Min enda tidigare kontakt med Khashayar Naderehvandi är att jag lyssnade på hans julradionovell 2017. Den här är tidigare än så, och finns dessutom utgiven av Novellix, det är bara jag som är sen på det. Den introduceras som "lätt absurd", men jag skulle nästan vilja säga surrealistisk. Den upphittade tuppen hör helt enkelt inte riktigt dit, och skapar också en obekväm stämning. Möjligen kan man tolka slutet på ett sätt som förklarar hur det hänger ihop, men det är minsann inte givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar