaren Joakim Bergman är också berättare av historien, förtidspensionerad gymnasielektor i svenska, numera bosatt i Italien och sysselsatt med sitt författarskap. (Egentligen är det en pseudonym för Bengt Söderbergh.) Han har därför kontaktat en av sina gamla elever, numera bokförläggare, för att diskutera utgivning av ett manuskript och blivit bjuden till dennes sommarhus i skärgården. Där finns på sedvanligt pusseldeckarmanér de övriga misstänkta med olika förbindelser sig emellan: bokförläggarens hustru, hennes syster, dennas man, deras son, som också är ung stjärnskådespelare på Dramaten, en regissör från samma teater, en gammal klasskamrat till värden, en bofast ung man, anställd för praktiska göromål, samt värdens svågers sekreterare, dock av allt att döma redan död vid berättarens ankomst.

Efter att lektorn har hittat liket (i ett gammalt halvmurket badhus vid bryggan) vidtar samtal med alla de övriga, klarläggande av var de har befunnit sig vid mordet och så småningom något av ett antiklimax när liket visar sig vara försvunnet. Eftersom flera av de närvarande intygar att sekreteraren - helt levande - följde med den båt som gick iväg för att hämta lektorn får han svårt att övertyga de övriga om att det alls funnits ett lik. Den på omslaget avbildade badhandduken spelar en viss roll. I övrigt figurerar också en tappad manschettknapp, ett ovanligt mordvapen och en litterär tävling om diktcitat anordnad för att bestämma vem som ska hämta ved och diska följande dag. Särskilt den sistnämnda ska man nog hålla ögonen på mer än jag gjorde.

Lektorn själv är inte någon riktigt sympatisk människa. Man får intrycket att han redan i 60-årsåldern ser på samtiden och de övriga närvarande med kritiska ögon från en sedan länge förfluten tid. De andra medverkande är också människor med fel och brister (kanske för att vi ser dem genom lektorns beskrivning) som det är svårt att sympatisera med. Själva gåtan är ganska bra konstruerad tycker jag, men förstås som vanligt i de här sammanhanget helt otänkbar i verkligheten. Bäst tycker jag är miljöskildringen med den natursköna skärgårdsön i midsommartid och den stora grosshandlarvillan som utan problem rymmer både familj, övernattande gäster, matsal och bibliotek.

torsdag 26 december 2013

124. Judith Schalansky: Taschenatlas der abgelegenen Inseln


Judith Schalansky växte upp i Östtyskland och fick därför länge nöja sig med att resa med hjälp av kartor och böcker. Här har hon skrivit om femtio avlägsna öar som hon "aldrig har besökt och aldrig kommer att besöka". (Det här är en tysk pocketversion av originalet i stort format, som också finns översatt till svenska. De femtio öarna är såvitt jag förstår desamma.)

Några få av öarna kan kallas kända, till exempel Sankt Helena och Påskön, men de flesta hade jag aldrig hört talas om. Varje ö får ett uppslag med en karta och lite faktauppgifter:


och därefter ett uppslag som består av ett nedslag i öns historia - ibland roligt men oftare sorgligt. Schalansky berättar nästan poetiskt om övergivna slavar, utnyttjade urbefolkningar, obebodda pingvinkolonier och misslyckade landstigningar. Nästan varje uppslag känns som om det hade kunnat få bli ett normallångt kapitel i en bok.

Det går förstås inte att återberätta den här boken på något rimligt sätt, men kanske berättelsen om en av öarna, Île Saint-Paul. Ett engelskt fartyg strandar vid ön 1871 och de ilandstigande hälsas av två fransmän. Den ene kallar sig Guvernören, den andre Undersåten. Undersåten beskriver Guvernören som en god människa, Guvernören å andra sidan säger att Undersåten är "en alltigenom dålig människa". De bor i en liten hydda, där det finns en liten samling franska böcker. För 40 francs i månaden har de uppgiften att registrera valfångare. Men nästan inga fartyg passerar här, så de har inte haft någon riktig arbetsuppgift på flera år. De berättar också att det bott en mulatt hos dem tidigare, som de mördat och ätit upp. Och där slutar historien, så hur de har hamnat på ön och vad som händer med dem får man försöka ta reda på någon annanstans.

123. Loulou Forsell: Brudgum efterlyses


Loulou Forsell hann före sin alltför tidiga död skriva tre deckare om journalisten ("kriminalreportern") Ann Wigert, varav detta visade sig vara nummer två. Jag tyckte ändå att det gick att läsa denna utan att ha följt Ann och kommissarie Rudolf "Räven" Mark tidigare.

"Jag tror det var just då, när moster Agnes satte ifrån sig tekoppen med en liten definitiv smäll och sedan knäppte händerna i knäet på det där speciellt bestämda, nästan hotfulla sättet, som hela historien började." Även om mostern enligt Ann var "den snällaste gamla tant som gick i ett par skor" (51 år) leder samtalet till att Ann diskuterar med sin fästman Joachim om de inte ska sluta leva i synd, och Joachim friar. Det blir bröllop på Vårbyhus, Anns barndomshem, och mitt i vigselakten segnar prästen ner och dör. Ungefär så fortsätter det. Redan när detta skrevs på 50-talet måste det ha varit en miljö och ett persongalleri:


som de flesta inte hade daglig kontakt med. Om man bortser från det totalt orealistiska också i att det dör folk till höger och vänster utan att någon enda överväger till exempel att resa hem till sig i stället för att stanna kvar så är det faktiskt en oväntat bra pusseldeckare. Som läsare får man noga hålla reda på var vem är när och med vem för att kunna reda ut vem som haft tillfälle att byta ut ett glas eller uppträda i "dressinggown" av siden. Efter hand visar det sig förstås också att de flesta har något att dölja, även om de inte är mördare.

Ann själv är en frisk fläkt, eventuellt något befryndad med Fröken Sprakfåle:
Jag kände mig fullständigt utpumpad efter dagens många dramatiska händelser och orkade inte ägna mig åt någon mer krävande sysselsättning än att peta naglarna med en för ändamålet icke avsedd stilett, som jag knyckt från en SS-officer under kriget, medan jag var på reportageresa i Tyskland, och sedermera apterat som papperskniv på skrivbordet.
Även själva stilen har något av flickbok över sig, men utan att det blir alltför påfrestande. För mig ligger det nära till hands att jämföra med Maria Lang och H.-K. Rönblom, som var verksamma under ungefär samma tid och som jag har läst en del av. Båda är nog lite mer realistiska, och Rönblom är klart bättre som författare. Vårbyhus blir heller aldrig en rönblomsk 50-talsmiljö värd att minnas för sin egen skull. Det hindrar inte att det även här finns fina formuleringar att smaka på: "'Rävens' blick hade definitivt fastnat på henne som en fluga på en marmeladsmörgås och där satt den."

Mer om Loulou Forsell finns att läsa här (ss 9-11). Mitt exemplar har möjligen haft ett skyddsomslag en gång i tiden, men frånvaron av det uppvägs nästan av det tjusiga marmorerade övre snittet:

onsdag 25 december 2013

122. H.-K. Rönblom: Döden i grytan


Mycket är bekant nu när H.-K. Rönblom är på sin fjärde bok om Paul Kennet. Fortfarande verkar till exempel hans arbete som läroverkslärare inte vara särskilt betungande. Den här gången extraarbetar han på den fiktiva Nya Aftonposten medan skolan har "vintersportlov". Vanligtvis recenserar han historisk litteratur på kultursidan där, men nu rycker han in på utrikesavdelningen, så den exakta dateringen hänger på att "Guldkusten blir självständigt om några veckor", vilket skedde 1957. För första gången utspelar sig också något hemma hos Paul Kennet, där vi finner "det låga teakträbordet, där en enslig ginstkvist stod och spretade i en flaska av tvärrandigt konstglas", vilket väl nästan är retrotrendigt nu.

Pauls syster Susanne har hunnit gifta sig med den läkare hon träffade i föregående bok. Vid ett tillfälle är hon iförd "lindblomsgrön orlonjersey", en tidsmarkör så god som någon. Ytterligare tidsfärg ges av en återberättad middag hemma hos en par av de misstänkta, där det serverades "pannkaka med sardiner på" (det vill säga pizza), ty paret "har gjort en sällskapsresa till Italien och då skall de förstås skryta med att de vet hur en italiensk middag skall vara". Inte bara Guldkustens självständighet känns alltså som ganska länge sedan, men då känns det tryggt att den nämnda "engelska drottningen" är samma som nu.

Själva mordhistorien är som i tidigare böcker inte huvudsaken hela tiden. Det handlar om en kvinna, gift med en redaktör på tidningen, som träffar Paul och säger att hennes man planerar att mörda henne. Sedan dör hon också mycket riktigt, men det verkar inte som om hennes man har kunnat mördat henne - om det nu inte är självmord eller olyckshändelse.

Förutom tidsfärgen tycker jag att Rönbloms starka sida här är personbeskrivningarna, som med få ord fångar en hel personlighet även hos någon som bara uppträder i en enstaka scen. Den motvilligt involverade livförsäkringskamrer Stenfink och hans strikta vanor illustreras med hans replik "Vi har alltid pudding på tisdagarna, avbröt kamrern. Soppa och pudding, alltid." En annan biperson "såg rapp och fryntlig ut, som en dresserad säl".

Miljön, som tidigare har varit Rönbloms starkaste sida, tycker jag den här gången inte är riktigt lika bra. Han vet uppenbarligen hur man arbetar på en kvällstidningsredaktion, men det blir aldrig så träffande beskrivningar som i de tre tidigare böckerna. Kanske beror det på att tidningsredaktionen ligger i Klarakvarteren i Stockholm, medan de andra utspelat sig på olika fiktiva småorter med den lokalfärg de kan ges. Som helhet är boken ändå sedvanligt trivsam läsning, och jag fortsätter att förvåna mig över att Rönblom är så bortglömd och att ingen velat filma hans böcker.

torsdag 19 december 2013

121. Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död!


Främst Ola Ullstens memoarer, men också Hans Lindblads biografi om Sven Wedén, fick mig att låna hem Per Ahlmarks nu två år gamla memoarer. Min misstanke att det kan ha varit denna bok som fick Ullsten att fatta pennan kvarstår, för det är inte höga tankar Ahlmark har om sin efterträdare. Det är förresten inte så många andra heller, inom eller utom Folkpartiet, som uppfyller hans högt ställda krav. Ska man säga något snällt kan man säga att han i alla fall har höga krav även på sig själv.

Eftersom Ahlmarks politiska karriär tog slut innan jag intresserade mig för sådant har jag inte haft någon riktig uppfattning om honom tidigare. Nu tycker jag han verkar ha varit lite för stridbar för att riktigt passa som partiledare. Symptomatiskt nog gjorde han sin första insats i offentligheten genom att skriva "till kungs" (det vill säga till regeringen) för att slippa morgonbönen i skolan. Sedan kantades hans politiska karriär av principer på ett ovanligt sätt, som väl också är anledningen att hans företrädare Gunnar Helén och efterträdare Ullsten inte finner nåd. De var nog vad man skulle kalla pragmatiska snarare än principfasta som Ahlmark. Efter politikerkarriären var Ahlmark ordförande för Filminstitutet (och införde att man inte som på Harry Scheins tid drack whisky på styrelsemötena) och författare och skribent. Det känns som om han har trivts bättre under den perioden.

onsdag 18 december 2013

120. Årets rysare 16


I den här årgången medverkar P D James med en novell som heter Mord år 1986 (året innan den här samlingen kom ut) med klar framtidskänsla och Robert Bloch med en obehaglig berättelse om ett kringresande tivoli där en man utklädd till apa (eller liknande) äter levande höns. Ska man urskilja en trend är det kanske att de övernaturliga inslagen är lite fler än tidigare; här finns till exempel ett försök till voodoo som vi dock inte får reda på hur det verkligen går med. Omslaget illustrerar en historia om några män i en båt på det klassiska temat vem lurar egentligen vem.

lördag 14 december 2013

119. Sophie Divry: Kod 400


Den här boken på sammanlagt 83 textsidor anges alltså på utsidan vara en roman, vilket fick mig att fundera på var gränsen går mellan en lång novell och en kort roman. Det upptäckte jag att jag inte var var ensam om att ha gjort, så den frågan ska inte redas ut här. Ett intressant drag med den här boken är ändå att den inte är indelad i kapitel eller ens stycken.

Det handlar om en bibliotekarie som en morgon hittar en besökare som blivit inlåst över natten. Själva texten är bibliotekariens monolog (baksidestexten säger "enkelriktat samtal") om bibliotekarieyrket och hennes upplevelser i livet. Titeln syftar på det mest utbredda klassifikationssystemet för bibliotek. Jag hade lite svårt att förstå meningen med boken, utan att därför vilja säga att den var dålig. Men just eftersom den är något som inte påminner om andra böcker kommer jag förmodligen att komma ihåg den, och det är ju inte alla böcker man kan säga det om.

fredag 13 december 2013

118. Bo Sandelin: Esperanto - drömmen om ett världsspråk


På ungefär 150 sidor sammanfattas här historien om esperanto och dess skapare Ludwik Zamenhof. En del visste jag sedan tidigare, men mycket var nytt och framför allt förmedlat på ett mindre fanatiskt sätt än det brukar. Även om esperanto inte har blivit det allmänt använda andraspråk som Zamenhof hoppades blir man imponerad av att ett enmansprojekt ändå blev användbart och har överlevt i nu 126 år.

torsdag 12 december 2013

117. Sven Wernström: De hemligas ö


Min tidigare bekantskap med den här boken var i serieform; den fanns med i ett album från tidigt 80-tal med serier ur Kamratposten. Två scoutgrupper, Knoparna och Knaparna (som är sjöscouter), hamnar på en öde ö och bygger upp en civilisation där. Det är mycket allegoriskt på ett lite för genomskinligt sätt för att jag som vuxen ska tycka det är en riktigt bra bok. Det är också mycket tidstypiskt med stormöten och direktdemokrati innan det blir krig mellan de två byar som de båda grupperna har bosatt sig i. För att inte tala om så tidstypiskt det är att 10- till 15-åringar heter till exempel Benka och Jörgen.

tisdag 10 december 2013

116. Karin Brunk Holmqvist: Potensgivarna


Det här är Karin Brunk Holmqvists första roman, som kom redan 1997. Hennes nisch, småtrevliga berättelser om äldre människor på Österlen som möter den moderna omvärlden, är inmutad redan här. De ogifta systrarna Tilda och Elida bor kvar i sitt föräldrahem i Borrby. Grannhuset säljs som sommarhus till en byrådirektör från Sundsvall, som systrarna blir lite förtjusta i. Systrarnas bror tycker att de ska flytta in på hemmet så han kan ta över sitt barndomshem som sommarhus.

Av en slump upptäcker systrarna att katter och kaniner blir som galna av den gödning byrådirektören ger sina blommor, och systrarna lurar till sig receptet för att kunna tillverka potensmedel, tjäna pengar och installera inomhustoalett. De hyr en postbox, annonserar i en veckotidning och gissa vem som svarar om inte deras bror. Det är alltså inte på något sätt stor litteratur, men i sin genre är det bland det roligare jag har läst. Ibland behöver man något snällt och garanterat oförargligt, och då fyller en sådan här bok sin funktion.

115. H.-K. Rönblom: Skratta, Pajazzo


Det här är H.-K. Rönbloms tredje bok, och Paul Kennet, känd från början, och hans syster Susanne, känd sedan en tidigare bok, är nu i Komosse, ett småländskt glasbrukssamhälle, där Paul ska ägna sig åt sin historiska forskning. Bruket har ekonomiska problem och den ägande familjen, i den aktuella generationen bestående av tre syskon Lesser, sammanträder för att besluta hur framtiden ska tacklas. En anställd glasblåsare tycker att man ska satsa på konstglas (och har blåst en Pajazzo-figur för att visa sin kapacitet i det avseendet), en av bröderna Lesser tycker att man ska satsa på hushållsglas, så han kan sälja dem i sina varuhus. Den andre brodern är operasångare och faller död ner när han får se Pajazzo-figuren. Frågan är vilken roll den spelar, med tanke på att det var operasångarens paradroll, som han ändå aldrig fick spela på scen.

I den personförteckning som inleder boken finns också bland andra en betjänt, en bokhållare och en byråchef från en fiktiv statlig myndighet som kommer resande från Stockholm för att förhandla om möjligheten att ta över bruksvillan och göra den till hem för kriminella ungdomar. Eftersom hon (byråchefen är alltså kvinna, bara en sån sak) är född i Komosse och har ett förflutet tillsammans med operasångarbrodern är det ganska många trådar att hålla reda på för Paul när han börjar undersöka omständigheterna runt dödsfallet. Mellan undersökningsfaserna är det gott om tids- och lokalfärg från ett litet samhälle där tiden stått stilla men nu börjar gå.

Gåtan, miljön och personerna är lika väl utförda som i de två tidigare böckerna. Kanske jag den här gången hittar lite färre riktigt bra formuleringar, eller också har jag vant mig vid Rönbloms lite ironiska humor. Bra är det i alla fall fortfarande.

söndag 1 december 2013

114. Helle Helle: Detta borde skrivas i presens


Den här kritikerrosade romanen fick följa med hem från biblioteket eftersom vi i bokcirkeln för ett par år sedan läste en annan bok av Helle Helle (hon heter alltså så, samma sak i för- och efternamn), Rödby-Puttgarden. Den här påminner lite om den; man känner att man är i samma tillvaro, den danska landsorten för en del år sedan (före mobiltelefonerna åtminstone).

Det handlar om Dorte, som hyr ett hus i en liten by utanför Köpenhamn och tar tåget in för att gå på universitetet. Men det gör hon inte, hon går på stan och shoppar eller dricker kaffe. Vi får också genom återblickar reda på hur hon har flyttat hemifrån ett par gånger tidigare innan hon genom sin faster (som också heter Dorte) får hyra det här huset. Överhuvudtaget är Dorte den yngre ganska initiativlös, hon tar dagen som den kommer och planerar inte så mycket, vare sig i stort eller smått. På något underligt sätt är det intressant ändå, fast det inte händer så mycket mer än sådant som händer de flesta.

Det roligaste är att hon tjänar extrapengar på att skriva festsånger. Kanske inte så roligt för alla danskar som tycker det är helt naturligt, men om man har stiftat bekantskap med företeelsen genom tv-serien Matador kan det inte annat än bli roligt.

torsdag 28 november 2013

113. Agatha Christie: Death on the Nile


En av Agatha Christies mest kända pusseldeckare, som jag har valt som ämne för mitt paper på kursen, närmare bestämt att jämföra hur boken och filmen lurar läsaren och tittaren på olika sätt. Lite synd är det att det amerikanska förlaget har sparat in på skissen över hytterna, men då är det tur att man också har en svensk översättning:

   

Jag har läst boken förr och sett filmen några gånger, så jag kom ihåg hur det mesta hängde ihop. Det fungerar bra att läsa den ändå och är nästan lika fascinerande att se hur oerhört väl komponerad historien är, och det är minsann inte bara ett mord och en mördare som ska komponeras (kan man säga utan att säga för mycket). Det är förstås alldeles orealistiskt, men på något sätt fungerar Christie nästan bäst när hon tillåter sig att använda genrens alla klichéer. Inte en detalj är oförklarad, och som Poirot säger "det var omöjligt, men ändå var det sant".

onsdag 27 november 2013

112. Olov Svedelid och Paul Haglind: En människa försvinner


Olov Svedelid har, utgår jag från, utfört den så kallade lejonparten av författarskapet, dels eftersom han var författare och Paul Haglind var polis, dels eftersom Haglind genomgående omnämns i tredje person. Temat är alltså polisens arbetssätt när en person har försvunnit vad som brukar kallas spårlöst, men här handlar det mer om hur de spår som faktiskt finns följs upp. Ibland hittar man personen levande, ibland död, någon gång inte alls. Tyvärr är stilen lite veckotidningsaktig, och enligt källor på nätet (ja, Flashback, för att säga som det är) skrev Svedelid också i Hemmets Journal på samma tema. Det var också diskussionstrådar där på temat försvunna människor som fick mig att beställa fram boken från UB:s magasin. Skicket tyder på att den ändå har varit framme några gånger tidigare.

lördag 23 november 2013

111. Ulla Trenter och Inger Jalakas: Lustmord


Den här boken består av fem noveller om olika svenska fiktiva detektiver, lätt maskerade som
- Henry Fröberg och Vilgot Johanson (och en Gustaf Hammelsson i en annan roll än hemlig agent)
- Peter Bläck
- Knut Velander
- Åke Sommar
och
- en vad jag kan se just här förnamnslös polis vid namn Poppel, men man kan kanske tänka sig att han heter Ronald eller Erland.

Fröberg och Johanson går på krogen och dricker fina viner. Bläck är ensam, förkyld och melankolisk. Velander har astma och en krånglande Renault. Sommar är en klädsnobb med stort kvinnointresse. Poppel råkar i slagsmål och hamnar så småningom i en säng på Malmö allmänna sjukhus (som får tre sängar i hans interna betygssystem). En rolig detalj är att de alla har åldrats korrekt i förhållande till när de (eller deras förebilder) först dök upp i bokform. Fröberg har nyss fyllt 80, och Bläck ska snart gå i pension.

Jag har inte läst alla originalen, men de tre jag känner till tycker jag är parodierade på ett träffsäkert sätt. Speciellt Bläck och Velander med sina återkommande hälsoproblem och inre monologer om samhällets tillstånd är väldigt roliga. Novellerna hålls samman av två röda trådar, varav en är det hotell som syns på omslaget och förekommer i så stor utsträckning att jag undrar om det har sponsrat boken. Den andra röda tråden är en intrig som handlar om Öresundsbrons invigning, som när boken kom ut låg i en nära framtid. Det här är inte på minsta sätt stor litteratur, men fyller absolut sin funktion som lättläst underhållning för stunden.

torsdag 21 november 2013

110. Årets rysare 15


Den här årgången innehåller bland annat något så paradoxalt som en klaustrofobisk novell som utspelar sig utomhus. Det handlar om en alpinist som tillsammans med två andra är i färd med att erövra en topp och under färdens gång inser att båda de andra var för sig vill ha med honom i en komplott för att en tredje ska "förolyckas" och bestigningen ska lyckas. Här finns också en kusin till den fasansfulle snömannen, bosatt på en hed i England, en spindelfobiker och en mordhotad älskare som får den mordhotande äkta mannen att fundera på vad det egentligen är för kött i den korv han äter.

109. John Grisham: Utpressningen


Thrillergenren är kanske inte det jag tycker bäst om inom kriminallitteraturen, men en kurs i ämnet kan ju inte utelämna den. John Grisham är enligt bakre fliken "the master of the legal thriller", så urvalet är ändå gjort med viss omsorg.

Den enligt genrens konventioner svårt prövade huvudpersonen, Kyle, är när vi träffar honom sistaårsstudent (detta översättningssvenska ord) på Yale. Han ska bli jurist och tänker sig några inledande år som idealistisk advokat för behövande, fattiga, utsatta eller liknande. Men så konfronteras han på ett obehagligt sätt med sitt förflutna genom en video som visar honom själv och ett par av hans vänner från college i hans dåvarande lägenhet i en situation som kan tolkas som våldtäkt. För att undvika att detta kommer ut och förstör hans liv tvingas han av en kontaktperson med något oklar roll att börja arbeta på en enorm advokatfirma på Wall Street och läcka information därifrån. Den stora behållningen för mig är den cyniska beskrivningen av firmans arbetssätt, hur allting ska "faktureras", hur de unga juristerna arbetar 100 timmar i veckan och hur Kyle mitt i detta försöker hålla sig själv någorlunda lugn mellan kraven på läckt information och rädslan för att hans förflutna ska komma ut.

För den som uppskattar genren blir det nog inte bättre än så här, för det är spännande och lättläst i stort sett hela tiden. Jag tycker att det känns lite för artificiellt och avlägset från vad jag kan relatera till - konstigt nog, eftersom engelska gods och svenska 50-talssmåstäder (som är det jag tycker bäst om i deckargenren) inte heller ingår i det liv jag lever.

tisdag 19 november 2013

108. Denise Mina: Död i Garnethill


Denise Mina hade jag inte läst något av tidigare, men den här, hennes debutbok, är en fullt godtagbar thriller i genren Tartan Noir - skotsk kriminalroman. Här och var märks det att boken kom 1998, för alla har inte mobiltelefoner och det rings från telefonkiosker på ett sätt som nog blev omodernt ganska kort därefter.

Maureen, en biokassörska med hög alkoholkonsumtion och sexuella övergrepp i bagaget, hittar en morgon sin älskare i vardagsrummet med halsen avskuren. Förutom att det under alla omständigheter måste vara omvälvande kompliceras läget också av att älskaren var terapeut på den klinik där Maureen var patient, att han var gift och att han var son till en EU-parlamentariker. Maureen blir förstås föremål för polisens intresse, inte minst eftersom det kan visas att älskaren dog redan kvällen innan och att Maureen alltså haft goda chanser att döda honom. Hon börjar själv undersöka hur det har gått till att han hamnade där och upptäcker förstås att det finns mer dolt bakom dödsfallet än bara att han var hennes älskare.

Det är spännande nästan hela tiden, och man får en stark känsla för hur hemskt det måste kännas för Maureen att hamna i en sådan situation. Samtidigt kan man som läsare inte vara alldeles säker på att det inte är hon som har gjort det utan att minnas, eftersom hon visar sig vara ganska instabil. Jag kan nog tänka mig att läsa mer av Denise Mina; det ska finnas två böcker till om Maureen och ytterligare ett antal andra.

söndag 17 november 2013

107. Kader Abdolah: Dagbok i kilskrift


Här ser man hur bibliotekets skyltning kan få en att läsa något som man inte hade tänkt sig. Titeln fick mig att låna den här boken samtidigt som jag var där i ett helt annat ärende, och det visade sig vara ganska lyckat.

Det handlar dels om den persiske dövstumme (ja, det kallas så här) mattrestauratören Agha Akbar, som av en inskription i en grotta lär sig kilskrift och använder den för att skriva en dagbok, dels om hans son Ismaiel som senare sitter i Nederländerna och försöker dechiffrera den. Eftersom Ismaiel är verksam i motståndsrörelsen mot både shahen och Khomeini innan han tvingas i exil handlar boken också ganska mycket om Irans moderna historia.

På ett ovanligt sätt är det lättläst utan att vara lättviktigt, och det är inte en nedslående eländesskildring även om det tidvis handlar om tunga ämnen. Och så är det intressant med något som inte utspelar sig i Sverige, England eller USA, som så mycket annat av det jag läser. Större geografisk spridning kanske jag skulle försöka ha som målsättning för 2014.

106. Hans Lindblad: Kärlek, tbc och liberalism. En biografi om Sven Wedén


För några veckor sedan läste jag Ola Ullstens nyutkomna memoarer, och som av en händelse kom nu också en biografi över en tidigare Folkpartiledare, Sven Wedén. Han skulle ha fyllt 100 i somras och var partiledare bara ett par år i slutet av 60-talet, så det är kanske inte så konstigt att han inte spelar någon större roll i dagens politiska debatt. Men han visade sig vara mer intressant än jag visste. Jag fick reda på biografins tillkomst genom en artikel av Per T Ohlsson i Sydsvenskan, men boken handlar om mycket mer än det han skriver om, som gått till eftervärlden som Wedénaffären i valrörelsen 1968. Liksom Ullstenboken fick jag denna som recensionsexemplar från Ekerlids Förlag.

Det här är en mer personlig biografi än vad som är vanligt när det gäller politiker. Hans Lindblad har haft tillgång till 800 brev som Sven Wedén och hans fru skrev till varandra under de långa perioder han vistades på sanatorium för den tbc han ådragit sig i tonåren. De blir en viktig källa till vad han läser, vilka människor han träffar och hur han blir liberal (en kort tid var han medlem i dåvarande Högerpartiets ungdomsförbund, som det i efterhand verkar mest för att hans familjebakgrund gjorde det till det naturliga valet). Wedéns verksamhet som politiker finns förstås belagd i tidningsmaterial, riksdagshandlingar och partiarkiv, men författaren har också intervjuat de som finns kvar i livet som hade kontakt med honom. Hans Lindblad var också själv riksdagsman för Folkpartiet samtidigt som Wedén i några år.

Framställningen är intressant, engagerad och personlig. Ska man säga något negativt är det kanske att det ibland blir lite för engagerat och personligt. Tonen när regeringen och statsministern kommer på tal är ofta lite för polemisk för att det 50-60 år senare ska kännas riktigt motiverat, och citerandet ur privata brev gör förstås att man ibland som läsare känner sig som om man tjuvläser över axeln på någon. Det förtar inte intrycket att det ligger ett stort arbete bakom boken (som eventuellt har gått lite fort på slutet med tanke på ett antal korrekturfel) och att Sven Wedén förtjänar att framhållas. Hans viktigaste insatser verkar ha varit under de nästan 20 år han var riksdagsman innan han blev partiledare.

Som partiledare blev han alltså - av hälsoskäl - kortvarig. I dag hade det varit omöjligt att utse någon med den sjukdomsbakgrund han hade till en sådan post. Synd, på sätt och vis, för olika erfarenheter förtjänar att tas tillvara. Det var Wedéns egen bakgrund med ovana läkare som skulle tappa vätska ur hans lungsäck som låg bakom Folkpartiets idé om husläkare.

onsdag 13 november 2013

105. Muriel Barbery: Smaken


Månadens bokcirkelbok (bibliotekslånad) på temat mat kan man sannerligen inte klaga på vad gäller uppfyllandet av temat. Den handlar om en döende gastronomikritiker som tänker tillbaka på sitt liv, som verkar ha bestått nästan bara av måltider. I alla fall är det vad han minns. Vartannat kapitel berättas av någon familjemedlem eller liknande, och även i de delarna spelar maten en stor roll. Det händer inte så mycket avgörande i själva berättelsen, men man får efter hand reda på en del som har gjort honom till den person han blev och varför vissa familjemedlemmar berättar det de gör. Den stora behållningen är hur mat, smaker och måltider beskrivs så att man sitter och blir vrålhungrig.

Gruppen var lite delad vad gäller åsikterna den här gången. Jag och någon till tyckte den var rätt bra, andra var mindre entusiastiska. Vi var ändå ganska eniga om att formatet, knappt 150 sidor, gör att upplägget utan en riktig handling fungerar.

söndag 10 november 2013

104. Jasper Fforde: Var är Jane Eyre?


En av mina bokcirkelkolleger hade läst denna för ett tag sedan, och eftersom jag tyckte den lät bra lånade jag hem en ganska välläst biblioteksbok. Tyvärr tyckte jag inte att det var lika bra som det lät.

Boken utspelar sig 1985 i en värld där Krimkriget fortfarande pågår (mellan England och Tsarryssland), man klonar dronter för att ha som sällskapsdjur, Storbritannien finns inte utan England har ständiga gränsskärmytslingar med Folkrepubliken Wales etc. Den viktigaste skillnaden för den här historien är att den litterära världen existerar parallellt med vår, och personer därifrån (till exempel Jane Eyre) kan dyka upp utanför sin bok. Huvudpersonen, den litterära kriminalpolisen Torsdag Nesta, kan också gå in i en bok (till exempel Jane Eyre) för att ställa saker till rätta när Jane blir kidnappad.

Det var det där sista som jag tyckte lät så roligt, men som det tyvärr är för lite av (och det som finns kommer för sent). När det väl blir av bygger det nog dessutom på att man kan Jane Eyre lite bättre än jag.

söndag 3 november 2013

103. Per Olaisen: Tankar om kriminallitteratur


Per Olaisen har här skrivit 29 korta kapitel med titlar från A till Ö som ger olika infallsvinklar på ämnet kriminallitteratur. Baksidestexten kallar det för "en personlig bok", och det är det - en hel del tyckande, men nästan alltid sympatiskt uttryckt. Liksom med en novellsamling går det inte att läsa en bok av det här slaget i ett sträck, utan den har fått ligga ett par veckor på nattduksbordet och varvas med annat.

En del kapitel handlar om enskilda författare, som Olaisen vill lyfta fram, till exempel [John Dickson] Carr, [Edgar Allan] Poe och [Stieg] Trenter. Bäst i den genren tycker jag är [Carl Jonas Love] Almqvist, som kanske inte brukar räknas till deckarförfattarna. Men Olaisen framhåller att Drottningens juvelsmycke kan läsas som en politisk thriller (jag har inte läst den alls, men blir lite sugen nu), och novellen "Skällnora kvarn" ska tydligen vara ett mycket tidigt exempel på detektivberättelse.

Andra kapitel handlar om någon intressant aspekt på detta med kriminallitteratur, till exempel "Mordmetoder" eller "Omöjligheter". Man får hela tiden gott om lästips, både i texten och i en omfattande litteraturlista. Det är en konst att skriva i den här genren så det inte blir en berättelse om författaren egen oerhörda beläsenhet utan på rätt sätt uppmuntrar läsaren att läsa vidare. Jag tycker det lyckas nästan överallt.

102. Årets rysare 14


I den här årgången finns bland andra Ruth Rendell och Robert Bloch (som skrev boken som blev förlaga till filmen Psycho) representerade. I Blochs smygande obehagliga novell "Avskedsfesten" finns samlingens bästa formulering: "Bakgrundssorlet som Natalie hade lagt märke till i telefon utgjorde nu ett formidabelt förgrundsstoj." Natalie har kommit från Australien till England för att bo hos sin morbror, som är läkare och ska vara hennes förmyndare. Hon är lite äldre än Mary i Burnetts Den hemliga trädgården, men man får lite samma känsla, eftersom hennes föräldrar har dött och hon aldrig har träffat sin morbror förr. Hon blir hämtad vid stationen och förs in på en pågående fest i det stora hus där hennes morbror bor. Hon känner på sig att det är något som är fel, men förstår inte vad. Hennes morbror sägs vara ute på sjukbesök, men skulle han inte vara psykiater? På de allra sista raderna visar det sig att han ligger mördad och att huset i själva verket är ett sinnessjukhus (och festdeltagarna alltså patienter, men den slutsatsen får man dra själv).

Liksom tidigare finns här någon science fiction-berättelse, däremot den här gången ingen som utspelar sig i Sydamerika.

101. Edgar Allan Poe: Sällsamma berättelser


Den här boken borde förstås ha haft ett skyddsomslag, men det verkar som om jag var ung och dum och av någon anledning kastade det när boken var nyköpt. Vill minnas att den är från en bokrea, kanske 1984 eller däromkring. (Intressanta etikettsmässiga vinklar på frågan om skyddsomslag kan man få här. Inte minst i kommentarerna grasserar uppfattningar som jag knappt trodde fanns, till exempel att man tar av omslaget och låter det stå i hyllan medan man läser boken.) Nu har jag i alla fall sett samma bok på biblioteket och vet att omslaget har den här bilden, som också finns med inne i boken som illustration till novellen "Huset Ushers undergång":





Det är Arthur Rackham som har illustrerat och han har oerhört väl fångat de två genomgående teman, död och galenskap, som de här berättelserna på olika sätt handlar om. Här är till exempel en mördare som får besök av polisen och försöker uppträda naturligt medan offret ligger gömt under golvet:



Samlingen innehåller 25 berättelser, som inbördes är ganska olika. Några är bland de allra tidigaste detektivberättelserna, till exempel "Morden vid Rue Morgue". En del andra är mer skräckhistorier på några återkommande teman som att bli levande begravd eller att någon mycket vacker kvinna förtvinar i en oförklarlig sjukdom. En del tycker jag nog har åldrats för mycket för att vara riktigt njutbart nu, sådär 170 år efter att det skrevs, men en del känns förvånansvärt modernt.

Jag tror inte jag har läst hela boken rakt igenom någon gång tidigare. Nu blev det av eftersom "Morden vid Rue Morgue" var en av de texter som ingick på litteraturlistan på min kurs, och sedan har jag betat av en eller två då och då under ett par månader. Det är nog inte en bok som gör sig för sträckläsning - som många novellsamlingar, tycker jag. Man orkar inte ladda om var tjugonde sida för något alldeles nytt.

100. H.-K. Rönblom: Höstvind och djupa vatten


Efter ett lite längre uppehåll än planerat fortsätter jag med H.-K. Rönbloms andra bok om läroverksadjunkten Paul Kennet. Efter sina stadshistoriska studier är han nu tillbaka i skolan och tjänstgör som adjunkt i Sundhamn, som vad jag förstår ska föreställa Sundsvall:
Längst nere låg den stadsdel som var uppförd av sten och lämpad att visas för bättre besökande. Nu låg den där, rutig och gedigen, med rådhus och posthus, banker och hotell, och en kung stod staty i en plantering och var mycket omtyckt av fåglarna.
Mordet är utfört redan innan boken börjar, och vi får stifta bekantskap med det genom några tidningsnotiser. Det är en elavläsare, Gerhard Bäck, som dör när han på sin moped kör in i en ståltråd som någon spänt upp över en gränd på hans hemväg från möte i nykterhetslogen Höstvind (varav ena delen av titeln alltså kommer). Inom några dagar spänns det upp andra ståltrådar, dock utan att någon dör. Polisen har inga spår, och staden är mer eller mindre beredd att lägga fallet till handlingar som ett pojkstreck som fått en olycklig utgång.

Paul börjar forska i fallet på samma envetna men stillsamma sätt som förra gången och upptäcker snart att Bäck var den ende överlevande efter en bussolycka under andra världskriget (tolv år tidigare, vilket tillsammans med en citerad minnesskylt, uppgiften att det är valår och en kontroll av veckodagar ger vid handen att boken utspelar sig hösten 1954). Till sin hjälp, eller i alla fall för att samtala med, har Paul den här gången sin syster Susanne, som sköter hans hushåll (det kan ju inte en läroverksadjunkt själv!) eftersom hon behöver sysselsättas efter en uppslagen förlovning. Hon är en frisk fläkt, inte minst eftersom hon återkommande anknyter händelserna till Agatha Christie-deckare, till exempel ABC-morden, som på sitt sätt blir aktuell här.

Bussolyckan bestod i att en transport med värnpliktiga körde av vägen och hamnade i vattnet, så alla utom Bäck drunknade (och därifrån kommer alltså andra delen av titeln). Utöver detta verkar ingenting intressant ha hänt i hans liv, men eftersom olyckan på olika sätt blivit aktuell vid tiden för mordet utgår Paul från att den spelar någon roll för det som nu har hänt.

Förutom att adjunkt Kennet inte själv sköter hushållet och att det är normalt att köra moped utan hjälm finns det gott om detaljer som måste ha varit vardag när boken skrevs 1955, men som nu är mer eller mindre exotiska. (Mer på det temat här och här.) Det är förstås vänstertrafik (så man får tänka noga när olycksplatsen och händelseförloppet beskrivs). Det är skolgång på lördagar. Det är långt kvar till kommunaliseringen av skolan: "En adjunkt med kunglig fullmakt är inte flyttbar som annat lösöre." Radion sänder "ett föredrag om våra torvmossars djurvärld".

Gerhard Bäck var tydligen inte i sådan samhällsställning att han hade någon som skötte hans hushåll men "[h]ans lägenhet hölls i brukbart skick av en människa som gick till och från", vilket betydde att hon kom och bäddade när han inte var hemma. Damer är klädda i "syrenfärgad mellanklänning" (varom mera nedan) eller "hemmaklänning i ett Viola Gråsten-tyg". Ska man ringa till Stockholm får man beställa samtalet (och finna sig i att telefonisten avbryter med "Tre perioder, tiden är strax slut").

Upplösningen är ingenting annat än lysande. Allt man behövde veta för att dra samma slutsatser som Paul fanns där (och har man glömt så gnuggar Rönblom in det genom att ange sidorna i en fotnot!), men av någon anledning gör man inte den - i efterhand oerhört enkla - koppling som behövs för att allt ska falla på plats.

Om behållningen med den förra boken var mer formen än innehållet, så tycker jag att det nu är både och. De rönblomska formuleringarna finns där:
Hemmet var lika välvårdat som fru Andersson själv. Prydnadsföremålen på divansbordet var ordnade med matematisk precision. En bladväxt i en porslinskruka blänkte som om den nyss stigit upp ur badet. Inte ett dammkorn fanns att se. Ur en förgylld ram på väggen skelade en färglagd förstoring ned på Paul. Han antog att det var avlidne Andersson och tog plats i korselden från dennes blickar. En rund och hård kudde bakom hans rygg bidrog att erinra honom om att livet inte är till för njutningar.
och
Herrn och frun var hemma och smälte söndagsmiddagen. Fru Johansson, bred och tung var icke olik en boaorm med en get innanför västen. Herr Johansson liknade snarare en nära anhörig till geten.

Men tidvis är det också innehållsligt väldigt roligt på ett mot småstadsmiljön inte alldeles snällt sätt. Rektorn vid läroverket bjuder in Paul och Susanne till en tillställning med orden "[...] I övermorgon har min hustru och jag en soaré med underhållning i rektorsgården där vi hoppas få se dig tillsammans med din syster. Där får du tillfälle att sammanträffa med en del av det kulturellt ledande skiktet i staden. Alltså klockan åtta. Kavaj." När Paul berättar för Susanne senare lägger han till "Biologilektorn påstod att en ämneslärarinna skulle läsa högt, men det kan ha varit överdrift." (Det visar sig inte vara det.) Susanne är närmast förtjust: "'Då', sade Susanne, 'får jag användning för min syrenfärgade mellanklänning. Den ser hemskt kulturell ut och har lång ärm.'" På soarén lyckas hon chockera en kristendomsadjunkt med att säga: "Jag blandar alltid ihop Schmalkaldiska artiklarna och Magdeburgska halvkloten."

Personer i Sundhamn beskrivs i vändningar som "[...] den kvinnliga lektorn i franska [...] hade namn om sig i lärda kretsar som specialist på syntaxen i Boccaccios 'Il Decamerone' och ägde ett starkt utvecklat sinne för det passande" och "drätselkamrern, en gammal bitvarg som spelade cello i musiksällskapet och påstods ha läst en bok av James Joyce". En av logemedlemmarna hälsar Paul:
[...] 'Parolas esperanto?'
'Nej', sade Paul med fasthet.
I likhet med de flesta akademiker ansåg Paul antalet naturvuxna språk vara tillräckligt stort, varför ytterligare konstgjorda språk tycktes honom vara överflödiga.
Det tycker jag av helt privata skäl var extra roligt.

torsdag 31 oktober 2013

99. Inger Frimansson: God natt min älskade


Genom min nu flerstädes omnämnda kurs fick jag anledning att läsa något i genren "psykologisk thriller", till och med, enligt baksidestexten som citerar Aftonbladet: "En gastkramande psykologisk thriller". Det innebär alltså att det inte är en traditionell deckare där brottet inträffar tidigt och utreds av en detektiv, utan att vi får följa en huvudperson som vi förstår har varit med om något hemskt, men det dröjer innan vi får veta vad. Det gör att det är svårt att berätta något om handlingen utan att förstöra läsningen (klicka på länken bara om du aldrig har tänkt läsa denna bok och vill ha ett exempel på hur man inte ska blogga) för någon annan. Berättelsen har åtminstone tre tidsplan, huvudpersonen Justines barndom, en relativt nära dåtid och en ramberättelse i nutid. Innan man förstår det och att inte alla personer medverkar i alla de tre tiderna är det inte alldeles lätt att orientera sig och även då är det lätt att tappa bort sig eftersom man inte vet vad som är viktigt och inte.

(Nu verkar det som om jag har lite svårt att läsa annat än linjärt berättade enkla historier om en enda huvudperson, och så är det nog inte. Möjligen drabbades jag av den här boken vid fel tid eller med för kort tid till förfogande.)

Den onda styvmodern, den inspärrade prinsessan och den vackre prinsen är knappast ens maskerade sagoinslag som gör att jag har lite svårt att ta det hela på allvar. Jag tycker tyvärr inte heller att det blir så gastkramande, men den sista fjärdedelen av boken, när man börjar förstå vad som har hänt i den nära dåtiden som påverkar nutiden, då blir det ganska spännande ändå.

måndag 28 oktober 2013

98. Henning Mankell: Mördare utan ansikte


Tack vare min deckarkurs får jag tillfälle att komma igång med Henning Mankells Wallander-serie, som jag samlade ihop på olika second hand-ställen för några år sedan. Med de stora upplagor böckerna sålts i var det inte så svårt, men sedan har det inte blivit av att jag har läst dem.

Den här första delen av de nio i den ursprungliga serien börjar med ett brutalt mord på ett äldre par på en gård på landet utanför Ystad. Innan kvinnan dör lyckas hon få fram ordet "utländsk", som utredarna förstås inser är ett känsligt kriterium att använda när man letar efter en mördare. Det är en omisskännlig tidsfärg av tidigt 90-tal med flyktingförläggningar, vardagsrasism och Wallanders återkommande tankar på vart samhället är på väg. Som polisroman påminner det mycket om Sjöwall/Wahlöö med Wallanders magproblem och äktenskap i upplösning, och eftersom handlingen utspelar sig i Ystad och på den omgivande landsbygden är det också mycket som känns bekant från den del i Roman om ett brott som utspelar sig i Anderslöv, inte långt därifrån. En detalj är att Kurt Wallander oftast benämns med både för- och efternamn, precis som Martin Beck.

Jag har tidigare uppskattat pusseldeckare mer än polisromaner, men den här tycker jag är klart läsvärd tack vare ett slags sympatisk vardagstrovärdighet. Det kan kanske inte sägas vara spännande, men det är välskrivet och lättläst utan att bli ytligt. Min enda invändning är att det känns som lite för tursamt att hitta en bankkassörska med så enastående gott minne, men de finns säkert.

97. Lars Tobisson: Gösta Bohman. Ett porträtt av en partiledare


Lars Tobisson, som var först partisekreterare och sedan förste vice ordförande i Moderaterna under Gösta Bohmans tid som partiledare, har skrivit en biografi över Bohman, som han själv i förordet säger "kan betecknas och - av den som så önskar - avfärdas som ett vänporträtt". Jag tycker nog att han balanserar relativt väl så att man får en bild av Bohmans både goda och mindre goda sidor. Är det någon gång man märker att det är en moderat som är författare är det snarare när Olof Palme och socialdemokratin nämns.

Bohman valdes till partiledare när Moderaterna var det minsta av de tre borgerliga partierna och hade fått 11,5 procent av rösterna i riksdagsvalet 1970. Han valdes på det ovanliga sättet att en extrastämma kallats eftersom samarbetet mellan den sittande partiledaren Yngve Holmberg och Bohman, som var förste vice ordförande, sedan länge inte fungerade, och någon av dem behövde alltså plockas bort. (Valberedningen hade med en rösts övervikt föreslagit att Bohman skulle väljas.) Sedan skedde det inte riktigt lika ovanliga, men ändå ganska sällsynta, att Bohman ledde sitt parti genom tre valrörelser där partiets andel av rösterna steg varje gång. När han avgick var partiet nästan dubbelt så stort, hade blivit störst bland de borgerliga och suttit i regeringen i två omgångar 1976-78 och 1979-81.

Tobisson skriver förstås mycket om de elva år Bohman var partiledare, men också intressant om tiden både före och efter. Allra mest intressant är kanske de insprängda kapitel som ger en mer personlig karaktäristik, till exempel "Kvinnosyn", "Frilufts- och tävlingsmänniska" och "Hemma hos Bohmans". Inte minst det förstnämnda ger en fylligare bild utöver de anekdoter som brukar återkomma (varav Per T Ohlsson återger en här). Roligaste episoden är när statsrådet Britt Mogård sätter honom på plats med att säga "Vad du ser bra ut, Gösta, och så snygg du är i håret!" - vid en regeringslunch.

fredag 25 oktober 2013

96. Robert Fisker: Huset med de svarta maskerna


På det spontant uppkomna undertemat omläsning av favoriter från tioårsåldern läste jag idag på en ganska kort stund denna, som det visade sig, danska bok från, som det visade sig, 60-talet. Den visade sig också vara mycket kortare än jag mindes den, till och med kortare än jag trodde den skulle vara nu, när jag ändå vet att det mesta man minns visar sig vara kortare än man minns. Och på de dryga 70 sidorna får texten bre ut sig:


Erik och Ola ska hälsa på Olas farbror Simon i hans stuga i ett fiskeläge. Där finns också ett stort övergivet hus med svarta masker, snidade träskulpturer, som skrämmer pojkarna. Nu är det höst (med mörka kvällar, praktiskt nog för spänningens skull), men vid ett tidigare besök på sommarlovet berättade farbror Simon om husets öden under andra världskriget och om sina egna insatser i motståndsrörelsen. När pojkarna kommer fram är farbror Simon borta och de får övernatta hos handelsmannen i byn. Givetvis blir lusten att undersöka huset med de svarta maskerna så småningom övermäktig, och givetvis är huset inte alldeles övergivet.

Jag kom alltså inte ihåg något alls av bakgrundshistorien som placerar berättelsen i 60-talets Danmark, men mindes mycket väl de spännande scenerna inne i det mörka huset. De är fortfarande spännande, men som vuxen läsare ser man ganska tidigt hur det hänger ihop. Upplösningen är lite för mycket deus ex machina för att jag ska vara nöjd nu, men man hade ju lägre krav förr.

95. Ola Ullsten: Så blev det


Själv är jag för ung för att ha någon riktig relation till politikern Ola Ullsten, eftersom han var statsminister när jag var för liten för att bry mig om sådant. I vuxen ålder har jag läst om honom i biografier om Olof Palme och Thorbjörn Fälldin (förutom att han figurerar i gamla Hasse och Tage-klipp), så jag blev förstås nyfiken när han nu, trettio år efter sin avgång som partiledare, ger ut "en memoar". Ekerlids förlag var snällt och skickade mig ett recensionsexemplar.

Han skriver själv i förordet att han utsatts för "andras tjat och vädjanden", men när man läser boken är intrycket definitivt att han vill berätta, även om han inte berättar om allt. Jag hade kanske väntat mig att det skulle handla lite mer om de sex åren 1976-82, då Ullsten satt i fyra olika borgerliga regeringar, varav en folkpartiregering, som han alltså ledde. Men det tar ungefär halva boken innan vi kommer dit. Först berättar han ganska traditionellt, men inte tråkigt, om sin barndom och uppväxt, om hur han kom till Stockholm och fick anställning vid Folkpartiets riksdagsgrupp. Han kom då i kontakt med "de unga liberalerna", en grupp yngre aktiva inom Folkpartiet, där många skulle spela centrala roller inte minst i Ullstens egen regering 1978-79. Han skriver att han hade en "socialt och utbildningsmässigt annan bakgrund" än de flesta andra i gruppen, som kom från stockholmsk akademisk bakgrund. Men jag har svårt att se honom som en verklig outsider när han i kapitlet dessförinnan har berättat hur det gick till att få anställning i riksdagsgruppen. Hans mamma hade en kollega och väninna som var riksdagsledamot, och ordföranden i den nykterhetsnämnd, där han just då var anställd, var också riksdagsman för Folkpartiet. Med de kontakterna kanske det inte var en alldeles okänd ung man från Norrland som bara halkade in.

Roligaste episoden i första halvan är när Ullsten blir skickad med ett brev hem till statsminister Tage Erlander i avsikt att meddela Folkpartiets ställningstagande i ATP-frågan. Erlander är inte hemma (utan, visar det sig, på radion för att kommentera frågan), men Aina Erlander öppnar "med en handduk knuten runt det tydligen nytvättade håret". I Erlanders nu utgivna dagböcker för 1959 skriver han denna dag, den 11 januari: "[...] Hemma hos Palme i går på supé, eftersom Aina var på Dramaten med Harpsundsflickorna." Det förklarar ju varför hon behövde tvätta håret. Och i en separat minnesanteckning har statsministern också skrivit: "[...] vid 19-tiden kom samtidigt ett brev till min bostad på Ryggåsgatan. [...]", dock utan att berätta vem som avlämnade det.

En hel del av den andra halvan av boken handlar förstås om de borgerliga regeringsåren. Ullsten var först vanligt statsråd, biståndsminister, och fick på våren 1978 efterträda Per Ahlmark som partiledare. (Ahlmarks nu ett par år gamla memoarer har jag blivit lite sugen på att läsa, inte minst för att se om det eventuellt kan vara dem som fått Ullsten att sätta sig vid skrivbordet. Herrarna verkar inte ha stått varandra väldigt nära, trots gemensam bakgrund bland de unga liberalerna.) På hösten 1978 sprack regeringen på kärnkraftsfrågan, och efter en del turer blev resultatet att det minsta borgerliga partiet, Folkpartiet, ensamt fick bilda regering med 39 mandat bakom sig. Det har för mig i backspegeln framstått som mer eller mindre vansinnigt att det kunde bli så, men efter Ullstens oväntat pedagogiska förklaring - som går ut på att det uppkomna läget innebar helt andra skiljelinjer än den vanliga blockpolitiken - är det något mindre vansinnigt, om än inte riktigt fattbart.

Titeln Så blev det är förstås inte tillkommen utan kännedom om den samtida moderatledaren Gösta Bohmans memoarbok Så var det. Ullsten skriver själv att den senare visar en tvärsäkerhet som var karaktäristisk för Bohman. Jag funderar på vad memoartiteln Så tänkte jag säger om Ingvar Carlsson. Politikermemoarer brukar vara endera av två typer, tycker jag. Den ena berättar oförargliga men roliga anekdoter som sådant man inte visste innan. Den andra typen fortsätter argumentera i de gamla debatterna för att visa att författaren minsann hade rätt redan då, och om inte annat har ju historien visat det i ännu högre grad. Ullstens bok är symptomatiskt nog en kompromiss mellan de båda. Fattas bara annat.

måndag 21 oktober 2013

94. Lars Berge: Kontorsninja


Lars Berge har skrivit en roman om en mellanchef på ett cykelhjälmsföretag som tröttnar på tillvaron och vill försvinna, men utan att dö. Han bosätter sig därför mellan ytter- och innertaket på sitt jobb (och sedan i ett oanvänt kontorsförråd) och lever på kaffe från automaten, frukt från fruktkorgen, överblivna sammanträdessmörgåsar och kollegernas lunchrester. Snart inser han att han inte bara kan hålla sig undan utan iscensätter sitt eget försvinnande på ett sätt som ska kunna gälla för självmord.

Det är inte utan att man undrar hur idén ska räcka till drygt 250 sidor, särskilt som huvudpersonen själv konstaterar ganska tidigt att han har oerhört tråkigt de många och långa timmar han måste hålla sig undan i sitt förråd. Men han får roligare när han lyckas koppla in en skrotad telefonväxel och kan lyssna på kollegernas telefonsamtal. Nätterna ger också utrymme för olika sysselsättningar, även om han på grund av passerkortssystemet inte kan lämna företagets lokaler. Vi läsare får också bit för bit ta del av hans noggranna planering av hur han ska kunna leva där utan att lämna något spår efter sig.

Det här är å ena sidan en riktigt sorglig historia om någon som tappat all livslust, å andra sidan en mycket rolig drift med det moderna arbetslivet på ett kontor. Där finns motivationskonsulter som talar om att det kinesiska tecknet för "kris" är sammansatt av två, nämligen tecknen för "fara" och "möjlighet" (vilket lär vara en myt). Där finns också kaffeautomater som måste kalla mjölken för "vitt" eftersom det inte är mjölk utan någon syntetiskt framställd produkt. Och där finns många små roliga kontorstypiska detaljer, som en yuccapalm i självvattnande kruka.

Det är en ovanligt lättläst och faktiskt ganska spännande bok, eftersom den börjar med en slutscen, som vi sedan tar oss fram till igen successivt. Man undrar därför inte i första hand hur det ska gå, men det är länge oklart hur allt hänger ihop och varför det har blivit så som vi fick reda på i början. Jag tror dessutom att det här skulle kunna bli en ganska bra film.

fredag 18 oktober 2013

93. Johan Theorin: Rörgast


Det här är Johan Theorins fjärde och sista bok om Öland, i alla fall i den här serien och formen, får man tro. Det har nämligen i varje bok handlat om en årstid, och traditionellt räknar vi ju med fyra sådana i svensk monokultur:
hösten, skildrad i Skumtimmen
vintern, beskriven i Nattfåk
våren, återgiven i Blodläge
och
sommaren, som alltså är ämnet här. Titlarna i serien har varit specifikt öländska benämningar på saker och ting; en rörgast är en gast som bor i ett rör, och ett rör på Öland är en forntida grav.

Sommar och Öland betyder ju turistinvasion, och den får sitt beskärda utrymme både i huvudintrigen och miljöskildringen. Eftersom det är en deckare eller spänningsroman ligger det lite i konceptet att man inte kan berätta för mycket vad det handlar om. Men liksom i de tidigare böckerna är det Något från det Förflutna som dyker upp och hotar den nuvarande om inte idyllen så i varje fall jämvikten.

Johan Theorin berättar lättflytande och skickligt. Jag tycker ofta att moderna böcker på 4-500 sidor är för tjocka, men den här på omkring 450 kändes snarast lagom. Perspektivet skiftar mellan ett antal huvudpersoner, och det gör att man hela tiden kan känna att någon är så nära, så nära att komma på något eller hitta någon eller höra något - och så försvinner det eftersom vi får följa en annan person i ett nytt kort kapitel. Sambandet mellan de olika personerna är inte alldeles klart från början, men det kryper så småningom fram på precis det sättet det ska göra i en bok av det här slaget. Förutom nya bekantskaper medverkar också tidigare kända gestalter, inte minst den gamle skepparen Gerlof Davidsson, som nu börjar bli van att lösa den här sortens gåtor.

Jag ställde mig i kö på den redan i somras, när den stod "under inköp" i bibliotekskatalogen. Nu när jag ska lämna den har jag 44 personer efter mig i kön (till ett tiotal exemplar, men ändå).

torsdag 17 oktober 2013

92. Årets rysare 13


Den här årgången innehåller berättelser av bland andra Ray Bradbury (om en man som långt in i framtiden upptäcker att det går att beställa en robot som är en exakt kopia av honom själv), Patricia Highsmith (kanske mest känd för Ripley-böckerna, men här på besök i lantlig miljö, där en hönseriägare råkar illa ut, möjligen får vad han förtjänar) och Roald Dahl, som ju alltid är underhållande. Här ingår novellen Fransysk visit, som jag tror att jag har läst på annat håll tidigare.

Även den här årgången håller hög genomsnittsnivå, tycker jag. Ännu oftare än tidigare, är mitt intryck, kommer avslöjandet eller poängen först i allra sista meningen. Om författaren lyckas är det verkligen effektfullt, och jag tycker nog det fungerar i de allra flesta fallen här.

söndag 13 oktober 2013

91. Lars Ragnar Forssberg: Hyland. Legenden och hans tid


Den här relativt nyutkomna biografin om Lennart Hyland berättar inte bara om honom utan sätter också in hans radio- och TV-karriär i ett större sammanhang, kopplat till utvecklingen av radio, TV och resten av samhället under den period han verkade. Det är ett bra grepp som ofta ger intressanta perspektiv på det Hyland gjorde.

Det verkar som om författaren har ansträngt sig för att skriva en balanserad biografi. Under en stor del av sin livstid var Hyland den populäre radio- och TV-mannen, ohotad som Sveriges Radios största namn. Mot slutet och särskilt under de 20 år som gått sedan han dog har det snarare framhållits att Hyland var elak och alkoholiserad. Här ges båda bilderna, så den som söker bekräftelse på sin uppfattning kan få det, men inte utan att också få den nyanserad. Det är påfallande hur olika sidor betonas beroende på vem som citeras och när och hur vederbörande arbetade med Hyland. Men det gör förstås att boken blir intressant på ett sätt som ett idolporträtt inte blir.

Det jag själv slås av är hur ofta han var före sin tid med idéer och uppfattningar, trots att han har beskrivits som konservativ i sin livssyn. Frufridagen 1954, en söndag när hustrurna skulle befrias från hushållsarbetet, var uppenbarligen närmast revolutionär enligt en citerad insändare:
Sätt er in i min situation! Jag tillhör socialgrupp 1. Hur ska man kunna upprätthålla sitt anseende bland underlydande och grannar? Är det verkligen meningen att en man i min ställning ska befatta sig med saker som t. ex. disk? Min tid är alltför dyrbar för sådana enkla sysselsättningar.
Det är inte utan att man kommer att tänka på Henrik Dorsin.

Tyvärr upptäcker jag på bara några sidor, där jag råkar ha läst lite annat i ämnet, flera sakfel: Kurt Haijby ges förnamnet Knut, Birger Ekeberg kallas rikskansler i stället för riksmarskalk, och vid frufridagen innehöll regeringen inte en enda kvinna (Ulla Lindström tillträdde senare samma år). Det gör mig förstås misstänksam och undrande om det finns lika mycket fel på de sidor där jag inte har någon bakgrundskunskap.

90. Tyrone Martinsson: Nils Strindberg


Den här boken koncentrerar sig på Andréexpeditionens yngste deltagare Nils Strindberg (kusinbarn till August), som hade i uppdrag att fotografera och kartera och därmed uppfylla expeditionens vetenskapliga uppdrag. Eftersom ballongen tvingades landa redan efter några dagar blev hans bilder till stor del helt andra än vad som planerats. En klassiker är bilden av den strandade ballongen med brevduvor sittande i linorna. (Omslagsbilden visar deras avfärd och är tagen av expeditionens reserv.) Sedan fotograferar han också de tre männens återfärd över isen, nästan ända fram till deras sista lägerplats på Vitön i närheten av Svalbard.

Bokens valda utgångspunkt gör att Andrée själv för ovanlighetens skull kommer i bakgrunden, men Strindberg är minst lika intressant. Han var utvald som deltagare på grund av sin bakgrund som student i matematik och fysik och var lika lite som de andra två någon erfaren friluftsmänniska. Till skillnad från de andra två ungkarlarna var han förlovad, och hans stenograferade dagbok i form av brev till fästmön hittades tillsammans med filmrullarna och andra lämningar 33 år efter expeditionens avfärd. Hon var då sedan länge gift med en annan man.

Författaren har tidigare skrivit en doktorsavhandling om Nils Strindbergs bilder, och det här är en populärvetenskaplig och delvis utvidgad version av den. Den kom ut 2006 och är alltså nu lite passerad av den senaste Andréeboken, men innehåller ändå mycket som saknas där, inte minst bildmaterial, förstås. Är man intresserad av ämnet ska man läsa båda, tycker jag.

89. Michael Segerström: Berättelser från Köpingen


Michael Segerström minns jag ända från TV-serien På kurs med Kurt 1981. Just nu spelar han kyrkorådets ordförande i Halvvägs till himlen på TV4, och även om det är en helt annan sorts roll är han på något sätt lika självklar där. Den här artikeln gjorde mig nyfiken på hur han kunde tänkas vara i bokform. Boken fick jag som recensionsexemplar från Kira förlag i Malmö.

Köpingen är Skurup, där Segerström växte upp. Berättelserna är en inledning och en avslutning i nutid och däremellan en samling episoder från 50-talet eller däromkring, som inte ska uppfattas som sanna, framgår det både i intervjuer och i själva boken. Det är delvis ganska typiska teman när det gäller uppväxtskildringar - rökdebut, spritdebut och sexdebut. Men det handlar inte mest om författaren själv (eller hans alter ego) utan om byns andra invånare, var och en originell på sitt sätt. Att ett kapitel heter "Nazisten och skithustömmaren" är en bra illustration till vad det handlar om. Vissa berättelser känns som om de ensamma hade räckt till varsin roman, som hemmafrun Elisabeth Lindell, som gör sång- och konstkarriär under namnet Liza Linn.

Artikeln och omslaget talar om Piraten. Det är kanske en naturlig koppling när det gäller delvis självupplevda, delvis fabulerade skrönor i skånsk dåtid. Jag tycker att de här historierna påminner mer om delar av Hasse Alfredsons författarskap, och sämre förebilder kan man ha. Särskilt tänker jag på En ond man, som på samma sätt innehåller en fiktiv yngre version av författaren. Här finns ingen återkommande huvudperson, men på samma sätt skildras olika personer återkommande från olika vinklar. En huvudperson i någon berättelse återkommer i biroller i olika sammanhang senare och omvänt, så som det är i ett ganska litet samhälle där alla känner alla på mer än ett sätt. Och liksom hos Alfredson ligger stilen nära det muntliga berättandet med utvikningar och dialektala uttryck som gör att man hör författarens röst när man läser tyst för sig själv.

Jag tyckte det här var en rolig läsupplevelse och anar att det kan finnas mer att berätta från Köpingen. Här finns skisserade bakgrunder som gärna kan få utvecklas till hela historier. Jonas Karlsson har ju visat hur man kan återanvända miljöer och personer från andra perspektiv i nya novellsamlingar så läsaren börjar bläddra och leta, och jag tror det skulle kunna bli något liknande av detta.

tisdag 8 oktober 2013

88. Bea Uusma: Expeditionen. Min kärlekshistoria


Det saknas inte böcker om Andréexpeditionen sedan tidigare, så min tanke när den här boken började marknadsföras för någon månad sedan var närmast en undran över varför den behövdes. Sedan visade det sig att den nog kan motiveras.

Bea Uusma verkar ha varit närmast besatt av Andrée sedan 15 år tillbaka. Boken handlar till stor del om hennes resor till Svalbard, varifrån expeditionen utgick, och Vitön, där den slutade, och om hennes efterforskningar i arkiv och samlingar. En annan del är en ganska ordinär sammanfattning av expeditionens ballongfärd, vandring över isen och landstigning på Vitön. Och mellan detta finns det avsnitt med lite konstnärliga ambitioner, som jag förstår det - foton från expeditionen och hennes egna resor, utvalda citat ur expeditionsmedlemmarnas dagböcker arrangerade på nästan tomma sidor och liknande.

Det mest intressanta är förstås hennes egna slutsatser och hur hon når fram till dem genom att arbeta nästan som i en deckare. Ett avsnitt är hennes egen tabell där hon arrangerar alla iakttagelser i dagböckerna under olika rubriker för att få fram mönster vad gäller humör, matvanor etc. Hon gör också en systematisk genomgång av de dödsorsaker som olika tidigare författare fört fram, och har förstås en egen teori om vad det egentligen var som hände.

Om jag har något emot boken är det att den inte riktigt bestämmer sig för vad den ska vara, en faktaspäckad genomgång av allt material om expeditionen eller en mer personlig berättelse om ett mångårigt projekt. Bådadera är intressanta, men ibland tycker jag de krockar med varandra på ett lite för abrupt sätt. Allra bäst tycker jag, av skäl som inte kan förklaras här, om när hon åker med en isbrytare som ska passera Nordpolen: "På Nordpolen är klockan all tid på samma gång. Och om jag går i en liten ring, medsols, runt själva polen kommer jag vid varje varv att komma fram till datumgränsen, och om jag passerar denna punkt hoppar jag bakåt i tiden ett dygn. Jag ser fram emot detta."

söndag 6 oktober 2013

87. Raymond Chandler: Den stora sömnen


Jag har aldrig läst Raymond Chandler förr, men han är ett av de största namnen vad gäller hårdkokta deckare, har jag lärt mig på min kurs. Numera är kanske filmerna med Humphrey Bogart som privatdetektiven Philip Marlowe bättre ihågkomna än böckerna, som verkar lite svåra att komma åt. Det här vällästa biblioteksexemplaret var Lunds kommuns enda, till exempel.

Detta är nog inte min favoritgenre inom deckare; jag blir trött på att det ska vara så snärtigt cynisk dialog hela tiden från alla medverkande och på att ingen av dem är särskilt sympatisk. En typisk dialog kan låta så här:
- Är det nån hemma?
- Det ska väl ni veta.
- Varför det?
- Dra åt helvete!
- Det är så där folk får löständer.
Kanske är det mängden av sådan dialog som är mest påfrestande. Marlowe berättar också historien på ungefär samma sätt.

Det hela börjar med att Marlowe blir kontaktad av den åldrige och sjuke general Sternwood, som vill ha hjälp att reda ut vem som idkar utpressning mot en av hans döttrar. Hans andra dotters man är försvunnen, och hon tror att det är ett uppdrag att hitta honom som Marlowe har fått. Intrigen är inte riktigt huvudsaken, och jag har svårt att intressera mig för hur det går och varför. (En historia, möjligen apokryfisk, är att Chandler kontaktades när boken skulle filmas, för att han skulle förklara vem som låg bakom ett av dödsfallen. Han lär ha svarat att han inte hade en aning.)

Både Folsom och San Quentin nämns som belöningar för den som kan sin Johnny Cash. Annars är ett bestående intryck att det regnar hela tiden, vilket jag inte förknippar med Los Angeles, men hatten och trenchcoaten kommer därmed väl till pass. Tycker man att det är en parodi på den hårdkokta genren måste man påminna sig att det här är originalet som andra har parodierat. En av de roligaste sådana är Kalle och Hobbe, när Kalle är privatdeckaren Tracer Bullet.