I Svenska Akademiens motivering till Annie Ernauxs nobelpris finns frasen "klinisk skärpa", och det kännetecknar onekligen den här kortromanen, där en abort är det centrala temat. Det utspelar sig på den tiden då det var olagligt med aborter i Frankrike, så den unga studenten Annie har inte möjlighet att få hjälp av den ordinarie vårdapparaten, utan går till en kvinna som bedriver någon slags mottagning för detta ändamål i en privat lägenhet. Det går förstås inte bra, och skildringen av det som händer därefter är klinisk, skarp - och svåruthärdlig att läsa, faktiskt.
Synpunkt 1: Kvinnan som tar emot oönskat gravida och ger dem vad som behövs för att de ska abortera kallas änglamakerska. För mig - och tillgängliga ordböcker - är det något annat, en kvinna som tar emot visserligen oönskade, men födda barn och genom vanvård låter dem dö.
Synpunkt 2: Boken är klassificerad som en roman, men såvitt jag förstår är huvudpersonen identisk med författaren, det berättas i jag-form och det som berättas har hänt. Törhända befinner vi oss i en tid av upplösning, men för mig blir det därmed inte en roman. (Troligen finns det kompetenta litteraturvetare som i detta nu forskar på denna fråga.)
Synpunkt 3: Det är inte alla nobelpristagare som passar alla läsare. Men nu kan jag bocka av Ernaux på listan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar