Tvåpersonscirkeln fortsätter läsningen av Balderson, och den här gången får statsrådet sitta kvar efter att socialdemokraterna återtagit regeringsmakten 1982 (vilket skildras i ett inledande kapitel; han gör helt enkelt minst skada så, konstateras det). För, tror jag, första gången går det också att säkert avgöra exakt vilket år det utspelar sig, eftersom en av huvudpersonerna berättar att hon har namnsdag 30 april, 13 augusti och 15 oktober, som alla infaller på lördagar. Det gjorde de 1983. Sedan uppmärksammade min medläsare att antingen Balderson eller namnsdagsbarnet tog fel när det gällde att dagarna nästa år skulle infalla på söndagar. Eftersom 1984 var ett skottår blev det i stället på måndagar.
Baldersons koncept, en klassisk deckargåta med ett begränsat antal misstänkta i en sluten miljö (där också statsrådet och hans svåger hamnar, mest av en slump), interfolierad med politiskt-satiriska anekdoter, är nu så utprovat att man känner igen sig väl. Gissningsvis var de trogna läsarna (och köparna) av böckerna nöjda med att få vad de bespetsade sig på. Här fick de dessutom ett verkligt originellt mordmotiv, i stället för att det som så ofta i genren gällde pengar eller svartsjuka (den rena galenskapen som motiv hade kanske inte gjort sin entré riktigt än).
Frågan är om författaren driver med sig själv i ett avsnitt där en medverkande bokförläggare klagar över en av sina författare, en "Bosse" som skriver deckare, "en om året, lika varandra som två nummer av Kalle Anka, fast utan deras stilistiska lyftning och djup i personteckningen". I varje fall det sista tycker jag i så fall var onödigt självkritiskt. Annars fastnade jag för att den lilla uppländska kyrkbyn där det mesta utspelar sig heter Vikbo, precis som Harry Fribergs kamrer i de tidigare Stieg Trenter-deckarna. Och vi bildade kan blinka tillbaka när Balderson beskriver en av de medverkande som "mycket mörk och med stora ögon".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar