Med Torgny Lindgren vet man att det nästan alltid blir pölsa och lungsot i Västerbottens inland. Det här är ärligt talat inte hans bästa prestation på det temat, och jag tror inte att jag hade uppskattat det överhuvudtaget om jag hade läst den tryckta boken. Nu har jag lyssnat på hans egen inläsning, och som jag har sagt tidigare, både en och två gånger, händer det då något med historien som för mig helt uteblir när jag läser själv.
Intrigen är knappast tät; frågan är om den inte hade kunnat rymmas i en novell. Konstnären Klingsor skildras från om inte vaggan till graven så i varje fall i ett helt livs perspektiv. Berättaren, "vi", ska skriva en bok om honom, eller om det är det "vi" har gjort i och med den här skriften? Understundom interagerar "vi" också med Klingsor själv på ett sätt som bör göra romanen till ett intressant analysobjekt vad gäller fiktionsnivåer. Men det är varken intrig eller berättarteknik som är de starkaste sidorna, utan små sidoepisoder, beskrivningar, reflektioner och utvikningar, som jag kan tänka mig att en och annan retar sig på, men som för mig är nästan hela behållningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar