120. C. S. Lewis: Den sista striden

När jag inledde min Narnia-läsning för snart tre månader sedan som en del i en temahelg om "Resor i tid och rymd" lovade jag att återkomma till den brännande frågan om i vilken ordning böckerna ska läsas. Lite sade jag om det när jag läste prequelen Min morbror trollkarlen nyligen, och den här sista boken tillför egentligen ingenting i frågan. Den är sist enligt båda de möjliga läsordningar som finns, och titeln är välvald i det avseendet, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Jag stannar alltså för att rekommendera att man läser böckerna i den ordning de ursprungligen kom ut. Man får då komma till Narnia för första gången med syskonen Pevensie genom klädskåpet utan baksida, och först näst sist i serien får man förklaringar på en hel del av de konstigheter de då träffade på.

Sedan kan det inte uteslutas att helt andra läsordningar ger upphov till andra intressanta intryck, för den här serien refererar till sig själv i olika riktningar. I just den här boken gäller det till exempel calormenerna, det folk från söder som iklädda turbaner och beväpnade med kroksablar (och luktande av lök och vitlök) hotar Narnias existens. De var med i Hästen och hans pojke, men presenteras här nästan som om det vore första gången.

"- Det där med tider och så är lika virrigt som vanligt", säger Eustace, som liksom en tidigare gång får sällskap av sin skolkamrat Jill till Narnia när de behövs. Sedan dess har det gått något år för dem hemma i England, men sju generationer i Narnia. Riktigt hur detta fungerar får åtminstone jag aldrig helt klart för mig. Det är tydligt att man inte kan bestämma vilken tid i Narnia man ska komma till, utan man hamnar där man behövs. Jill reflekterar över detta, just att det alltid pågår så mycket strider och besvärligheter i Narnia, men får förklarat för sig att det går många år mellan besöken från vår värld, och då är det hur fredligt som helst.

Jag har lite svårt för den enorma urladdning som denna sista strid innebär, utan att det verkar vara några massor av varelser som deltar. Den tar en stor del av utrymmet och därför är det mindre av det jag har gillat med de andra böckerna i form av små utvikningar om olika platser eller varelser som de obligatoriska engelska barnen träffar på. Det finns förstås ändå försigkomna djur att avbilda:

För första gången, tror jag, trollas det också fram mat. Då är det förstås Aslan som står för det, "paj och tunga och duva och tårta och glace". Trevligt att det alltid är både förrätt och efterrätt i Narnia, även om det kan vara besvärligt på andra sätt.

Det är fortfarande Pauline Baynes som har illustrerat, och mitt intryck är att hon har tagit ut svängarna mer den här gången än i vissa av de tidigare böckerna. Här är ett par helsidor med enormt detaljerade skildringar av striden och dess efterföljd, nästan sådana som används för tävlingar, där man ska hitta så många [valfri varelse] som möjligt:

Min gamla aversion mot Narnia, som byggde på något intryck av att jag kanske hade läst en bok och tyckt att det mest var konstigt, är numera borta. Jag kan absolut förstå hur detta har fängslat många, även om det inte lyckades med mig när jag var i rätt ålder. Däremot tror jag inte att jag kommer att läsa om dem varje år.

111. C. S. Lewis: Min morbror trollkarlen

Utan att dra hela historien igen om min eventuella tidigare Narnia-läsning och vilken bok man ska börja med kan jag konstatera att det här är en äkta prequel. Den både skrevs och kom ut efter de inledande delar av serien som den kronologiskt föregår. Den svenska upplaga jag läser anser däremot att man ska börja med den här. (Jag trodde ju eventuellt att det var denna jag hade läst innan, men jag kände inte igen någonting nu, så det var troligen fel.) Man får mycket bakgrund och förklaringar till sådant som var konstigt, framför allt i den första boken, men jag vill nog fortsätta hävda att den ordning jag nu har stannat för känns mest logisk. Det är ju inte obekant i skönlitteratur att saker och ting berättas i en annan ordning än de faktiskt hände. Den här delen har jag mest behållning av när den förklarar - ofta mycket elegant - hur något hänger ihop. Och barnen Pevensies upplevelse av Narnia (sådär fyrtio år efter denna bok) skulle absolut inte bli den magiska berättelse det är, om man hade hela denna bakgrund med sig då.

Den här sjätte delen anknyter till den första (vi kallar dem så, tycker jag) inte minst genom för en vuxen läsare mycket tydliga anspelningar på kristendomen, här främst skapelseberättelsen. Det känns för mig lite påklistrat, men resten av historien är den där sortens bok om vanliga barn i England som råkar ut för något mystiskt/magiskt, som man har läst förr, men ändå inte tröttnar på. Det är som vanligt två barn, en pojke och en flicka, som reser, både i tid och rum. En viktig skillnad mot övriga delar är dock att det äts väldigt lite i den här boken, med undantag för de synnerligen symboliska äpplena.

Jag berömde ju översättaren Birgitta Hammar i det första Narnia-inlägget. Här är det Britt G Hallqvist, ett annat stort namn i den kategorin, men riktigt varför hon har översatt denna enda av sju böcker förstår jag inte. Det enda jag märkte det på var att invånarna kallas "narnianer" och inte "narnier", som tidigare.

107. C. S. Lewis: Hästen och hans pojke

Jag berörde ju, som minnesgoda läsare torde erinra sig, i mitt första inlägg om Narnia den diskussion som finns om vilken ordning böckerna ska läsas. Med denna del känner jag för första gången att frågan bränner till. Historien som ryms inom det här omslaget äger nämligen rum under sista kapitlet i den först publicerade boken (under den långa tid syskonen Pevensie befinner sig i Narnia), och ska enligt den ordning det här förlaget anger på baksidan läsas omedelbart efter den, före de tre delar som handlar om prins/kung Caspian. Det tycker jag inte alls är nödvändigt - den måste förstås rimligen komma efter den ramberättelse den relaterar till, men den är vad jag kan märka alldeles frikopplad från de caspianska böckerna. Tyvärr är den så frikopplad även från den bok den relaterar mest till att den nästan känns överflödig. Annars har de olika böckerna på ett elegant sätt haft sina platser i den större berättelsen, men här känns det inte så.

En anledning är kanske att det inte handlar så mycket om Narnia, utan om det sydliga landet Calormen, kännetecknat av turbaner och kroksablar på ett sätt som milt sagt känns lite omodernt och exotiserande:

Äter gör de i alla fall; redan i början är det frukost bestående av "en köttpaj, som bara var lite möglig, några torkade fikon och en bit grön ost, ett litet krus vin [det verkar drickas vin i Narnia med grannländer oavsett ålder]". Det fortsätter så småningom med en middag:

och när allt har löst sig till det bästa äts det lunch: "Efter lunchen, som de intog på terrassen (kall fågel och harpaj och vin och bröd och ost) [...]".

Inte bara på grund av den svaga kopplingen till huvudberättelsen utan också på grund av den ganska förutsägbara upplösningen tycker jag faktiskt att den här delen känns umbärlig. Det är mindre av det som varit roligt med de tidigare delarna, för mig främst olika väsen och deras egenheter, även om det finns två talande hästar i bärande (pun intended) roller. Nu hoppas jag det tar sig när säcken ska knytas ihop med de två avslutande delarna.

103. C. S. Lewis: Silvertronen

Med den ordning jag läser Narnia-heptalogin är detta bok nummer fyra. Den utspelar sig under läsåret efter sommarlovet då Edmund och Lucy Pevensie och deras kusin Eustace i den föregående boken kom till Narnia och seglade till världens ände med kung Caspian. Men det vore ju inte Narnia om inte tiden levde sitt eget liv; när nu Eustace och hans skolkamrat Jill Pole kommer till Narnia är kung Caspian gammal och huvudintrigen handlar om hur hans försvunne son prins Rilian ska återfinnas och -bördas.

God hjälp har de båda barnen av slingerbulten Surpöl, som är något av en korsning av åsnan Ior och Snusmumriken (i alla fall har han likadan hatt och röker pipa och bor i tält). Hans livsinställning sammanfattas bra i yttrandet "om vi bryter nacken medan vi klättrar ner, så slipper vi åtminstone drunkna i floden". När det väl gäller är han dock förvånansvärt handlingskraftig.

Jag har ju tidigare utvecklat mina tankar på temat "mat i anglosaxisk barnlitteratur", som dock har varit lite frånvarande i de senaste två böckerna. Nu är det tillbaka med en middag i de Snälla jättarnas slott Harfång:

Måltiden - som vi väl måste kalla middag, fast det egentligen bara var tedags - bestod av hönssoppa med purjolök, stekt kalkon, ris och kastanjepuré och så mycket frukt man kunde stoppa i sig.

en dito hos Svarte riddaren i Mörksens slott:

När måltiden (den bestod av stekt duva, kall skinka, sallad och tårta) hade burits in [...]

en dito i en grotta hos några dvärgar:

Hon hade ett dunkelt minne av dvärgar som sysslade kring elden med stekpannor, nästan större än de själva, och av en ljuvlig, fräsande doft av stekt korv, stekt korv i långa banor. Och inte sådan där halvdan korv heller, utspädd med bröd och gryn, utan riktiga korvar, läckra och saftiga och ångande varma och spruckna och en liten liten aning brända. Och stora muggar med fradgig choklad och stekt potatis och rostade kastanjer och stekta äpplen fullproppade med russin där kärnhusen hade suttit och till sist glass, härligt svalkande efter all den varma maten och drycken.

och slutligen en frukost på äggröra och rostat bröd, som de äter tillsammans med ett par centaurer:

- Son av Adam, vet du inte att en centaur har en människomage och en hästmage? Och båda vill förstås ha frukost. Så centauren börjar med gröt och njursauté och bacon och omelett och kall skinka och rostat bröd och marmelad och kaffe och öl. Och efter det ägnar han sig åt sin hästmage och betar en timme eller så, varpå han rundar av det hela med en portion havre och en påse socker.

Njursautén etc får mig att tro att Narnia trots allt på något sätt är en del av England och inte en alldeles egen värld.

100. C. S. Lewis: Kung Caspian och skeppet Gryningen

Nu har jag hunnit till den tredje (eller femte - se diskussion om läsordningen här) boken i serien om Narnia, vars huvudsyfte verkar vara att orientera oss i Narnias värld. Där finns fler länder än Narnia och ett stort hav med olika öar och ögrupper, var och en med sin egenhet och/eller invånare att lära känna under den seglats som boken handlar om. Tyvärr innehåller boken bara en karta som visar den första delen av resan:

Däremot är jag mycket glad för den sprängskiss av fartyget som gör det lätt för oss landkrabbor att följa med, som hämtad från en klassisk pusseldeckare, om man så vill:

Det gör att det inte på samma sätt som de tidigare två delarna är en kamp mellan ont och gott som slutar med en strid, utan snarare en följd av olika äventyr som är ganska fristående från varandra.

Den här gången är det bara två av syskonen Pevensie som kommer till Narnia, men de har med sig sin kusin Eustace. Han är en härligt odräglig och synnerligen bortskämd pojke, som - förstås - får vara med om sådant som gör honom till en mycket trevligare människa. Särskilt lyckat tycker jag är greppet att man får följa delar av historien genom den dagbok han för. Där är det inte utan att han i sin självömkan påminner lite om Adrian Mole i dennes bästa stunder.

Annars känner man igen elementen. Porten till Narnia är den här gången en tavla som avbildar ett seglande skepp (gissa vilket), och det år som har gått sedan förra besöket motsvaras av tre år i Narnia.

95. C. S. Lewis: Caspian, prins av Narnia

För min del är detta den andra boken i serien om Narnia (för diskussion om läsordningen, se mitt första inlägg i ärendet). Här återkommer syskonen Pevensie på nytt besök i Narnia, ett år efter det förra. Men i Narnia har det gått hundratals år; det slott de bodde i förra gången har blivit en ruin och en flod har grävt sig ner i en djup ravin. Det kommer de själva på ganska snabbt, och det meddelas också läsaren i en ganska förnumstig dialog ("För sjutton, Ed, sade Peter, jag tror minsann att du har slagit huvudet på spiken.").

Det innebär att det är ganska lite utöver syskonen som är gemensamt för den förra boken och den här. Myllret av olika väsen och talande djur är om möjligt ännu tätare den här gången, men det ska nog kontrastera mot de långa partier där de bara går och går för att så småningom äntligen träffa prins Caspian, vars tidigare öden vi läsare har fått del av i en lång tillbakablick. Sedan är det kamp mellan det onda och det goda på sedvanligt sätt.

Jag tycker lite av charmen med den förra boken är försvunnen här. Det är mindre spännande, för alternativet att det onda skulle segra finns ju inte, och det är mindre fantasifullt, kanske eftersom man känner igen det mesta. Jag hoppas ändå det ska vara värt besväret att ta sig igenom alla sju böckerna.

85. C. S. Lewis: Häxan och lejonet

Det här inlägget är en del av en temahelg som Helena med bloggen Fiktiviteter ordnar på temat "Resor i tid och rymd". Schemat för inläggen ser ut så här:

Lördagen den 19 september
09:45 Fiktiviteter
10:00 Kulturdelen
11:00 Johannas deckarhörna
12:00 Det här har jag läst (ja, det är alltså jag och hit har ni ju hittat)
13:00 Fiktiviteter
14:00 Feministbiblioteket
15:00 Den onda cirkeln
16:00 Beroende av böcker

Söndagen den 20 september
10:00 Fiktiviteter
11:00 Skuggornas bibliotek
12:00 Fiktiviteter
13:00 Bokhyllan i pepparkakshuset
14:00 Den onda cirkeln
15:00 Bokhyllan
16:00 Fiktiviteter

Jag tog temat som förevändning att komma igång med serien om Narnia. Det visade sig ha andra kopplingar till åtminstone tidsresande än vad jag hade klart för mig tidigare.

Hela heptalogin hör till det där kulturarvet som man kan veta ganska mycket om utan att faktiskt ha läst, inte minst genom de filmer som kommit på senare år. Jag har ett minne av att ha läst en av böckerna någon gång i bokslukaråldern och att jag inte alls tyckte om den. Till annat som jag inte alls tyckte om hörde Nalle Puh och Mumintrollen, så jag tror det kan ha något att göra med talande djur och/eller vad jag sammanfattar som "creepy stämning". (Nalle Puh har jag läst om i vuxen ålder med behållning, men Muminböckerna har jag ännu inte vågat mig på.)

Till saken hör också att jag eventuellt kan blanda ihop minnet av den här historien med andra engelska barnböcker, framför allt Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett (gemensamma teman "barn skickas till stort gods på engelska landsbygden" samt "rödhake med symbolisk innebörd") och Mysteriet vid midnatt av Philippa Pearce (gemensamt tema "barn hittar en väg till en annan värld/tid"). De båda har i sin tur som gemensamt tema "barn isolerade på grund av sjukdom". Eventuellt finns också minnen av Edith Nesbits Den underbara trädgården med i denna cocktail på barn, lantgods, trädgårdar och knarriga farbröder.

Och för att virra till det ytterligare finns det en livlig diskussion om i vilken ordning Narnia-böckerna ska läsas. Antingen börjar man där jag nu har valt att börja, med den först publicerade boken, eller så börjar man med Min morbror trollkarlen, som är den som utspelar sig först. Jag ger mig just nu inte in i den diskussionen, men tänkte eventuellt återkomma till den när jag har läst alla sju delarna, om jag då har något klokt att säga. Den svenska utgåva jag läser (som synes inköpt på Erikshjälpen för några år sedan för tio kronor styck) har valt att numrera böckerna enligt den senare principen, och där är detta alltså bok nummer två:

Det betyder att det - eventuellt - kan ha varit så att det inte ens var denna jag började med en gång i tiden, utan Min morbror trollkarlen, men jag minns så lite att jag inte kan vara säker på det heller.

Lärdomen av allt det här är väl att man ska börja med läsdagbok så tidigt som möjligt. Eller som vi kallar det nuförtiden, bokblogg.

Historien är kanske bekant (se ovan), men det handlar om fyra barn som skickas ut på landet för att komma undan bombningarna av London under andra världskriget. På det gods de får bo hittar de ett gammalt klädskåp, genom vilket man kan komma till landet Narnia, där Vita häxan härskar. Hon har gjort att det alltid är vinter men aldrig blir jul. Barnen, lejonet Aslan och invånarna i Narnia lyckas störta Vita häxan, och barnen blir kungar och drottningar av Narnia innan de så småningom återvänder genom klädskåpet.

Det är alltså inte en rymdresa i den vanliga betydelsen "resa ut i rymden", men väl en resa till en annan värld. Baksidan av klädskåpet fungerar som en port in till den värld där Narnia finns (och inte som det i verkligheten skulle ha varit, en lönndörr genom väggen in i nästa rum). Genom den tar sig först den yngsta bland syskonen, Lucy (och tillbaka), sedan den svekfulle Edmund (och tillbaka) och därefter alla fyra tillsammans till Narnia. Däremot är porten inte alltid öppen; ibland har klädskåpet en vanlig baksida, och det görs en viss affär av att de övriga inte kan upprepa Lucys första besök efter att hon återkommit och berättat för dem. Mot slutet av boken får vi reda på, genom "professorn" som äger huset de bor i, att hemligheten är att man inte ska försöka. När man inte försöker fungerar det - men det vet jag inte om jag riktigt håller med om när jag läser om beskrivningarna av de gånger porten är öppen bakom de hängande pälsarna. Edmund är allvarligt inställd på att följa efter Lucy, men det kanske fungerar för att hon inte försöker.

Tiden har jämförelsevis en större roll i resandet fram och tillbaka till Narnia, och jag har förstått att det temat ges ytterligare utrymme i kommande delar. Det finns ett par olika saker som jag nu som vuxen lägger märke till (förutom förvirring om de olika delarna, som delvis också kan räknas hit):

Tiden man tillbringar i Narnia påverkar inte den tid som förflyter i vår värld. När Lucy första gången är där i några timmar på besök har det inte gått någon tid alls när hon återkommer, och det är förstås en anledning att hennes syskon inte tror henne när hon berättar. Likaså tillbringar de fyra ganska många år i Narnia under huvuddelen av berättelsen, men de kommer tillbaka "samma dag och samma timme" som de gick in i klädskåpet. Av beskrivningen att döma verkar det vara mer eller mindre samma minut, för samma turistgrupp finns kvar i korridoren utanför. Det är ett ganska intressant berättardrag, som gör klädskåpet till en tidsmaskin förutom en port till en annan värld. Vid alla tillfällen i den här boken har tidsmaskinen fungerat så att resenärerna återvänder till den tid de reste från, men det kan man kanske inte förutsätta fungerar alltid. Det verkar också något paradoxalt vara så att de olika besöken i Narnia befinner sig på samma avstånd från varandra i båda världarna; det har gått några dagar emellan och hänt lite grann även där när syskonen återvänder.

En annan sak är att tiden i Narnia verkar elastisk på ett för oss ovanligt sätt. För det mesta går den i vanlig takt, men när lejonet Aslan återvänt och Vita häxans makt håller på att brytas händer något som förundrar barnen. Vintern försvinner. Det går "från januari till maj på ett par timmar", snön smälter, floder svämmar över, blommor och träd slår ut. Det är en oerhört effektfull beskrivning av hur våren kommer, som man kan känna igen sig i även om det tar längre tid hos oss. Eftersom allt det här händer medan barnen förflyttar sig blir det på sätt och vis också en tidsresa, om än bara några månader.

På andra sätt uppfattar jag det här som en ganska traditionell saga, där kampen mellan det goda och det onda står i centrum. Det är också för en vuxen läsare tydligt att det finns många lånade inslag i berättelsen, utan att det behöver uppfattas som något dåligt. Symboliken i Aslans död och återuppståndelse är så avhandlad på annat håll att jag inte går in mer på den här. Däremot är det påfallande hur författaren på ett ganska osorterat sätt använder mytologiska element från olika tider och genrer. Här är mytologiska djur från antiken, fauner, satyrer och centaurer, här är dvärgar och jättar från nordeuropeisk folktro, och så förekommer det vanliga djur som pratar, som jag förknippar med engelsk barnkultur, men det är förstås inte unikt för den. Mest förekommer ett par bävrar som närmast är karikatyrer av ett halvgammalt äkta par, även om de bjuder på en trevlig vardagsmiddag:

Ett annat inslag som verkar obligatoriskt i engelska barnböcker är alltså detta ätande. Det är ju centralt i så olika sammanhang som Fem-böckerna och Harry Potter, och även i Narnia dricks det te:

och packas ryggsäckar med proviant (men Edmund, den elakingen, får nöja sig med mögligt bröd hos Vita häxan), beskrivet på ett sätt som kunde vara hämtat varifrån som helst. Magin i Narnia sträcker sig inte till att man klarar sig utan mat eller kan trolla fram den när den behövs. (Har någon forskat på "Maten i anglosaxisk barn- och ungdomslitteratur med särskilt fokus på picknickens funktion som symbol för trygghet"? Idén är härmed framförd.)

Mina sju Narnia-böcker är översatta av Birgitta Hammar, som jag tidigare berömt för hennes Wodehouse-tolkning. Här har hon nog inte samma språkliga utmaning, men jag tycker hon ska ha all heder av även denna översättning. Jag ser att hon också ligger bakom översättningar av Tre män i en båt, Frukost på Tiffany's och Räddaren i nöden, även om jag har läst den senare i Klas Östergrens nyare översättning. Hon verkar ha lämnat efter sig ett gott dagsverke (170 översatta böcker!) när hon avled 2011, 99 år gammal. Tanken svindlar när man ser att hon började översätta på 30-talet och levde till för bara några år sedan.

Illustrationerna är för övrigt av Pauline Baynes, flitig i genren och när Narnia-serien började komma ut i original redan beprövad som illustratör av Tolkien.

Sådär, nu är det bara sex delar kvar.