82. Roger Lundholm, Annie Stråhlén och Cecilia Holm: Vägg i vägg på Jöns Ols toft

Jöns Ols toft är ett bostadsområde i västra Lund, och den här boken kom 2015 på initiativ från några boende, med hjälp från det kommunala bostadsbolaget LKF och Hyresgästföreningen. Den består av några sidor historia samt ett antal korta intervjuer med folk som bor där, beledsagade av foton från deras i grunden likadana vardagsrum. Det är en rätt kul idé – man får se allt från maximalism ("Jag skulle gärna vilja ha nya enfärgade tapeter i vardagsrummet, men jag orkar inte flytta undan alla saker") till minimalism ("Vi tycker det är skönt med lite saker"). Någon har bott där sedan husen var nya på sextiotalet, någon annan är nyinflyttad och en tredje håller på att packa för att flytta därifrån. En bonus för mig var att det dök upp ett par bekanta ansikten.

Men det var inte anledningen till att jag klickade hem den här boken från Bokbörsen förra året. Faktum är att den Jöns Olsson som området är uppkallat efter var min farfars farbror, och jag kommer inte från en släkt där det dräller av saker som är uppkallade efter oss. Förutom själva området är det numera ett kvarter med namnet Jöns Ols samt en busshållplats, också kallad Jöns Ols toft. Bakgrunden till detta är att det fanns en gård där hyreshusen nu ligger, och den gården var han den siste brukaren av. Han dog redan 1941, hans hustru 1945 och riktigt vad som hände åren däremellan har jag inte fått klart för mig. Det är som med annan släktforskning – det finns alltid något mer att kolla.

Jöns var född 1865 i Vallkärra (där hans bror, min farfars far, stannade kvar) och kom efter lite flyttande mellan olika arbeten som dräng till Sankt Peters klosters församling, som omfattar stora delar av nuvarande västra Lund. På den tiden var detta ren landsbygd, om än precis på gränsen till Lunds stad. (Den som själv vill orientera sig söker förslagsvis på "Jöns Ols" på Lantmäteriets tjänst Min Karta och hittar då kvarteret, som ligger precis där gården låg.) Han gifte sig med dottern till dåvarande arrendatorn och fick därmed chansen att ta över. Jöns och han hustru fick en enda dotter, som för övrigt bodde i ett av husen i området som uppkallats efter hennes far, ända fram till sin död nittio år gammal i slutet av sjuttiotalet. I hennes bouppteckning finns en avskrift av ett testamente som föreskriver bland annat detta:

Det står också på listan att kolla vad församlingen gör med dessa fonder nuförtiden.

79. Arkimandrit Dorotej (Forsner) och Antoaneta Granberg: De ortodoxa gudstjänsternas uppbyggnad

Det har konstaterats här tidigare att det har sina sidor att blogga om kurslitteratur. I det här fallet är det ren bruksläsning, och som sådan fyller det här kompendiet sin funktion. Det kan komma att dyka upp mer i ämnet vad det lider.

73. David Håkansson och Anna-Malin Karlsson (red): Varför språkvetenskap? Kunskapsintressen, studieobjekt och drivkrafter

Det har sina sidor att skriva blogginlägg om böcker som man har läst på det sätt som den här boken blev läst av mig. Förra hösten ingick ungefär hälften av kapitlen i kurslitteraturen för en kurs (tenterad i tid och med gott resultat, om någon undrar), medan resten är lästa nu i efterhand med tanke på att boken behöver lämnas tillbaka. Det gör att en del intryck kan ha glömts bort vid det här laget.

Det är enligt baksidestexten en bok som är avsedd att användas på kurser i språkvetenskaplig teori och metod, och det var inom en sådan som jag läste min första portion av den. Eftersom den består av sexton kapitel av olika författare är innehållet blandat. Allt blir inte lika relevant för alla läsare, men det är förstås ingen kritik mot enskilda författare eller mot boken som helhet. Kapitlen går bra att läsa var för sig, vilket snarast är en fördel i de sammanhang jag föreställer mig att boken kommer att användas mest.

70. David Lagercrantz: Intränglingen

Det har varit så mycket bevakning i medierna av den här publikationen (för att använda ett neutralt ord) att det är svårt att säga något eget. Man kan ändå konstatera att titeln närmar sig clickbaitfenomenet, för det är bara en liten del som faktiskt handlar om den person som har benämnts inträngling. Bakom det epitetet finns en ung man som på åttiotalet tar kontakt med familjen Lagercrantz, eftersom han tror att han är utomäktenskaplig son till Olof Lagercrantz, som också tar på sig faderskapet. Sedan visar det sig att det ändå inte är så, men då har ett stort antal ytterligare otrohetshistorier kommit fram. Att det nu blir en publikation av David Lagercrantz beror på att han har fått ta hand om ett manuskript som hans far skrev under den aktuella tiden.

David Lagercrantz ägnar däremot den så kallade lejonparten av denna publikation åt att berätta om sitt eget liv under samma tid. Han var då kvällstidningsjournalist med inriktning på mord och annan brottslighet, och hade bland annat kontakt med den så kallade Bombmannen Lars Tingström och dennes advokat Pelle Svensson. Det hade kunnat bli en intressant historia av det, om den hade fått ta plats och bli en egen bok, liksom kanske också historien om den så kallade intränglingen hade kunnat bli det. Nu ska alltihop, och dessutom lite andra utvikningar, rymmas inom en och en halv timmes lyssning (eller 75 sidor i tryckt format, enligt vad jag har kunnat söka mig fram till). Det gör att det är svårt att veta vad man ska kalla det här, men att som min ljudbokstjänst och en del bibliotek gör, klassificera det som roman, det förstår jag inte alls. Den är knappast tillräckligt lång, och den är knappast så fiktiv att det kan motivera etiketten.

53. Jöran Sahlgren: Glädjespridare

Ortnamnsforskningens nestor Jöran Sahlgren har här skrivit någon sorts memoarer, där han väljer att lyfta fram personer som han har träffat och som har spridit glädje. Det är alltså inte han själv som ska ses som glädjespridaren i sammanhanget.

Ett kapitel handlar om den stora tävling som Vecko-Journalen ordnade 1923 i anslutning till dåvarande kronprins Gustaf Adolfs giftermål med lady Louise Mountbatten. De tävlande skulle bilda så många ord som möjligt av bokstäverna i ordet kronprinsparet, och högsta vinsten var den svindlande summan av 10 000 kronor. (Tidningen fick så många nya prenumeranter genom jippot att de ändå gjorde vinst på det hela.) När tävlingssvaren kommit in insåg tidningen att de behövde sakkunnig hjälp för bedömningen, och för detta anlitades Sahlgren (och fick ett rätt generöst arvode). Han är kritisk till att ingen språkvetare vidtalades tidigare, så att tävlingsreglerna kunde utformas vettigare, och där måste man oreserverat hålla med honom. De tävlande fick inte räkna "krystade eller onaturliga ord", däremot "ortnamn, dopnamn och låneord". Det säger sig självt att det blir ett mastodontarbete att gå igenom 18 000 insända listor, av vilka den vinnande upptog över 100 000 ord. (Nu framgår att han inte arbetade så samvetsgrant, utan gjorde stickprov och koncentrerade sig på de möjliga vinnarna.) När den här boken skrevs på femtiotalet hade ingen dristat sig till en motsvarande tävling, och idag är det väl knappast någon idé, eftersom alla tävlande har samma tillgång till dator- och AI-hjälpmedel för att ta fram sina ordlistor.

Mest förekommande i övrigt bland glädjespridarna är Sigurd Agrell, som Sahlgren kände redan från deras gemensamma skoltid i Örebro. Sedan var de samtida i Uppsala ett antal år innan Agrell fick en lärartjänst, så småningom en professur, i Lund. Han blev källa till otaliga anekdoter, varav den här boken bara återberättar en liten del. En av dem hade jag inte hört förr, nämligen när Agrell klättrade upp på en av pelarna i Grand Hotels kafé och ropade: "Här ser ni en akademisk lärare."

Det här är en bok som fortfarande kan roa sin läsare, men den tål knappast att läsas i ett sträck, utan förslagsvis med ett kapitel om dagen.

52. Andreas Palmaer och Peter Bergting: Julens monster

Det är ju inte alls säsong för den här boken, men det var det när den fick följa med hem från biblioteket första gången. Nu har den dessutom blivit läst.

Det är femton korta kapitel om olika ondsinta väsen med anknytning till julen, men i ett par fall snarare till nyår eftersom de hör hemma i länder där julfirandet inte är så allmänt. Några känner man möjligen till, som den centraleuropeiske Krampus och den grymma Julkatten från Island, men en hel del var nya bekantskaper.

Det hela är illustrerat av Peter Bergting, som nog är som bäst när det gäller ljus. Sedan kan det gälla ljuset från en kyrka där de döda firar sin julotta före den vanliga för oss levande:



eller ögonen hos Père Fouettard:

som var jultomtens mindre välvillige följeslagare i Frankrike, innan han omtolkades i USA under namnet Father Flog. För en vuxen läsare är det minst lika intressant med de faktasidor som finns efter varje kapitel, där man får reda på sådant och allt annat man inte kände till.

18. Magnus von Platen: Svenska skägg. Våra manshakor genom tiderna

Här pågår projektet utläsning av påbörjade böcker (i syfte att något reducera högarna med låneböcker), men det går väl sådär. Kanske är ett realistiskt mål att vid årets slut ha färre påbörjade böcker än vid årets början.

Det här är ändå en till omfånget beskedlig bok, runt 130 sidor exklusive fotnoter och litteraturförteckning. Det är nämligen också en vad jag kan bedöma välresearchad bok med förhållandevis höga anspråk, om än inte vetenskaplig i den meningen att den utger sig för att tillföra världen ny kunskap. Det handlar om det man förväntar sig – skäggets (och mustaschernas och polisongernas) historia i Sverige, även i det som föregick Sverige, i den mån man kan säga något om det. Det har varit en historia av ständigt pendlande mellan dominans av skägg och dominans av slätrakat. Eftersom boken nu har trettio år på nacken får man på egen hand konstatera att nittiotalets situation, där skägg visserligen började bli vanligt, men där politiker och företagsledare knappast var annat än slätrakade, har förvandlats till något som påminner om det sena 1800-talet, där skägg var förväntat på de flesta vuxna män oavsett samhällsställning.

143. Jonatan Pettersson: Vetenskapsteori i forskning om språk

För att den här bloggen ska fylla funktionen att dokumentera min läsning behöver det ibland dyka upp inlägg som detta, som handlar om litteratur som är mer brukstexter än något annat. Eftersom det handlar om kurslitteratur som är framtagen för ett särskilt sammanhang läses den knappast av andra än oss som går den aktuella kursen. Men nu finns den noterad, och man kan också notera att kompendiet i fråga fyller sin funktion.

121. Magnús Snædal: Det gotiska språket

Det här är ett litet men utmärkt kompendium, som framför allt har sin förtjänst genom en översikt över de handskrifter där gotiskan finns bevarad. För att verkligen ta sig an språket behöver man något mer än de få sidor som sammanfattar grammatiken, men sådana verk finns det inte så få.

119. Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken

Det här att Botvid skulle ha varit den förste svensken, som undertiteln anger, vet jag inte om jag kan hålla med om. Men författaren argumenterar väl för det, måste man konstatera.

Botvid levde i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet i lantlig miljö på Södertörn. Nu heter platsen efter honom Botkyrka, ingår i södra Storstockholm och genomkorsas av motorvägen E4. Botvid själv lät döpa sig i England och ägnade sig när han kom tillbaka hem åt att sprida den nya kristna läran i bygden. Det var nog inte alldeles lätt, eftersom hans familj av de sparsamma källorna att döma fortfarande var hednisk.

Maja Hagerman har gjort ett gediget underarbete för den här boken, där Botvid kommer och går, allt efter hur konjunkturerna för ett tidigmedeltida helgon växlar genom århundradena. Först handlar det om vad man faktiskt kan säga om honom, inklusive hur han blev helgon och det byggdes en kyrka för att hysa hans reliker. Under medeltiden verkar det ha varit en ganska utbredd kult av honom; bland annat var han något av ett favoritmotiv för altarskåp i Mälardalen. Sedan kom reformationen och helgon hörde till det man skulle tala tyst om. Och så har han med början för ungefär 150 år sedan fått nytt liv när man har velat skapa en nationell historia.

Var Botvid då den förste svensken? I varje fall användes han under medeltiden som en viktig gestalt när en svensk identitet skulle skapas. Han själv hade nog under sin livstid inte kommit på tanken att kalla sig så.

109. Knut A. Jacobsen: Buddhismen. Religion, historia, liv

Liksom författarens motsvarande bok om hinduismen är det här en grundlig grundbok i ämnet. Den betonar möjligen det förflutna och Buddha själv i en utsträckning som gör att nutidens buddhism, inte minst den som finns utanför Asien, inte blir särskilt utförligt behandlad. Nu har jag läst hela boken, men jag tror att den också fungerar bra som referensverk och kan läsas i delar av den som söker något särskilt.

107. Knut A. Jacobsen: Hinduismen. Historia, tradition, mångfald

Nu pågår projektet att läsa ut halv- eller trekvartsläst kurslitteratur i anslutning till hemtentamina. Det kan komma att sätta avtryck här de närmaste veckorna. Detta är vad titeln säger, en grundlig översikt över hinduismen med dess olika inriktningar, traditioner, gudar och gudinnor. Stundom blir det tjockt med namn och termer, men då får man andas in och simma vidare och hoppas att man kommer ut på andra sidan. Något har förhoppningsvis fastnat.

60. Lars Melin och Martin Melin: Språket − så funkar det. Om bokstäver, ord, grammatik och språkfel

Här är undertiteln närmast en innehållsförteckning på så sätt att den redovisar de fyra huvudavdelningar boken är indelad i. Det hela är hållet i en lättsamt kåserande ton, som det är en smaksak om man uppskattar eller inte. Själv tycker jag att den efter ett tag blir ett maner som görs till huvudsak framför innehållet. Men det är ingen tvekan om att författarna har koll på ämnet och har saker att säga om det.

37. Bente Groth: Judendomen. Kultur, historia, tradition

Understundom händer det att det ingår hela böcker som kurslitteratur på någon kurs jag läser, och understundom händer det att jag också läser hela boken. Nu ska jag inte använda det här inlägget till att säga sådant som kanske kan skrivas i en hemtenta, och inte heller försöka mig på en professionell recension av en akademisk lärobok. Men den fyller sin funktion som introduktion till ämnet, vilket alltså är judendomen från äldsta tid fram till ganska nyligen, eftersom boken är drygt tjugo år gammal nu. Det känns ändå i stort sett som nu, när rötterna går mer än tretusen år bakåt i tiden, och händelserna i och runt Israel på 2000-talet kan man förstås läsa om på annat håll.

36. Lars-Gunnar Andersson: Språktypologi och språksläktskap

Vid läsningen inser jag att det torde ha varit en tidigare upplaga av den här boken som lade grunden för mitt lingvistikintresse någon gång i skiftet mellan åttio- och nittiotal. Nu har det hänt saker både med mig och lingvistiken sedan dess, och boken har alltså klarat det genom att komma ut i nya upplagor. Jag har läst mer lingvistik under tiden.

Det här är ändå en upplaga som har nästan ett kvartssekel på nacken, och det börjar märkas i faktauppgifterna, som är många och detaljerade. Det hade inte varit ur vägen med en uppdatering, även om man förstås kan söka upp sådant som antal talare på egen hand och på lättare sätt nu än när boken var ny. I övrigt fyller den fortfarande sin funktion som grundläggande introduktion till främst språktypologi men också världens språkfamiljer. Bäst är nog de avslutande övningsuppgifterna (samt en anmärkning i förbigående på tal om om gotiska, att Silverbibeln "finns på Uppsala universitetsbibliotek, ej hemlån").

138. Martin Findell: Runes

Det här är en förhållandevis kortfattad introduktion till ämnet runor, och eftersom den är utkommen i England är den också lite skev innehållsmässigt. Det allra mesta runmaterialet är tillkommet i Skandinavien, men här handlar det i ovanligt hög grad om det man har hittat i England. Den som vill ha en heltäckande översikt behöver alltså komplettera, trots att det inte är minsta fel på det som faktiskt finns inom de här pärmarna.

113. Axel Naver och Eric Thorsson: Skäggboken. Stil, identitet, gemenskap

Det här är en avknoppning av Skäggbloggen, som sedan några år inte längre finns att läsa. Ursprunget märks i den något fragmentariska strukturen, där korta kapitel om olika aspekter på skägg varvas med små intervjuer och ett ganska stort antal porträtt av skäggbärare i olika åldrar och med olika anledningar till skäggbärandet. Framställningen är seriös men lättsam; det mest bloggaktiga är uppstramat, och det är väl en förutsättning för att det ska fungera i bokform.

112. Lars-Erik Edlund och Birgitta Hene: Lånord i svenskan. Om språkförändringar i tid och rum

Det evigt pågående projektet att läsa ut halvlästa böcker (som ofta är halvlästa eftersom bara vissa kapitel stod på litteraturlistan för en kurs) avancerar långsamt, samtidigt som det fylls på med nytt halvläst i andra änden. Nu är i alla fall den här utläst, beroende på ett återlämningsdatum.

Det här är en förhållandevis lättsmält översikt över lånorden i svenskan. Det handlar både om historia, det vill säga varifrån vi har lånat under olika perioder, och teori, som exempelvis varför vi lånar och vad vi gör med de ord vi lånar. Den som vill fördjupa sig behöver nog söka sig vidare, men den här boken kan läsas av alla språkintresserade, även om man inte har den som kurslitteratur.

100. Johan Svedjedal: Den rätta knycken. Astrid Lindgrens Vi på saltkråkan

Johan Svejdedal avhandlar här hela fenomenet Saltkråkan, även om tonvikten ligger på TV-serien, som kom först, och boken som bygger på den. Sedan avtar djupet i framställningen när den övergår till de filmer som följde upp, men alldeles på slutet hinner han faktiskt med ett kort avsnitt om den nyinspelning som är på gång.

Författaren är ju akademisk litteraturvetare och det märks på framställningen. Han har gått igenom arkivmaterial och läst tidningar från tiden, så både recensioner och bioannonser kan redovisas. Det gör att man ibland kommer lite långt från skärgårdsmiljön, som väl idag är det som Saltkråkan lever mest på. Jag hade gärna sett något mer om inspelningsplatserna idag, exempelvis. Men inget av det som finns med är något som jag hade velat stryka, och det är väl ett gott betyg i sig.

Ny kunskap för mig var att Ulf Björlin, som har hyllats för den musik han skrev till TV-serien, faktiskt stal temat från en fransk barnvisa, Nous n'irons plus au bois.

98. Thomas Petersson och Claes de Faire: Avkragad. Tankar om tro, svek och förlåtelse

"Avkragad" är den informella termen för när en präst eller biskop förlorar sin rätt att utöva ämbetet. Det hände för Thomas Petersson i början av 2022. Fram till dess var han biskop i Visby stift men också över Svenska kyrkans församlingar i utlandet. Det var första gången sedan femtiotalet som en biskop blev föremål för den åtgärden, och förra gången handlade det om Dick Helander, som hade dömts för ärekränkning genom ett stort antal anonyma brev i samband med biskopsvalet i Strängnäs. Thomas Peterssons förseelse var av ett helt annat slag; han hade haft en utomäktenskaplig relation med en person som var anställd i stiftet. Det ansåg Ansvarsnämnden, som numera hanterar sådana ärenden, stred mot de löften han hade avgivit vid vigningen. Till saken hör att ansvarsnämnden inte har någon annan påföljd att dela ut än just "avkragning".

Nu har det alltså gått ett par år, och att Petersson skulle komma med en bok var kanske inte helt oväntat i dessa tider, när de flesta offentliga personer med någon form av kris bakom sig förväntas göra det. Han varvar kapitel som handlar om processen fram till och strax efter beslutet med sådana som utspelar sig under en fjällvandring som han och hans hustru gör. Ingen av de båda trådarna kommer så nära hans egna tankar att den här publiceringen känns motiverad, är mitt intryck. Det är inte ointressant, fast om processen framkommer inte så mycket mer än man har kunnat läsa i medierna när det hände. Snarare är det väl vi läsare som har anspråk på att "tala ut"-genren ska vara oerhört öppen. Jag kan ha all sympati för att det finns delar av hans och hustruns relation som de vill behålla för sig själva, men då är frågan varför man skriver en bok.