onsdag 19 juni 2019

130. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och vikingarna


Länge utspelade sig vartannat album hemma i Asterix' och Obelix' by, och vartannat på resa någonstans. Den som bara ser en förteckning över titlarna kan tro att det här är ett avsteg från den traditionen, men här är det faktiskt vikingarna som kommer till gallerna, och inte tvärtom. Det framgår inte av den svenska översättningen, men i originalen finns det en viktig skillnad i titlarna på det här albumet och det närmast föregående. Det här är Astérix et [och] les Normands, och det förra var Astérix chez [hos] les Bretons.

Vikingarna är inte det enda som det satiriseras över här, utan huvudmålet för det är ungdomskulturen i allmänhet, personifieras av Goudurix, brorson till hövdingen Majestix:


Vikingarna på besök är ju egentligen en anakronism, men det verkar även de medverkande veta:



En annan detalj att lägga märke till att barden Troubadix den här gången - förutom att faktiskt medverka i intrigen - får vara med på den avslutande festen.

129. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och britterna


Egentligen är det konstigt att det har dröjt ända till det åttonde albumet innan teamet Goscinny/Uderzo låter teamet Asterix/Obelix resa till England. Få andra miljöer låter sig lika lätt parodieras, särskilt ur franskt perspektiv. Själva intrigen kommer därför lite i skymundan, men frågan är om jag inte håller med Uderzo, som i en intervju har sagt att detta är hans favoritalbum.

Som sagt, det finns mycket i den engelska kulturen som man kan driva med. Det här med tepaus, där just den här rutan dock är en plantering inför vad som ska komma:


En stor del av albumet dricker de nämligen bara varmt vatten, men det blir det ändring på. Annars finns det förstås andra mat- och dryckesvanor som gallerna förundras över:


Och så kan det vara kläder:


eller väder:


eller måttsystem:



(originalpubliceringen i tidskriften Le Pilote är från 1965-66, det vill säga sådär fem år före Decimal Day).

Nästan trettio år före sin tid är Asterix och hans kusin Fixfax när de önskar sig en tunnel under Engelska kanalen:


men den hade förstås varit mer eller mindre realistiskt diskuterad ända sedan Napoleontiden (då med hästdragna vagnar och en konstgjord ö i mitten för att kunna byta hästar, vilket nästan känns som om det kunde vara hämtat ur ett Asterix-album).

Vänstertrafiken är förstås ett problem för den som inte är van:


och till och med tecknaren trillar dit och ritar högertrafik när sällskapet möter en dubbeldäckare i Londinium:


Britterna är redan vid den här tiden lika fästa vid sina trädgårdar som ett par tusen år senare, men också lika gentlemannamässiga: 


Vid den tid albumet kom ut var det förstås också mycket tacksamt att rita in de här fyra barderna i historien:


på det sätt som var vanligt i Asterix, men som ibland går över huvudet på mig, eftersom jag inte kan identifiera så många franska kändisar från förr.

söndag 16 juni 2019

128. Tove Jansson: Farlig midsommar

Farlig midsommar - Tove Jansson

Det återkommande inslaget av naturkatastrof hos Muminfamiljen är den här gången en tsunami, som tvingar dem att först flytta upp på översta våningen i sitt höga blåa hus och därefter att ta sin tillflykt till en teater. Eventuell humor uppstår av de inte förstår vad en teater är, men så småningom klarnar det med hjälp av teaterråttan Emma. Samtidigt är Mumintrollet och Snorkfröken (med flera) ute på sina egna äventyr. Det vilar en lätt ton av anarki över den här berättelsen, som jag inte riktigt känner igen från de tidigare böckerna, och som jag tror att jag hade haft svårt med när jag var i rätt ålder. Roligast är att Muminpappan skriver en pjäs på hexameter.

lördag 15 juni 2019

127. René Goscinny och Albert Uderzo: Tvekampen


Den här Asterix-utgivningen med tre album i varje bok har sina fördelar - den är i originalordning, och inte minst är den försedd med några sidor kommentar till varje album. Utan dem hade jag nog missat en del av humorn, som anspelar på Charles de Gaulles talekonst (högaktuell när oriignalet publicerades i Le Pilote 1964-65) och annan frankofilia.

Historien är inte så avancerad. Det handlar om hövdingen i Asterix' by, Majestix, och hur han kämpar mot en annan byhövding, Brutalix, som har hjälp av de elaka romarna. Det är förresten intressant hur det inte är minsta tvekan om vem som är elak:


I pratbubblan syns förresten också intrigens stora komplikation, nämligen att druiden Miraculix är inkapabel att göra trolldryck, eftersom han har fått en bautasten i huvudet. Och vem som är skyldig till det är ju inte svårt att gissa.

Annars är jag mest imponerad av översättaren, som lyckas ordvitsa så att jag undrar hur originalet ser ut:


torsdag 13 juni 2019

126. Sherwood Anderson: Adventure

Adventure - Sherwood Anderson

Sherwood Anderson var helt okänd för mig, men på Wikipedia får man veta bland annat att han dog på ett sätt som i sig är en liten novell. Han var på kryssning, svalde en tandpetare och fick bukhinneinflammation. Innan dess hade han hunnit skriva en hel del, bland annat novellsamlingar, och innan dess hade han varit verksam i affärsvärlden, men fått ett nervöst sammanbrott, som det hette då. Nu tror jag man hade kallat det för utbrändhet.

Novellen då? Den handlar om en ung dam, vars utkorade herrsällskap reser från småstaden där de bor för att skapa sig en karriär innan de ska gifta sig, men så blir det förstås inte. På litet utrymme ryms det en stor berättelse, som är både sorglig och hoppfull.

125. Maria Lang: Vitklädd med ljus i hår.


Det blanksvarta omslaget gör den här luciadeckaren oväntat svårfotograferad. Men de viktigaste ingredienserna i mordgåtan bör framgå, nämligen en lucia och en giftflaska. Lucian kommer och serverar glögg hemma hos privatpraktiserande läkaren Staffan Palm och hans fru Margot, enligt personförteckningen:


"uppseendeväckande", så länge det nu varar. Det är nämligen hon som stjälper i sig båda glöggmuggarna och dör, medan doktorn går och duschar, när lucian har försvunnit iväg. Ingen av dem vet vem hon är, och ingen av dem har bett henne komma. Det är en lovande, mystifierande inledning, som tyvärr inte motsvaras av den övriga intrigen. Det är alldeles för gott om öppna dörrar, både där Palms bor, där doktorn har sin mottagning och där övriga inblandade bor. I verkligheten hade det knappast gått att begränsa de misstänktas skara så snabbt och rationellt, när vem som helst har möjlighet att gå ut och in i fastigheterna.

De ligger inte ens omedelbart nära varandra, även om de flesta verkar vara bosatta på Östermalm. Paret Wijk-Martin är nyinflyttade i korsningen Skeppargatan-Karlavägen, och eftersom huset ska vara nybyggt när det utspelar sig 1966 måste det nog vara här:


Övriga återfinns i kvarteren omkring, på Sibyllegatan och Jungfrugatan, och den skolklass som uppvaktar en av sina lärare - Kurt Uddén, som praktiskt nog bor vägg i vägg med Christer Wijk - kommer från Ahlströmska skolan, där Dagmar Lange i verkligheten var lärare. Det verkar i alla fall vara den enda skola som är belägen vid Kommendörsgatan, ungefär rakt bakåt från perspektivet ovan. Givetvis saknas inte den hos Lang så ofta återkommande anknytningen till skolvärlden. Här är det rentav studentexamen, trots att det är december, för Git Friman kuggades på våren och gör nu ett nytt försök, som man tydligen kunde göra även utanför vanlig tidtabell. Och lektorerna Uddén och Rydberg får då tillfälle att diskutera det nya gymnasium som är på gång, där studentexamen ska avskaffas.

Det är en del annat som inte är helt tillfredsställande med intrigen, inte minst att det går så fort med allting. På knappt två dygn är allting utrett. Redan i radionyheterna klockan nio på luciadagens morgon har polisen gått ut med vad som har hänt, inklusive en ganska detaljerad redogörelse för hur mordet har gått till och vem offret är. Det går också påfallande snabbt att få besked från laboratorier om giftspår och liknande. Långsamt är det däremot när olika medverkande håller miniföreläsningar om luciatraditionens ursprung. Jag undrar om inte en engelsk gäst hemma hos Git Friman är inskriven bara för att det ska finnas en rimlig mottagare för ett par av utläggningarna.

Palle Davidsen, kriminalassistenten, som medverkade för första gången för tre böcker sedan, är med här också, och hinner både gå på studentskiva och en del annat. Förra gången var han ett nytt och piggt inslag, men den här gången känns han tyvärr som en karikatyr när han dyker upp överallt på sitt hejiga sätt. I dagens kontext hade man kunnat kalla honom gränslös.

Och så det här med kläderna, som verkar vara Langs motsvarighet till maten hos Stieg Trenter. En trubadur (som sjunger egna sånger om Rhodesia, en tidsmarkör så god som någon) är klädd i "dovt lila sammet, skjorta i lingon och mjölk, slipsen orientaliskt mönstrad i rosa och syren på vit botten och han bar opp alltsammans med självklar smidighet" och en av damerna har "aftonpyjamas av silverpaljetterad jersey, i tunna silversandaletter med virade remmar och postisch som tornade opp frisyren i vitblonda löslockar". (Där exemplifieras förresten också Langs idiolektiska användning av "opp" i stället för "upp", som jag har lite svårt för.) Ibland är hon också en värdig konkurrent till Bengt Grive, som när en annan av damerna har "resedagrön ylleblus". Det märks att tiden har gått från hennes första bok, där uppkläddheten var påfallande, även vid vistelse på landet under primitiva förhållanden.

onsdag 12 juni 2019

124. Kate Chopin: Ma'ame Pelagie

Ma'ame Pelagie - Kate Chopin

Fortfarande i de amerikanska sydstaterna, med en stark franskspråkig identitet, utspelar sig också den här novellen av Kate Chopin. Två ogifta systrar får besök av en brorsdotter, vilket visar sig vara omvälvande för alla på olika sätt. Egentligen har de båda damerna levt för att någon gång kunna återskapa sitt nedbrunna barndomshem, till priset av att inte unna sig någonting innan dess. Det här var bland de bästa av Chopins noveller som jag har hittat i den här omgången, men nu verkar de vara slut på Storytel, även om hon har skrivit en del ytterligare.

123. Kate Chopin: Beyond the Bayou

Beyond the Bayou - Kate Chopin

Kate Chopins miljö är de amerikanska sydstaterna, och här visar hon hur viktiga slavarna kunde vara för den vita överklassens barn. Det var de som tog hand om barnen, eftersom föräldrarna inte gjorde det, och det skapade förstås en relation som inte riktigt passade ihop med slavarnas ställning.

122. Torgny Lindgren: Norrlands akvavit

Norrlands akvavit - Torgny Lindgren

Jag har redan tidigare kunnat konstatera att det är något alldeles speciellt att lyssna på Torgny Lindgren när han läser sina egna böcker. Det är inte bara att han läser bra - det är ju inte så bara förresten - utan också att texten lyfts till en nivå som jag inte hittar när jag läser själv. Här har jag läst några korta avsnitt i e-boken på mobilen, när det inte varit läge att lyssna, och då sjunker upplevelsen genast.

Det handlar förstås, som vanligt hos Lindgren, om Västerbottens inland. Dit kommer en före detta väckelsepredikant, Olof Helmersson, som frälste mängder av människor där på femtiotalet. Sedan har han varit borta därifrån i många år, och när han nu kommer tillbaka är de flesta döda. Församlingen består i själva verket inte av mer än två personer, varav en ligger för döden sedan flera år. Ganska länge är det oklart för mig vart berättelsen är på väg, och egentligen om den alls är på väg någonstans. Men det gör inte så mycket, för när Olof Helmersson cyklar runt i bygden och den ena episoden följer på den andra är det mer stämningen och karaktärerna som bär upp det hela än en synnerligen välkomponerad intrig. Sedan visar det sig att det fanns en i varje fall genomtänkt intrig som dolde sig bland skrönorna. Men det är detaljerna som man kommer ihåg, sådant som att någon tvättar löständerna med grönsåpa.

lördag 8 juni 2019

121. Ágota Kristóf: Analfabeten


Ágota Kristóf har uppmärksammats i olika sammanhang nu under 2019 i samband med en nyutgivning i ett band av hennes romantrilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Jag köar på den på biblioteket, och hade kanske helst läst den först, men nu blev det min tur med den här korta självbiografin, som också är nyåterutgiven. Det är bara runt femtio sidor, och därför egentligen snabbläst. Men jag tror att man tjänar på att låta det ta tid och sjunka in (även om jag är fel person att ge det rådet), och det är nog också en bok att återvända till.

Kristóf skriver enkelt och okomplicerat om ett liv med mycken dramatik. Hon föddes 1936 i Ungern, och hennes tidiga barndom sammanföll alltså med andra världskriget. Sedan sammanföll hennes ungdom med att Ungern blev kommunistiskt, och efter händelserna 1956 flydde hon med make och nyfödd dotter, och hamnade så småningom i Schweiz. Där skapade hon sig en tillvaro, där skrivandet var centralt, trots att hon övergick till att skriva på franska, som hon alltså fått lära sig i vuxen ålder. Vart och ett av de här kapitlen på fyra-fem sidor hade ju räckt till en roman, men det är något med den lapidariska stilen som ger eftertryck åt det hon väljer att berätta. Stilen är också läsupplevelsen, snarare än den skapas av innehållet, så jag har inte så dåligt samvete för att ha berättat vad som händer.

Med dagens omsättning på litteratur kommer den väl på bokrean 2020, och då är jag benägen att slå till.

fredag 7 juni 2019

120. Edgar Allan Poe: Three Sundays in a Week


Anledningen för mig att lyssna på den här Poe-novellen var i första hand att kunna bocka av novellutmaningens nummer 4, "en novell med en veckodag i titeln". Man tänker väl numera på Poe mest som skräckförfattare och som en av de första som skrev kriminallitteratur - om inte den allra förste. Men hans noveller spänner över ett vidare fält än så; den här är närmast humoristisk.

Det hela berättas av en brorsonson, eller möjligen systersonson, som har vuxit upp hos sin grandonkel, och nu vill han gifta sig med grandonkelns dotter. (Släktskap och åldersskillnader förblir lite oklara, men är heller inte det viktigaste i historien.) Det ska han visst få, säger den elake onkeln, när det kommer en vecka med tre söndagar. Och tro det eller ej, men det gör det faktiskt. Hur det går till får man själv lyssna på eller läsa.

119. Kate Chopin: Désirée's Baby

Desiree's Baby - Kate Chopin

Det här är återigen en novell av den där sorten som man måste läsa (eller, i det här fallet, lyssna till) uppmärksamt för att riktigt förstå den vändning som kommer i allra sista meningen. Och vidden av den kan man nog egentligen inte förstå om man inte själv har levt i sydstaterna på slaveriets tid.

För novellutmaningen passar den bra till nummer 34, "en novell där ett brev spelar en viktig roll", och den som inte har tillgång till en ljudbokstjänst hittar texten på nätet.

118. Kate Chopin: The Locket

The Locket - Kate Chopin

Det verkar vara något med de här inspelningarna som Storytel har kommit över, som gör att själva ljudspåret bara fyller en del av den tid de upptar i spelaren. Här är det slut efter sådär sex minuter i stället för sexton. Den är ändå bra, och hinner säga det som behövs, men man väntar ändå inte att det ska ta slut när det gör det.

Det handlar om en soldat i amerikanska inbördeskriget och en medaljong som han har fått med sig hemifrån. Berättelsen är vad man skulle kalla fragmentarisk, men de fragment som ingår är inekligen väl valda.

117. Kate Chopin: A Respectable Woman

A Respectable Woman: Short Stories - Kate Chopin

Som i flera andra noveller av Kate Chopin handlar det här om en kvinna som är lite för självständig för tidens smak. Den här gången är hon faktiskt gift, och det inte ens särskilt olyckligt, men det är ändå problematiskt att relatera till en av makens gamla vänner som kommer på besök.

116. Kate Chopin: A Reflection

A Reflection - Kate Chopin

Det är väl på gränsen att den här tvåminutersbetraktelsen ska få räknas som novell. I tryckt form skulle den nog rymmas på en sida, så temat - vad olika människor väljer att göra med sina liv - hinner inte riktigt utvecklas. (Hos Storytel ser den däremot ut att vara tolv minuter lång, så jag blev lite överraskad när den tog slut så fort.)

onsdag 5 juni 2019

115. Jeff Kinney: Rodrick regerar


En del av framgången för den här sortens bokserier är att huvudpersonen aldrig förändras genom att exempelvis lära sig av sina misstag. Greg är precis lika sorglig den här höstterminen som han var förra läsåret i förra boken (nu omspänner alltså boken bara ett halvår). Det är närmast obegripligt hur hans kompis Rowley kan vilja fortsätta vara i närheten, men det märks vissa sundhetstecken därvidlag. Rodrick - ett namn som egentligen är för likt Rowley för att det ska vara riktigt bra - som regerar är Gregs storebror, som kör skåpbil och spelar i band, men på sitt sätt är lika sorglig.

Upprepningshumorn gör att jag nog kommer att ta lite paus från de här böckerna, men jag utesluter inte att jag återkommer. De är här och var riktigt roliga även för en vuxen läsare, och mycket snabblästa.

114. Kate Chopin: The Kiss

The Kiss - Kate Chopin

Kate Chopins noveller är så gamla att de är fritt tillgängliga, och det finns diverse versioner på nätet, både text och ljud. Den här tar upp det eviga problemet parbildning, och man kan konstatera att det har hänt lite på det området sedan novellen skrevs. Men hon hinner som vanligt mycket på kort tid, den här gången sexton minuter.

113. Albert Engström: Priffe


Det finns annat av Albert Engström på YouTube än den julnovell jag hörde i julas. Den här hörde jag mest på för att jag tänkte att den kunde passa lagom till novellutmaningens nummer 3, "en novell där någon vinner något", för priffe är ju ett kortspel, ehuru kanske inte det mest gouterade under det nya millenniet. Det är tydligt att man förutsätts kunna reglerna för att kunna följa med i den här historien, som egentligen är en monolog av en av de fyra deltagarna i partiet. Jag vet bara på ett ungefär hur det går till, och lyckas därför inte fullt ut, men jag tror ändå att det slutar med att någon vinner något.

tisdag 4 juni 2019

112. Ethel Hedström: Fotografen och Kristina

Fotografen och Kristina - Ethel Hedström

Temat för den här novellen var jag oförberedd på, och det korta formatet gör att jag inte riktigt hinner ställa mig in på vad det ska bli för sorts berättelse. Jag ska inte förstöra läsning eller lyssning för någon annan, men en av Storytels taggar är "förbjuden kärlek", och så ska man inte ha förutfattade meningar om vem som är jag/berättare.

111. Tove Jansson: Muminpappans memoarer

Muminpappans memoarer - Tove Jansson

Som alla bra barn- och ungdomsförfattare aktar sig Tove Jansson för att stryka sina unga läsare medhårs. Utan minsta förklaring slänger hon in ett nakterhus och en aneroidbarometer i samma mening - och de återkommer, så man får vackert lära sig vad det är, om man ska förstå.

Den här delen av Muminkanon är oväntat rolig, inte minst eftersom den fiktive författaren lider av ett något för stort ego och inte alls är så intressant som han själv tror. Den skillnaden är i och för sig inte uppfunnen med denna bok, utan ett vanligt grepp, men icke förty effektfullt.

För oss kalenderbitare är det också tillfredsställande att det ges en back story till mycket av det vi har mött i de tidigare böckerna. Inte minst reds en del släktförhållanden ut, och så förstår man lite mer hur det har gått till att det i Mumindalen har samlats ett sådant menageri av olika varelser.

söndag 2 juni 2019

110. Jeff Kinney: Gregs bravader


Ingen har väl trott att jag ligger i framkant vad gäller ungdomskultur, så därför bör det inte förvåna att jag först nu har hittat fram till den här fiktiva dagboken av middle school-eleven Greg. (En kollega med tonårspojkar tipsade.) Det verkar i skrivande stund finnas tretton delar, och så länge vet jag inte om jag håller ut. Men det är ibland riktigt roligt när Greg ljuger och fuskar sig genom skola och fritid. Han har det nog varken bättre eller sämre än de flesta, men hans egen uppfattning är att det är mycket synd om honom.

Det är mycket lättläst, inte minst på grund av formen med insprängda teckningar:


och jag tror det här kan vara något att sätta i händerna på pojkar i Gregs ålder som inte annars gärna läser en bok.

lördag 1 juni 2019

109. Kate Chopin: A Pair of Silk Stockings

A Pair of Silk Stockings - Kate Chopin

Inte nog med att gårdagen bjöd på en nyupptäckt författare; det visar sig idag att hon har skrivit en novell som passar utmärkt in på en av mina återstående punkter i novellutmaningen, dessutom en punkt som jag tänkte skulle bli svår. Jag använder den här för nummer 16, "en novell med ett klädesplagg i titeln". (Jag såg för mig att behöva läsa om Hjalmar Söderbergs "Pälsen".)

Liksom igår handlar det om en kvinna som visar sig mer kapabel än läsaren tror från början. Silkesstrumporna är nog mest en symbol för vad ett eget kapital skulle kunna betyda av frigörelse vid den här tiden, 1897.

Den som vill läsa själv och inte har tillgång till en ljudbokstjänst kan hitta texten här.

108. Maria Lang: Svart sommar


Efter några år av mindre lyckade alster tycker jag att Maria Lang nu, 1966, är tillbaka i om inte gammal god form, så i varje fall bättre form än på ett tag. Vad det nu beror på är frågan, men det är sommar, det utspelar sig i Skoga, det är mer deckare än litteraturhistoria, och inte minst handlar det om Christer Wijk mer än om andra medverkande. Det är så mycket mer välkommet som detta är första boken där han och hustrun Camilla Martin förekommer tillsammans som gifta.

Personförteckningen:


visar att tiden går. Anders Löving har blivit länspolismästare i stället för landsfogde, och Leo Berggren har gått i pension. Systrarna Petrén är förstås med på ett (mycket) litet hörn, och beskrivs som "åldriga", men det är faktiskt de som ger den avgörande upplysningen om att det utspelar sig sommaren 1966.

Skoga är i den här versionen mer likt Nora än någonsin. Visserligen har både stadshotellet och Sandbergs bosättningsaffär förekommit tidigare, men så här tätt med autentiska miljöer har det inte varit. Och det känns som om Lang nu definitivt har tagit steget in i den lätt absurda värld som består av dels fritt uppfunna personer, bland vilka både mordoffer och mördare finns, dels verkliga personer, ofta dessutom vänner och bekanta till henne. Här ska inte räknas upp alla, bara konstateras att hennes alter ego Almi Graans syster Ingrid, som fanns i verkligheten och skrev rent hennes manus, tydligen har varit klasskamrat med Christer Wijk, som väl inte har funnits i verkligheten, trots allt.

Bäst bland de autentiska miljöerna är Göthlinska gården, ett gammalt borgarhem, som när den här boken utspelar sig relativt nyligen hade blivit museum. Där har jag själv varit när jag besökte Nora sådär 2005, och den visades då fortfarande av Flory Green. Hon förekommer som värdinna i den här boken, och jag undrar om inte Dagmar Lange har lagt ett antal timmar där för att få miljöbeskrivningarna rätt. När jag var där var besöket en del av en nattlig mordvandring, så när vi stod inklämda i köket hörde vi hur någon klubbades ner i pigkammaren rakt ovanför. Den scenen förekommer helt autentisk i den här boken.

fredag 31 maj 2019

107. Kate Chopin: The Story of an Hour

The Story of an Hour - Kate Chopin

Dagens andra kortkorta novell - nio minuter - hinner med inte mindre än två oväntade vändningar i en historia som redan från början har den dramatiska utgångspunkten att en kvinna ska få reda på att hennes man har dött i en olycka. Det är så skickligt att jag nästan vill lyssna igen bara för att höra hur det gick till. Novellen verkar allmänt känd och ihågkommen trots att den är över 120 år gammal, men Kate Chopin var hittills okänd för mig. Det kan nog bli mer av henne här, tror jag.

106. Jonas Hassen Khemiri: Oförändrat oändlig

Oändrat oändlig - Jonas Hassen Khemiri

Ibland vill man lyssna på något kortkort, och då finns det ibland något hos Storytel som man inte har hört. Normalt är kärleksnoveller inte min främsta preferens, men den här är varken Starlet eller Mitt livs novell, utan faktiskt riktigt bra. Det ska förstås inte avslöjas hur det går, men det handlar om den manlige huvudpersonen som funderar över om han hade velat ändra på något i det aktuella förhållandet. Elva minuter var den absolut värd.

105. Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar


Månadens språk i utmaningen med samma namn är indonesiska, och det är verkligen inte ett språk som det översätts mycket från. Nu talas det, och i viss mån skrivs, ett stort antal andra språk inom Indonesien, men det är ändå världens fjärde folkrikaste land, och den här antologin visar tydligt att det inte saknas intressanta författarskap där. Men låt mig gissa att ganska många deltagare i utmaningen har fastnat för just den här boken.

Som det brukar med antologier är det svårt att säga något allmänt om hela boken. Kanske man kan säga att landets delvis våldsamma 1900-talshistoria ofta finns med, direkt eller indirekt, och att det ibland berör hur landets traditioner krockar med det moderna livet. Och landets traditioner är ofta lokala, förstår jag av inledningen, fotnoter och ordförklaringar på slutet. I många av berättelserna är det påtagligt att det utspelar sig någon helt annanstans än åtminstone jag brukar läsa om.

Praktiskt nog kan den här boken också bli till nytta i novellutmaningen. Jag väljer Raudal Tanjung Banuas ”Krokodiltänder och en handfull zikir” som passar för nummer 36: "en novell med något fyrbent i titeln".

torsdag 30 maj 2019

104. Jan Mårtenson: Döden går på museum

Döden går på museum - Jan Mårtenson

Lika säkert som att en Fem-bok börjar med att det är skollov, lika säkert är det att en Homan-deckare börjar med att någon kommer in i hans antikaffär på Köpmangatan i Gamla stan. Ofta är det någon som vill sälja något, men just den här gången är det en gammal bekant, tidigare antikhandlare, numera "försäkringskonsult", vilket verkar vara en omskrivning för tjallare och hälare i kombination. Sedan slarvas upplägget bort, tycker jag, men bekantingen får en annan roll än man kanske hade väntat sig. Överhuvudtaget är ju lösa trådar något som man inte får vara alltför känslig för om man alls ska klara av Homan.

Miljön och ämnet i denna 1977 års bok lånar sig ovanligt bra för Homans reflektioner om antikviteter och kulturhistoria. Det är ingenting mindre än Erik XIV:s riksregalier som blir stulna från Nationalmuseum, som har lånat dem till en utställning med namnet Svenska klenoder. Det dröjer ett tag, men så småningom inträffar det också ett mord, som man ju inte vill vara utan i en deckare. Homan blir ovanligt insyltad och ovanligt illa åtgången; annars är det här ju inte de våldsammaste av deckare. Men den som har varit med förr får vad den önskar sig. Katten Cléo bidrar på sitt sätt till lösningen av gåtan, Homan lagar mat åt en ung dam och polisintendenten Calle Asplund röker sin stinkande pipa. Bland nyheterna den här gången - tror jag - finns att Homan åker tunnelbana i stället för taxi ibland.

lördag 25 maj 2019

103. Maria Lang: De röda kattorna


Maria Lang är inte känd för att ha liket färdigt på första sidan, som vissa deckarförfattare, men så här baktung har jag aldrig träffat på henne förr. Kommissarie Christer Wijk gör entré (per telefon) på sidan 132 (av 197) och liket kommer på sidan 163. Nu är det inte så illa att det bara är en transportsträcka fram till dess, för det står mycket tidigt klart att en ung dam är försvunnen, och det är tidvis ganska spännande när hennes syster reser i hennes fotspår i det litterära Värmland för att försöka ta reda på vad som har hänt.

Rolllistan är den här gången ovanligt kort; det är egentligen bara fem personer som är tänkbara mördare:


och ingen av dem är tyvärr någon personlighet att minnas. I periferin finns dessutom den langska arketypen "äldre, lätt senil man som talar dialekt och på ett tvetydigt sätt avslöjar något som någon annan hade velat hålla hemligt". Jag minns honom tydligast som Udda-Kalle i Rosor, kyssar och döden och Napoleon Lindvall i En främmande man.

Med tanke på att den försvunna har varit "småguide" på Mårbacka är det tätare än vanligt hos Lang med de litterära anspelningarna. Även Fröding, Geijer och Tegnér får vara med på varsitt respektive hörn. Det känns tyvärr som om hon helst hade velat skriva en annan bok, kanske den avhandling som Gert Berger (se ovan) är sysselsatt med, om barndomsmiljöernas betydelse för författarskap. Stundtals är det oerhört trångt för intrigen att göra sig gällande bland diktcitat och inredningsdetaljer. Att det ändå kan bli spännande är faktiskt en prestation; jag tycker inte alls att det är hennes sämsta bok hittills. Upplivad blir jag av att Jonas Ny (se ovan) jämförs med Stieg Trenters Harry Friberg.

Året för handlingen är som vanligt numera det år boken kom ut, alltså 1965.