lördag 28 februari 2015

20. Stieg Trenter: Lysande landning


Vesper Johnson, kriminalintendenten som i föregående bok introducerades som Trenters genomgående detektiv, är den här gången något mindre manierad. Den knäande gången förekommer knappast alls, utan han nöjer sig med att stryka mustaschen och vara gåtfull när Harry Friberg är nyfiken. Omslaget på den här 80-talspocketen har bilden lånad från TV-serien där Stig Grybe, som jag minns det ganska lyckat, porträtterade Vesper Johnson.

Harry Friberg blir som vanligt inblandad i något skumt. Här är det Förenade Flyg som firar ettårsjubileum, som ska fotograferas. Sedan blir det kräftskiva, alla uppträder underligt och ett flygplan störtar. Intrigen har fler trådar än vanligt i genren, men jag tror jag genomskådar i alla fall ett av villospåren på ett tidigt stadium, även om jag inte drar rätt slutsatser av det hela vägen. Frågan är om läsaren har en rimlig chans att göra det med den information man får. Annars är min invändning att det är lite för många vittnen som minns lite för exakta signalement på personer man sett för flera veckor sedan.

Som vanligt är det alltså sommar hos Trenter, men det blir lite höstligt mot slutet. (Någon borde förresten undersöka hur vädret används som metafor för utredningens framsteg.) Jag har inte tänkt på det tidigare, men det är påfallande hur Harry Friberg drar slutsatser om de misstänktas karaktär utifrån deras hakform, som tydligen kan vara antingen "bestämd" eller "vek". Eventuellt var det mindre kontroversiellt på 40-talet.

söndag 22 februari 2015

19. Deckarnas svenska landskap. Från Skåne till Lappland


Den här antologin ger ett exempel på deckarförfattarskap för varje landskap, från Henning Mankell i Skåne till Åsa Larsson i Lappland. Förutom det finns det också en lista på ytterligare lästips för varje landskap, där det visar sig att jag har läst en del men också har en del stående i hyllorna oläst. Det handlar också ganska mycket om landskapet i mer konkret bemärkelse, hur författarna använder geografiska beskrivningar för att skapa stämning (och tillmötesgå den lokala turistnäringen, tänker jag).

Ska man ha någon invändning är det kanske att exemplen i stor utsträckning är från de senaste 10-15 åren, och jag läser ju gärna även äldre deckare. Men för Ångermanland är det Elvy Ahlbecks Mord utan förbindelse och Fallen från skyarna som är exempel, och det var ju roligt.

söndag 15 februari 2015

18. Maud Reuterswärd: Dagar med Knubbe


Liksom föregående bok låg den här till grund för en TV-serie som lämnade intryck hos mig, och som också diskuterades i Malena Jansons bok om 70-talets barn-TV. Däremot minns jag inte att jag har läst boken tidigare. Knubbe är fem år, fyller sex efter ett par kapitel, och bor med sin mamma och mormor i en lägenhet på Söder i Stockholm. Hans bästa vän är kvarterets vedhandlare Vedman. Hans pappa är italienare och jobbar på en restaurang, och Knubbe heter egentligen Ernesto Fabricio. Även om det ska utspela sig när boken kom ut, eller strax innan, det vill säga skiftet mellan 60- och 70-tal känns det på många sätt som väldigt länge sedan. Vedhandlare och familjer av Knubbes sort bor inte på Söder längre, och femåringar släpps verkligen inte lösa på egen hand på gatorna så mycket som Knubbe.

TV-serien har jag också sett om på Öppet arkiv, och den innehåller mer än boken, visar det sig. Knubbe har där börjat skolan, vilket han har lite svårt för, van som han är vid att bestämma över sig själv och sin tid. Det jag minns bäst, när Knubbe får hjärnhinneinflammation och hamnar på sjukhus, är ett helt avsnitt som nästan är en sjukhusdokumentär. I boken framgår inte vad det är för sjukdom Knubbe har, och det hela går över på några sidor, långt mindre dramatiskt än i TV-serien.

Ska man välja det ena tycker jag faktiskt att man ska se TV-serien. Den har en ton och stil som boken saknar; jag som läste den efter att ha sett serien tycker nästan den känns lite banal, trots att den här och var behandlar nog så allvarliga ämnen.

lördag 14 februari 2015

17. Frøydis Guldahl: Tjejerna gör uppror


För några veckor sedan läste jag Malena Jansons bok om 70-talets barnprogram i TV, där det berättades om en serie i tre avsnitt från 1977, byggd på den här boken. Nu har jag sett om serien på Öppet arkiv och läst boken, hämtad från stadsbibliotekets magasin.

Det handlar om några tonårsflickor som är arga på könsmönster i skolan och hemma. En av dem får inte ha träslöjd, en annan får inte vara med i backhopparlaget och en tredje får sköta markservice till sin pappa när mamma hamnar på sjukhus. Det är oerhört tidstypiskt, och budskapet går inte att missa. Det är faktiskt så mycket budskap att en del trådar i intrigen verkar tappas bort när något behöver vara på ett visst sätt.

TV-serien är roligare, inte minst gör John Harryson en minnesvärd insats som mansgrisig pappa och Björn Gedda syns som biologilärare i beige manchesterkostym.

torsdag 12 februari 2015

16. Stieg Trenter: I dag röd...


Trenters fjärde bok är den andra med Harry Friberg som berättare och den första med kriminalintendent Vesper Johnson som problemlösare. Han kommer färdigpaketerad med originella personlighetsdrag i form av extra höga klackar, paraply även i soligt väder, välansad mustasch som han ideligen stryker, knäande gång och allmän fåfänga. Mot slutet har han och Harry blivit så bekanta att han gör kvällstoalett i Harrys närvaro - en scen som inte ska förstöras med att återberättas här. Jag har förresten alltid föreställt mig Vesper Johnson som en man i övre medelåldern, men när Harry träffar honom första gången gissar han åldern till "knappt fyrtio år". Kanske beror det på att jag först lärde känna honom i Stig Grybes gestalt i tv-serien från 80-talet.

De flesta miljöerna finns på skyddsomslaget till den här utgåvan från 80-talet:


Under Stomatol-skylten uppe till höger lyser det i tre fönster, som ska vara den lägenhet där liken hopar sig till en början. Om jag förstår det rätt har Trenter tagit sig små friheter och placerat skylten på ett annat hus än där den i verkligheten sitter. Bakom skylten finns en takträdgård som spelar en viss roll, och till vänster syns restaurang Gondolen, som alltså fanns redan då (1945 får jag det till), där ett påpassligt par inte har ögon bara för varandra utan kan tala om just när ljuset tänds och släcks. I förgrunden syns ett garage vid Slussen som får påhälsning i ett senare skede.

Man får nog säga att kriminalintendent Johnson utreder mord med originella metoder. Eftersom kommissarie Lind tidigare har fått så god hjälp av Harry får denne följa med till mordplatser, sitta med vid förhör och åka med när det blir biljakt. Han fyller också den viktiga funktionen av att lyssna på när Vesper Johnson docerande berättar om hur allt hänger ihop. Det kommer i omgångar, den första redan när det är 40 sidor kvar. Det visar sig bero på att det hela ska kastas om en extra gång alldeles mot slutet på ett sätt som jag nog tycker är lite överflödigt.

Det märks förstås att handlingen utspelar sig i en annan tid, men inte så exakt som tidigare böcker, där inte minst löpsedlar använts flitigt som tidsmarkörer. När Harry sitter på ett konditori och vaktar en port känns det ändå inte helt aktuellt; han ber att få betala "tre koppar kaffe, ett paket cigarretter, tre flaskor tonic, en kanna te och två smörgåsar", ger servitrisen en tia och hon försvinner för att växla.

Även den här boken utspelar sig på sommarhalvåret, jag gissar på andra halvan av maj, eftersom Harry har hunnit hem från Oslo och Köpenhamn med bilder från befrielsen och syrenerna ännu inte har slagit ut på allvar. Det är tur att en del av året lämnas ograverad så Harry har möjlighet att sköta lite av sitt arbete också. Vid ett tillfälle föreslår till och med Vesper Johnson att han ska ägna sig lite åt sin fotoateljé som är försummad: "Er sekreterare har ringt till min sekreterare och beklagat sig."

15. Håkan Nesser: Styckerskan från Lilla Burma


I svår konkurrens (Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla, Levande och döda i Winsford) utnämner jag denna till Nessers bästa boktitel hittills (innehållet återkommer jag till). Styckerskan själv är dömd för mord på (och styckning av) sin man för rätt många år sedan, och Gunnar Barbarotti får nu på sitt bord ett cold case, nämligen hennes senare sambos försvinnande. Egentligen finns det ingenting som talar för att styckerskan ska ligga bakom det, men det finns så få spår överhuvudtaget att det är naturligt att åtminstone tänka tanken att hon kan vara inblandad. Det gjorde också den polis Gunvaldsson (sic) som utredde försvinnandet när det skedde.

Flätningen av dåtid och nutid samt Barbarottis privatliv och polisverksamhet fortsätter här efter känt mönster. Den som har uppskattat de fyra föregående böckerna har alla chanser att också gilla den här. Möjligen är själva gåtan inte riktigt av samma klass som i Nessers bästa, men i gengäld finns här några bifigurer som verkligen lyser. Inte minst Barbarottis gamle bekant Axel Wallman i senapsgul kostym gör intryck.

Lilla Burma är för övrigt namnet på det lantbruk, granne med Stora Burma, som styckerskan bodde på när hon fick sitt alias.

söndag 8 februari 2015

14. Bob Hansson: Gunnar


Fram till att denna bok kom ut 2007 var Bob Hansson mest poet, men sedan har han tydligen skrivit flera ytterligare romaner. Jag känner egentligen till honom mest som medverkande i olika mediesammanhang, där han ofta är ganska rolig, tycker jag. Undertiteln "En rolig bok om tråkiga saker" kändes lovande.

Det handlar alltså om Gunnar, änkeman och sjukpensionär ("tråkiga saker") som går tillbaka till sin gamla arbetsplats och jobbar gratis ("rolig bok") för att ha något att göra på dagarna. Tyvärr tycker jag inte att det blir så roligt som jag hade hoppats, även om det inte heller är så sorgligt som det skulle kunna vara med en sådan huvudperson. Lovorden från kritikerna på baksidan förstår jag inte alls; det känns som om vi har läst olika böcker.