55. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 3

Den här tredje delen av Marjane Satrapis självbiografiska seriesvit utspelar sig i Europa, merendels i Österrike. Dit har hon skickats av sina iranska föräldrar för att gå i franskspråkig skola, dels för att läget i Iran är som det är under kriget mot Irak, dels för att Marjane har svårt att inordna sig i den iranska skolan och dess syn på flickor som elever, inte minst. Hon är inte mindre självständig när hon hamnar i Wien på egen hand, mest manifesterat av hennes olika boenden, dels i familj, dels på ett inackorderingshem som drivs av nunnor, dels i kollektiv med andra unga människor. Man får påminna sig att hon bara är fjorton när hon kommer dit, och att en del av det hon tar sig för hade varit mindre lyckat för vilken tonåring som helst, även en som hade föräldrar på närmare håll. Men hon utvecklas förstås under tiden, blir möjligen lite klokare, men har sin bångstyriga personlighet kvar:



Det är naturligt nog inte lika mycket om Iran i den här delen, för Marjanes föräldrar berättar inte så mycket för henne om vad som händer hemma. När mamman kommer på besök har de annat att avhandla, och nyhetsflödet verkar spela ganska liten roll. Vi får se hur det går i sista delen.

54. Stig Kågerman och Elisabet Kågerman: Kludwig och morbror Ludwig. En studie i rött

Det här är mitt senaste fynd (nåja, 95 kronor plus frakt) på Bokbörsen, denna inrättning som gör att man faktiskt mycket ofta kan hitta vad man söker av begagnade böcker, om man a) inte väntar sig femkronorsböcker och b) är beredd att göda ett nordiskt postföretag för att få hem sitt inköp. 

Det går att beskriva den här historien som en pusseldeckare med samma upplägg som guldålderns detektivromaner. Man ska förstås inte vänta sig mord, utan det som utreds är vem som har målat huset rött. Portvakten som agerar detektiv tar sig an fallet mycket systematiskt, om än utifrån smått absurda utgångspunkter.

Det är också något lätt bisarrt över texten, som verkar blinka till en vuxen läsare:









Fotnoter ser man inte ofta i bilderböcker. Men de är ett genomgående drag:

och ger här och var ett parodisk-pedantiskt drag åt det hela.

Det märks som synes att en av författarna, Elisabet Kågerman, när den här boken kom ut 1961, redan hade skrivit flera vuxendeckare. Dem hoppas jag kunna återkomma till här om inte alltför många år.

Den stora behållningen för min del är dock illustrationerna av Janne Martin, tidstypiska i en stil som lånar lite av Poul Ströyer, lite av Torvald Gahlin och lite av Åke Lewerth. (Den fåkunnige uppmanas googla, s d h.)

Ludwigs rum är avbildat i ett perspektiv som jag knappt vet hur man ska beskriva:

och pappa Emanuels bil och utstyrsel verkar vara från några decennier före 1961:



Men det är onekligen en väldig schwung i linjerna både i hans halsduk och när portvakten Konrad Ivar Korneliusson (med initialerna i mössan!) ger sig ut på cykel för att jaga boven (bovarna):

Det går förstås fort att läsa en bok på ungefär 20 textsidor, när de dessutom inte innehåller särskilt mycket text. Men här finns oväntat mycket att titta på och fundera över, även för en vuxen läsare.