onsdag 31 juli 2013

61. Nils-Olof Franzén: Agaton Sax och Bröderna Max


Skurkarna den här gången är ingen av de gamla vanliga, utan tre bröder Max: Arkimedes Max, Mox Max och Mix Max. (Man undrar hur deras föräldrar tänkte när de fick sina förnamn.) Arkimedes uppträder som "trolleriprofessor", men bedriver också brottslig verksamhet i form av vad man i verkligheten skulle kalla värdetransportrån. Via Byköping, Köpenhamn och Tyskland kommer Agaton Sax och Lispington (se omslagsbilden ovan) till England och slottet Enkronan, där bröderna fångas in av Scotland Yard, ovanligt nog. På vägen åker de nattåg från Köpenhamn mot Köln, och Lispington uppträder som "konduktör vid de tyska statsbanorna" i "den välkända gröna uniformen". Som vanligt har han lite svårt för sig, inte minst som skurkarna försvinner från sin kupé en efter en innan han hinner klippa deras biljetter.

Jag minns mycket väl denna pedagogiska utläggning från när jag läste boken senast, även om det bör vara omkring 30 år sedan:


Däremot hade jag glömt det här, som kanske gick något över min horisont då:


Faster Tilda lämnar den här gången Byköping och gör viktiga insatser genom att låsa in en skurk (eller om det nu är en riktig pilot) i bagageutrymmet och sedan med viss assistans landa planet.


Antingen har Byköpings-Posten nyanställt en sättare sedan tidigare böcker, eller så har författaren slarvat. Han heter nu Pettersson, men har tidigare hetat Johansson. Och så får man konstatera att man rör sig i fel sammanhang som inte kan identifiera vare sig "den oerhört karakteristiska doften av nytryckta tusenpundsedlar" eller "det karakteristiska ljudet av någon som räknar ettusenpundsedlar".

60. Nils-Olof Franzén: Agaton Sax och Byköpings gästabud


När jag läste den här boken (nummer sex av elva) förra gången, tidigt 80-tal, tror jag bestämt att anspelningen på Nyköpings gästabud gick mig helt förbi. Gästabudet i fråga är en bankett för att inviga "Byköpings nya Höghus, som är sjutton våningar högt med fyra våningar i källaren och dessutom lekplatser för barnen uppe på taket". Agaton Sax är ordförande i festkommittén bland sina många andra åtaganden. Banketten kommer något i skymundan för den jakt på skurkarna Julius Mosca och Octopus Scott och deras båda dubbelgångare som Agaton Sax och överdetektivinspektör Lispington får ta hand om tillsammans med Byköpings polis Antonsson. Det är förhållandevis virrigt och jag får aldrig riktigt klart för mig varför detta sker just i Byköping eller vad jakten egentligen gäller.

Det är däremot roligt att de flesta skurkarna från föregående dels brottslingsregister medverkar. Helvassa Gullan uppträder falskeligen som sångerskan Rock-Viran från Östlösa:
















och ingen lyckas höra skillnad på skurkarna, som aldrig spelat något instrument förr, och den "rock-orkester", "Strutty Strutters sko-band", som skulle medfölja Rock-Viran, men har spärrats in i källaren av skurkarna.

Faster Tilda bor nu på bottenvåningen i Byköpings-Postens hus och deltar både via talrör och mer aktivt än vad den här bilden talar för.


TV-skärmen sänder nämligen direkt från en kamera på redaktionen i våningen ovanpå, och via en knapp kan hon stänga dörren till kassavalvet och låsa in skurkarna.

Själva intrigen är den här gången närmast obefintlig, men detaljerna omkring är fler och roligare än i de närmast föregående delarna. Agaton Sax' talanger vad gäller brosniska, buktalande etc är mindre framträdande, men det gör inte så mycket. Hans knivskarpa intellekt överträffar ändå alla skurkars.

59. Frans G. Bengtsson: Röde Orm. Hemma och i österled


I denna andra del av Röde Orm är han först mest hemma, sedan, som det heter, på utfärd (jag tänker på pensionärer i buss, men det kanske är en senare betydelseutveckling) i österled. Hemma är någonstans i Göinge på en gård som kallas Gröning, inte så långt från ett gränsmärke som heter Kraka sten, där ett kapitel ägnas åt att de håller ting. Jag blir lite nyfiken på om det finns verkliga förebilder till platserna, särskilt med tanke på att Helge å och en by vid dess mynning spelar roll vid flera tillfällen.

Annars är allt lika bra som i den första delen. Toke är fortfarande mest intresserad av livets goda och liknar den guldskatt de hittar i Dnepr vid "vackra bitar fläsk i tjock ärtvälling". Orm blir rikt belönad för att han tidigare varit noga med att behandla andra rättvist och inte i onödan ta till vapen mot den som är svagare. Med en modern formulering skulle man säga att han är duktig på att nätverka. (Sedan kämpas det förstås en hel del ändå.)

Jag funderade ett kort tag på om böckerna skulle räknas som en eller två i årets statistik, men eftersom de kom ut med fyra års mellanrum och både i den här upplagan och senare normalt har publicerats i två delar känns det naturligt att göra så här.

måndag 29 juli 2013

58. Frans G. Bengtsson: Röde Orm. Sjöfarare i västerled


Det är minst tredje gången jag läser Röde Orm, men den håller gott och väl för det. Tidigare gånger har jag nog mest haft fokus på själva berättelsen om Orms olika äventyr i Spanien, Irland, Danmark och England. Nu upptäckte jag hur många andra intressanta personer det finns runt honom, där den roligaste kanske är hans vän Toke, som är lite för förtjust i både kvinnor och öl för att det alltid ska gå bra. Men också Almansur, härskare i Andalusien, kung Harald Blåtand och hans biskop Poppo, för att nämna några som faktiskt existerat, är personligheter som man minns. Våldsamma episoder hittar man gott om exempel på, både klassiska sådana som när ett avhugget huvud hamnar i ölkaret och andra som jag hade glömt, som när prästen fader Willibald kastar en sten i ansiktet på Sven Tveskägg och skriker "Älska din nästa!". Det allra bästa är ändå hur väl anpassat språket är till berättelsen, med sådana lakoniska kommentarer som "ror du så bra som han, så ror du inte dåligt" och "Sigtrygg hade gått odräpt alltför länge".

fredag 26 juli 2013

57. Fredrik Backman: En man som heter Ove


Jag köpte den här boken eftersom det fanns signerade exemplar att beställa i en nätbokhandel:


Och så läser jag förstås Fredrik Backmans blogg och tycker han är rolig för det mesta. Därför hade jag nog väntat mig att boken skulle vara just roligare än den är. Den är däremot bra på ett annat sätt, berättad med stor sympati för både Ove och dem han kommer i kontakt med. Ove är kvarterets ordningsman, som varje morgon till exempel noterar registreringsnumren på alla bilar som står på dygnsparkeringen och jämför med gårdagens bilar, så ingen står där för länge. Många gånger tycker jag att beskrivningen av honom och vad han gör är på pricken, även om det förstås (och som tur är) är ovanligt att man stöter på någon som kombinerar alla hans egenskaper i den grad han gör det. Det jag eventuellt har att invända när jag har läst klart är att jag är lite missnöjd med mig själv som går på alla knepen och berörs på precis det sättet som författaren säkert har räknat ut att man ska. Min bokcirkelkompis har också läst den och tyckte nästan som jag. Och så tycker jag ibland att det blir lite jobbigt med en hel bok som är skriven på samma sätt som han bloggar, men det kommer man in i efter hundra sidor eller så.

Enligt baksidestexten är boken "klar för svensk filmatisering". Jag tycker Ove på omslaget är lite lik Johan Rheborg, men det finns kanske andra som är lediga. Många som kommenterar författarens blogginlägg i ämnet nämner Kjell Bergqvist, men det tycker jag känns lite förutsägbart. Hellre Loa Falkman, som också föreslås där.

onsdag 24 juli 2013

56. Belinda Bauer: Finders Keepers


Det här är Belinda Bauers tredje deckare och liksom de två tidigare (Blacklands/Mörk jord och Darkside/Skuggsida) utspelar den sig i byn Shipcott på Exmoorheden. Det har gått drygt ett år sedan senast och därför är det vår när det börjar (och så småningom blir det sommar, för det tar lite tid att utveckla historien). Årstiderna spelar stor roll i Bauers böcker, nästan som hos Johan Theorin i hans böcker om Öland. Darkside/Skuggsida tyckte jag gick att läsa utan tidigare bekantskap med författaren eller de medverkande, men den här är i så stor utsträckning en fortsättning att jag föreslår att man inte läser den som sin första Bauer. Och då kan man lika bra börja från början med Blacklands/Mörk jord.

Någon rövar nu bort barn i och omkring den hårt prövade byn Shipcott. Barnen försvinner från bilar, där de av någon anledning lämnats ensamma, och kvar finns post it-lappar med texten "Ni älskar honom/henne/dem inte". (Ni älskar dem inte är också den svenska titeln på boken. Finders Keepers skulle kanske annars översättas med något i stil med "tillfaller upphittaren".) Det oförklarliga gör förstås att olika teorier måste prövas - är det kidnappning, seriemord eller något annat?

Tyvärr tycker jag att detta är Bauers svagaste bok av de tre jag har läst (en fjärde har kommit på engelska i år). Om man låter en komplett galning (tänk Hannibal Lecter) ha huvudrollen behöver man inte besvära sig med att låta historien i övrigt vara logisk, eftersom galningen bara styrs av de motiv som finns inom honom själv. Och jag tror det är ett misstag att låta förklaringen komma så relativt tidigt i boken och därmed avsluta med hundra sidor av utdragen jakt, där vi läsare vet allt polisen inte vet. Det hindrar inte att detta är en bra bok i genren, och författarens starka sidor, miljöskildring och personporträtt, fortsätter att imponera. Flera gamla bekanta medverkar, men fokus flyttas igen till någon som vi tidigare inte har fått följa så nära. Plus utdelas dels för att det faktiskt reflekteras över hur drabbad byn och vissa medverkande är av galningar, dels för den kreativa lösningen på hur man undviker att fastna på polishelikopterns värmekamera.

söndag 21 juli 2013

55. Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Terroristerna


Med denna tionde del går serien Roman om ett brott i mål, och det tycker jag känns alldeles lagom. Sidantalet har ökat till omkring 350 från de första delarnas knappt 200. Tyvärr går det extra utrymmet åt till mestadels tröttsamma utläggningar om samhällets förfall, ibland lagda i munnen på någon medverkande, men ibland med författarnas egen röst. Tidigare delar har förmedlat samma sak på ett mindre övertydligt sätt.

I ett tidigare inlägg har jag länkat till Kalle Linds tankar om författarnas namnval. Förutom hans exempel har jag den här gången hittat Lexer Ohberg, Rumford Bondesson och Nelon Nelonsson. Advokaten Hedobald Braxén förtjänar några ord om sin person, inte bara namnet. Han har sitt kontor i en etta med kokvrå, där han också har "en något solkig och skallig gammal kanariefågel" samt två katter vid namn Justitieministern och Riksåklagaren. När han uppträder i rätten är han "påfallande illa och ålderdomligt klädd och en inte alltför kräsmagad katt borde kunna frukostera på hans väst". Hans surrealistiska inlägg är ofta helt orelaterade till sammanhanget på ett sätt som får honom att påminna lite om Statsrådet hos Bo Balderson. För min del är han den största behållningen av hela den här boken. Om man tänker sig att författarna drack till exempel danskt körsbärsvin medan de skrev förklarar det också varifrån de har fått namnet.

Nu tar jag paus från Sjöwall/Wahlöö ett tag (att läsa om dem varje år känns inte aktuellt), men det vore roligt att nu se (om) i alla fall de Beck-filmer som bygger på böckerna. Sedan har jag också ett par böcker som Per Wahlöö skrivit på egen hand, som det skulle vara intressant att jämföra med dessa tio. Jag har haft svårt att se gränsen mellan författarnas respektive avsnitt i de olika böckerna, men de verkar också ha arbetat på att få bort skarvarna, berättar Maj Sjöwall.

Och om ett par veckor kan det tänkas komma att dyka upp ett första inlägg i nästa maratonprojekt, som också tänks innefatta tio svenska deckare.

onsdag 17 juli 2013

54. Ann Lawrence: Oggys resor


Författaren till denna bok ska inte förväxlas med den "Author of Paranormal and Historical Romance" som man hittar när man söker på namnet. Denna Ann Lawrence verkar ha avlidit ganska ung redan på 80-talet.

Den här boken läste jag om och om igen, som jag minns det, när jag var 8-10 år gammal. Oklart varför, för den skiljer sig mycket från vad jag annars brukade tycka om. Det handlar om igelkotten Oggy som bor i en villaträdgård i London och får mat av familjen som bor i huset. En dag är det mörkt och tomt där, och en mus berättar för Oggy att familjen har flyttat till Landet. Oggy, som tidigare inte varit så äventyrlig, bestämmer sig för att följa efter. På vägen träffar han en del andra djur och är med om lite äventyr. Det är på ytan inte särskilt originellt, men boken måste ha haft något speciellt, eftersom jag kom ihåg den väldigt väl, ibland konkreta formuleringar. Den är numera inte så vansinnigt spännande som då, men det är intressant att som vuxen se hur skickligt författaren låter Oggys stora skräck Grävlingen (som sägs äta igelkottar) finnas med i bakgrunden nästan hela tiden, tills Oggy träffar honom mot slutet:
















Det visar sig då att han är något av en vänlig äldre herre, den siste i sin släkt, i ett gryt som börjar förfalla, där han hyr ut rum åt kaniner och andra djur. Lite som en slottsherre på dekis, men det ändrar sig, kan jag avslöja.

I någon mån är detta förstås inspirerat av engelska barnböcker med talande djur, som Det susar i säven, Beatrix Potter- och Paddington-böckerna (och Nalle Puh, även om det är leksaksdjur). Men Oggy och de andra medverkande är definitivt mer djur än människor; ingen här skulle få för sig att ta på sig en tweedkostym och köra bil. Oggy är en alldeles vanlig igelkott på så sätt att han har dålig syn men bra luktsinne och att han inte vet något om sådant som han aldrig har sett förr, till exempel en kanal (som han tror är en mycket bred trädgårdsdamm). Sedan träffar han en råtta, som bor på en pråm på kanalen, som förklarar för honom att den går ända till Birmingham, och det kanske är mer mänskligt än djuriskt.

Någonstans har jag läst eller hört att gränsen går vid om djuren går på två eller fyra ben, och i så fall ligger denna alldeles precis på gränsen. Oggy och hans mamma står på två ben när de tittar ut över Hampstead Heath:


och Oggy står på två ben när han skrämmer en katt (som väl får sägas gå på fyra ben):


men Oggy och Grävlingen ovan går på fyra ben (Oggy har nyss gjort det innan han ramlar ner från ett träd av rädsla).

Om det inte lät så pretentiöst skulle man kunna säga att man som vuxen läsare också ser att boken har drag av utvecklingsroman. Oggy lär sig mycket om världen på sin väg till Landet, och inte minst lär han sig en del om sig själv, vem man kan lita på och att allt inte är som det först verkar. Det finns också inslag av kritik mot människorna, som många av djuren har mycket sämre erfarenheter av än Oggy, som länge mest förknippar dem med mjölk och matrester.

Tyvärr finns det ett inslag som gör den här boken omöjlig att trycka om, för annars tycker jag den skulle förtjäna att bli en klassiker lika väl som många andra. Ett helt kapitel, när Oggy har slagit följe med en annan igelkott som heter Brutus, handlar nämligen om att zigenare fångar och äter igelkottar. Ordet zigenare är sin sak; det skulle väl gå att ändra i en barnbok från 70-talet, men det är ett så centralt inslag att Brutus blir fångad i en säck av två män som bor i husvagn (och bilden är inte alldeles fri från stereotyper, om vi säger så) att det knappast går att stryka eller formulera om. Dels är Brutus en igelkott av en annan sort än Oggy; han stjäl mat som inte är avsedd för igelkottar och kan kanske anses få sitt rättmätiga straff genom att bli fångad. Dels återkommer episoden flera gånger när Oggy berättar om sina erfarenheter av människor, och en kråka har som huvudfunktion att förklara för honom vad det egentligen var som hände, för det har han själv inte riktigt förstått. Och det är något helt annat än Oggys fantasier om den hemska Grävlingen, för det här är något som verkligen händer i boken, helt okommenterat.

I övrigt är det här en riktigt bra bok med roliga porträtt av de olika djurpersonligheterna som Oggy träffar under sin vandring. Miljön är mycket engelsk, men skildrad på ett annat sätt än vanligt, eftersom Oggy till exempel går genom tjugo smala villaträdgårdar och äter sniglar i stället för att se husen från den sida vi är vana vid. Bilderna av Hans Helweg är minst lika bra som i andra klassiska barnböcker, tycker jag.

53. Belinda Bauer: Darkside


För något år sedan läste jag Belinda Bauers första bok, Blacklands (Mörk jord på svenska), och tyckte den var oerhört spännande. Eftersom den då inte hade kommit i svensk pocket och väntelistan var mycket lång på biblioteket lånade jag den på engelska, och därför fortsatte jag med att läsa även denna på engelska.

Historien utspelar sig i samma by som den förra boken, Shipcott på heden Exmoor i sydvästra England. Några huvudpersoner från den förra boken medverkar i mindre roller här, men inte på ett sådant sätt att jag tror man måste ha läst den förra. Heden och byn spelar stor roll som välbeskrivna miljöer, men eftersom det är vinter är det mer snö än dimma, som var föregående boks signum. Jag är lite frågande till omslagsbilden, för särskilt mycket skog verkar det inte finnas i närheten.

Jonas Holly är ensam polis i Shipcott och har normalt inte så mycket brottslighet att ta hand om. När en förlamad kvinna hittas mördad i sin egen säng kommer det mordutredare från stan och tar över. Jonas får enkla vaktuppgifter och hans kännedom om byn och dess invånare tas inte tillvara. Någon skriver anonyma lappar till honom och sätter under hans vindrutetorkare. Mer och mer börjar han ifrågasätta sin egen förmåga att vara till nytta som polis, och den alkoholiserade kommissarien som leder utredningen är inte alldeles säker på att Jonas inte är inblandad på något sätt. Och så blir det förstås fler dödsfall.

Det här är inte den sortens deckare som slutar med att alla överlevande samlas i biblioteket, utan snarare stegras tempot fram till en uppgörelse, där man inte förrän alldeles på slutet vet hur det hänger ihop. Jag kanske är ovan vid den genren, men jag blev genuint överraskad.

fredag 12 juli 2013

52. Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Polismördaren


Denna näst sista del i serien är i tilltagande grad kritisk mot samhället, inklusive polisen. Det tar sig uttryck dels i relativt underhållande beskrivningar av till exempel byråchefen Malm, Martin Becks närmaste chef, och hans "taktiska kommando", dels i något mindre underhållande beskrivningar av till exempel den nya flygplatsen Sturup eller mängden narkotika i samhället.

Som kontrast till detta är Martin Beck nästan hela tiden i Anderslöv på Söderslätt och utreder ett strypmord på en kvinna, assisterad av lokalpolisen Herrgott Nöjd. Det framställs som en verklig idyll, och det är inte utan att man blir sugen på att åka dit och titta på miljöer. Relationen mellan Martin Beck och Herrgott Nöjd påminner inte så lite om den som utvecklas mellan Dale Cooper och Harry S Truman i Twin Peaks, tycker jag. Efter att till en början bara haft en yrkesmässig respekt mellan sig blir de något i stil med vänner, trots att utgångspunkten med en överordnad från rikspolisen och en underordnad med all nödvändig lokalkännedom skulle kunna vara problematisk.

Becks närmaste man Kollberg fångar mot slutet både sin egen och läsarens reaktion på upplösningen: "Han blev inte alls förvånad men kände den välbekanta ilningen av tillfredsställelse över att ha tänkt rätt." Fram till något stycke innan har det varit svårt att se sambandet mellan polismordet i titeln och strypmordet utanför Anderslöv.

Men roligast för mig är när Martin Beck gör husrannsakan och hittar "en bricka, gjord av fjärilsvingar i lysande blå och gröna färger. Som pojke hade han själv en gång ägt just en sådan fjärilstavla, skänkt av någon släkting, som kommit hem från en resa till Sydamerika. För honom hade den representerat äventyret; främmande hamnstäder, vilda urskogar och stora floder; mystiska platser bortom vida hav, alla de fjärran länder, som han med visshet skulle utforska bara han blev vuxen." Så här ser min egen bricka i genren ut:

torsdag 11 juli 2013

51. Årets rysare 10


Bäst bland det här årets (1981) rysare var en berättelse som praktiskt nog finns tillgänglig (på engelska) här för den som vill bilda sig en uppfattning. Utbudet i övrigt spänner över kidnappning (äkta och falsk), ett par varianter av rån, en gentlemannamässig uppgörelse mellan en äkta man och en älskare (med den obligatoriska twisten där man undrar vem som egentligen lurar vem), ett närmast hitchcockskt fall av att hamna i klistret samt det obligatoriska latinamerikanska inslaget (här utspelar det sig i Puerto Bello). Nu blir det nog paus i den här genren i en dryg månad tills jag börjar äta lunch på jobbet igen.

söndag 7 juli 2013

50. Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Det slutna rummet





















Tidigare delar i serien har varit på omkring 200 sidor, men den här åttonde landar på omkring 250. Det går inte riktigt att komma ifrån intrycket att det beror på de tillkomna inslagen av samhällskritik i form av konstateranden av hur vandaliserade tunnelbanevagnarna är eller att Martin Beck kan gå orånad genom Tantolunden (på dagtid, såvitt jag förstår). Det är inte alltid nödvändiga utvikningar, men jag tycker inte de är störande i den här omfattningen. Störande är det däremot - för mig - med varierande längd på kapitlen, från knappt tre sidor till över 30. Så flexibel är jag.

Omslaget på min pocketutgåva föreställer faktiskt Bergsgatan 57 i Stockholm, där det slutna rummet i boken befinner sig. Troligen är det avsett att vara fönstret med nerdragen rullgardin uppe till höger. Huset finns kvar, kan man se här.

Det slutna rummet är ju, som det också konstateras av några av de medverkande, ett klassiskt upplägg för en deckare. Här är det en man som hittas död i sin inifrån låsta lägenhet med en kula i hjärtat, dock utan skjutvapen i närheten. Martin Beck har just återkommit från en lång ledighet efter skottskadan han fick i slutet av föregående bok och får hand om fallet på egen hand, mest för att hållas sysselsatt, som det verkar. Parallellt arbetar de andra kända poliserna med ett bankrån och tillhörande mord, som vi förstås gissar hör ihop med den döde i det slutna rummet på något sätt. Annars skulle de ju inte vara med i samma bok.

Frågan om författarnas val av namn på sina medverkande har varit uppe tidigare, och det blir inte sämre efter hand. Här medverkar en Monita, en Aldor (Gustavsson, polis) och en Gårdon, som dock visar sig heta så i efternamn. Vidare diskuterar poliserna Kollberg och Gunvald Larsson en misstänkt vid namn Filip Trofast Mauritzon. Kollberg frågar: "Är Trofast ett förnamn eller ett efternamn? - Ett hundnamn, sa Gunvald Larsson." Den som vill ha en sammanställning av de medverkande i alla böckerna utom den sista hittar det i ett specialarbete från bibliotekshögskolan från 1975.

Tack vare Gunvald Larssons arbetsmetoder fick jag lära mig ett nytt ord, som jag ska göra mitt bästa för att använda i vardagen: "De startade i sovrummet där Gunvald Larsson genast började rafistulera garderoben [...]". Språk och formuleringar är överlag roligare nu än i de första böckerna, som i iakttagelsen att "[o]m man undantar polishundarna så är professionella brottsbekämpare sällan mer än människor". En detalj som är mycket mer underhållande nu än när boken skrevs är att polisen rustar för ett besök av guvernören Ronald Reagan, vilket dock inte blir av. Något som kanske bara är underhållande för mig är att Martin Beck är på tal för att befordras till byrådirektör (som jag själv var i ett antal år, dock med helt andra arbetsuppgifter).

Slutligen vill jag inte undanhålla er vad jag betalade för boken 2007:
















Det har blivit svårare att göra sådana fynd sedan dess.

fredag 5 juli 2013

49. Håkan Nesser: och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla


För några år sedan läste jag Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö med stor behållning, och jag tyckte också att filmen var klart sevärd. Det här är kanske inte riktigt en traditionell uppföljare, men kallas på ett par ställen jag har hittat för "pendang", och det är ganska välfunnet. Det utspelar sig kanske 6-7 år senare i samma trakt, och mordet i den förra boken nämns (liksom Olle Möller, för övrigt), så vi befinner oss i samma delvis fiktiva universum. Det kan också, precis som den förra boken, beskrivas som en korsning av uppväxtskildring och deckare.

Mauritz, 17 år, går på gymnasiet, sommarjobbar på en torvmosse, köper skivor, lyssnar på Radio Luxemburg och läser Herman Hesse och Albert Camus. I grannhuset bor Signhild Kekkonen-Bolego [sic] med sina föräldrar och den inneboende "Poeten Olsson". En dag hittar hon sin pappa halshuggen. Boken handlar dels om hennes och Mauritz' relation, dels om utredningen av mordet och Mauritz' ansträngningar att göra sig nyttig i det sammanhanget. Men när lösningen presenteras på slutet, i ett kapitel som utspelar sig i nutid, känns den ganska oviktig. Bokens starka sida tycker jag är skildringen av hur det är att vara 17 år 1967, framför allt när det berättas med lagom distans av en vuxen berättare med gott minne.

Tydligen ska det vara en grej med Håkan Nesser att han använder ordet "luguber" i varje bok, och i denna tror jag att jag hittade det två gånger.

måndag 1 juli 2013

48. Thure Almroth: Det röda klotet


Efter föregående bok funderade jag på om det var någon riktigt bra idé att läsa hela Thure Almroths produktion bara på grund av att jag kommit att tänka på en bok som jag ville läsa om, särskilt som science fiction aldrig riktigt har varit min favoritgenre. Men frågan är om inte denna, hans debutbok, är bäst av de tre.

Det handlar om Patrik, som kallas Palle, är sjutton år, gymnasist och son till en professor i radioastronomi. De har brukat tillbringa en del av sommaren hos en vän till professorn, som är ingenjör och för ärvda pengar har byggt ett eget observatorium i den svenska fjällvärlden. Där finns också ingenjörens assistent och dennes "barndomsvän och fästmö" som läser "på sitt tredje fysikbetyg i Uppsala". De lyckas fånga in signaler från rymden i en form som inte är normalt hörbar utan bara hörs inuti deras huvuden. Så småningom kan de också låta vissa signaler ta materiell form och bilda en karta (som förlaget eller tryckeriet tyvärr har vänt upp och ner):


Första bilden, det vill säga den längst ner, visar jorden på sin plats i solsystemet, den andra, kommer man på efter trägna studier, visar Luganosjön på gränsen mellan Italien och Schweiz, och den tredje - tror man - en bergskedja i närheten. Sällskapet beger sig till Lugano, där man "telegrafiskt beställt en hyrbil av kombityp", som tar dem till ett hotell, där de får praktisera den tyska som alla förstås talar, välutbildade som de är. På hotellet bor också en mystisk tysk professor som skrivit in sig i liggaren som dubbeldoktor (såväl filosofie som juris). Fortsättningen ska inte avslöjas, men det är faktiskt spännande på allvar ett bra tag, trots att det känns lite gammaldags och ibland närmar sig Agaton Sax utan att vara medveten parodi. Anledningen till att det ändå fungerar för mig tror jag är att science fiction-inslaget aldrig får ta över, utan det är i grunden en spännande äventyrsberättelse med hemliga handlingar, grottor och mystiska främlingar, som bara också råkar handla en del om rymden. Det känns faktiskt lite synd att författaren inte skrev mer på det här temat.