lördag 27 februari 2016

26. Mannen i svart


Något slumpartat fick den här novellsamlingen följa med hem från biblioteket för ett bra tag sedan (den är sedan dess också omlånad maximala två gånger). För den något äldre generationen är Mannen i svart ett radioprogram från 50-talet, där Olof Thunberg läste rysarnoveller. Det här är en samling med delar av dem, de som inte funnits i bokform tidigare, samlade av Torsten Jungstedt som var producent för radioserien. Det verkar ha blivit en populär bok, för det här är fjärde upplagan, utkommen så sent som 1990.

Det säger sig nästan självt att allt i en sådan samling inte kan vara lika bra, men de bästa novellerna är verkligen mycket bra. En gammal bekant, "Aphanden", hade jag mardrömmar av redan under tidigt 80-tal.

Jag har haft lite paus från den fortfarande pågående novellutmaningen, men här fick jag chans att bocka av ytterligare två punkter på listan:
8. En novell som är skriven på 1800-talet: Honoré de Balzac: Det mystiska huset
och
31. En novell som utspelar sig i skogen: Philip MacDonald: Våra bevingade vänner

25. Gunnar Ericsson: Nytt från gamla Svitjod


I den här sjätte boken i Gunnar Ericssons serie krönikor om svensk politik, omplanterad i vikingatid, skildras (1)960 och (1)961. Partiledarna (se omslaget ovan) är desamma som vanligt; uppifrån medsols syns Tage Slingerskank (Erlander), Jarl Väderskutt (Hjalmarson), Gunnar Sluge (Hedlund) och Bertel Pendelkråka (Bertil Ohlin). Kommunistledaren Hilding Sputnik (Hagberg) syns bara snett bakifrån på titeluppslaget:


där partiledarbytet i Högerpartiet förebådas - i texten förekommer det inte alls. Ett flera gånger återkommande tema är de borgerligas svårigheter att komma överens som opposition och hur varje parti tycker att det skulle gå utmärkt om bara de andra två kunde anpassa sig lite. Här syns de tre partiledarna i varsin fålla, tecknade av Ewert Karlsson, signaturen EWK:


Annars kvarstår mina intryck från tidigare år, att det här inte har åldrats med behag. Jag tänker nog ändå läsa alla 18 böckerna någon gång, men just nu tar jag en liten paus.

24. Bo Balderson: "Harpsundsmordet"


Nummer två i årets omläsningsprojekt Bo Balderson är en lite förutsägbar uppföljare till den första. Man känner igen ingredienserna, det ohämmade statsrådet, hans svåger och följeslagare adjunkt Persson och ett mord i en lagom sluten miljö med tillräckligt många misstänkta som också har motiv. Titeln (och omslaget) är något missvisande, eftersom mordet inte äger rum på Harpsund, utan i den närbelägna, fiktiva småstaden Ädelsta, men kvällstidningarna döper det raskt till "Harpsundsmordet", eftersom det inblandade statsrådet mellan varven tillbringar viss tid där med kommittéarbete. Han och adjunkt Persson får också tillfälle att jaga en misstänkt med den berömda ekan en natt.

Vi (två som läser respektive läser om Balderson under 2016) tyckte alltså att den här delen var lite svagare än den första; själv tycker jag framför allt att upplösningen är mindre lyckad, eftersom jag egentligen vill se alla samlade i biblioteket (eller dylikt) och höra detektiven-statsrådet avslöja hur allt hänger ihop. Här är det en upplösning av annat slag, kan man säga utan att avslöja mer än så.

23. Grégoire Delacourt: Allt jag önskar mig


Månadens bokcirkelbok var fransk (vi är fortfarande på temat "Europa (runt)"). Huvudpersonen, en medelålders kvinna, har en sybehörsaffär och en sömnadsblogg, och lever ett ganska vanligt liv med make och två utflugna barn. En dag vinner hon 18 miljoner (euro) på lotto och resten av boken handlar om hur hennes liv gestaltar sig efter det. Både stora frågor, som meningen med livet, och mindre, som vilket badkarsdraperi man köper när man egentligen har råd att totalrenovera badrummet, blir aktuella.

Vi tyckte det var småtrevlig läsning, och på olika håll på nätet verkar det vara just en uppskattad cirkelbok, som inbjuder till diskussion. Utan cirkeln hade jag nog tyckt att den var lite banal, men vi hade lagt märke till olika saker som vi kunde diskutera, så som en bokcirkel fungerar när den är som bäst.

torsdag 18 februari 2016

22. Michael Mopp: Milda makter - mord!


Under förra årets projekt reflekterade jag över Stieg Trenters allittererande titlar, men till den här nivån, att inte bara titeln utan också författarens namn börjar på samma bokstav, nådde han av förklarliga skäl inte. Här kunde författaren göra det genom att skriva under pseudonym (man är ändå glad att det inte är en levande människa som går genom livet och heter Michael Mopp). Han hette Malte Skoog, var Lundabo och skrev mest noveller, men detta blev hans enda bok.

Lund är också miljön, som synes av omslaget, även om liket inte påträffas utanför domkyrkan på det sättet. Sedan ett lustrum bor jag inte längre i Lunds tätort utan på annat håll i kommunen, men jag blev förstås ändå mycket nyfiken på vad som kan göras av det här. Det visar sig vara ganska lite. Mordplatsen finns i en villa i ett fiktivt bostadsområde, och även andra lokaliteter som spelar någon viktig roll, verkar vara fiktiva. Några gatunamn, Lundagård och Stadsparken förekommer, men Lund syns annars mest vid förflyttningar per bil, där det visar sig att tiden har gått sedan det hela utspelar sig, när berättaren
vek av åt höger in på Lilla Fiskaregatan. Den enkelriktade trafiken här underlättade passagen, trots att jag hela tiden måste hålla ett vaksamt öga efter någon lördagsshoppande Laura, som plötsligt kunde finnas för gott att uppenbara sig på körbanan.
Trafiken där kan ha sina sidor även numera, men gatan är som bekant gågata sedan länge. En del ändras dock inte:
Jag undvek med knapp nöd att stöta till en cyklist, som vinglade till framför mig.
- Dålig trafikkultur i den här stan, sa jag.
- Inte min avdelning. [säger den polis som har hand om mordutredningen]
Berättare och bilföraren heter Teddy Landén, långt innan det fanns en lokalkändis med samma namn, vilket ju är lite roligt. Han är fastighetsmäklare, av skäl som inte framgår. Det är i alla fall ingenting i berättelsen som motiverar det, och han förhåller sig till jobbet ungefär som Harry Friberg, det vill säga sköter det när han får tid över mellan inslagen i sin privata mordutredning. Ett av dem är för övrigt att köra till Malmö på "autostradan", som bör ha varit alldeles ny. Jag lyckas inte placera historien exakt, men den som vill utgå från allsvenska fotbollsmatcher kan nog hitta rätt år. Här förekommer också "Lennart Hylands hurtiga röst i Sittinitti", vilket enligt uppgift gick i radio 1954-55.

Själva historien är lätt- och snabbläst, men inte särskilt sofistikerad. Jag lyckas utan större ansträngning komma på vem som är mördaren någonstans mitt i boken, och det är inte så vanligt. Omslaget av Lars Wellton är nästan det bästa, och då har vi ändå en inledande personförteckning med sådana karaktäristiker som att någon har "blått blod med hög promillehalt".

21. Pierre Bayard: Vem dödade Roger Ackroyd?


Parallellt med min omläsning av Dolken från Tunis har jag läst den här analysen av boken och gåtan. Ibland är det lite för teoretiskt för min smak med olika plan i fiktionen, men den innehåller en hel del intressanta iakttagelser. Inte minst presterar författaren en alternativ lösning med en annan mördare, som jag nästan tycker är väl så trovärdig som originalets. I förbigående berörs också några andra av Christies romaner med liknande gåtor som Dolken från Tunis, som jag blir lite sugen på att läsa, eller, i förekommande fall, läsa om.

20. Agatha Christie: The Murder of Roger Ackroyd


Det här är en av Agatha Christies riktiga klassiker, en Poirot-deckare från 1926, där han för första gången får klara sig utan kapten Hastings, som har flyttat till Argentina. (Han återkommer som bekant i senare böcker, möjligen till glädje för andra än mig.) Här berättas historien i stället av en doktor James Sheppard, som bor granne med Poirot i den lilla byn King's Abbot, dit denne har flyttat för att som pensionär odla pumpor. Det där sista har jag alltid tyckt är helt out of character, men det blir heller inte mer än i just denna bok.

Sheppard är en betydligt roligare berättare än träbocken Hastings; framför allt ger han en mycket underhållande beskrivning av sin syster, en sladdertacka av bästa sort, som Christie tydligen använde som förlaga till sin senare skapelse miss Marple. Hon saknar dock inte goda karaktärsdrag, utan ger till exempel Poirot en burk mispelmarmelad, eftersom han dittills aldrig smakat denna delikatess.

Även den engelska bymiljön beskrivs med precis den blandning av ironisk distans och lokalpatriotisk lojalitet som man känner igen, men ändå inte tröttnar på. Mordet begås förstås på den herrgård som ligger strax utanför byn och som man får små kartskisser av:


Men är det något den här boken är ihågkommen för så är det vem mördaren är (för att undvika spoilers är resten av texten nedan i samma färg som bakgrunden, men kan alltså tas fram genom att man markerar den):

Christie lyckas genomföra det till synes omöjliga, att det är berättaren - Watson/Hastings, om man så vill - som är mördaren. Jag minns fortfarande hur enastående överraskad jag blev när jag läste den första gången och kom till Poirots avslöjande. Nu visste jag vad jag skulle hålla utkik efter, men det är så skickligt gjort att man kan läsa om boken med lika stor behållning ändå. Hon (det vill säga doktor Sheppard) utelämnar precis de delar som hade behövts för att man skulle få reda på vad som har hänt, men gör det på ett så försåtligt sätt att man inte reagerar. Det hjälper förstås till att det finns en försvunnen adoptivson, ihågkommen i den mördades testamente, som är den naturlige gärningsmannen, men tänker man ett steg längre inser man förstås att en så uppenbar mördare aldrig skulle förekomma hos Christie.

söndag 14 februari 2016

19. Gunnar Ericsson: Svitjod och dess hövdingar


Den här femte Svitjod-boken av Gunnar Ericsson och tecknaren EWK handlar om slutet av 1959 (förklätt till 959, Det Brinnande Året) och 1960 (förklätt till 960, Stora Skälvans År). Stora politiska händelser är ATP-omröstningen i riksdagen och valet till andra kammaren 1960. Det är illustrerat på omslaget med att de tre borgerliga partiledarna gråtande går bort från allstriden (=valet) och statsminister Tage Erlander ("Tage Slingerskank") sitter kvar. För första gången förekommer också Olof Palme, om än inte i text utan bara på bild:


Samhällshändelser utanför politiken som förekommer är de första kvinnliga prästerna och Ingemar Johanssons ("Ingemar Bankenos") vinst över Floyd Patterson ("Flöj Paturson").

Tyvärr har jag fortfarande intrycket att det här inte är så roligt som jag hade hoppats. Vi får se om jag orkar 13 böcker till. Men det är ändå ett litet jubileum, nämligen bok nummer 400 sedan jag började blogga nyåret 2013.

18. Viktoria Myrén: I det yttersta


Förlaget var snällt nog att ge mig den här inte alldeles purfärska och redan rosade boken som recensionsexemplar. Vi som inte följer utgivningskataloger utan hugger på recenserade böcker hamnar ibland lite i bakvatten i bloggvärlden, tycker jag. (Här och var klagar bloggare också över hur oerhört många oönskade recensionsexemplar förlagen vräker över dem. Det har jag aldrig haft problem med.)

Det handlar om fyra unga vuxna (20+ men 30-, skulle jag säga), som åker ut till en ö i havsbandet under en helg sent på säsongen. Hannes har ärvt ön, men av olika skäl - inte alldeles klara från början - har han inte varit där på länge. De tre som följer med har olika relationer till honom, men inte särskilt nära relationer till varandra. Just det sistnämnda blir intressant när Hannes en morgon är borta, tillsammans med den enda dugliga båten, utan att ha lämnat något besked av typen "Köper färska frallor, kommer strax".

Ingen av de tre kvarlämnade är heller vana att ta hand om sig själva i en utsatt situation där man måste hämta vatten, tömma utedass och - så småningom, när Hannes inte dyker upp - planera för att ta sig från ön. Eftersom skärgården är en naturtyp som jag inte alls är bekant med kan jag känna viss sympati med sällskapet. Jag hade förmodligen varit lika tafatt som de i flera avseenden. Det blir en intressant blandning av klaustrofobi, eftersom de är fångade på ön, och agorafobi, eftersom de är utsatta för åtminstone varandras åsyn nästan hela tiden. Lika intressant är att det händer så lite, men ändå är det oavbrutet spännande. Både de tre och läsaren famlar vidare och försöker förstå vad som har hänt.

Här var det alltså traditionella recensioner som fick mig intresserad. Återigen visar det sig att en bok av en författare som jag aldrig tidigare hört talas om är riktigt bra. Årets tema levererar igen.

söndag 7 februari 2016

17. Kristina Ohlsson: Sjuka själar


Det har hittills inte blivit av att jag har läst något av Kristina Ohlsson, men jag har förstått att hon är produktiv och uppskattad av många. Dessutom är hon, som jag, från Kristianstad, så jag har ändå haft ett något mer vaksamt öga på henne än på alla de många deckarförfattare som kommit fram på senare år. Nu har hon kommit med sin första bok som också utspelar sig i Kristianstad och det var det som behövdes för att jag skulle komma loss (och så att jag trevligt nog fick den som recensionsexemplar från förlaget).

Det handlar om Lukas, som för första gången på tio år kommer tillbaka till Kristianstad, där hans föräldrar bor. Redan på tåget är det total igenkänning för alla oss som har kommit den vägen och alltför många gånger stått stilla och väntat på ett tågmöte i Karpalund. Han har inte orkat återkomma efter en svår misshandel, omgiven av viss mystik. Han var nämligen försvunnen en tid och hittades sedan i en lekpark, och själva mysteriet är att han var den tredje som försvann, men den enda som kom tillbaka. Själv minns han ingenting, men lever med tankar om att han möjligen varit inblandad i de två tidigare försvinnandena, inte minst eftersom en av dem var hans före detta flickvän. Lekparken har jag varit i många gånger, eftersom den ligger bara något kvarter från där jag bodde 1977 till 1992:


Parallellt handlar det också om Lukas' gamla bästis David som tillsammans med sin sambo Anna flyttar in i "den gamla prästgården som låg där Prostens väg och Pastorsvägen korsades". Den finns inte på riktigt, berättar författaren i ett förord, och mycket riktigt ser det ut så här i verkligheten, en radhuslänga (där jag bodde) och vanliga villor:


Allra längst bort på gatan skymtar det hus där Lukas' föräldrar av allt att döma bor. Bakom ryggen, om man står som på bilden, har man en kyrkogård som används för visst stämningsskapande i boken, men som jag inte minns som spelande någon roll under min uppväxt. Den fiktiva prästgården, däremot, är ett riktigt spökhus - eller eventuellt hemsökt av något mer levande men lika skrämmande. Det är i skildringen av Annas tankar och upplevelser av parets nya hem som jag tycker det blir läskigt på allvar några gånger.

Annars handlar det om Lukas' försök att reda ut vad som hände då för tio år sedan, och han kommer förstås i kontakt med David, som han inte träffat sedan dess, och sin gamla flickväns föräldrar, som bor kvar i området och inte har kommit vidare i saknaden av dottern. Det är rappt och kompetent berättat av någon som uppenbarligen kan hantverket, men kanske inte så skräckinjagande. Den delen är snarare en thrilleraktig deckare, förutom att polisen för det mesta lyser med sin frånvaro.

Tyvärr tycker jag att slutet inte håller samma nivå som vägen fram dit. Det är flera saker i upplösningen som jag inte köper, ens inom genrens ramar, där kraven på realism ändå är ganska nedtonade. Men delvis vägs det upp av drivet i historien dessförinnan, och för min del förstås av all igenkänning av miljöer.

tisdag 2 februari 2016

16. Gunnar Ericsson: Så var det i Svitjod


Den här gången skildrar Gunnar Ericsson och Ewert Karlsson (EWK) 1958, Dubbla Allstriders År, då det var nyval till andra kammaren på våren och kommunalval på hösten. Politiken domineras fortfarande av pensionsfrågan ("ålderstrygden"), men mer än tidigare år handlar det också om andra samhällsföreteelser. Därför figurerar till exempel knytnävskämpen Ingemar Bankenos och hans envig med Edrunk Hårdsöve, prinsessan Margaretha och hennes friare Robbe Harpolekare samt sångaren Tommy Rompknyck:


Nu efter fyra delar börjar jag undra om jag kommer att ta mig igenom alla arton, för det är inte så roligt som jag hade hoppats. Det får nog lyfta inom ett eller ett par år om jag ska orka fortsätta.

15. Stieg Trenter: Stieg Trenters Stockholm


Nästa nummer på listan över böcker om Trenters böcker är den här, som koncentrerar sig på miljöerna i de böcker som utspelar sig i Stockholm och illustrerar dem med bilder av K W Gullers, förebilden till Harry Friberg:


Det betyder att den utelämnar några böcker, antingen för att Friberg inte är med eller för att de utspelar sig på annat håll. Den går ändå utmärkt att parallell-läsa med föregående och återberättar mindre av handlingen.

Efter denna huvuddel av boken följer ett utdrag ur en bok om Gamla stan som Trenter och Gullers gjorde tillsammans. Där får man förstås följa med till Cattelin och se sniglar hällas i kastrull och till Bergfalks och titta på om inte rysk kaviar så i varje fall lax. Ett roligt inslag är också en faksimil av en realskoleuppsats av en ung blivande Trenter över ämnet "Vad jag skulle visa en turist, som första gången besökte Stockholm".

14. Claes Rydholm: På tur med Trenter


Som efterrätt till förra årets Trenter-läsning tar jag nu några böcker med olika perspektiv på hans författarskap. Senast var det mat, nu är det bilar. Bilden föreställer från vänster Stieg Trenter, en grön Plymouth och K W Gullers, förebilden till Harry Friberg.

Jag har ju själv reflekterat över det men är ändå glad för bekräftelsen att Harry Friberg är "en av huvudstadens absolut bästa taxikunder", förutom att han har egna bilar som han byter nästan varje år. Här är varje bok illustrerad med ett par bilder, ungefär så här:


där jag också lade märke till Fribergs nya Hotchkiss. Det är den till vänster, till höger är det Vesper Johnsons tjänstebil, en Buick. Vi får reda på att Trenter själv hade en Hotchkiss, liksom hans eget bilinnehav ofta var en förebild till Fribergs.

Det är också ett par sidor om handlingen, där jag tyvärr tycker att det refereras för mycket, även om ingen mördare avslöjas. Men om jag hade tänkt läsa böckerna för första gången hade jag nog tyckt att det var information i överkant om vad som händer.

Det är tydligt att författaren gillar både Trenter och bilar, det senare minst lika mycket som det förra. Därför är det också ganska nördigt (i positiv bemärkelse) med uppgifter om generalagenter, nypris och reflektioner såsom att en medverkande "kör därifrån i en grön Volvo som måste vara en PV444. Amazonen fanns visserligen på marknaden 1957, men inte i grön färg." På rätt sätt är det faktiskt ganska roligt även för den som inte alls är lika bilintresserad.