Det här är verkligen något helt annat än mittfårans deckare, där det handlar om en polis som ska bedriva en utredning av ett fall som visar sig ha kopplingar till något i dåtid, samtidigt som hon (som det ofta har blivit numera) ska hantera ett privatliv, påfallande ofta med koppling till fallet. Nej, här får man inget av det. Visserligen är den mest centrala polisen kvinna, men hon ‒ och polisen i övrigt ‒ förekommer så lite att man inte hinner reflektera över hur hon har det utanför förhörsrummet.
I stället får man följa två huvudpersoner, en skolbusschaufför vid namn Dylan och en pojke, kallad Pojken. Det hela utspelar sig i trakterna av Jokkmokk, och det krävs nog verkligt gles glesbygd för att den här intrigen ska fungera. Men det gör den, trots att den tar ut svängarna rejält i förhållande till mittfåran, som sagt. Det är svårt att säga något substantiellt om vad som händer utan att man därmed förstör läsandet för någon, men ett viktigt inslag är de växlande perspektiv man får följa. Därmed får man också insyn i ett psyke som hör till de mer ovanliga ‒ och då finns ju ändå karaktärer som Hannibal Lecter.
En annan ovanlighet är att boken stannar på strax under 200 sidor, men man önskar sig heller inte mer. Snarare är det vad den här historien tål, och trots omfånget bör man nog avsätta någon vecka för läsning, för det här är inget man klarar av att ta sig an i långa sjok. Men jag hoppas och tror att den ändå får många läsare. Nomineringen till Svenska Deckarakademins debutantpris var mycket välförtjänt, säger jag utan att ha läst särskilt många andra debuter i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar