103. Tove Jansson: Pappan och havet

Bokcirkeln har temat världens sju underverk (vi har gärna teman på temat sju, eftersom vi är sju stycken i cirkeln). Den här boken anknyter till temat genom att en fyr har en central roll, och fyren på Faros vid Alexandria var ju ett av antikens sju underverk.

Vi i cirkeln hade lite olika ingångar till Muminvärlden, även om den är en sådan fiktiv värld som man kan veta ganska mycket om utan att egentligen ha läst böckerna. Vi konstaterade att den här delen i serien, den åttonde, inte innehåller det stora person-, eller rättare sagt figurgalleri som man förknippar med Mumindalen. Det är bara Mumintrollet, hans föräldrar och lilla My som reser iväg i båt, och på något inte helt förklarat sätt finns också Mårran med.

Pappan har fått för sig att han ska bli fyrvaktare på en ö:



och då får resten av familjen följa med, antingen de vill eller inte. Egentligen vet han ingenting om hur man sköter en fyr, och det hela går därefter. Resten av familjen sköter sitt, var och en för sig, men alla sammanstrålar vid måltiderna.

Vi hade en hel del att diskutera, fast vi inte var odelat positiva till karaktärerna, som onekligen har sina sidor. Men det visar ju också att det här är en kvalificerad författare som tar sina läsare på allvar.

Den platsangivelse som finns på bilden ovan:

leder inte till någon ö, men det lär finnas ett grund där, hälsar Wikipedia.

28. Robert Arthur: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Gröna vålnadens gåta

Omslaget visar en av de ganska få scener där alla tre deckarna är på samma ställe. Det är nämligen Peter och Bob som blir vittne till vålnaden första gången hemma i Rocky Beach, och sedan får de båda resa till en dal med vinodlingar utanför San Fransisco när den siktas där. Jupiter måste stanna hemma och hjälpa till på skrotupplaget eftersom hans farbror och faster är på inköpsresa. Det går inte att komma ifrån att den här uppdelningen gör att boken får en annan dynamik än de tidigare, och mitt intryck är att det inte fungerar särskilt bra. Jupiter är samma sorts självbelåtna detektiv som Sherlock Holmes eller Hercule Poirot, även om han har en bit kvar till deras nivå även i det avseendet. Men det gör också att de två andra deckarna är förhållandevis initiativlösa när han inte är med, och att de klarar sig ur det här äventyret är mer tur än skicklighet.

Till intressanta iakttagelser i övrigt hör att ordet "banga" förekommer, vilket förvånade mig. Jag hade gissat att det var åttiotalsslang, men den här översättningen är så tidig som 1971 (och pojkarnas samtalsspråk i övrigt känns ofta som hämtat från svensk fyrtiotalsfilm).

De röd- och grönryggade Wahlströms-böckerna var ju redan vid den här tiden ett starkt varumärke. Hur det förvaltades på försättsblad och annorstädes varierade, men jag gissar att många minns det här i någon variant:

Mina fynd på andrahandsmarknaden tyder på att det var relativt få som faktiskt följde uppmaningen att färglägga.

14. Robert Arthur: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Viskande mumiens gåta

De tre unga detektiverna har en avsevärt bättre relation till Alfred Hitchcock nu när de har nått fram till sitt tredje fall. Här är det faktiskt han som direkt ger dem i uppdrag att kontakta en professor Yarborough, som har en egyptisk mumie, vilken alltså viskar. Det händer dock bara när professorn är ensam med mumien, och mumien talar inte ett språk som professorn begriper. Allt det här är förstås oemotståndligt för förste detektiven Jupiter Jones. Andre detektiven Peter Crenshaw hade hellre sett att de tog sig an ett fall med en försvunnen katt som de också blir kontaktade om. Det löses så praktiskt att han skickas iväg till kattens hem medan Jupiter och Bob Andrews undersöker mumien.

Det är inte enda tillfället i den här boken när pojkarna är på olika håll. Överhuvudtaget tycker jag det är mycket farande fram och tillbaka. Den Rolls-Royce som Jupiter vann tillgång till under en månad har de nu haft i femton dagar, men det är raskt marscherat med tre fall på två veckor, tycker jag. När det behövs ytterligare transport finns också de två bayerska bröderna Hans och Konrad, som arbetar på Jupiters farbrors skrotupplag och som, när arbetet tilllåter, kan skjutsa dem med upplagets lastbil. Pojkarnas hemstad Rocky Beach lär vara fiktiv, men finns nära Hollywood, och de rör sig över ganska stora avstånd i Los Angeles-området, som det verkar. Av miljöer är det ändå Högkvarteret, den husvagn som innehåller både kontor och laboratorium, som är mest fantasieggande (trots mumien hemma hos professorn).

6. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Papegojans gåta

Egentligen borde den här delen i serien heta "Stammande papegojans gåta", i alla fall om den ska ansluta till hur böckerna framöver oftast är betitlade. Och strängt taget är det sju papegojor, eller om man ska vara noga sex papegojor och en svart mynafågel, som enligt uppgift är en art som är ännu bättre på att imitera än papegojor är. Det är också den som Tre Deckare har med sig till Högkvarteret, och inte alls en sådan färgglad papegoja som på bilden ovan.

Högkvarteret, det är alltså den husvagn som de tre unga detektiverna har fått tillgång till på det skrotupplag som Jupiters farbror Titus och faster Mathilda äger under det något förskönande namnet namnet Jones Förvaringsupplag. Runt om husvagnen har pojkarna staplat diverse skrot så den inte syns utifrån, och så finns det ett antal hemliga ingångar, en genom en hemlig port i planket runt upplaget och en annan genom ett rör som leder till en lucka i husvagnens golv. Det här var något av det mest fantastiska med böckerna, minns jag från när jag läste dem som flitigast på åttiotalet.

Något annat avundsvärt är den guldfärgade Rolls-Royce som de tre deckarna har fri tillgång till, inklusive chauffören Worthington. Därmed förhåller det sig så att Jupiter har vunnit en tävling som en hyrbilsfirma arrangerade, och i en hel månad får de disponera bilen och den stereotypt brittiske chauffören. Eftersom mysterierna ligger kloss intill varandra tror jag det dröjer några böcker till innan ett annat arrangemang vidtar.

Mysteriet den här gången introducerades redan i slutkapitlet i förra boken, när Alfred Hitchcock förmedlade kontakt till en bekant som blivit av med en papegoja. Så småningom visar det sig att det är hela sju fåglar som är på avvägar, och att de har lärts att säga varsin fras, som tillsammans bildar en gåta som leder fram till om inte en skatt så i alla fall något värdefullt och efterlängtat för de inblandade. Gåtan innehåller en del språkliga finesser som gör att översättaren har fått jobba för sitt arvode, och med tanke på att det gäller en ungdomsbok i ett sammanhang med inte alltför hög status tycker jag att hon (Christine Samuelson) har lyckats med den äran.

Jämfört med förra boken är det mer gåta och mindre övernaturligheter, inga alls faktiskt, inte ens falska sådana. Mitt minne är att det växlar på det viset genom serien, men vi får väl se framöver här.

En knepighet med den här sortens litteratur är kontinuiteten, när det är flera författare och flera översättare inblandade, och böckerna dessutom kommer ut i ett antal upplagor, som kan vara mer eller mindre bearbetade. Här märks det genom att den nemesis som introducerades under namnet Stören Norris (så kallad på grund av sin magra figur) nu kallas Lillen Norris.

Den som är road av olika upplagor, vilket inte jag är i utpräglad grad, kan också studera hur Wahlströms utvecklade böckernas utformning. Det här är baksidan av denna bok, i en tidig upplaga:

och det här är förra boken, i en sen upplaga:

(Det syns inget vidare, men den här har klotrygg och den förra var ett pappband.)

5. Annika Norlin: Mattan

Om det ska repriseras noveller ska det vara de bra novellerna, och där får jag erkänna att detta var ett bra val, även om jag alltså hade hört den innan. Det är en historia i skolmiljö, alltid tacksamt eftersom alla kan relatera till den. Alla har vi på mer eller mindre avstånd sett en dysfunktionell elev; här kallas hon Stor-Eva och har anledningar till att bära sig åt som hon gör. Alla har vi också träffat någon lärare som inte fungerat i sin yrkesroll; här kallas hon Frallan och undervisar i matte och fysik. Lyssning rekommenderas alltså.

1. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Skräckslottets gåta

Först ska vi reda ut ett par saker om den här bokserien. Det är inte Alfred Hitchcock som har skrivit den, och det är inte ens han som har skrivit de förord som är undertecknade med hans namn. I själva verket skrevs böckerna av olika författare, på samma sätt som en del andra långserieböcker med gemensamt författarnamn. Det finns uppgifter på olika håll på nätet om vem som skrivit vilken bok, men det förekommer att det anges olika författarnamn i olika upplagor. Här kommer jag att utgå från det som finns i det exemplar jag har läst, vilket alltså inte alltid är vad förteckningar på nätet anger.

Omslagen är en historia för sig. Det verkar som om tidiga upplagor av Wahlströms utgivning använde originalillustrationer, men att senare upplagor fick nya och mer tidstypiska illustrationer av någon svensk tecknare, i det här fallet Ola Ericson. Här är originalet:

och den som är road av frisyrer och byxmodeller kan se att det har hänt en del mellan de båda versionerna, men också att Ericson måste ha haft tillgång till förlagan.

Det här inleder ett av 2025 års läsprojekt för min del, och om planen håller blir det en bok i veckan fram till i december. (Eftersom det kom jämnt femtio stycken på svenska finns det utrymme att ha någon ledig vecka.) Det blir alltså tillfälle att återkomma till de allmänna förutsättningarna; här ska bara nämnas att de tre deckarna är Jupiter Jones (den mörkhårige i mitten på bilden), Peter Crenshaw (till höger) och Bob Andrews (med ryggen mot betraktaren). I varje fall är det så scenen ser ut i boken, men jag undrar om det inte borde vara Bob som har glasögon. Den som är uppmärksam kan också hitta Alfred Hitchcock på omslagen, lite på samma sätt som han dök upp i bakgrunden i sina filmer.

Intrigen här handlar om att pojkarna försöker hitta ett slott som passar för Hitchcocks nästa filminspelning, och passande nog hittar de ett som byggdes av en av stumfilmens stora stjärnor. Han hette Stephen Terrill, men var känd som "mannen med miljoner ansikten" på grund av sin förmåga att maskera sig till de mest skiftande roller. (Jag är rätt säker på att han är baserad på Lon Chaney, som visserligen bara var "The Man of a Thousand Faces", men annars hade mycket gemensamt med den fiktive Terrill.) Nu är slottet övergivet och sägs vara hemsökt av diverse övernaturligheter. Terrill själv antas vara död i en bilolycka, som möjligen var ett självmord, men hans agent lever och tar sig an pojkarna med farbroderlig välvilja. (Det ska sägas att detta utspelar sig i början av sextiotalet, när boken kom ut i USA.)

En av de återkommande troperna i den här sortens litteratur är att ingen och ingenting är vad det först verkar vara. Så är det också här, även om det är onödigt att berätta precis hur det hänger ihop. I jämförelse med en del annan ungdomslitteratur som jag har återknutit bekantskapen med tycker jag ändå att den här håller för omläsning, i varje fall så här långt.

140. Edgar Corvera: Jag heter Josefin nu

Årets sista nummer från Novellen i P1 visade sig vara en repris (eller, som termen lyder i radio, återutsändning) från i mars, när jag hörde den, tydligen utan större entusiasm. Titeln är som synes lätt justerad, men i övrigt tror jag det är samma historia.

Nu har konceptet med en radionovell varannan vecka hållit på en termin, och min samlade uppfattning är fortfarande avvaktande. Jag vill så gärna tycka om det här, men det är för många av novellerna som är för svåra i ljudformat. Det kräver mycket av lyssnaren när perspektiv och personer är vaga eller skiftande, och alltför ofta tappar jag bort mig. Och om man inför 2025 kunde få önska sig något som bara är underhållande och roligt?

Inför årsskiftet kommer här också årets samlade lässtatistik, som vanligt med jämförelse för de nu tolv år som den här bloggen har funnits. Det här har verkligen inte varit något toppår, men inte heller riktigt ett sådant bottenår som 2023.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175
2024	53	13	36	38	140

 

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

116. Edgar Allan Poe: The Gold Bug

BBC:s In Our Time har länge funnits på min informella lista över saker att lyssna på när det blir tid över, vilket det ju sällan blir. Nu gjorde jag tvärtom, bestämde mig för att börja någonstans bland de över tusen avsnitten med något som intresserade, och då blev det ett om Edgar Allan Poe. Som med så många goda samtal lämnade det mig med nya saker på listan över saker att läsa eller lyssna på, till exempel denna novell.

Jag läste Guldbaggen på svenska första gången i tioårsåldern, och minns mycket väl hur fascinerad jag blev av den chiffergåta som ingår i novellen. Det går inte att komma ifrån att den inte riktigt gör sig i ljudboksformat, för det blir svårt att följa med när berättaren får förklarat för sig hur problemlösaren går till väga med att steg för steg hitta vilket tecken som motsvarar en bokstav i alfabetet. In Our Time-panelen diskuterade hur den svarte Jupiter, en frigiven slav, uppträder och inte minst talar, och det hade jag inte minsta minne av från tidigare läsningar. (Det är inte heller särskilt väl återgivet i den svenska översättning jag har läst, ser jag när jag kollar några ställen.) Om man kan leva med ett språkbruk som inte motsvarar dagens vad gäller hudfärg är det här ändå en historia som håller förvånansvärt väl än idag.

58. Florence Parry Heide: När Trevald krympte

Den här omläsningen togs fram av en enda anledning, nämligen att jag snubblade över en uppgift om att det finns en hel trilogi om Trevald, som jag aldrig hade hört talas om. Stadsbibliotekets magasin ställde upp som vanligt, och det kommer inlägg om även de två följande.

Trevald upptäcker en morgon att han krymper, men ingen vuxen verkar ha tid att bry sig om det. Hans mamma bekymrar sig mest över att hennes kakor inte blir lika fina som fru Lakefjälls (man undrar vad hon heter i det engelskspråkiga originalet), busschauffören tror att han är sin egen lillebror, och rektorn håller ett litet anförande om hur han ser på ledarskap. Till sist hittar Trevald ett brädspel "för barn att växa med", och det gör han också, varpå allt återgår till det normala.

För en vuxen läsare är det helt uppenbart att det inte handlar om att Trevald bokstavligen krymper, men det förstod inte jag när jag läste boken första gången. Nu är det är närmast hjärtskärande historia om ett barn som ingen vuxen verkligen ser eller bryr sig om, och som lämnas att ta hand om sig själv. Som sådan är den verkligen skickligt skriven.

45. Philippa Pearce: Tom's Midnight Garden

En bra sak med att gå en kurs där man får tillfälle att läsa brittisk barnlitteratur i original är att man får återknyta bekantskapen med sina egna gamla favoriter, men på ett mer kvalificerat och ingående sätt. I det här fallet innebär det dessutom att konstatera att den svenska översättning jag har, betitlad Mysteriet vid midnatt, är ganska hårt bearbetad och förkortad. Det började med att jag ville se vad översättaren hade gjort av "Devonshire tea", det som också kallas "cream tea" och innebär att scones serveras med clotted cream, möjligen vispad grädde, och sylt. Det hade helt enkelt blivit en kvällsmåltid, men ingredienserna var kvar. I andra sammanhang var det däremot många detaljer, framför allt i miljöbeskrivningar, som hade fått stryka på foten.

Men nu har jag alltså tagit mig igenom originalet i en jubileumsutgåva, även om jag inte riktigt inser varför sextiofemårsdagen är så värd att uppmärksamma. Att det kommer en sådan visar ändå att det här är en bok som fortfarande uppmärksammas och läses, och det med goda skäl. Idag kan man omfatta båda de tidsplan som handlingen utspelar sig i, det sena artonhundratalet och bokens samtida femtiotal, med nästan samma nostalgi.

Det handlar alltså om Tom, som skickas iväg till sin moster Gwen och hennes man Alan för att vara i karantän där, eftersom hans bror Peter har fått mässling. Tom är inte så så förtjust i det här, inte minst eftersom han där hemma har tillgång till en liten men trevlig trädgård som han och Peter brukar leka i. Hos moster och morbror finns det ingen trädgård, och de bor i en lägenhet en trappa upp. Eftersom Tom eventuellt är smittbärande får han till en början inte gå ut, men en natt hör han hur den stora farfarsklockan nere i stora hallen slår tretton slag. Han går ner för att se vad som händer, och märker att han kan komma ut i en stor trädgård på husets baksida. Dagen efter, när han försöker få släktingarna att skämmas för att de inte har velat tala om det för honom visar det sig att där inte alls finns någon trädgård.

Så småningom framgår att klockan och dess tretton slag är en sorts port, inte bara till trädgården utan också till det förflutna. Tom träffar nämligen en flicka, Hatty, i trädgården, och efter ett tag lyckas han genom olika slutledningar komma fram till att hon måste leva på drottning Victorias tid. De blir vänner, och Tom besöker trädgården varje natt, till synes utan att det förflyter någon tid i hans egen tid. Hur det här fungerar och hänger ihop är inte alldeles klart från början, och Tom förstår det ungefär lika lite som läsaren. Det är ett rätt tacksamt sätt att berätta, för tidsresor har onekligen en del drag som gör dem svårhanterliga i fiktion.

Peter tillfrisknar, men Tom ber att få stanna längre hos moster Gwen och morbror Alan, som inte kan begripa varför. Där finns i deras tycke ingenting intressant för en pojke, men de vet förstås inte vad Tom gör på nätterna. Hur det slutar ska inte avslöjas här, men jag minns hur överraskad jag blev när jag läste boken första gången. Nu mindes jag mycket väl hur det skulle gå, men kunde därmed se hur skickligt berättad historien är, faktiskt som en bra deckare med ledtrådar på väl valda ställen. Det är en bok som förtjänar både förstagångsläsare och omläsare, även nu när vi är på ungefär samma avstånd till Toms tid som Tom var till Hattys och trädgårdens tid.

41. A. A. Milne: Winnie-the-Pooh

Kursläsning kan understundom innebär att man behöver läsa om böcker som man egentligen tycker att man kan ganska väl, men behöver återknyta bekantskapen med för att kunna se vissa perspektiv eller inslag. Den här gången har jag fått anledning att fundera utifrån instuderingsfrågor som till exempel  behandlar hur språk, lärande och vuxenhet beskrivs. Det är kanske ingen revolutionerande upptäckt, men det är verkligen inte så att den som tror sig vara klokast i den här skogen också alltid är det.

23. Arthur Conan Doyle: A Study in Scarlet

Den här samlingsvolymen:

har inget titelblad för varje enskild roman eller novellsamling. Men nu ska det bli ordning på mitt Sherlock-läsande, så jag tog tillfället att välja den allra första berättelsen när det var min tur i bokcirkeln. Temat "sju sorters kakor" tolkar vi som vanligt mycket fritt; här är anknytningen till bakning att Holmes och Watson flyttar in på Baker Street. Det intressanta här är just att vi läsare får lära känna Holmes i samma takt som Watson, som ju är den som berättar historien. Det tar faktiskt ett tag innan han inser ‒ eller får förklarat för sig ‒ vad det är för yrke Holmes har, som gör att det kommer besökare från både Scotland Yard och mindre fashionabla delar av London.

Berättartekniskt är det här inget mästerverk. Mitt i börjar historien om, flera decennier tidigare och i USA, och det dröjer lite för länge innan det framgår hur de båda trådarna hänger ihop. Idag hade man disponerat det annorlunda, konstaterade vi i cirkeln. Något av mästerdetektivens egenheter finns här, men inte fullt utvecklade, som i senare delar av den kanon jag nu har som mål att kronologiskt ta mig igenom.

13. Lewis Carroll: Alice's Adventures in Wonderland

Vi konstaterade vid dagens seminarium om denna klassiska barnbok att även den som inte har läst den tidigare kan ha så mycket bakgrundskunskap att det blir svårt att närma sig texten förutsättningslöst. Det finns ett antal adaptioner i olika medier, men inte minst har formuleringar ur originalet fått sitt eget liv och blivit mer kända än sammanhanget de kommer från. (Sedan är det en annan sak att det finns sådant som är känt för att ha förekommit här, men som faktiskt är äldre än så. Dit hör den galne hattmakaren, för "mad as a hatter" var ett uttryck redan decennier före Carroll, och Cheshirekatten, för "grin like a Cheshire cat" är ännu äldre.)

Fördelen med att läsa den här boken i ett akademiskt kurssammanhang är att man också får anledning att ta del av sekundärlitteratur, där man kan till exempel kan läsa om de olika illustratörer som har förekommit i olika upplagor. Den mest klassiske är nog John Tenniel − det är också hans teckningar som finns i den samlingsvolym jag har − men det finns enligt uppgift över hundra olika. Från början hade Lewis Carroll själv illustrerat det handskrivna manus han gjorde åt verklighetens Alice med efternamnet Liddell, och den versionen finns också med i min volym.

Den ser för övrigt ut så här:

och inköptes i Köpenhamn sommaren 1996 för det facila priset av 49 danska kronor:

På den tiden gjorde man kvitton som inte bleknade på mindre än ett år.

31. Knut Larsson: Dödens ö. Drömmar från den andra sidan

Den här gången läste bokcirkeln en serienovellsamling, ovanligt nog. Jag hade läst den tidigare, och mina intryck från den gången kvarstår. Det är fascinerande historier, på drömmars vis glidande ut och in i verkliga och overkliga händelser och miljöer, skildrat i detaljrika bilder där man ska låta blicken vila. Vi hade en hel del att diskutera, fast vi är vana att diskutera romaner, och det är väl ett gott betyg.

10. Edgar Allan Poe: Three Sundays in a Week

Den här novellen har jag hört förr, ehuru i en annan inläsning. Nu fick jag anledning att återknyta bekantskapen eftersom jag hade glömt hur det hängde ihop. Det är en ung man som ber sin grandonkel att få gifta sig med sin kusin, och det ska han få när det blir tre söndagar på en vecka. Det blir det faktiskt också, genom samma fenomen som gör att Phileas Fogg lyckas resa jorden runt på åttio dagar, när han tror att han har misslyckats. Man kan möjligen fundera över om inte tid och kalender borde vara mer plats- än personbundna. Det här är en historia långt från Poes ruskigheter - mycket lättsam och -lyssnad (och bara en dryg kvart).

77. Stina Ekblad: Succé

Det hör inte till mina vanor att reprislyssna på radionoveller, men nu råkade den här bli en kursuppgift, och jag hade glömt för mycket för att våga mig på en diskussion om den. Novellen är roligare än jag minns den från tidigare lyssning, och den här gången har jag också tagit mig för att undersöka vilken pjäs det är som ensemblen repeterar in i en moderniserad version. Inte annat jag kan begripa är det Tjechovs Tre systrar.

60. Katarina Bivald: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

Egentligen är det här inte litteratur som håller för omläsning, men nu föll det sig så att boken är valbar på den här sommarkursen jag läser, och att den fanns tillgänglig i hyllan. Eftersom det ska skrivas om den i det sammanhanget vill jag inte slösa bort alla åsikter här, men jag kan konstatera att boken är snäll och oförarglig, vältalig när det gäller vikten av böcker och läsning, men möjligen inte så djup sin karaktärsskildring. Mina intryck från förra gången står sig relativt väl.

34. Jeanette Winterson: Det finns annan frukt än apelsiner

Bokcirkeln har tema regnbågens färger och har kommit till orange. Här kallas färgen ofta apelsingul för att få en anknytning till de apelsiner som återkommer i handlingen med om inte jämna så åtminstone vissa mellanrum. Länge verkar det dessutom som om det faktiskt inte finns någon annan frukt, trots titelns konstaterande.

Huvudpersonen Jeanette ska vara någon sorts version av författaren själv, men jag har inte gått på djupet med att undersöka om och i så fall hur de skiljer sig åt. Boken är i alla fall klassificerad som en roman. Handlingen omspänner ett antal år under hennes barndom och uppväxt, och det är en tillvaro som skulle kunna skildras betydligt mer tragiskt än vad som nu sker. Hennes familj är mycket engagerad i en frikyrkoförsamling i norra England, och hon själv är också länge helt inställd på att bli missionär eller något annat i denna sfär. Problem uppstår dock, eftersom hon inleder ett förhållande med en annan kvinna, och det går inte för sig i denna miljö.

Miljöns inneboende potential för absurditet tas verkligen till vara, och det som hade kunnat bli en sorglig historia är faktiskt ofta ganska roligt. Här och var är det till och med mycket roligt, som när Jeanettes mor helt oreflekterat drar de praktiska konsekvenserna av sina fördomar och föreslår att ananaskonserver kan användas i missionerandet hos svarta, eftersom hon förutsätter att de är vana vid denna exotiska frukt. Det blir inte så roligt när man återberättar det som när det kommer i sitt sammanhang, men så är det ju ofta med humor i litteratur. Vilket år som helst ska jag försöka ta mig an något mer av Winterson.

32. Sara Stridsberg: Hunter i Huskvarna

Det hör inte till vanligheterna att jag lyssnar på radionovellerna igen när ett urval repriseras inför omröstningen om Sveriges Radios Novellpris, men nu ska den här diskuteras i ett kurssammanhang, och mina minnen från förra gången jag lyssnade var för vaga för att jag skulle våga lita på dem. Den är fortfarande bra, inte så mycket för intrig som för hur den skickligt förmedlar barnets syn på saker och ting. Hunter är berättarens barndomsvän, och mycket av berättelsen utspelar sig i deras gemensamma dåtid. Som det kan hända ibland verkar hon inte riktigt ha reflekterat fullt ut i vuxen ålder över allt som hände och hur de hade det.

27. Ivar Ahlstedt: Spökmannen

I en bok där huvudpersonen har mottot "Rena klara fakta" är det förstås inte något riktigt spöke som dyker upp. Men jag minns tydligt hur spännande den här boken var när jag läste den första gången (och andra och tredje, som man brukade i den åldern). Det här exemplaret är däremot ett senare tillskott till samlingen; jag vill minnas att den jag hade förr var häftad.

Eftersom de två böcker jag hade om Sigge Flod var denna och den föregående har jag känslan av att han och kompisen Röret oftast har skollov och inte är hemma i Eriksvik, men det kan visa sig vara fel när jag fortsätter läsningen. Här är det i varje fall höstlov, och pojkarna får genom en tidningsartikel upp ögonen för att man kan vaska guld i svenska vattendrag. Dessutom har det hänt mystiska saker i en enslig by, där Sigges pappa har en bekant, så de har dubbla anledningar att ge sig iväg. Miljön är av allt att döma fiktiv, och ger mer intryck av Norrland än Småland, men det finns ju oländig terräng även på sydsvenska höglandet. De tar rälsbuss - en tidsmarkör så god som någon - och blir inhysta i en jaktstuga långt upp i skogen. Närmaste by har inte ens telefon, så när ordningsmakten ska larmas krävs en cykeltur på en timme.

Sigge är inte bortkommen när det gäller att samla information och inte heller när det ska dras slutsatser. Men - och nu blir det spoiler - han hamnar faktiskt ganska fel den här gången, när den mystiske nykomlingen i trakten inte alls är identisk med den ökände inbrottstjuven "Smygande Steget", utan i stället en seriös vetenskapsman som har utvecklat en självlysande färg. (Man kan möjligen undra varför han bedriver sin verksamhet i en gammal kvarn i en ödebygd och inte närmare civilisationen.) Inte blir det något av guldet heller, för det de har vaskat fram är grus med kopparkis, visar det sig när de kommer till guldsmeden i Eriksvik för att sälja sitt byte.

Det är något mycket sympatiskt med de här böckerna, där huvudpersonerna inte är några övermänniskor, utan blir rädda och gör en del misstag. Inte minst är det trevligt att läsa om Sigges hund Knatten, en svart pudel som nu har utvecklats till en användbar deckarhund som kan spåra och vakta när det behövs. Nu får vi se hur det går när resten av årets läsprojekt är hittills olästa böcker om Sigge, Röret och Knatten.