7. Fabcaro och Didier Conrad: Asterix i Lusitanien

Så har det kommit ett Asterix-album igen – det här är nummer 41 sedan starten 1961 (1970 på svenska). Eventuellt börjar det bli ont om länder för radarparet Asterix och Obelix att besöka, men i Portugal, a k a Lusitanien, har de inte varit tidigare. Det är som vanligt en vänlig drift med landet i fråga, eller kanske snarare med de fördomar vi andra kan antas ha om det.

De kan gälla mat:

eller språk:

eller något annat, till exempel nämnda vemod som esomoftast får någon lusitan att brista ut i fadosång. Viriato var jag obekant med, men han verkar vara Portugals ungefärliga motsvarighet till gallernas Vercingetorix.

För att smälta in maskerar sig de båda gallerna ett tag:



men det går förstås inget vidare med det, eftersom Obelix som vanligt inte kan hålla tyst om vad han tänker.

Ibland skämtas det på annan bekostnad än lokalbefolkningens:

men frågan är hur många ungdomar som begriper det roliga med de båda semesterfirarnas namn ovan. (De reser med hyddvagn, och är på sedvanligt galliskt-franskt maner missnöjda med att allt inte är som hemma, bland annat att ingen talar galliska.)

130. Dion Clayton Calthrop: The Abandonment of Miss Plum

Miss Plum kommer som ung sällskapsdam till en sjuklig äldre dam, som efter ett par år dör och lämnar sin förmögenhet och sitt hus till miss Plum. Hon ser det som en chans att komma ut ur sin dittills kringskurna tillvaro och slår på stort med en Parisresa. Eftersom radio nämns kan man sluta sig till att handlingen utspelar sig lite senare än la belle époque, men det finns fortfarande mycket av den andan kvar i det Paris som möter henne. Frestelserna är inte så få för den som knappt varit utanför grevskapet tidigare. Det här är en närmast övertydlig coming of age-historia där huvudpersonen är det starkaste elementet.

124. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 2. Mysteriet Lilla Hanneton

Atom Agency, som inte har något med atomer att göra, är nu en relativt etablerad detektivbyrå under ledning av den armeniskättade Atom Vercorian (det är han med ögonbrynen på omslaget). Nu har de nått så långt att de tackar nej till uppdrag som gäller att skugga otrogna äkta män, men det har nackdelen att de inte har särskilt många uppdrag alls. Att leta rätt på den försvunna "Lilla Hanneton" är egentligen ett uppdrag som Atoms far, som är polis, ger dem, eventuellt för att vara snäll.

Det är mer familj och släkt den här gången än den förra, och det verkar som om armenier är ovanligt släktkära, för de har många stora tillställningar för att markera det ena och det andra:

Det gör att uppdraget kommer något i skymundan, och när det dessutom ska varvas med återberättade inslag från andra världskriget, när "Lilla Hanneton" körde ambulans i det ockuperade Frankrike, blir det för trångt på det tillmätta utrymmet.

122. Matthew Costello och Neil Richards: Lost in the City of Light

Tidigare har jag konstaterat att mycket av charmen med den här serien av kortromaner består i de båda huvudpersonernas gemenskap och relation, både som gifta och som kompanjoner i att utreda brott och andra mysterier. Det gör att den här delen tyvärr tappar fart, eftersom de tillbringar mesta tiden på varsitt håll. Tydligast märks det när de återförenas och dynamiken i intrigen återvänder.

Det handlar som vanligt om sir Harry Mortimer ‒ godsägare men också verksam inom brittisk statsförvaltning på ett inte alldeles genomskinligt sätt ‒ och hans hustru Kat ‒ amerikanskfödd med förflutet inom USA:s statsförvaltning ‒ som befinner sig i Paris. Sir Harry ska utföra någon sorts revision av brittiska ambassaden, men de räknar också med att ha tid för varandra i denna romantikens huvudstad. Han blir dock kidnappad och Kat får ägna tiden åt att undsätta honom med benägen assistans av dem hon kan få tag i och litar på.

Eftersom de befinner sig där får man inte heller något av den engelska småstadens behag, som annars också brukar tilltala mig. Paris är ändå Paris, kan man tycka, men det märks att paret inte är på hemmaplan, och kanske inte författarna heller, om jag ska vara kritisk. Historien är nog inte sämre än den brukar vara, men lyfter inte heller direkt. Nu hoppas jag på Mydworth och ett country house murder nästa gång.

118. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 1. Furstinnans juveler

Atom är originellt nog ett förnamn ‒ han hör till de exilarmeniska kretsarna i efterkrigstidens Frankrike och är förresten släkt med Charles Aznavour, framgår det (se nedan). Han driver utan större framgång en detektivbyrå, som inte får några intressanta uppdrag att tala om, utan mest skuggar otrogna äkta män och liknande. Men så stjäls Aga Khans hustrus smycken:

och Atom med sällskap får anledning att ta sig an eftersökningen. Det blir en i genren ganska traditionell historia där de ömsom jagar, ömsom jagas, och ibland råkar illa ut, eftersom det finns skurkar av olika slag som är ute efter mer än bara juvelerna.

Det är också traditionellt tecknat i den fransk-belgiska ligne claire-skolan med stora översiktsbilder, där det finns mycket att titta på:



och detaljrika, autentiska miljöer, inte minst bilar från tiden:

Det är alls inget fel på det här albumet, men det är heller inget som lyfter det till något särskilt minnesvärt. Det finns ett album till om Atom, men sedan verkar sviten ha tagit paus sedan 2020.

86. Vincent O'Sullivan: The Business of Madame Jahn

Detta är en svårdefinierad novell, för den är både spökhistoria och kriminalnovell, två genrer som normalt utesluter varandra. Den är också en illustration av hur det till synes perfekta brottet inte är så perfekt när brottslingens nerver sätts på prov. Möjligen ska de övernaturliga inslagen ses som resultat av hans dåliga samvete snarare än tecken på att det verkligen finns spöken.

Vincent O'Sullivan finns på Wikipedia, men han verkar annars i stort sett bortglömd. Det har han inte helt förtjänat, tycker jag.

30. Oscar Wilde: The Sphinx Without a Secret

Två gamla oxfordianer (nåja, de är inte så gamla, men de känner varandra från Oxford) träffas av en slump i Paris, och den ene berättar om en bekantskap med en dam i London, som alltså är sfinxen i titeln. Hur det hänger ihop ska inte avslöjas här, men när man har lyssnat klart har man en del att fundera över. På ytan är det här en liten bagatell, men det ska man inte låta avskräcka.

Den som vill lyssna på novellen utan att ha min ljudbokstjänst kan göra det här, och den som vill läsa själv kan göra det här.

107. Guy de Maupassant: Smycket

En novell som har en egen Wikipedia-sida är det svårt att säga något nytt och originellt om. Maupassant är ju dessutom en verklig novellmästare, som fortfarande kan läsas i syfte att lära sig hantverket. Här ska man framför allt ha ögonen på upplösningen, värdig Roald Dahl, för att nämna en senare mästare i genren att vända på allt i den allra sista meningen. Det har nackdelen att man knappast har samma nöje av att läsa om den sortens noveller, i alla fall om man minns hur det slutar. På vägen fram till upplösningen är det också läsvärt som en bild av tidens lägre medelklass i Paris, för fina för att göra något grovjobb men för fattiga för att mäta sig med de verkligt framstående.

103. Sylvain Vallée och Mark Eacersall: Tananarive

Den här serieromanen handlar om två gamla vänner och grannar. Om man berättar att den ene har varit familjejurist och den andre har haft ett mer äventyrligt liv på olika håll i världen kan nog de flesta gissa vem som är vem av de två herrarna på omslaget. Mycket tidigt i handlingen, så tidigt att det knappast är en spoiler att berätta det, avlider äventyraren Jo (till höger), och advokaten Amédée (till vänster) tar på sig att reda ut vissa saker i hans förflutna för att dödsboet ska kunna hanteras. Det för honom till olika ställen i Frankrike och Belgien, och det originella är möjligen att Jo också är med på resan. Vi förstår nog att det bara är i Amédées fantasi som dessa samtal förs, men sedvanliga markörer för dröm eller hallucination saknas. Det blir förstås ett äventyr för den av de båda som inte varit särskilt äventyrlig tidigare, för att inte tala om att han får upptäcka att vännerna möjligen inte kände varandra så bra som han trodde.

Här är några underhållande blinkningar till omvärlden, såsom att Jo har lämnat efter sig potentiellt värdefulla originalupplagor av serien Pinpin:

Trots de realistiskt tecknade miljöerna misslyckas jag med att hitta de flesta i verkligheten (det vill säga Google Maps), men här är Palace Justice i Lille i norra Frankrike:



som i verkligheten saknar skylt, men annars inte skiljer sig nämnvärt.

Slutet är tyvärr inte alls vad jag hade önskat mig, men fram till dess är det riktigt bra.

22. Fabcaro och Didier Conrad: Den vita irisen

Två milstolpar på en gång är det här Asterix-albumet. Dels är det nummer fyrtio i den svit som inleddes av parhästarna Goscinny och Uderzo 1961. Dels är det första albumet med manus av Fabcaro, en för mig hittills okänd författare, men han har ett imponerade CV av både seriemanus, egna romaner och andra kulturprodukter.

Poängen med de här albumen är ju att någon modern företeelse ska parodieras eller travesteras genom att infogas i livet i den lilla galliska byn som upprätthåller självständigheten när hela det övriga Gallien har fallit i romarnas händer. Den här gången är det mindfulness och liknande, och i synnerhet är det hövdingen Majestix' hustru Bonemine som faller för nymodigheterna. Det har sina skäl, eftersom Caesar har skickat ut sin arméläkare i syfte att passivisera de galliska kämparna, men han har också sin egen agenda.

Satiren är inte så vass den här gången, tycker jag, och framför allt är den inte så fokuserad som den ibland har varit. Översättaren Carin Bartosch Edström har haft ett styvt jobb med de sedvanliga ordlekarna och betydelsebärande namnen, och kommer ifrån den uppgiften med hedern i behåll. Allra bäst är ändå de sånger som förekommer (och som troligen heter något helt annat i det franska originalet):





 

 

174. David Foenkinos: Mysteriet Henri Pick

Det här var senaste bokcirkelboken, men jag kunde inte vara med när den diskuterades. Då blir det tyvärr ofta så att boken blir liggande halvläst, men för att i någon mån rensa den högen inför årsskiftet tog jag nu tag i andra halvan.

Det är inte alldeles lätt att beskriva vad boken handlar om, eftersom den innehåller flera lager och ganska många personer. Det skulle kunna betyda att den vore svårläst, men så är det inte alls. Lättast är kanske att säga att den handlar om ett småstadsbibliotek i Bretagne, som av olika anledningar har en avdelning för refuserade manuskript. Där hittar man ett manuskript som ska vara skrivet av en nu avliden pizzabagare, som vad man vet aldrig skrev något annat, men det här är så bra att det ges ut av ett stort renommerat förlag i Paris. Därifrån löper det på med intrigtrådar om pizzabagaren och hans liv och familj, om förlaget och om biblioteket. Det är inte omöjligt att följa med, men det hade nog varit lättare om jag inte hade haft en ganska lång paus från boken någonstans i mitten.

Jag hade inte hittat fram till den här romanen på egen hand, och det är förstås en av fördelarna med att vara med i en bokcirkel. Återigen kan man också konstatera att det är trevligt att bredda läsningen utanför det svenska och anglosaxiska.

140. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Zarkoffs testamente, del 2 av 2

I den här andra delen får äventyret sin upplösning, och man får också en liten antydan om vad som kan hända sedan. Eftersom vi befinner oss strax efter första världskrigets slut, delvis i Tyskland, kan ni ju tänka er.

De här albumen är fartfyllt tecknade och intrigen är egentligen också spännande. Ändå är det något som gör att de inte fångar mig riktigt, kanske för att det är så tydligt att det ska vara fängslande, och att manusförfattare och tecknare vet så väl vilka knappar de ska trycka på. I den meningen blir det snarare förutsägbart.

139. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Zarkoffs testamente, del 1 av 2

Det här är ännu ett av de här serieäventyren som är uppdelade i två volymer, och som alltså inte får sin avslutning inom dessa prämar. Det handlar om Silas Corey som väl får beskrivas som privatdetektiv. Hans uppdrag den här gången är att leta reda på arvingen till den stormrika madame Zarkoff, nog så angeläget eftersom hon ligger på dödsbädden. Hans jakt för honom till München alldeles efter första världskrigets slut, och det är verkligen en resa och ett mål som är präglat av tidens oreda och oroligheter.

Översättaren Marika Yamoun är däremot, kan man konstatera, Malmöbaserad:

119. Josephine Tey: Madame Ville d'Aubier

Ett brittiskt par på resa i Frankrike träffar på en kvinna i ett bageri, där de efter mycket om och men får köpa några croissanter, trots att det egentligen är stängt. Och ungefär det är vad man kan berätta, för det slutar ganska abrupt. Det kan kännas som om något fattas, eller också - vilket jag väl tror - har författaren medvetet slutat så att läsarens fantasi ska arbeta vidare på egen hand.

80. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Aquilamysteriet, del 2 av 2

Här fortsätter historien om Silas Corey, detektiven (spionen med mera) som verkar fast bosatt på Hôtel Lutetia med alla tidens moderna bekvämligheter:

I den här delen får han närmare kontakt med Aquila, den tyske spion som har dragit i många trådar från sin undanskymda position. Det blir här och var ganska mycket action och inte det eleganta konverserande som i första halvan gjorde Corey till något besläktat med den klassiske gentlemannatjuven. Här är han mer befryndad med James Bond, även såtillvida att hans umgänge med det kvinnliga könet påminner om 007:s.

Det blir något mindre virrigt när historien nu ska knytas ihop, så jag är mindre kritisk än i föregående inlägg. Men den här sortens serier är nog ändå inte riktigt min bästa tekopp.

79. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Aquilamysteriet, del 1 av 2

Detektiven Silas Corey, den snajdige herre man ser på pärmillustrationen ovan, är såvitt jag förstår fiktiv. Men han är inplacerad i en miljö där det förekommer ett antal icke-fiktiva personer och företeelser. Dit hör exempelvis politikern Georges Clemenceau:



och hans tidning. Den hette ursprungligen L'homme libre, men på grund av censuren under första världskriget bytte den namn till L'homme enchaîné.

Corey är inte för fin för att samtidigt arbeta för två sidor i ett fall och dessutom få betalt av båda. Det är inte det enda som gör det förhållandevis virrigt. Jag har också lite svårt att hålla ordning på karaktärerna och var de befinner sig, när sidorna kan se ut så här:

Det är förstås ett medvetet spänningsmoment att vi inte får se vem som tittar i kikaren eller bär damasker, men det fungerar mer som frustration för mig. Det här är den sortens seriealbum som kommer i två delar, var och en med det traditionella antalet sidor, 64, så att det slutar mitt i något är mer förväntat.

39. The Life of Meriasek. A Medieval Cornish Miracle Play

Kursläsande för nöjes skull kan ibland göra oväntade avtryck här. (Det kan också innebära att man läser artiklar och delar av böcker, så att det blir mindre avtryck här.). Så är det med detta alster.

Det är en medeltida pjäs i genren mysteriespel, som nära ansluter till passionsspel, som kanske är mer bekant. Den här handlingen avses spelas två dagar i rad på en stor friluftsscen, och i manuset finns också anvisningar för hur olika delar av scenen ska inhysa olika miljöer. Det är nämligen snabba ryck när handlingen förflyttar sig mellan Bretagne, Cornwall och Rom.

Huvudperson är helgonet Meriasek, som man får följa från pojkåren, när han gärna vill utbilda sig - mycket hellre det än att gifta sig med det goda parti hans föräldrar har tittat ut åt honom. Sedan blir han motvilligt biskop, utför diverse under (merendels att bota sjuka) och dör. 

Det låter inte som om det skulle kunna bli underhållande, men det är det faktiskt. Ett ganska stort persongalleri gör det möjligt att också inrymma några comic reliefs och replikskiften som rimligen bör ha riktat in sig på att dra ner skratt från publiken. Det hindrar inte att syftet är högst seriöst.

8. Annie Ernaux: Omständigheter

I Svenska Akademiens motivering till Annie Ernauxs nobelpris finns frasen "klinisk skärpa", och det kännetecknar onekligen den här kortromanen, där en abort är det centrala temat. Det utspelar sig på den tiden då det var olagligt med aborter i Frankrike, så den unga studenten Annie har inte möjlighet att få hjälp av den ordinarie vårdapparaten, utan går till en kvinna som bedriver någon slags mottagning för detta ändamål i en privat lägenhet. Det går förstås inte bra, och skildringen av det som händer därefter är klinisk, skarp - och svåruthärdlig att läsa, faktiskt.

Synpunkt 1: Kvinnan som tar emot oönskat gravida och ger dem vad som behövs för att de ska abortera kallas änglamakerska. För mig - och tillgängliga ordböcker - är det något annat, en kvinna som tar emot visserligen oönskade, men födda barn och genom vanvård låter dem dö.

Synpunkt 2: Boken är klassificerad som en roman, men såvitt jag förstår är huvudpersonen identisk med författaren, det berättas i jag-form och det som berättas har hänt. Törhända befinner vi oss i en tid av upplösning, men för mig blir det därmed inte en roman. (Troligen finns det kompetenta litteraturvetare som i detta nu forskar på denna fråga.)

Synpunkt 3: Det är inte alla nobelpristagare som passar alla läsare. Men nu kan jag bocka av Ernaux på listan.

1. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Asterix och Gripen

I detta trettionionde album tar sig Asterix, Obelix och Miraculix till sarmaternas land. Dem var jag obekant med tidigare, men de uppfyller rimliga krav vad gäller vilka fördomar romarna kan ha om ett östligt, barbariskt folk. Det är kvinnorna - amazonerna - som krigar, de pratar konstigt - i pratbubblorna markerat genom att E blir Ǝ - och de är mycket förtjust i jäst stomjölk. Gripen är deras heliga djur, som en romersk expedition har fått i uppdrag att hämta, eftersom det börjar bli enformigt med de befintliga djuren som dödas på Circus.

Albumet är från 2021, vilket syns på några ställen:

men mest imponerad är jag av den skickliga färgläggningen som markerar iskylan respektive värmen vid elden:

Man kunde tro att det skulle vara slut på folk som gallerna kunde besöka och förvånas över, men icke så. Förutom att Obelix lär sig tycka om jäst stomjölk spelar också hunden Idefix en avgörande roll som sällan tidigare. Och så är det slagsmål och ordvitsar, förstås.

163. Matthew Costello och Neil Richards: Secrets on the Cote d'Azur

Det är en konst att variera en lång serie böcker lagom mycket, så att läsarna/lyssnarna får något nytt, men ändå kan känna igen sig. Här är det miljön som är det nya, eftersom sir Harry Mortimer och hans lady reser till Rivieran med Le Train Bleu och även i övrigt rör sig i verkligt mondäna sammanhang. I periferin på en tillställning förekommer Pablo Picasso ("Nu var Pablo trött i päran, slog sig ner på Rivieran", som det heter i filmen Picassos äventyr). De flesta centrala karaktärerna runt dem är ändå britter, praktiskt nog eftersom ingen av dem verkar så duktig på franska - underligt när de båda har ett förflutet inom diplomatin. Intrigen handlar om utpressning och är förhållandevis rörig, förutom att det mesta löser sig utan att herrskapet inser hur det ligger till, utan av andra skäl. Helt lyckad är inte den här utflykten, tyvärr.