90. Barbara Constantine: Tom, lille Tom

Månadens bokcirkelbok på temat "Europa (runt)" är fransk, men inte så väldigt fransk vad gäller innehållet, tycker jag. Det förekommer ett äldre par som inte är du med varandra, men annars känns det som om det kunde äga rum var som helst i det tempererade Europa i relativ nutid.

Tom är elva år och bor med sin mamma i en husvagn. De har det inte så lätt med någonting, hon har inget fast jobb men träffar gärna vänner (och män), och Tom är ganska mycket lämnad åt sig själv. Han börjar stjäla grönsaker från trädgårdar i området och hittar en kväll en gammal kvinna som fallit omkull i sitt kålland och inte kan resa sig själv. Så småningom blir de mer bekanta.

Det är en ganska enkel berättelse, mycket lättläst och utan stora åthävor, men trevlig ändå. Eventuellt tycker jag den känns lite menlös, för det händer inte så mycket och de medverkande är vanliga människor. Men i sin genre tycker jag ändå att den fungerar.

Originaltiteln "Tom, petit Tom, tout petit homme, Tom" bygger på att "petit Tom" ("lille Tom") och "petit homme" ("lille man") uttalas likadant, och det har översättaren kanske gett upp inför. I övrigt tycker jag att översättningen är bra, den fångar vardagligt berättande och dialog så att man nästan aldrig känner att det är en översättning, och det är inte så vanligt.

Cirkeln hade också synpunkten som jag kan hålla med om, att det känns som om vissa trådar slarvas bort och borde ha gjorts mer av. Men det kommer kanske uppföljare om till exempel paret som inte är du med varandra, som faktiskt kändes som värda en egen liten bok.

89. Douglas Adams: I stort sett menlös

Min samlingsvolym består inte delarna ens med titelsidor, utan man får nöja sig med en rubrik, som ovan.

Detta är femte och sista delen i trilogin, som jag tidigare har haft svårt att se det roliga med, och det intrycket består. Nu är jag mest glad att vara klar, men hade jag inte haft bloggen tror jag den här sista delen hade förblivit oläst.

88. Stieg Trenter: Sturemordet

För första gången har jag svårt att få ihop veckodagar och datum med vilket år det förutsätts vara. Det är tydligt (nästan övertydligt) att berättelsen börjar en måndag, och det anges också att det är den 24 maj, samma dag som de historiska Sturemorden. Det berättas också att de ägde rum för 395 år sedan, och då ska det vara 1962, samma år som boken kom ut. Men då var den 24 maj en torsdag, enligt alla tillgängliga uppgifter. Jag lämnar den frågan lite otillfredsställd, eftersom det alltid har stämt så bra tidigare, men jag kan inte hitta någon annan förklaring än att Trenter medvetet eller omedvetet har låtit den här detaljen avvika från verkligheten.

Annars är verkligheten från det aktuella året närvarande som den brukar. Harry Friberg har kobratelefon, och mordoffret har "en direktörsvagn, Volvo Amazon". Stora världen gör sig påmind genom en anknytning till kriget i Algeriet och OAS, som inte ens anses behöva förklaras.

Miljön för mordet är Sturebadet, då som nu exklusivt, men kanske ändå lite mer för vem som helst vid den här tiden. Personaltätheten känns dock klart tidsbunden med en "badkamrer" och handdukspojkar och skoputsare och jag vet inte vad. Idag hade inte heller kvällstidningarna rapporterat om ett mord vid lunchtid samma dag, och kanske heller inte formulerat sig så här:

MORDCHOCK I STUREBADET 

Fotograf Harry Friberg råkade vara i hallen när kroppen störtade ner. Han har - mer eller mindre frivilligt - figurerat i många stora kriminalfall och man kan utgå från att polisen kommer att anlita honom även i denna gåta.

Annars är det mesta sig likt, Harry Friberg åker taxi och äter ute under de fyra dagar som går från mord till upplösning (med undantag för en liten epilog på någon sida). Ätandet sker i sällskap med inte bara en utan fyra unga damer, vilket får sin förklaring mot slutet. Den obligatoriska ryska kaviaren från Bergfalks i Gamla stan är dock den här gången iransk. För övrigt undrar jag om det var sant ens 1962 att "Ett halvt hekto rysk kaviar var inte mycket dyrare än en lunch", vilket får Friberg att ta taxi till Bergfalks i stället för att gå ut och äta lunch. Då dyker också Vesper Johnson upp, som numera är det vanliga, efter drygt halva boken.

Själv hade jag roligast åt att Friberg läser om Sturemorden i Nordisk familjebok, band 20, "Steninge till Terni", som är den uppslagsbok jag är uppfödd med:










Den som efterlyser den på våren samma år utkomna novellsamlingen Flickan som snavade på guldet får ge sig till tåls lite. Jag tänkte först ta mig igenom alla romanerna och sist återkomma till den och en annan, postum novellsamling. Det ska bli mot slutet av året, hoppas jag.

87. Nils Quensel: Minnesbilder

Nils Quensel hör väl inte till de nu mest ihågkomna statsråd vi har haft, och är han ihågkommen är det väl för hans inblandning i Kejneaffären. Den berör han inte alls i den här boken, och därför lämnar jag den också utanför här.

Quensel var jurist, så småningom kammarrättspresident, och opolitiskt statsråd i två omgångar mellan 1936 och 1951. Boken stannar i stort sett vid Per Albin Hanssons död 1946, eftersom han inte vill skriva om politiker som fortfarande var verksamma. Han var dessutom diskret nog att låta manuskriptet ligga så att det kom att ges ut postumt 1973. (Det måste ha varit bland de allra sista böcker som fortfarande använder plurala verbformer.)

"Behovet att i dessa anteckningar sammanföra materialet i vissa grupper av någorlunda enhetlig karaktär har gjort att det ej kunnat redovisas alldeles i kronologisk ordning" skriver han i början, men det är ändå en ganska traditionell minnesbok, som börjar med familjebakgrunden (farfars far kammarrättsråd, farfar och far justitieråd). Sedan är det småskolan i en privatskola i Stockholms innerstad, sedan är det Norra latin (med varje lärare noga recenserad), och sedan kommer han till Uppsala för att läsa klassiska språk. Det skildras ganska fylligt, men när han övergår till att läsa juridik konstaterar han att det inte finns något att berätta om det, och sedan blir det tingstjänstgöring.

Allt det här skildras på ett nästan parodiskt tråkigt sätt, så att i alla fall jag blir fascinerad av att han själv har orkat skriva om det. Men här och var kommer det en lakonisk, torrolig kommentar, som faller utanför ramen så att jag undrar om humorn är helt ofrivillig. Han är också påfallande utan självdistans när han berättar om sin Uppsalatid, där han flera gånger i veckan äter middag i olika professorsfamiljer, antingen tillhörande släkten eller bekanta till hans föräldrar. Tingsplatsen får han på grund av att hans far är bekant med fadern till den tidigare notarien, och efter Quensel får en yngre bror tingsplats på samma sätt på samma ställe. Ingenstans reflekterar han över att han har en högst privilegierad tillvaro jämfört med andra studenter och unga jurister.

Efter tjänstgöring i Svea hovrätt kommer han till finansdepartementet och så småningom blir han alltså opolitiskt statsråd, så kallad juristkonsult. Med det hampar det sig sålunda, att den socialdemokratiska regeringen avgår på försommaren 1936 och Bondeförbundets ledare Axel Pehrsson-Bramstorp får uppdrag att bilda regering, känd som semesterregeringen*. Den avgående finansministern Ernst Wigforss föreslår Quensel som statsråd för Bramstorp, som kontaktar honom dagen innan regeringen ska presenteras för kungen i konselj. Då är Bramstorp inte ens halvfärdig med sin ministerlista (som dessutom visar sig innehålla två personer som vid höstens val tänker kandidera för Folkpartiet, men som nu får gälla som opolitiska). När Quensel frågar vem den andre juristkonsulten ska vara (det var två sådana i regeringen då) säger Bramstorp att det får Quensel själv välja. Som sista inslag kommer sedan resande från Småland en bondeförbundare, som Bramstorp aldrig har träffat, och blir finansminister. Som första åtgärd får denne av Quensel och statssekreteraren i finansdepartementet, Dag Hammarskjöld, lära sig att ställa upp en hushållsbudget.

Regeringen sitter kvar fram till valet på hösten samma år, men eftersom Quensel är den ende som kan något om hur regeringsarbete brukar gå till får han stanna i Stockholm utan någon semester alls, för att hela tiden vara ett av de fyra statsråd som krävs för beslutsmässighet. Efter valet blir det koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, där det senare får fyra statsråd. Den återkommande statsministern Per Albin Hansson ber då att Quensel ska stanna i regeringen på ett bondeförbundsmandat, för de får bara ihop tre andra som duger. Där stannar han fram till 1940, den sista tiden i samlingsregering, återkommer 1943 vid en regeringsombildning och stannar så till 1951. En del intressanta interiörer får man från krigsåren, men det är lite för tekniskt och förutsätter lite för mycket kunskap om krigshändelser i Finland för att jag riktigt ska orka följa med.

Ibland (jämför ovan) är innehållet sådant att skildringen ändå, trots författarens juristsvenska, blir ganska underhållande. Och ibland är juristsvenskan underhållande i sig:

Under förhöret, som huvudsakligen leddes av Hagander, framkom icke blott icke några som helst bevis emot svarandena, utan blev fastmer till fullo utrett att de voro helt oskyldiga till vad som lagts dem till last. Jag förklarade då, vänd till ordföranden, att det ju stod oss öppet att med översändande av vårt förhörsprotokoll återförvisa målet till rådhusrätten eller också att omedelbart meddela utslag, varvid åklagaren uppstod och badande i svett anhöll att hovrätten måtte förskona honom från den olycksaliga rollen att ännu en gång nödgas uppträda med ansvarstalan mot ynglingarna ifråga.

* Det finns också en historia om en pojke som döper sin kattunge till Bramstorp, "för vi ska bara ha han över sommaren". Den förekommer dock inte i denna bok.

86. Klas Östergren: Gangsters

I vintras läste jag Gentlemen, eftersom jag skulle se filmen. (Den var, vad jag minns nu, ganska bra vad gäller miljöer; våningen på Hornsgatan såg ut precis som jag hade föreställt mig den, men på samma sätt som i boken hade jag svårt att följa med i berättelsen.) Meningen var att ganska snart fortsätta med denna uppföljare, men det tog lite längre tid än planerat.

Den fortsätter där Gentlemen slutar och är på samma sätt svår att hålla ordning på, eftersom det är flera olika berättelser i olika tider som så småningom flätas samman. I den här delen tillkommer också att det delvis handlar om en författare vid namn Klas Östergren som har skrivit en bok som heter Gentlemen. Nu låter som om jag har svårt att läsa sådant som är det minsta krävande vad gäller berättartekniken, men det tycker jag faktiskt inte att jag brukar. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör att jag inte tycker att jag kommer in i de här båda böckerna.

Liksom i Gentlemen är det personer och miljöer som jag tycker lyfter det hela ibland, men det räcker inte riktigt för att det ska vara värt ansträngningen med nästan 450 sidor. Jag vill nog ha paus från Östergren ett tag igen nu.

85. C. S. Lewis: Häxan och lejonet

Det här inlägget är en del av en temahelg som Helena med bloggen Fiktiviteter ordnar på temat "Resor i tid och rymd". Schemat för inläggen ser ut så här:

Lördagen den 19 september
09:45 Fiktiviteter
10:00 Kulturdelen
11:00 Johannas deckarhörna
12:00 Det här har jag läst (ja, det är alltså jag och hit har ni ju hittat)
13:00 Fiktiviteter
14:00 Feministbiblioteket
15:00 Den onda cirkeln
16:00 Beroende av böcker

Söndagen den 20 september
10:00 Fiktiviteter
11:00 Skuggornas bibliotek
12:00 Fiktiviteter
13:00 Bokhyllan i pepparkakshuset
14:00 Den onda cirkeln
15:00 Bokhyllan
16:00 Fiktiviteter

Jag tog temat som förevändning att komma igång med serien om Narnia. Det visade sig ha andra kopplingar till åtminstone tidsresande än vad jag hade klart för mig tidigare.

Hela heptalogin hör till det där kulturarvet som man kan veta ganska mycket om utan att faktiskt ha läst, inte minst genom de filmer som kommit på senare år. Jag har ett minne av att ha läst en av böckerna någon gång i bokslukaråldern och att jag inte alls tyckte om den. Till annat som jag inte alls tyckte om hörde Nalle Puh och Mumintrollen, så jag tror det kan ha något att göra med talande djur och/eller vad jag sammanfattar som "creepy stämning". (Nalle Puh har jag läst om i vuxen ålder med behållning, men Muminböckerna har jag ännu inte vågat mig på.)

Till saken hör också att jag eventuellt kan blanda ihop minnet av den här historien med andra engelska barnböcker, framför allt Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett (gemensamma teman "barn skickas till stort gods på engelska landsbygden" samt "rödhake med symbolisk innebörd") och Mysteriet vid midnatt av Philippa Pearce (gemensamt tema "barn hittar en väg till en annan värld/tid"). De båda har i sin tur som gemensamt tema "barn isolerade på grund av sjukdom". Eventuellt finns också minnen av Edith Nesbits Den underbara trädgården med i denna cocktail på barn, lantgods, trädgårdar och knarriga farbröder.

Och för att virra till det ytterligare finns det en livlig diskussion om i vilken ordning Narnia-böckerna ska läsas. Antingen börjar man där jag nu har valt att börja, med den först publicerade boken, eller så börjar man med Min morbror trollkarlen, som är den som utspelar sig först. Jag ger mig just nu inte in i den diskussionen, men tänkte eventuellt återkomma till den när jag har läst alla sju delarna, om jag då har något klokt att säga. Den svenska utgåva jag läser (som synes inköpt på Erikshjälpen för några år sedan för tio kronor styck) har valt att numrera böckerna enligt den senare principen, och där är detta alltså bok nummer två:

Det betyder att det - eventuellt - kan ha varit så att det inte ens var denna jag började med en gång i tiden, utan Min morbror trollkarlen, men jag minns så lite att jag inte kan vara säker på det heller.

Lärdomen av allt det här är väl att man ska börja med läsdagbok så tidigt som möjligt. Eller som vi kallar det nuförtiden, bokblogg.

Historien är kanske bekant (se ovan), men det handlar om fyra barn som skickas ut på landet för att komma undan bombningarna av London under andra världskriget. På det gods de får bo hittar de ett gammalt klädskåp, genom vilket man kan komma till landet Narnia, där Vita häxan härskar. Hon har gjort att det alltid är vinter men aldrig blir jul. Barnen, lejonet Aslan och invånarna i Narnia lyckas störta Vita häxan, och barnen blir kungar och drottningar av Narnia innan de så småningom återvänder genom klädskåpet.

Det är alltså inte en rymdresa i den vanliga betydelsen "resa ut i rymden", men väl en resa till en annan värld. Baksidan av klädskåpet fungerar som en port in till den värld där Narnia finns (och inte som det i verkligheten skulle ha varit, en lönndörr genom väggen in i nästa rum). Genom den tar sig först den yngsta bland syskonen, Lucy (och tillbaka), sedan den svekfulle Edmund (och tillbaka) och därefter alla fyra tillsammans till Narnia. Däremot är porten inte alltid öppen; ibland har klädskåpet en vanlig baksida, och det görs en viss affär av att de övriga inte kan upprepa Lucys första besök efter att hon återkommit och berättat för dem. Mot slutet av boken får vi reda på, genom "professorn" som äger huset de bor i, att hemligheten är att man inte ska försöka. När man inte försöker fungerar det - men det vet jag inte om jag riktigt håller med om när jag läser om beskrivningarna av de gånger porten är öppen bakom de hängande pälsarna. Edmund är allvarligt inställd på att följa efter Lucy, men det kanske fungerar för att hon inte försöker.

Tiden har jämförelsevis en större roll i resandet fram och tillbaka till Narnia, och jag har förstått att det temat ges ytterligare utrymme i kommande delar. Det finns ett par olika saker som jag nu som vuxen lägger märke till (förutom förvirring om de olika delarna, som delvis också kan räknas hit):

Tiden man tillbringar i Narnia påverkar inte den tid som förflyter i vår värld. När Lucy första gången är där i några timmar på besök har det inte gått någon tid alls när hon återkommer, och det är förstås en anledning att hennes syskon inte tror henne när hon berättar. Likaså tillbringar de fyra ganska många år i Narnia under huvuddelen av berättelsen, men de kommer tillbaka "samma dag och samma timme" som de gick in i klädskåpet. Av beskrivningen att döma verkar det vara mer eller mindre samma minut, för samma turistgrupp finns kvar i korridoren utanför. Det är ett ganska intressant berättardrag, som gör klädskåpet till en tidsmaskin förutom en port till en annan värld. Vid alla tillfällen i den här boken har tidsmaskinen fungerat så att resenärerna återvänder till den tid de reste från, men det kan man kanske inte förutsätta fungerar alltid. Det verkar också något paradoxalt vara så att de olika besöken i Narnia befinner sig på samma avstånd från varandra i båda världarna; det har gått några dagar emellan och hänt lite grann även där när syskonen återvänder.

En annan sak är att tiden i Narnia verkar elastisk på ett för oss ovanligt sätt. För det mesta går den i vanlig takt, men när lejonet Aslan återvänt och Vita häxans makt håller på att brytas händer något som förundrar barnen. Vintern försvinner. Det går "från januari till maj på ett par timmar", snön smälter, floder svämmar över, blommor och träd slår ut. Det är en oerhört effektfull beskrivning av hur våren kommer, som man kan känna igen sig i även om det tar längre tid hos oss. Eftersom allt det här händer medan barnen förflyttar sig blir det på sätt och vis också en tidsresa, om än bara några månader.

På andra sätt uppfattar jag det här som en ganska traditionell saga, där kampen mellan det goda och det onda står i centrum. Det är också för en vuxen läsare tydligt att det finns många lånade inslag i berättelsen, utan att det behöver uppfattas som något dåligt. Symboliken i Aslans död och återuppståndelse är så avhandlad på annat håll att jag inte går in mer på den här. Däremot är det påfallande hur författaren på ett ganska osorterat sätt använder mytologiska element från olika tider och genrer. Här är mytologiska djur från antiken, fauner, satyrer och centaurer, här är dvärgar och jättar från nordeuropeisk folktro, och så förekommer det vanliga djur som pratar, som jag förknippar med engelsk barnkultur, men det är förstås inte unikt för den. Mest förekommer ett par bävrar som närmast är karikatyrer av ett halvgammalt äkta par, även om de bjuder på en trevlig vardagsmiddag:

Ett annat inslag som verkar obligatoriskt i engelska barnböcker är alltså detta ätande. Det är ju centralt i så olika sammanhang som Fem-böckerna och Harry Potter, och även i Narnia dricks det te:

och packas ryggsäckar med proviant (men Edmund, den elakingen, får nöja sig med mögligt bröd hos Vita häxan), beskrivet på ett sätt som kunde vara hämtat varifrån som helst. Magin i Narnia sträcker sig inte till att man klarar sig utan mat eller kan trolla fram den när den behövs. (Har någon forskat på "Maten i anglosaxisk barn- och ungdomslitteratur med särskilt fokus på picknickens funktion som symbol för trygghet"? Idén är härmed framförd.)

Mina sju Narnia-böcker är översatta av Birgitta Hammar, som jag tidigare berömt för hennes Wodehouse-tolkning. Här har hon nog inte samma språkliga utmaning, men jag tycker hon ska ha all heder av även denna översättning. Jag ser att hon också ligger bakom översättningar av Tre män i en båt, Frukost på Tiffany's och Räddaren i nöden, även om jag har läst den senare i Klas Östergrens nyare översättning. Hon verkar ha lämnat efter sig ett gott dagsverke (170 översatta böcker!) när hon avled 2011, 99 år gammal. Tanken svindlar när man ser att hon började översätta på 30-talet och levde till för bara några år sedan.

Illustrationerna är för övrigt av Pauline Baynes, flitig i genren och när Narnia-serien började komma ut i original redan beprövad som illustratör av Tolkien.

Sådär, nu är det bara sex delar kvar.

84. Stieg Trenter: Färjkarlen

Udda vecka betyder ju för min del Trenter-vecka under 2015, och med den här har vi nått fram till våren 1961. Det är alltså inte sommar, som det brukar, men heller inte vinter, för då var familjen Trenter i Italien, har jag läst mig till i dottern Lauras förord till nyutgåvorna av hans böcker. Att det är 1961 tror jag den här gången inte framgår genom att veckodagar och datum stämmer överens, utan man förutsätts känna till andra händelser, som förstås var helt dagsaktuella när boken kom på hösten samma år. Mest gäller det bärgningen av Vasa, som jag nämner för att ge nutida läsare samma chans att lösa gåtan, som jag nog tycker bygger för mycket på sådant som vi inte uttryckligen får reda på.

Det är inget fel på tempot det här året, snarare har man som läsare lite svårt att följa med i de stora delar av berättelsen som utspelar sig i taxibilar, andra bilar, på flygplan till och från Göteborg samt någon gång en buss eller spårvagn. Tunnelbanan verkar Harry Friberg och hans umgänge inte ha vant sig vid ännu. Och när de inte åker någonstans så äter de förstås; på ett nästan parodiskt sätt radas den ena restaurangmåltiden efter den andra i olika konstellationer. Det är nästan bara den nu obligatoriska ryska kaviaren som äts hemma hos Friberg, denna gång bara av honom och Vesper Johnson, när denne kommer med på ett hörn efter två tredjedelar av boken. Jag undrar om det inte är som med Agatha Christie och Poirot, att författaren har tröttnat lite på sin (ene) huvudperson och hans manér, och därför för in honom i handlingen senare och senare.

Trenter kunde konsten att skriva underhållande, men är ganska sällan riktigt rolig, som till exempel Bo Balderson eller H.-K. Rönblom kunde vara. Här är dock en närmast farsartad scen där Harry Friberg, hans så kallade assistent (egentligen bokens sedvanliga damsel in distress) och hans tredjefotograf klarar sig igenom ett cocktailparty hemma hos direktör Sigismund Fihn (sic) utan att känna honom eller för den delen vara bjudna. "På såna här parties känner inga alla", som Friberg väser åt sin förfärade "assistent" i hissen.

Förutom detta och några andra avsnitt tycker jag tyvärr det känns som om det har gått lite för mycket rutin i det hela för Trenter vid det här laget. Det ska vara med lite restaurangbesök och någon biljakt, Vesper Johnson ska ha monokel och extrahöga klackar, Friberg ska röka några Hofnar och den kvinnliga huvudpersonen ska råka i fara. Allt det finns med, men det känns mindre inspirerat än tidigare, och gåtans lösning kommer så fort att man kan missa den om man är mer fokuserad på den ceviche på piggvar som Friberg, Johnson och den unga damen snaskar i sig.





Den stora behållningen för min del är ett tips om en italiensk ost, Bel Paese, som jag otroligt nog har missat hittills:

83. Marie Hermanson: Skymningslandet

För två år sedan läste jag Marie Hermansons Himmelsdalen, som handlar om hur Daniel hamnar i sin tvillingbror Max' ställe i en schweizisk dal, som visar sig vara något annat än man från början trodde. Jag tycker det finns beröringspunkter med den här, Marie Hermansons senaste, som stod framme på biblioteket och blev ett oplanerat lån.

Här är det Martina, tjugo någonting, timanställd som hotellstäderska och boende i andra hand (så länge det varar), som träffar på sin gamla klasskamrat Tessan och följer med henne till herrgården Glimmenäs. Där arbetar Tessan som "husa" hos "tant Florence", som raskt anställer Martina som "sekreterare". På samma sätt som Daniel i Himmelsdalen hamnar Martina i ett sammanhang som visar sig vara fullständigt vansinnigt; tant Florence tror nämligen att det fortfarande är 40-tal och att hon tar hand om herrgården åt sin far som är utomlands på viktiga diplomatuppdrag. Så småningom händer det förstås mer än så - om inte annat av dramaturgiska skäl.

Det här är en lite konstig bok, som känns som om den ibland är en ungdomsbok om ett långt kravlöst sommarlov, ibland en thriller om helgalna människor (för det är inte bara tant Florence som är lite excentrisk, om vi säger så). Och så ska den - har jag förstått av recensioner - också läsas som en kritisk betraktelse över ett samhälle där ungdomar inte kan få jobb eller bostad utan att sälja både kropp och själ. Men "konstig" ska inte tolkas som "dålig"; Hermanson kan berätta en historia på ett fängslande sätt, och man vill hela tiden veta hur det ska gå, inte bara med Martina. Till det ska läggas att hon här skapar (eller snarare återanvänder) en klassisk miljö: herrgården med egen park och sjö, avskild från vad som händer i världen utanför. Den har man läst om så ofta att man känner igen sig, och det är inte heller dåligt.

82. Susan Hill: Kvinnan i svart

Det här var ett alldeles oplanerat lån när jag egentligen hade ett annat ärende till biblioteket. Men det är väl så de har tänkt sig att det (också) ska kunna fungera. Jag fastnade för den eftersom jag hade hört talas om filmen som kom för några år sedan, dock utan att komma så långt som att se den.

Det är en riktig gammaldags spökhistoria som känns betydligt äldre än den är, skriven 1983 (och vad jag förstår översatt till svenska först i samband med att filmen kom). Daily Express har enligt baksidan sagt "Så otäck att hjärtat stannar upp." Det vet jag inte om jag riktigt håller med om, men här och var är det mycket välgjort i sin genre. Det är dimma, ånglok och brasor och synnerligen engelskt när en ung advokat reser till en avsides belägen småstad, där en av advokatbyråns klienter har dött och ska begravas. Förutom att det passerar någon enstaka bil skulle det kunna vara 1800-tal. Jag tänker mig att det kan utspela sig under mellankrigstiden, utan att det - vad jag minns - sägs uttryckligen.

Boken är på bara knappt 150 sidor, ett väldigt trevligt format, som jag konstaterade för inte så länge sedan. Även här är det alldeles lagom för det som ska berättas. Min allmänbildning utökades också med företeelsen martellotorn.