21. P. D. James: Slut hennes ögon

Det här är P D James första bok om Adam Dalgliesh från 1962, översatt till svenska först 1991, när den (och andra av hennes böcker) blivit tv-serie. Jag har bara läst en annan av hennes deckare, och det var på engelska i skolan för kanske 23 år sedan. Det jag minns var att den inte alls var lika bra som Agatha Christie, tyckte jag då. Nu ser jag nog P D James med andra ögon. Det här är en mycket klassisk pusseldeckare med en familj på en herrgård, där de flesta (kanske alla?) har motiv att döda den som mycket riktigt dör efter ett par kapitel. Sedan kommer polisen och förhör alla i tur och ordning, det blir ett mordförsök till och på slutet samlas alla i biblioteket (fast det kallas "kontorsrummet" här). Det är förstås mycket konstruerat, men känns inte alls så medan man läser. Upplösningen är imponerande. Varenda detalj förklaras och ingår i det logiska sammanhang som presenteras.

En recensent som citeras på baksidan säger att "händelseförloppet återges med stram objektivitet" och det är alldeles riktigt. Just därför fäste jag mig vid en beskrivning av en tillfälligt medverkande person som "påstods vara byns äldste invånare och verkade tro att detta fritog honom från varje krav på personlig hygien".

20. Årets rysare 6

I den här årgången fanns både Agatha Christie och Vic Suneson med. Annars är det inte ofta någon jag har läst något av i något annat sammanhang. Dessutom novellen som var förlaga till Spielberg-filmen Duellen, som jag måste ha sett för länge sedan. Jag kände i alla fall väldigt väl igen upplägget med en man i personbil som utan anledning jagas av en stor lastbil, vars förare man aldrig får se.

Omslagsbilden illustrerar en annan novell (och nu blir det spoiler) där en samlare av erotisk konst lurar till sig en kvinnoskulptur av tillverkaren, "ett smutsigt geni i blåställ med vansinne i blicken". På typiskt sätt får man upplösningen i allra sista meningen, när samlarens samlarkollega säger: "Han var ingen skulptör. Han var konservator..."

19. Hans Koppel: Kungens födelsedag

Jag har läst Hans Koppels tidigare böcker, Vi i villa och Medicinen, och tycker att han med få, väl valda ord fångar tonfall och vardagshändelser som man tycker sig känna igen. Men med tanke på vad som händer i hans böcker får man vara glad att man inte på allvar känner igen allt från sitt eget liv.

Här handlar det om ett antal personer som från början inte verkar ha något med varandra att göra, men så småningom knyts ihop genom relationer av typen "timanställd på vårdhemmet där någons mamma bor". Bara det är lite intressant, för det är personer som man från början inte kan tänka sig skulle ha så mycket gemensamt. Den huvudhändelse som resten av historien hängs upp på är en gatudemonstration, där några ungdomar sätter sig ner och hindrar trafiken. I bilkön råkar kungen befinna sig (men "Bokens kung är inte verklighetens", stryker författaren under i en inledning). Det är förstås inte riktigt lämpligt att han hindras i sitt värv av något sådant, i varje fall tycker inte hans nitiske livvakt det.

18. L. M. Montgomery: Anne på Grönkulla

Det här var sista boken på bokcirkelns tema barn- och ungdomslitteratur, en klassiker som jag aldrig hade läst och troligen inte heller skulle ha läst om den inte blivit vald i det här sammanhanget. Jag är ju inte på minsta sätt målgrupp, men kan nog ändå se hur boken kan tilltala den som är det. Anne själv tycker jag verkar vara rätt påfrestande, men det finns andra personer man fastnar för. Och miljöskildringarna, särskilt av den oerhört gröna naturen, är väldigt bra. Vi var flera som tyckte att vi blev sugna på att åka till Prince Edward Island, men risken är väl att det har förändrats där sedan boken utspelar sig.

17. Elizabeth Kostova: Historikern

Det tog lite tid att komma igenom dessa drygt 600 sidor, inte bara för att de är så många utan också för att det är en ganska krävande berättelse som rör sig på flera tidsplan och med flera berättare. (Varje gång jag tog upp boken fick jag börja med att tänka efter vem som nu är "jag" och var vi är någonstans.) Att läsa vid läggdags går inte alls, och det beror inte på att det skulle vara särskilt kusligt. Jag trodde nog att jag skulle tycka bättre om den här än jag gjorde, men för min smak är det för mångordigt och för långt mellan de gånger då det verkligen händer något.