måndag 25 september 2017

168. Stephan Mendel-Enk: Meningen med jobbet


Det här kallas en novellsamling, men det är en mindre traditionell sådan. Snarare än berättelser är det en samling texter som formmässigt är ganska blandade. Här finns fiktiva dagboksutdrag, brevväxlingar, e-postkorrespondens, nyhetsbrev, förutom vanlig berättande text. Temat är arbetslivet i vid mening, och syftet är humoristiskt.

Allt tycker inte jag är roligt, men det mesta, och det är väl bra nog, för humor kan vara svårt. Roligast är det när en textgenre parodieras eller används i alldeles fel sammanhang, som när arbetsplatsens kommunikationspolicy tillämpas mellan förälder och barn för att komma till rätta med bristerna i kommunikationen när barnet inte vill berätta vad som har hänt på dagis. (Den på baksidan utlovade "första erotiska novellen i litteraturhistorien som utspelar sig i tandläkarmiljö" är förstås mer rolig än upphetsande.) Det här är utmärkt tidsfördriv om man bara vill bli road en stund.

söndag 24 september 2017

167. Herman Lindqvist: Våra kolonier - de vi hade och de som aldrig blev av


Någon hel bok av Herman Lindqvist har jag inte läst tidigare, men man känner igen hans andfådda och anekdotspäckade stil från hans TV-program. Jag har tyvärr lite svårt för den i skrift. Han vill så gärna få med allt han har hittat, precis hur många fartyg, precis hur folk var släkt och precis vad alla inblandade tänkte. (En radioparodi på Lindqvist för nu ganska många år sedan minns jag som att han inledde alla berättelser med "Kungen blev raaasande", och det är alldeles för mycket sådant.)

Ämnet är däremot intressant och - tror jag - försummat. Jag visste nästan ingenting om Nya Sverige i Nordamerika på 1600-talet, en liten aning om Cabo Corso på Guldkusten (genom serierna om Johan Vilde), lika lite om Guadeloupe (räntan!) och lite mer om Saint-Barthélemy. Den sistnämnda ön var svensk längst, i nästan hundra år, fram till 1878. Där finns också lite spår kvar från svensktiden.

Här finns också av oklar anledning ett kapitel om Åland, trots att författaren är noga med att understryka att Finland var en del av det svenska riket, och om Åland hade blivit svenskt efter första världskriget hade det väl knappast blivit en koloni. Med sina brister är det här som sagt ändå en intressant skildring.

166. Thomas Olsson: Församlingen


Den här serieromanen - det kan man inte tro av omslaget - tar upp det potentiellt tunga ämnet att växa upp i en frikyrklig församling, sluten mot yttervärlden men förtröstansfull inåt. Huvudpersonen slits mellan att vara sin familj och sin församling till lags och att vara som alla andra i skolan och bland kompisar. Baksidestexten bekräftar mitt intryck att det är något terapeutiskt över alltihop; författaren "har själv en frireligiös uppväxt". Den lätt absurda tillvaron är inte utan humoristiska poänger, men ofta fastnar skrattet i halsen.

Stilen är avskalad och trefärgad:


Både första och andra bilden är förresten miljöer som återkommer löpande i hela historien på ett ganska effektfullt sätt.

165. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 3. Mysteriet med den försvunna trädockan


Tredje delen om Barna Hedenhös är ett mysterium, där Flisas trädocka Veda har försvunnit. Som tur är finns det en detektiv att anlita:


och det speglar ganska väl andan i de här äventyren, där det finns gott om blinkningar till vuxenkultur och moderna företeelser. Naturligtvis är det "grobianerna" på andra sidan vattnet som ligger bakom bortrövandet av Veda, och naturligtvis slutar det lyckligt.

164. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 2. Hur Flisa fick sin dockvagn och Det stora vildsvinskriget


Andra delen i den här serieserien om Barna Hedenhös innehåller två korta äventyr. Först får fosterbrodern Kurre (som dök upp i föregående del) visa sina talanger som uppfinnare av hjulet, och sedan är det krig mot vildsvinen. De är antropomorfa och ganska skräckinjagande, tycker jag:


När serien kom fanns det dessutom knappast några vilda bestånd av vildsvin i Sverige, så de var kanske mer ägnade att skrämma barn med då.

163. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 1. Sten och Flisa får en fosterbror


Jag hör inte till dem som har läst alla bilderböckerna om Barna Hedenhös, och julkalendern om dem 2013 såg jag bara delar av. Att det också fanns en serie hade jag ingen aning om, men bibliotekets seriehylla (den här gången på barnavdelningen) levererade igen. Det finns 13 delar, och det får vi se om jag orkar ta mig igenom.

Förutom namnen - pappa Ben och mamma Knota, barnen Sten och Flisa med flera - ordvitsas det friskt även på andra sätt:


Det har hänt en del vad gäller genusperspektiv sedan 1953, när det här serieäventyret publicerades första gången (i tidningen Tuff och Tuss):


Står man ut med det här är det faktiskt ganska roligt även för en vuxen, och historien om hur en pojke från "grobianerna" på andra sidan vattnet hamnar som fosterbror hos familjen Hedenhös är också lite sedelärande. Allt hos en själv är inte bäst, kan det kanske sammanfattas.

162. Håkan Nesser: Ewa Morenos fall


I den här åttonde delen i serien om Van Veeteren är han själv knappt med alls. Huvudrollen intas i stället - mycket kompetent - av Ewa Moreno, kriminalinspektör vid polisen i Maardam, som har medverkat även tidigare, men mer i bakgrunden. Egentligen har hon semester med sin pojkvän (eller vad han ska kallas - en återkommande fråga genom hela boken), men blir slumpmässigt indragen i ett försvinnande, som på något sätt ska höra ihop med det 16 år gamla mord som också berättas i återblickar. När det sys ihop på slutet är det riktigt elegant, tycker jag. Någon del av sambandet var kanske inte så svår att räkna ut, men allt insåg jag verkligen inte.

En bit av boken har jag den här gången lyssnat på, och jag undrar om det är därför jag har missat var "luguber" förekommer - för inte kan det saknas i en Nesser? Klimke, vem han nu är, förekommer, nämnd i förbigående som vanligt. Och så har jag fastnat på något annat återkommande, nämligen husen i "pommersten". Jag tog mig för att googla vad detta är, och inte annat jag kan begripa är det något som Nesser har hittat på själv. (På alla sätt mot mina principer klickade jag mig vidare till en kvällstidningsartikel av Cecilia Hagen, där frågan ställs. Bonus är att intervjun verkar vara gjord när serien om Gunnar Barbarotti var i sin linda - läs själv! - samt att hunden Norton fanns med i Bretagne.)

Efter vad jag tyckte var en liten nedgång förra månaden vill jag utnämna det här till en av de bästa delarna i serien. Inte bara den eleganta lösningen, utan också miljön, en semesterort vid havet med färjeförbindelse till "öarna", ändlösa stränder och uteserveringar, håller hög klass.

Ett inlägg om vad min medläsare Ulrica tyckte kommer att finnas här.

onsdag 20 september 2017

161. Pearl S. Buck: Mina skilda världar


Pearl Buck fick nobelpriset 1938 "för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk". Då hade hon skrivit två böcker om sina föräldrar, amerikanska missionärer i Kina - men ännu inte denna självbiografi, som kom i original 1954 - samt tjocka romaner om kinesiska bönder i seklets barndom. Hon hör väl inte till de mer ihågkomna eller lästa pristagarna idag.

Jag tror det här var ett bra val ur hennes stora produktion, för det är både läsbart och intressant fortfarande. En del känns förstås lite daterat, som när hon talar om hur kineser eller amerikaner är, som om det vore egenskaper som alla av ett visst folk är födda med. Och så måste man stå ut med tidens terminologi vad gäller människoraser och liknande, men hennes sympatiska inställning i frågorna gör det möjligt.

Det är annars en ganska traditionell biografi, som börjar med barndomen och ungdomen, fortsätter med vuxenlivet och landar i sin egen nutid. Eftersom hon växte upp i Kina, och bodde där nästan hela tiden fram till omkring 40-årsåldern, ingår det mycket kinesisk historia, som jag var obekant med tidigare. När hon sedan kommer till USA på 30-talet ser hon också det hemlandet med annorlunda och reflekterande blick, eftersom hon ju inte har vuxit upp där och tar allting för givet. Ett litet avsnitt, som förstås är extra intressant för svenska läsare, handlar om när hon kommer till Stockholm och tar emot nobelpriset.

Det går till och med att se henne i en TV-intervju från 60-talet, på den tiden damer i TV kunde ha hatt och handskar (och handväska), och intervjuande herrar med självklarhet lät en cigarett ligga och pyra i askfatet på bordet.

(Den något missprydande och överkryssade stämpeln skvallrar om att boken från början hörde till "ABF:s Studiecirkelbibliotek" i Södra Sandby. Eftersom jag bor där tyckte jag det var lite roligt att den nu kom hem till byn igen, om än lånad, efter en gissningsvis ganska lång ostörd tillvaro i stadsbibliotekets magasin.)

måndag 18 september 2017

160. Torsten Thurén: Källkritik


en kurs jag läser ingår den här grundläggande orienteringen, vars titel och omslag inte fjäskar för läsaren/köparen. Man vet vad man får, kan man säga. Eftersom det ingår inlämningsuppgifter där man ska resonera källkritiskt kan det nog vara klokt att ha läst boken, även om en hel del av innehållet är känt för den som har studerat i andra sammanhang.

Första halvan är en genomgång av källkritikens principer med korta exempel. Andra halvan innehåller mer omfattande exempel, avsedda att illustrera en eller flera principer. Där kan det handla om Palmemordet, Thomas Qvick eller folkmord, och kanske en del av exemplen blir för översiktligt behandlade i det här sammanhanget för att poängerna riktigt ska gå fram. Jag hade hellre sett mer koncentrerade genomgångar med mindre svep, och gärna lite mer koppling mellan bokens två halvor. Men det är intressant och illustrativt, och bör vara tillgängligt för den som behöver läsa in sig på det här området.

159. Christoffer Saar: Mitt namn var Ozymandias


Ozymandias är ett grekiskt namn på faraon Ramses II, och dessutom en sonett av den engelske författaren Percy Bysshe Shelley (som var gift med Mary Shelley, som skrev Frankenstein). Här utgår författaren/tecknaren från denna sonett och gör en resa in i sitt eget inre tillsammans med Sigmund Freud:


(Det verkar finnas goda chanser att den unge mannen till höger är ett självporträtt.)

För att vara ett seriealbum uppfattar jag det innehållsligt som ganska originellt och med seriösa anspråk. Samtidigt är stilen sådan att man kan förledas tro att det ska vara en traditionell äventyrsserie. Det behöver inte vara dåligt att man utmanas på det sättet, tvärtom.

söndag 17 september 2017

158. Christina Gustavson: Stegen


"Kriminalnovell med övernaturliga inslag" har både "Arvet" och "Hunden" av samma författare kallats. Här tycker jag att det knappt är en kriminalnovell, även om det som händer torde följas av en polisutredning. Stämningen och handlingen är däremot klart övernaturlig. Det är inte dåligt, men kanske inte heller särskilt originellt, och anledningen till att den som får bita i gräset får just det förstår jag inte alls.

157. Christina Gustavson: Hunden


I jämförelse med föregående novell är den här mer deckare och mindre spökhistoria. Tyvärr bygger upplösningen på något som jag tycker har stora brister vad gäller trovärdighet (och det gäller inte det övernaturliga). Särskilt sugen på att skaffa hund blir man i alla fall inte.

156. Christina Gustavson: Arvet


Det här är både deckare och spökhistoria, om än inte särskilt kuslig. Det är snarare den sorten där alla långt om länge får vad de förtjänar, även om det utkrävs från andra sidan. När jag trodde det var klart visade det sig att det fanns en liten twist till, och det är ju alltid bra.

155. Filip Rojas Rosenqvist: Frostvandrare


Vid den tidigare omtalade bunkringen på bibliotekets serieavdelning kom den här med hem utan något djupare övervägande. Biblioteket har katalogiserat den som Hci, det vill säga en tecknad serie, och därför fanns den i den hyllan. Själv undrar jag nu vad som skiljer en tecknad serie från en bilderbok, för det är vad jag skulle ha kallat denna. Det är en bild på varje sida eller uppslag, och de har tillhörande text. Däremot finns det ingenting av det vi har vant oss vid i seriemediet, till exempel pratbubblor eller rutor. (Det går förstås att hitta entydiga exempel på serier som inte har någotdera.) Förmodligen förs det en avancerad akademisk diskussion om detta någonstans.

Med detta sagt ska också sägas att det inte är en bilderbok skriven för barn, även om jag tror att den skulle kunna fungera inte bara för vuxna. Berättelsen är enkel men finstämd, nästan poetisk. Det handlar om de tre porträtterade, Vildgräs, Åskmoln och Bitterrot, som hör till Folket, som bor på Ändlösa Slätten. De ger sig ut på vandring över tundran, och det kanske är kombinationen av klimat, vandring och antalet tre som får mig att tänka på Andréexpeditionen. Annars har de inte mycket gemensamt.

I det här fallet var det verkligen rena turen att boken stod där den stod, för bland bilderböckerna tittar jag aldrig. Det hade varit synd att missa den här.

lördag 16 september 2017

154. Elfriede Jelinek: Michael. En ungdomsbok för det infantila samhället


Jag blir inte klok på "detta absurda collage av drömprojektioner", som omslagsfliken kallar den här boken. Det är gissningsvis en satir över det moderna (i varje fall när boken kom ut i original 1972) konsumtions- och mediesamhället, men slår ganska ofta över i underhållningsvåld, som vore värdigt Tom och Jerry. Man kan tänka sig att det var mer chockerande när det var nytt; här spelar en såpopera en viktig roll, men nu hade det gissningsvis varit en dokusåpa. På slutet undrar jag nästan vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken.

Jelinek har väl inte framhållits som den mest tillgängliga av nobelpristagare. Men jämfört med föregående nummer i detta projekt är det här inte en svårläst bok, även om jag misstänker att jag inte förstår allt. Då får man ändå tampas med sådana egenheter som att versaler och bindestreck inte förekommer. Någon ungdomsbok, som undertiteln hävdar, är det ändå inte.

153. Christina Gustavson: Ända tills döden skiljer oss åt


Det här tillfällighetsfyndet hos Storytel visade sig vara en habil liten berättelse om ett triangeldrama där inte allt är som det från början verkar. Och mitt i svampsäsongen förekommer det dessutom en middag med pluggskivling som en av ingredienserna. Typografiskt lämnar däremot e-novellen tyvärr rätt mycket övrigt att önska.

fredag 15 september 2017

152. Sara Lundberg: Peer Gynt


Jag varvar de kvinnliga nobelpristagarna med guldkorn (nåja) från bibliotekets seriehylla. Med den här tyckte jag att tiden var mogen att retroaktivt introducera en ny etikett, Seriebearbetningar, det vill säga serieversioner av tidigare publicerade verk.

Originalet till den här, Ibsens drama Peer Gynt, hade jag en närmast obefintlig relation till, utöver att jag kände till Anitras dans. Vad jag förstår är det här en version, anpassad efter det nya mediets möjligheter, men innehållsligt trogen.

Sara Lundberg tar vara på de dramatiska effekterna med ljus och skuggor:


men jag måste säga att jag har lite svårt för Peers näbbskoformade fötter. Albumet är från 1997, så han är knappast inspirerad av Oscar Pistorius, vilket man annars kunde tro.

onsdag 13 september 2017

151. Herta Müller: Barfota februari


Herta Müller fick nobelpriset 2009, och på nyåret 2010 startade vi vår bokcirkel. Första boken vi läste var Müllers Hjärtdjur, och sedan dess är en stående kommentar vid nästan varje träff: "Ja, det var ju inte Herta Müller i alla fall." Det är alltså med viss vånda och respekt som jag nu närmar mig henne igen.

Det här är noveller, och det gör det på sitt sätt mer lättläst. Men det har också novellens nackdel att en ny historia startar om var femte eller var tionde sida, och det ska man som läsare förhålla sig till. Det handlar om Müllers hemtrakter i Rumänien, och boken kom i original 1987, så det är ingen särskilt upplyftande läsning. För min del räddas det helt av novellformatet (och att det bara är knappt 140 sidor). En hel roman hade jag inte klarat, men Müller hade väl skrivit en roman annorlunda, får man förutsätta.

150. Emma Ahlqvist: Ta mig härifrån


Omslaget är nästan hopperskt i sin ödslighet (eller varför inte Twin Peakskt). Inuti är formatet mer traditionellt än föregående grafiska roman:


men innehållet är inte vad som traditionellt har skildrats i serieform. Mesta utrymmet ägnas Jessika, som beskriver sig som "bloggare och fotograf", men bor hemma och tjänar sina pengar genom att sitta i kassan i en mataffär. Hon är övertygad om att allt skulle vara mycket bättre om hon bara bodde någon annanstans än i den småort där hon upplever sig som fast:
Jag vill verkligen ha en bra karriär men jag vet inte hur. Det känns som att det är för sent att börja satsa på någonting nu. Jag fyller ju 20 nästa år och jag har inte åstadkommit någonting med mitt liv.
Det är både roligt och rörande, men framför allt mycket väl fångat.

tisdag 12 september 2017

149. Grazia Deledda: De levandes Gud


Efter lite paus sedan senast är det dags för ett nytt ryck med de kvinnliga nobelpristagarna. Även om jag hamnade efter i tempot känns det som om det finns hopp om att hinna med de återstående under resten av året.

Grazia Deledda fick priset 1926 som andra kvinna, efter Selma Lagerlöf, enligt prismotiveringen "för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem". Fäderneön är Sardinien, och de allmänt mänskliga problemen är i det här fallet samvete och skuld.

Det börjar med att en ogift man har dött, och eftersom han inte har skrivit något testamente ärver hans bror med familj allt han ägde. Det uppfattas inte som alldeles rättvist, eftersom den döde brodern hade en "väninna" - idag skulle vi nog säga särbo - och en son med henne, som förstås inte är erkänd, även om alla vet hur det ligger till. Sedan kommer den historien aldrig riktigt loss, tycker jag, utan det är mer vankande av och an under dystra tankar för många av de inblandade. Och riktigt hur det slutar vet jag knappt. Det här hade jag behövt instuderingsfrågor för att tillgodogöra mig, känns det som.

148. Kjell Askildsen: Noveller


Om jag bara kunde lära mig att notera var jag får boktips ifrån så kunde jag lite oftare kreditera recensenter, andra bloggare och icke-bloggande vänner. Nu har jag inte lyckats implementera den processen, som det heter, och därför får jag nöja mig med att säga att det stod något om den här nyutkomna samlingen någonstans för ett tag sedan.

Novellerna kommer ursprungligen från olika samlingar, den äldsta så långt tillbaka som från 1966. Jag vet inte riktigt anledningen till att de har samlats just här i just den här ordningen. Även en novellsamling är ju ett verk som är komponerat på ett förhoppningsvis övervägt sätt, och det är inte säkert att en novell fungerar på samma sätt om den frikopplas från det sammanhanget.

Ett någorlunda genomgående tema verkar vara olika relationer, mellan syskon, mellan partners, mellan barn och föräldrar, där de inblandade inte når fram till varandra trots att de pratar och pratar. Det handlar också ofta om livets avgörande tidpunkter som dödsfall och begravning, otrohet och skilsmässa, där det kanske skulle vara extra viktigt att säga det man tänker (och höra på när någon annan gör det).

Jag tror att den här samlingen bör läsas långsammare och med mer eftertanke - varför inte i bokcirkel - än vad jag har tagit mig tid till nu. Den är alls inte dålig, men lite för tät för att sträckläsas. Påminner det om något tycker jag det skulle kunna vara Alice Munro.

147. Max Andersson: Utgrävningen


För några veckor sedan hade bloggen Lyrans noblesser ett inlägg på temat graphic novels, som fick mig att på nytt passera stadsbibliotekets avdelning för vuxenserier och botanisera i utbudet. Varje gång tänker jag att det är överraskande stort och varierat. Serier är verkligen inte bara Tintin och Bamse, och jag ska också försöka frigöra mig från fördomen att serier läses av folk som inte läser böcker. Jag läser ju själv serier, till exempel.

Det här är enligt baksidestexten en "existentiell deckare fylld av situationskomik" och enligt omslagsfliken "helt och hållet baserad på verkliga drömmar". Det sistnämnda är en alldeles rimlig förklaring till att ett hus är felkonstruerat så att fönstren inte har hamnat i ytterväggarna utan mellan lägenheterna, för att inte tala om hur naturligt alla medverkande tycker att det är så. På samma sätt är det en helt surrealistisk värld med skiftande perspektiv, snabba transporter, underliga samband och pinsamma fantasier, där det nog inte är meningen att man ska kunna hålla reda på allt och alla. Ibland är det mycket roligt, men lika ofta ganska obehagligt.

Det är inte heller mycket Tintin eller Bamse över de svartvita helsidesbilderna:


Det finns verkligen en mångfald i genren även vad gäller det rent grafiska.

söndag 10 september 2017

146. Hans Alfredson: Blomstervers


Ikväll kom beskedet att Hasse Alfredson avlidit. Jag tog fram och läste den här boken från 1996, som jag hittade på Erikshjälpen för bara en dryg månad sedan. Den verkar oförtjänt nog inte ha satt djupa avtryck någonstans. Författarens egen beskrivning i ett förord lyder:


Dikterna, ungefär 40 stycken, rymmer den blandning av humor - på gränsen till tramsighet - och allvar - på gränsen till tragik - som många minnesord talar om. Här finns tillfällesdikter vid mordet på Olof Palme och Estonias förlisning, naturlyrik med Österlenmotiv och en hel avdelning om blomsterhandlaren Alvar Söndagsblad och hans vedermödor.

Ofta utmanar han sig själv med intrikata versmått, som här:


eller i ett par pantoumer, där det gäller att komma rätt från början, eftersom man ska komma tillbaka till sina ordval på slutet.

Ofta är motivet mer eller mindre sorgligt, som här om blomsterhandlaren:


men så bryts det av med ett ordval eller ett rim som får en att småle. Det här tror jag är verser att komma tillbaka till.

(Omslagsbild av barnbarnet Klara, vid tillfället nio år gammal.)

torsdag 7 september 2017

145. Deckarmix 2


Liksom den förra "deckarmixen" är det här fyra noveller, den här gången Åke Edwardson (igen), Arne Dahl och Willy Josefsson (gånger 2). (Det betyder alltså att det måste ha blivit något allvarligt fel med omslagsbilden som anger en av dessa samt två andra författare, och en uppläsare som inte heller medverkar.) Josefssons båda är av den sorten där man får följa brottslingens inre monolog med sig själv, och det är inte mitt favoritformat av deckare. Bäst är Edwardsons, en riktigt snitsig mordgåta där polisen och mördaren lurar varandra så att man knappt hänger med.

onsdag 6 september 2017

144. Sarah Waters: The Little Stranger


Höstens första bokcirkelbok läste ganska många av oss på engelska, men den finns också på svenska under titeln Främlingen i huset. Då får man å andra sidan inte lära sig de engelska orden för häger och smådopping.

Redan på sidan 2 förstår man vad det är för ställe det utspelar sig på:
High up on the wall of the vaulted passage was a junction-box of wires and bells, and when one of these bells was set ringing, calling the parlourmaid upstairs, [...]
Den som har sett Downton Abbey vet precis vad det handlar om. Det här äger rum ett par decennier senare, strax efter andra världskriget, med återblickar på nästan hela mellankrigstiden, och det är inte mycket som visar att det är en bok som kom ut 2009. Miljön var egentligen redan passé vid den tid boken beskriver.

Godset i fråga är svårt förfallet. Där bor tre personer, den nuvarande unge godsherren, som är krigsskadad men ska sköta allt ändå, hans syster, som är kvinna och därför inte ska sköta något, och deras mor, som är både kvinna och änka, och förstås inte heller ska sköta något. Deras tjänstefolk är nu nedskuret till en tonårsflicka och en daghjälp.

På något sätt är det huset som har huvudrollen i den här historien, som berättas av familjens läkare. Så småningom blir det en ganska gammaldags spökhistoria med mystiska tecken, besatthet och accelererande galenskap som ingredienser, men utan det förfallna huset som spelplats hade det inte varit särskilt kusligt. Nu är det ibland krypande obehagligt - med vissa mellanrum när doktorn sköter sina vanliga sysslor.

Det tar tid på sig att komma loss, var vi ense om, och jag själv säger som jag ofta gör, att många moderna romaner är för långa. Jag tror den här hade vunnit på att kortas med 100 sidor, även om den långsamt framåtskridande historien också är en effekt som fyller sin funktion. Men vi var annars överens om att vi uppskattade boken, och den gav anledning till diskussioner med såväl genus- som klassperspektiv.

söndag 3 september 2017

143. Melker Garay: Fågelskrämman


Den här samlingen kortnoveller begrep jag inte mycket av. Den är hos Storytel taggad med bland annat "rysare", skräck" och "spänningsnoveller", och det var det som fick mig att ställa den i bokhyllan, som man gör där med det man vill läsa. (Själv tycker jag att man snarare plockar ut det från bokhyllan när man vill läsa något.) Så var den också lagom lång för dagens vandring, en timme och 40 minuter, men den hade gärna fått förlängas med ett par minuter på ett sätt. Det är nämligen synnerligen kort tid mellan novellerna, så jag missar flera gånger att det har börjat en ny, och undrar till exempel hur jaget i den här novellen som verkade vara en papegoja plötsligt verkar vara människa, men då har det alltså börjat en ny historia. (Jag gissar att det är någon som har klippt bort Krister Henrikssons vatten- och andningspauser mellan varje berättelse och gjort det för snålt.) Men jag ska också säga att kommentarerna ("recensionerna") på Storytel är mycket blandade; en del höjer detta till skyarna, så var och en ska kanske prova själv hur det känns.

142. Per Berg: Synd - de sju dödssynderna


De sju dödssynderna är ju ett tacksamt tema, här använt i en novellsamling som såvitt jag förstår bara finns som ljudbok. Novellerna beskrivs som "fristående", men har ett återkommande persongalleri som gör att jag undrar om de fungerar var för sig, för att inte tala om hur de skulle fungera lästa i en annan ordning. De utspelar sig under ett par decennier i personernas liv, men hänvisar genom återblickar på ett sätt som gör att jag tycker att hela samlingen gränsar till att vara en enda berättelse, låt vara uppbruten och omstuvad på ett ibland lite oförutsägbart sätt.

Det är helt passabelt att ha i lurarna när man vill förströs under till exempel promenad, men särskilt stor litteratur tycker jag inte att det är. Ingen av de medverkande är egentligen mer än skyltdockor som det efter behov kan hängas på olika utklädnader (beteenden som kan tolkas som dödssynder), och ingen av dem är någon jag riktigt engagerar mig i. Det finns sju författare till att ta del av på motsvarande sätt; vi får se hur långt jag orkar i serien.

tisdag 29 augusti 2017

141. Håkan Nesser: Carambole


På något sätt behöver den långtidstjänstledige kommissarie Van Veeterens medverkan motiveras när han inte längre tjänstgör vid polisen. Den här gången är det inte underligt att han finns med, kan man säga utan att avslöja för mycket. Det handlar från början om en rattfyllerist som kör på och dödar en tonårspojke, men det är egentligen bara en inledande förutsättning för det som händer sedan. Det dröjer också tills polisen hittar sambandet mellan det dödsfallet och de senare.

Jag tycker nog att det här är något av en mellanbok i serien, och har lite svårt att förstå varför just denna har belönats (se omslaget ovan). Det betyder inte att det är dåligt, men det är inte ett av Nessers toppnummer, om det nu beror på att det är andra poliser som sköter utredningarna eller på något annat. (De medverkande poliserna får förresten i ett par fall vara med om positiva saker privat, som bådar gott inför de sista tre böckerna.)

Det dröjer den här gången ända till sidan 292, men då äter Van Veeteren "en luguber ensammiddag". Men för min del var den roligaste detaljen när Van Veeterens efterträdare som kommissarie, Reinhart, reser till New York för utredningen och bor på - Trump Tower!

Min medläsares inlägg finns här.

140. J. K. Rowling: Fantastic Beasts and Where to Find Them


Den här avknoppningen från Harry Potter-heptalogin blev film förra året, eller rättare sagt, det gjordes en film med den här titeln om den fiktive författaren till den här boken, som utspelar sig innan han hade skrivit den. Det här är snarare boken som i Harry Potter-universumet är lärobok på trolldomsskolan Hogwarts. (Man får verkligen öva sin analysförmåga vad gäller metafiktiva nivåer.)

Formen, ett antal beskrivningar av olika vidunder, som "beasts" översätts med, gör att det ibland kan bli lite repetitivt. Men ganska mycket är riktigt roligt, och jag hör ändå inte till de verkligt inbitna fansen (har läst böckerna en gång och sett filmerna en gång). En del vidunder känner jag igen - det hade kanske varit fler om jag hade varit mer hängiven - men många är nya och uppfunna för den här boken.

Det är en ambitiös produktion med Eddie Redmayne som inläsare; han spelade också huvudrollen som författaren till den här boken i filmen. Det är också försett med ljudeffekter, så man får tjut och rytanden, steg och flåsanden i öronen när man lyssnar. Om man lyssnar på sina skogspromenader kan man också ha nöjet att se paddor hoppa omkring på stigen, just som det handlar om något mindre och hoppande djur. Det här var för övrigt bloggens premiär vad gäller att lyssna på engelska.

måndag 28 augusti 2017

139. Stieg Trenter. Hur man skriver deckare


Storytel har också e-publicerat den här essän där Trenter berättar om sitt skrivarbete. Har man läst hans romaner och sett utvecklingen av dem blir man kanske inte överraskad av att få reda på att han inte är så road av minutiös planering. Mest intressant tycker jag är bakgrund om hur hans tidiga böcker Som man ropar och I dag röd kom till.

138. Stieg Trenter: Minnen för miljoner


En bra sak med Storytel är att man kan kompletteringsläsa Stieg Trenters återstående produktion, särskilt den som är svår att få tag i på annat sätt. Det här är två fotbollsreportage, om Nisse Liedholm respektive Kurre Hamrin, som tryckts om i liten upplaga, men här tillgängliggjorts. Jag hade inte läst det om det inte vore Trenter, eftersom jag är närmast aktivt ointresserad av ämnet. Trenter lyckas ändå få med mig genom sitt driv i berättandet, som känns igen från hans mer centrala verk.

söndag 27 augusti 2017

137. Deckarmix 1


Fyra deckarnoveller av fyra författare har Storytel samlat i den här mixen, men det är inte en av varje författare. Därmed förhåller sig sålunda att det är två stycken av Åke Edwardson, en av Liza Marklund och en gemensam av Henning Mankell och Håkan Nesser. De tre första är habila deckare/thrillers i modern svensk miljö. Ingen av de båda författarna har jag läst något av tidigare, men jag blev inte avskräckt här. Med tanke på att jag hade ett ganska negativt ingångsläge vad gäller Liza Marklund ska det tolkas som ett positivt omdöme.

Och så den sista (och kortaste) då, som knappt är en deckare, om man med det menar att det ska förekomma ett brott och en utredning och en lösning. Snarare är det ett snyggt paketerat påskägg, fullt med godis, till den som har läst om Mankells Kurt Wallander i Ystad och Nessers Van Veeteren i Maardam i andra sammanhang. Jag har inte läst allt, men har ändå omotiverat roligt åt de blinkningar som författarparet strör ut. Någon annan kan möjligen tycka att det är lite lättköpt, men jag tillåter mig att vara lättköpt ibland, när det bara tar en kvart. Man får också Nessers lek med fiktion och dess nivåer, kanske inte oerhört originellt använd här, men ändå rolig.

lördag 26 augusti 2017

136. Inger Frimansson: Då i vårt mörka hus


Det här är den där sortens historia som först så småningom blir riktigt otäck, när man inser att en av de inblandade är spritt språngande galen. Eftersom vi läsare vet mer än alla de andra inblandade inser vi också hur fel det kommer att gå, men de enskilda personerna kan inte inse vad de medverkar till. Det får bli lite vaga beskrivningar, för att inte avslöja för mycket, men jag tyckte det här var bra i sin genre.

fredag 25 augusti 2017

135. Håkan Nesser: Nortons filosofiska memoarer


Norton är Håkan Nessers hund, en rhodesian ridgeback, som flyttar med Nessers ("husse" och "matte") från Uppsala till New York, London, Exmoor, Gotland och Stockholm. Han gillar parker, mest Kensington Gardens, och köttbullar, men är överlag en förnöjsam hund. Han berättar själv, är fiktionen, om ställen han varit på och människor, hundar och en del andra djur han har träffat. Det är småtrevligt, kanske trevligare för den som har en stark relation till hundar, vilket jag inte har. I Nessers produktion måste man nog ändå säga att det här är en bagatell, hur småtrevligt det än är. Eftersom det är en kortroman räcker den lagom till en rejäl långpromenad om man lyssnar på Tomas Bolmes utmärkta inläsning, som jag gjorde.

torsdag 24 augusti 2017

134. Karin Brunk Holmqvist: Skogsnävan


Har man läst Karin Brunk Holmqvist förr vet man vad man får, även om det här är i novellformat. Ett äldre par i Brösarp väntar hem sin son, numera boende i Stockholm, för första gången med flickvän, som dessutom är psykolog. Hon ska inte tro att hon är något, och hon ska inte tro att hon ska få analysera dem, minsann. Är det någon som tvivlar på att det ändå slutar lyckligt? Men som sagt, det här läser man för att man vet vad man får.

133. Edgar Wallace: Den stulna Romneytavlan


Det är nästan en prestation att jag aldrig har läst Edgar Wallace tidigare med tanke på hur enormt produktiv han var. Numera verkar han mest ihågkommen för att han dikterade sina böcker på fonografrullar dygnet runt för att hålla fordringsägarna borta.

Den här novellen är omisskännligt från deckarguldåldern. Ingredienserna är Scotland Yard, "slutna rummet" och gentlemannatjuv - denna gång originellt nog en kvinnlig sådan. Lite av lösningen anade jag nog, men verkligen inte hela.

onsdag 23 augusti 2017

132. Alessandro Baricco: Silke


Någonstans måste jag ha blivit tipsad om den här kortromanen (120 rätt små sidor), men som så ofta har jag inte noterat var tipset kom ifrån. På egen hand hade jag nog inte hittat fram till den.

Det handlar om en fransman i mitten av 1800-talet, som åker till Japan för att köpa silkesmaskar. Det var på den tiden ett rejält företag att ta sig dit, inte minst före Suezkanalen. Knappt någon talar franska där. Maskarna ska hållas vid liv under hemresan. Jag undrar hur dokumentärt det är, men det är nog inte det som är huvudsaken, visar det sig så småningom.

Jag tyckte det här var trivsam läsning, men i de stora lovord som finns på bakre omslagsfliken (för att inte tala om på olika håll på nätet) känner jag inte igen mig.

131. Daniel Sjölin: Alla vill bara gå hem


Den här novellen var precis lagom lång att lyssna på under en femkilometerspromenad. Den är dessutom mycket bra att lyssna på om man själv vill hålla tempo med något, för hej vad det går när författaren-uppläsaren kommer igång. Jag vet inte om man ska kalla det surrealism, absurdism eller dystopi. Fullständigt vansinnigt är det, men också mycket roligt ibland. Förskolan kallas "Pyssel-Hades", till exempel.