fredag 17 november 2017

230. Frédéric Dard: Bödeln gråter


Frédéric Dard jämförs här och var med Georges Simenon, och visst finns det likheter mellan dem - franskspråkiga, synnerligen produktiva och relativt jämnåriga författare i kriminalgenren. Men i varje fall här plöjer Dard lite utanför deckargenrens mittfåra. Här finns poliser, men ingen kommissarie Maigret eller någon annan som kan sägas ha detektivens klassiska roll. Snarare är det en psykologisk thriller, som får mig att associera mer till en Hitchcockfilm om en huvudperson som befinner sig i svårbemästrade omständigheter.

Upptakten tar bara några sidor på sig för att etablera dilemmat. Huvudpersonen, en fransk konstnär på bilsemester i Spanien, kör på en ung dam på en ödslig väg mitt i natten. Är det dessutom inte så att hon hoppade framför bilen? Hon dör inte, är inte ens särskilt allvarligt skadad, men visar sig ha tappat minnet - oklart om av olyckan eller av något som har hänt henne tidigare. Han tar med henne till sitt värdshus, och sedan handlar det om deras relation och hans försök att ta reda på vad som har hänt henne. Det är otippat spännande, och informationen kommer i så väl avvägda bitar att man inte förrän efteråt inser hur skickligt det är komponerat. På 200 sidor är det inte plats för långa (det vill säga överflödiga) beskrivningar, utan det är tätt och ekonomiskt berättat, men aldrig tungläst. Tvärtom är det ett påfallande flyt i historien ända fram till - faktiskt - sista sidan.

Den här är en av tre böcker av Frédéric Dard som inleder utgivningen hos Absint noir, Nilsson förlags imprint för deckarutgivning. Jag fick alla tre som recensionsexemplar och ser fram emot att ta mig an de andra två.

onsdag 15 november 2017

229. Janet Frame: Ansikten i vattnet


På något sätt har vår bokcirkels tema den här omgången utvecklats till att vara mentalsjukhus. Senast var det tydligt, dessförinnan något mindre tydligt, men nu slår det verkligen till på allvar. Eftersom originalet kom ut redan 1961 är det inte heller en särskilt uppbygglig psykiatrisk vård som skildras.

Janet Frame var obekant för mig tidigare, men var tydligen under sin livstid ett återkommande namn i spekulationerna om nobelpristagare. Just den här står kanske inte ut i den klassen för mig, men jag tror efter diskussionen att jag har läst ganska distanserat för att komma igenom den ganska eländiga skildring det faktiskt är. Huvudpersonen - någon sorts version av Frame själv, verkar de flesta vara överens om - tillbringar år efter år på olika avdelningar med olika former av behandling, eller, oftast, brist på behandling. Hon förstår inte själv vad hon har där att göra, och det blir därför också oklart för läsaren på ett sätt som jag inte fastnade på, men som andra i cirkeln inte uppskattade.

Frågan är om jag inte kommer ända till sidan 169 innan det kommer en tydlig markör av var vi befinner oss: "En idrottsdag anordnades i februari varje år, på sensommaren när [...]" Ett par gånger till handlar det om årstider, men annars är det inte mycket som placerar den här skildringen just på Nya Zeeland.

måndag 13 november 2017

228. Frej Lindqvist: Runebergs okände hjälte


Finlands firande av 100 års självständighet uppmärksammas av Radioföljetongen och -novellen med en del blandat innehåll, både nytt och repriserat. Den här novellen från 2004 är en självbiografiskt inspirerad berättelse, mest om författarens far och bakgrunden till att familjen kom till Sverige efter de båda finska krigen, samtidiga med andra världskriget. Det är intressant, inte minst genom sin kreativa återanvändning av Runebergs dikter, som ju från början handlar om ett helt annat krig.

227. Jakob Sverker: Berättelsens ängel


Redan tidigt i år fick jag den här trilogin som recensionsexemplar från författaren, och den har så småningom utvecklats till ett av mina mera gnagande dåliga samveten. Nu tog jag mig i alla fall för att läsa den här första delen, och om jag skriver här att ambitionen är att läsa de andra två före nyår så ökar chansen att det faktiskt blir av.

Lite skeptisk var jag inledningsvis, eftersom det är en egenutgivning, och jag har blandade erfarenheter av den genren. Den här gången tycker jag ändå att det är väl så bra som en del som ges ut av stora förlag. Det känns genomarbetat och ordentligt på ett sätt som gör att jag bara någon enstaka gång tänker att en redaktör hade kunnat göra en insats.

Historien är en thrilleraktig berättelse i relativ nutid, baserad i Paris och omkring en svensk utrikeskorrespondent. Han kommer i kontakt med ett potentiellt brännbart historiskt material, som inflytelserika personer har anledning att vilja tysta ner. (Det blir lite vagt här, för att inte förstöra spänningen för någon som vill läsa själv.) Det är kanske inte så överraskande att det också föranleder honom till kontakt med en attraktiv kvinna med de följder det ofta har i skönlitteratur.

Om jag skulle vara kritisk skulle jag säga att delar av den här boken känns lite förutsägbara. Det är rätt ofta andra världskriget och/eller nazismen som är den förflutna tid som något i nutid har anknytning till, som här. Det känns ändå som om Jakob Sverker gör något eget av de förutsättningarna, inte minst vad gäller följderna i nutid. Även om jagandet genom Paris har lite släktskap med jagandet genom Paris eller Rom i Dan Browns böcker är den här huvudpersonen ingen Robert Langdon, utan en mycket mer mänsklig och, faktiskt, intressant karaktär.

Slutet är den sortens slut man kan tänka sig i en första bok i en trilogi. Det landar - tro det eller ej - i en klassisk scen, där alla är samlade för en genomgång i biblioteket (eller motsvarande). Men det finns också trådar kvar att nysta i för kommande delar, och dem hoppas jag få tid att återkomma till snart, som sagt.

226. Nisse Larsson: Boken om Bertila


Som en liten efterrätt till den nu avätna Barna Hedenhös-buffén plockade jag också på mig den här biografin över skaparen Bertil Almqvist, signaturen Bertila, på biblioteket. Det är en populär men seriös, kronologisk genomgång av allt han gjorde, och det var mycket mer än Hedenhösarna i deras olika inkarnationer, bilderböcker, serier och till sist också en tecknad TV-serie.

Kanske har jag någon gång hört att det var Bertila som låg bakom En svensk tiger, den blågulrandiga tigern som under andra världskriget uppmanade svenskarna att inte tala högt på stan om var ens familjemedlemmar var inkallade eller liknande. Den är rätt typisk för honom med sin kombination av vitsig men seriös text och nyskapande, lätt surrealistisk, bild.

Men jag visste inte att han skrev barnvisan "Droppen Dripp och Droppen Drapp" eller att han skapade tärningsspelsklassikern "Pluggspelet" ("Fuska i studenten, grabbar, är den värsta utav tabbar. Oförlåtligt är det felet, du går genast ut ur spelet!") eller att det var han som ritade den officiella symbolen för högertrafikkampanjen - återigen en kongenial kombination av bild, bokstav och budskap. Här får man reda på detta och dessutom att han var hängiven högertrafikanhängare sedan 30-talet.

Mest typiskt för honom är kanske "På tapeten", hans veckoliga spalt i Aftonbladet där text och bild samverkar, inte minst i rubriken, nytecknad varje vecka i tre decennier:


Tyvärr är en del av det rikhaltiga bildmaterialet reproducerat i så litet format att texterna är nästan oläsliga. Annars är det en kulturgärning att göra en del av Bertilas verk tillgängligt på nytt.

lördag 11 november 2017

225. Agatha Christie: The Under Dog


När jag tyckte mig känna igen den här långnovellen trodde jag först att det berodde på att det är en närmast arketypisk Christie. Ingredienserna
a) ung kvinna konsulterar Hercule Poirot
b) mord på engelskt lantgods
c) slutna rummet
d) allt verkar peka på att en viss person är mördaren
e) alla visar sig ha motiv
har man ju liksom stött på förr. Sedan visade det sig att jag faktiskt hade läst den i en samling för ett par år sedan, men det gjorde inte så mycket egentligen.

Inläsare är Hugh Fraser, kanske mest känd som Hastings i TV-serien om Poirot, vilket ju är lite roligt bara det. Den här historien utspelar sig dock under den tid Christie hade tröttnat på Hastings och avpolletterat honom till Argentina, inte mig emot.

söndag 5 november 2017

224. Raymond Husac och Mona Husac: Tisteln och Rosen


Det här tredje seriealbumet om Isfolket är det senaste som biblioteket hade (det har kommit ut ett till) och bygger återigen på två böcker, Längtan och Dödssynden, den fjärde och femte i bokserien. Nu blir det lite mer riktig historia, när delar av släkten beger sig ut i 30-åriga kriget, men fortfarande är det rätt mycket såpa i intrigen när någon blir skottskadad och hamnar i rullstol (fanns det på 1600-talet?) men så småningom lär sig gå igen.

En sak som jag tycker att den här bearbetningen faktiskt har lyckas bra med är att tydliggöra hur folk är släkt med varandra. Man behöver knappt konsultera släktträdet i början, eller något av de många som har privatproducerats på nätet. Och tvekar man om vem som är ond och god är det bara att titta på klädsel, hårfärg eller frisyr:

223. Raymond Husac och Mona Husac: Sol Angelica


Den här andra delen i serieversionen av Sagan om Isfolket bygger på en enda bok, den tredje i serien, Avgrunden. Som den förra är den tyvärr dåligt korrekturläst och ibland märks det att den här texten har kommit ut på norska tidigare. Men historien fortsätter att locka en vidare, fast man för det mesta kan gissa hur det går eller vem den mystiske främlingen kan tänkas vara.

Själv tyckte jag det var roligt att en del av historien utspelar sig på Glimmingehus, vid Brösarps backar och i Tollarp, alltihop ställen som jag har besökt eller passerat mer än en gång.

Men är det här en ung kvinna vid skiftet mellan 1500- och 1600-tal? Jag är tveksam.

222. Raymond Husac och Mona Husac: Förbannelsen


Jag har aldrig läst Sagan om Isfolket, inte på grund av ett aktivt ställningstagande, utan för att jag blir så matt inför en bokserie som omfattar 47 delar att jag inte orkar ta någon ställning alls. Men det är tydligt att det finns en stor skara anhängare på nätet, även om många verkar se det som en guilty pleasure. Jag blev ändå nyfiken när jag hittade den här seriebearbetningen på stadsbiblioteket (som annars inte verkar ha Margit Sandemo alls). Det är förstås något beundransvärt att ge sig på ett projekt av den här sorten, inte bara för att det är 47 delar som - potentiellt - ska tecknas, utan också för att de flesta läsare säkert har sina egna bilder av huvudpersonerna. Det har alltså inte jag, och därför kan jag heller inte bli besviken på hur de har framställts. Möjligen kan jag tycka att kvinnorna lite för ofta ser ut som om de kunde vara med i valfri dokusåpa eller talangtävling 2017:


Vad jag kan bedöma har man lyckats bra med att överföra historien till seriemediet. (Jag lyssnade på första kapitlet som ljudbok för att kunna jämföra med texten, men kommer nog inte att fortsätta. Åtta timmar per bok och, som sagt, 47 delar känns inte motiverande för mig.) Tyvärr är det inte högsta kvalitet i detaljerna; det är en svår förvirring vad gäller om man säger "du" eller "ni" till varandra, och en korrekturläsare hade kunnat göra en insats för att få rätt på "var" och "vart". Men jag måste ändå erkänna att det är något i historien som drar en vidare, ett sätt att berätta som faktiskt är skickligt, lite på samma sätt som en TV-såpa.

Det här första albumet bygger på de två första böckerna, Trollbunden och Häxjakten.

lördag 4 november 2017

221. Anna Kuru: Den vita rosen


Gårdagens radionovell går som vanligt att lyssna på ett helt år framöver här. Den rör sig i ett landskap som jag är alldeles obekant med, nämligen Tornedalen, och innehåller sikfiske och annat som jag inte heller vet hur det är i verkligheten. Men den stillsamma beskrivningen av huvudpersonen och hans miljö, landsbygden utan samhällsservice eller andra fastboende, är så allmängiltig att jag på något sätt känner igen mig ändå, trots att mina erfarenheter är från andra änden av landet. Trevlig lyssning, tyckte jag.

220. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 13. Knubbe är en kraftkarl och Efterord: Historien om Barna Hedenhös


Här i sista delen av de tretton seriealbumen får lillebror Hedenhös sitt namn, Knubbe, och blir - se bilden - tillfälligt adopterad av en björnhona. På närmast dunderhonungsmässigt sätt blir han också urstark av björnmjölken, men det går över, och björnhonan har ju inte heller mjölk hur länge som helst.

Sist i den här delen finns också en sammanställning av familjen Hedenhös i andra medier, främst förstås den långa serien bilderböcker, där de ofta är mer mobila än i serien. (Det här är utkommet före julkalendern i TV, så den saknas i sammanställningen, men jag var helt okunnig om att det gjordes en tecknad TV-serie redan 1972.)

219. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 12. Familjen får tillökning och På äventyr med Tagge


I den här näst sista delen får Sten och Flisa en lillebror, som döps genom en läsartävling:


- återigen ett exempel på den metanivå som den här serien rör sig med ibland. Egentligen är det först i nästa del som namnet avslöjas, men i den här återutgivningen har det kompletterats med klipp ur tidningen när vinnaren avslöjades (och fick 150 kronor, vilket måste ha varit en rejäl summa för en sjuåring 1959).

218. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 11. Skuttnik går till väders


Ett av de typiska dragen i Hedenhös-universumet är anspelningarna på aktualiteter i den nutid som omgav utgivningen. Här är det förstås Sputnik från 1957 som har inspirerat. Lite idétorka undrar jag om det har blivit hos Bertila, eftersom han så tydligt återanvänder ett tema från en av bilderböckerna. Men han har uppenbarligen sett ett problem som behöver hanteras, när de båda publikationsformerna har tagit alltför olika vägar:


Det är förresten ett återkommande drag att han själv agerar i serien, antingen direkt, som ovan, eller genom att figurerna antas ha någon kontakt med honom utanför bild:


Här får Skuttnik-färden till följd att familjen Hedenhös träffar marsmänniskor, familjen Pettersson, som ligger 4000 år före Hedenhös i utveckling, och alltså som av en händelse påminner mycket om moderna människor i klädsel och uppträdande.

217. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 10. Jul Grymmer och Trälhavets hemlighet och Den stora Issmockimatchen


Efter lite paus sedan senast går jag nu in på slutrakan med det här projektet, de tretton album som 2008 och 2012 samlade serieversionen av Barna Hedenhös, ursprungligen publicerad i serietidningen Tuff och Tuss på 1950-talet. Man får hålla den ursprungliga publiceringsformen i minnet, och att det därmed knappast var någon som läste alltihop från början till slut, och absolut inte inom loppet av ett par månader, som jag nu har gjort.

Det gör att det ibland kan kännas lite tjatigt när familjen ta hjälp av sin husdetektiv:


eller när pappa Ben uppfinner något nytt. Här är det åror, en vidareutveckling av paddeln, och skridskor, som tillverkas av lagom svängda björkgrenar.

Jul Grymmer är en anspelning som säkert hade större chans att bli förstådd då, när Yul Brynner var på toppen av sin karriär.

torsdag 2 november 2017

216. Alma Kirlic: Det har med säkerhet att göra


Radionovellen är tillbaka; senast den så att säga sändes som ordinarie inslag - och inte för att uppmärksamma någon avliden författare - var i maj. Jag har ju lyssnat mycket på noveller via annan applikation ändå, men det är något särskilt med en specialskriven historia som sänds i vanlig radio, även om jag nu lyssnade i efterhand ikväll.

Det här är den där sortens historia som inte ger läsaren (lyssnaren) alla förutsättningar från början (om det nu inte bara var jag som missade något). Det kan vara bra om det skapar spänning, men här tyckte jag mest det blev ett "jaså" på slutet. Det vi fick reda på då var inte det jag undrade över under tiden. Men några pricksäkra iakttagelser finns det, och hade det varit mer feelgood hade man också fått receptet på potatispajen som är historiens MacGuffin.

onsdag 1 november 2017

215. Caroline L. Jensen: Ser dig


Skräcktemat den här gången är det närmast överanvända "kvinna i ensligt hus tror sig förföljd av galen exman". Men här tar historien en intressant vändning, trots att den länge känns mycket förutsägbar. Det är lite synd att det tar så lång tid, även om det bara är en kort novell, för jag tror många ger upp tidigare än så.

tisdag 31 oktober 2017

214. Caroline L. Jensen: Husdjur är inte tillåtna på Pärlan


Demens är för mig förknippat med viss skräck, så den här novellen med motiv från äldrevården (Pärlan är ett "ålderdomshem", så jag undrar när det utspelar sig egentligen) kunde varit läskig. Tyvärr övergår den i så kallat skräckel, som inte är min favoritgenre.

213. Deckardrottningar


Kanske en gemensam nämnare för de här fyra novellerna är att de handlar om kvinnor i dysfunktionella förhållanden som så småningom får sin hämnd. Annars varierar de både geografiskt och kvalitetsmässigt, men bäst tycker jag om Katarina Mazetti som på ett innovativt sätt gör bruk av Islands kokande gyttjepölar.

212. Ulf Teleman: Om r-fonemets historia i svenskan


För ett tag sedan diskuterades de svenska r-ljuden i Språket i P1 och den här studien nämndes som det senaste som skrivits i frågan. Eftersom jag för nu ganska länge sedan skrev ett paper på en kurs om r-ljud i värdens språk fick jag för mig att den kunde vara intressant. Det är den också, men förhållandevis krävande, tycker jag. Den hittills vanliga uppfattningen att bakre r i sydsvenska dialekter är en novation sätts i fråga utan att framställningen för den skull landar i att den är fel.

211. Caroline L. Jensen: Bortom Brahms


I den här lilla skräcknovellen tar sig författaren an det potentiellt gastkramande med en babymonitor. Särskilt gastkramande blir det när det man ser i monitorn är något annat än vad som i själva verket händer i spjälsängen.

måndag 30 oktober 2017

210. Camilla Läckberg: En elegant död


Är det inte på lunchen så kan det vara på bussen hem som man behöver något att läsa utan att ha planerat för det. Här är det snarast en liten rysare. Vem som har tagit livet av vintageklädesaffärsinnehaverskan i Fjällbacka är det ingen sport att räkna ut, men hur mördaren skulle få vad hen förtjänar kunde i alla fall inte jag räkna ut.

209. Camilla Läckberg: Drömmen om Elisabeth


Som nödläsning på lunchen när man inte har bok med sig kan Storytels noveller vara helt passabla. Det här är en historia om hjärnspöken, där man (i alla fall jag) för en gångs skull inte ser lösningen komma alltför långt i förväg. Jag är faktiskt lite glatt överraskad av Läckberg hittills.

208. Ingrid Noll: Der Hahn ist tot


Denna andra bok på kursen om tyska deckare tar steget in i vuxenlitteraturen. Och det är faktiskt en alldeles lysande bok, som finns översatt till svenska och kan rekommenderas, om man nu inte vill, kan eller ids läsa på tyska. Jag dömer ingen.

Huvudpersonen och berättaren Rosemarie blir mycket tidigt i handlingen besatt av en man, som hon lär känna genom en väninna. Men i stället för att på vanligt sätt försöka få någon normal kontakt med honom står hon och glor in genom hans vardagsrumsfönster från den mörka trädgården, och en kväll dyker karlns fru upp, kan man tänka sig. Hon har varit på alkoholisthem, och så blir det skottlossning och Rosemarie får rusa in och styra upp, det vill säga avlossa det dödande skottet mot den skadade hustrun. Sedan går hon genom boken och förövar det ena vansinnesdådet efter det andra, och spänningen i den här deckaren är alltså inte vem som är mördaren. Snarare undrar man hur länge hon ska komma undan.

Det är förutom spännande också stundtals väldigt roligt. Kontrasten mellan Rosemaries lite torra stil  - hon arbetar på ett försäkringsbolag, där hon är en stöttepelare i verksamheten - och alla heta känslor är ibland så på pricken att jag hade velat ha skrivit det här själv.

söndag 29 oktober 2017

207. Håkan Nesser: Svalan, katten. rosen. döden


Från de första böckerna på knappt 300 sidor har Nesser nu lagt ut till att omfatta över 500, när serien om Van Veeteren når sitt näst sista nummer. (Finns det förresten någon bokserie som börjar omfångsrikt men sedan blir signifikant tunnare mot slutet?) Det betyder att utrymmet är större för en mer komplicerad intrig med diverse olika trådar som ska knytas ihop, liksom för polisernas förehavanden utöver det konkreta fallet.

Van Veeteren är fortfarande formellt tjänstledig, men tycker nog själv att han helt enkelt har slutat hos polisen. I stället arbetar han - som ni kanske minns - i ett antikvariat, men jag undrar hur det kan gå runt. Det verkar vara glest mellan kunderna, och han kan ofta stänga tidigare eller rentav somna på jobbet. Kanske de har mycket postorderverksamhet.

Fallet den här gången är egentligen flera, ett antal kvinnomord, som vi vet hänger ihop, men som polisen inte har kopplat samman. Vi vet också en del om mördaren, även om det dröjer tills vi får hela bilden. Han är en osedvanligt obehaglig typ, till och med för att vara i en modern deckare. Det krävs att Van Veeteren deltar lite mer än i de senaste böckerna för att mördaren ska få en värdig motståndare. Annars är arbetet snarare mer kollektivt än någonsin, tycker jag, och det förlorar inte skildringen på.

Tiden går i de här böckerna; jag tror det här är första gången som någon söker på nätet efter information. En och annan har mobiltelefon, men det faxas fortfarande.

Den här gången är det en flygplatscafeteria som är luguber, och vår gamle bekant doktor Klimke är mer involverad än någonsin. Han (eller någon namne?) brukar ju nämnas i förbigående, men här har han varit läkare åt ett av mordoffren, och intendent Münster har faktiskt talat direkt med honom.

Förutom att själva mordintrigen innehåller en del litterära anspelningar leker Nesser den här gången också med sina deckarförfattarkolleger. Kevin A Bluum nämns som en deckarhabitué och Diza Murkland har skrivit en bestseller. Sånt tycker jag är roligt, tramsig som jag är.

Min medläsare Ulrica utnämnde denna del till den bästa i serien, och jag kan hålla med. En trots sidantalet tät och spännande intrig, utrymme att diskutera även livets stora frågor och den som vanligt vältecknade miljön gör att den är i klass med Nessers bästa övriga, och det är väldigt bra. Nu spurtar vi med sista boken, som kommer här om fyra veckor.

lördag 28 oktober 2017

206. Tre deckare II


Liksom förra gången är det inte alldeles klart för mig vad som gör att just dessa tre noveller är samlade just här. I en samling förekommer det ju ibland att någon historia känns som utfyllnad, men här är det tyvärr bara en av de tre som inte ger mig det intrycket. Det är klart att helhetsintrycket då blir ganska ljummet. Det är Anna Jansson som lyckas bäst med sin berättelse, vars ingredienser en listig nevö och en listigare arvtant så småningom kommer till sin rätt, efter en rätt seg inledning om arvtantens ungdom under kriget. De två andra novellerna får jag inte något grepp om alls, om det berodde på min okoncentration eller på dem lämnar jag osagt här. Men Anna Jansson är jag nu efter tre smakprov beredd att ge en chans i det längre formatet.

torsdag 26 oktober 2017

205. Charles Dickens: The Haunted House


Frågan är om den här historien är skriven på allvar eller om den är så tidig att allt senare är efterapningar, som får denna att verka som en parodi. Det hyrs ett hemsökt hus på landet, kan man väl sammanfatta det med. Allra mest fasansfullt för berättaren är det inte när gastarna kommer, utan när hans syster föreslår att de ska klara sig utan tjänstefolk.

måndag 23 oktober 2017

204. Tre deckare - Under ytan


Den här samlingen av tre noveller verkar vara samlad för just detta tillfälle. Ingen av författarna har jag läst något av tidigare, men de har ju blivit kända och lästa ändå. Camilla Läckberg har jag varit negativ till på grund av de dåliga omdömen hennes böcker får, men den här lilla historien hade både mys och knorr, om man får säga så. Mons Kallentoft hålls väl som bättre av recensenterna, men hans historia var lite meningslös, trots ett allt annat än meningslöst innehåll. Och Ann Rosmans gränsar till spökhistoria, för säkerhets skull i somrig seglarmiljö. Mina betyg blir AB, B? och Ba.

(Tre deckare är ju annars en bokserie från Wahlströms. Den kan det tänkas att vi återkommer till i detta forum så småningom.)

lördag 21 oktober 2017

203. Caroline L. Jensen: Ankomst


Storytels skräcknoveller har jag ju haft synpunkter på tidigare, och jag var nästan benägen att släppa genren, men det var tur att jag inte gjorde det innan jag hade hört den här. Den höjer sig klart över de andra och är faktiskt riktigt läskig. Förutom att det dyker upp en kvinna utan huvud med jämna mellanrum är den också en liten nutidspärla i det att miljön är en ledarskapskurs på konferensgård.

202. Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja forska kring ditt hus och din bygd


Sista kursboken, fast kursen inte är kommen ens halvvägs! Nu ska man bara hålla farten med inlämningsuppgifterna.

Det här är en mycket grundläggande introduktion till just vad titeln säger, och jag tror att man ganska fort kommer att behöva kompletterande litteratur om man har den här inriktningen på sitt forskande. Men som introduktion tycker jag den fungerar bra, den orienterar om olika typer av källor och handlingar, vad man kan vänta sig att hitta och var de finns.

201. Amanda Hellberg: Blå linjer


Den här kortnovellen - 22 minuter lång - hade jag nog hellre läst än lyssnat på för att få lite ordning. Jag har svårt att överhuvudtaget hänga med i vem det handlar om, var det händer och vart de är på väg på denna ändlösa tågresa som nog ska anspela på Orientexpressen, men verkar gå norrut.

200. Agatha Christie: The Hound of Death and other stories


Den här samlingen övernaturliga noveller handlar mer om medier, seanser och föraningar än om olika väsen, men för min del är det bra, för det tycker jag snarare är kusligare. Det är alltså inte någon typisk Christie; bara några få av de tretton novellerna handlar om brott och deras lösning. En av dem är "Witness for the Prosecution", mer känd i sin filmversion, som i sin tur bygger på en pjäs, som är en bearbetning av novellen, men med ett annat slut. Miljöerna känner man däremot igen - lite London, lite Frankrike men därutöver ett antal intill förväxling lika lantgods.

Inläsare är sir Christopher Lee, och han gör det förstås alldeles lysande.

torsdag 19 oktober 2017

199. Göran Dahlberg: Att umgås med spöken


Här blir jag inte riktigt klok på vare sig form eller innehåll. Det är 125 stycken "mikroessäer", det vill säga från en mening upp till kanske femton rader, oftast på temat spöken i olika bemärkelser. Något sammanhang får jag inte, och är inte säker på att man ska få det, men inte heller som enskilda texter tycker jag att de 125 talar till, eller tilltalar, mig. Snarare känns det som om jag inte förstår det fina och viktiga, och det är ingen bra känsla vid läsning.

198. Cecilia Davidsson: Det var länge sedan det var så här spännande


Ett spontanlån på biblioteket kan bli hur som helst. Jag erkänner att jag föll helt för omslaget, som alltså ska vara på det här hållet. Inuti är boken däremot vänd på vanligt håll.

Sådär 150 sidor med femton korta noveller skulle kunna bli lite lättviktigt, men det här är otippat bra. Lite påminner den om en annan samling som jag läste i somras, men den här är roligare och mer skruvad. Omslagsfliken kallar det för "det absurda i det banala", och det är väl beskrivet.

197. Eva Ibbotson: Hemligheten på perrong 13


Eva Ibbotson slog igenom med Den stora spökräddningen, som jag har läst många gånger, men sedan blev det nog så att jag växte ifrån hennes böcker innan det hann komma så många fler. Den här är från 1994, och då läste jag annat. Nu tog jag mig ändå för att låna hem den, eftersom den har blivit diskuterad i anslutning till Harry Potter-universumet.

Visst finns det en del i den här historien som kan ha inspirerat J K Rowling. Perrong 13 finns på King's Cross Station i London, där också Harrys perrong 9 3/4 finns. Den här är däremot övergiven och blir bara intressant vart nionde år, när en guppel, ett slags maskhål, är öppet i nio dagar. När vi kommer in i handlingen är det snart dags för en sådan öppning, och den är viktigare än någonsin. Genom guppeln kommer man nämligen till (och från) Ön, varifrån kungaparets son, en prins, vid förra öppningen försvann (eller slarvades bort, om man ska vara helt ärlig). Han har sedan dess bott i London, men ska nu återföras till sina riktiga föräldrar.

Här finns förstås en annan parallell till Harry Potter med en pojke som växer upp i en vanlig (nåja) familj, omedveten om sitt ursprung. Men den förmodade prinsen har här mer gemensamt med Harrys odräglige kusin Dudley och är föga intresserad av att följa med undsättningsexpeditionen, som består av en trollkarl, en fe, en jätte och en häxflicka (se omslaget). Det här med bortskämda, odrägliga barn är förresten en sak som verkar återkomma i engelsk barnlitteratur; jag tänker på Eustace i Narnia-böckerna och de övriga fabriksgästerna i Kalle och chokladfabriken.

Det är ganska överbefolkat i handlingen med väsen av diverse slag. Harpyor, sjöjungfrur och veskrikor vimlar omkring i sina respektive habitat, och ska man anlägga ett genusperspektiv kan man säga att det finns starka kvinnliga karaktärer både på den goda och den onda sidan. Det finns dessutom anledning att fundera över förhållandet mellan arv och miljö vad gäller prinsen.

196. Maria Bergström och Emily Ryan: Bernadotte, vår franske kung


Historien om Karl XIV Johan berättas av hans son Oscar (I, skulle han bli) i ett fiktivt brev till hans blivande hustru Josephine. Det innebär att den stannar omkring 1823 och för tiden därefter bara har en kort epilog. Fram till dess är det den kända historien om advokatsonen från Pau, som blir militär och tack vare franska revolutionen kan bli officer, fast han inte är adlig, och så småningom marskalk av Frankrike och kung av Sverige. Däremot är det nytt att det skildras i serieformat, och att man ibland får vara med och höra repliker som man förstås inte kan vara säker på har yttrats precis så:


I samma serie av album finns också andra som handlar om Birger Jarl, Fet-Mats, Carl von Linné, Selma Lagerlöf och regalskeppet Vasa.

195. Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja släktforska. Genvägar till din släkts historia


Mina synpunkter på en annan grundbok i släktforskning, som också är kurslitteratur, är delvis relevanta även här. Den här är från 2009, och det har hänt en del sedan dess också vad gäller vilka källor som finns tillgängliga via nätet och olika typer av abonnemang. Här är syftet att överbrygga gapet från nutid till de yngsta källor som är tillgängliga med hänsyn till sekretessgränsen på 70 år. Det gapet är en lucka - förlåt metaforträngseln - som jag har identifierat i mina släktforskningsansträngningar, och det ska framhållas som lovvärt att den fylls.

måndag 16 oktober 2017

194. Doris Lessing: Om katter


Med förra boken i projektet med de kvinnliga nobelpristagarna kom jag i fas med det tänkta tempot, en i månaden. Med den här håller jag tempot, och nu känns det överkomligt att före årsskiftet läsa de återstående två, även om en av dem nog får betraktas som vettande åt det tyngre hållet.

Det här är å andra sidan inte alls tungt, utan en fin skildring av hur det är att leva med katter, som Doris Lessing gjorde större delen av livet, och inte minst hur katterna lever med oss människor. Det börjar redan under hennes uppväxt på en afrikansk farm, där dagens syn på sällskapsdjur inte riktigt har slagit igenom, och fortsätter sedan i olika bostäder i England. Den som har minsta erfarenhet av katter kommer att känna igen sig.

(I den här utgåvan ingår både en ursprunglig version och två kortare tillägg om Rufus och El Magnifico, två sentida tillskott i familjen.)

193. Henrik Bromander: Allt jag rör vid försvinner


Henrik Bromander har varit produktiv i olika genrer, men just här har han skrivit manus åt andra serietecknare, som får sätta sin bildprägel på framställningen. Det är svårt att sammanfatta någon eventuell gemensam nämnare mellan novellerna - som de väl får kallas - men det är ofta lite jobbig stämning, om man får uttrycka det lite banalt. Någon säger eller gör något som någon annan inte tar emot som förväntat, någon säger eller gör något som är helt olämpligt i sammanhanget eller så är det någon som helt avstår från att säga eller göra något förväntat. Allt är inte bra - och framför allt inte roligt - men en hel del är läsvärt.