58. Johannes Pinter: Rewind tours

Här samlas ett litet sällskap på en resebyrå, och det de ska göra är att resa tillbaka i tiden, till filminspelningar, och döda mördarna - eller de skådespelare som spelar mördarna, får man påminna sig. Jag tror att det här kan vara mycket belönande för den som har sin åttiotalsskräck aktuell, men jag är själv för dåligt påläst för att det ska fungera fullt ut för min del. Och så har jag ju många gånger konstaterat att science fiction inte är min bästa genre.

57. Ida Tellestedt: Skadedjursbekämparen

Det finns en bakgrund till de våldsamheter som präglar den här novellen, men det dröjer innan man förstår sammanhanget. Själv tycker jag att det blir för mycket splatter i förhållande till intrigen och hade hellre sett en mer smygande spänning. Förutsättningarna i miljön finns där.

56. Johan Ring: Ett hemskt sätt att dö

Den här novellen har en något missvisande titel, för det är inte bara ett enda hemskt sätt att dö, utan flera, som figurerar. Därmed förhåller det sig så att en klassåterträff urartar i ett samtal om hur man inte skulle vilja dö, och så är det en av deltagarna som iscensätter det. För att vara i det korta formatet är det ett ganska avancerat berättarsätt med återblickar som gör det hela lite mer begripligt än bara ren galenskap skulle motivera. Under tiden man lyssnar köper man faktiskt de vansinniga förutsättningarna, och det är väl ett betyg så gott som något.

55. Camilla Linde: Sju sorters kakor

Det trevliga huset med hyreslägenheter ska göras om till bostadsrätter, om man bara får ihop en tillräcklig majoritet för det. Änkan Britt-Marie är emot, och dessutom fast besluten att ta till vilka medel som helst för att hindra att det blir av. Då går inte de manliga grannarna säkra, och man måste beundra hennes uppfinningsrikedom och målmedvetenhet när det gäller att röja dem ur vägen. I verkligheten hade förstås någon fattat misstankar mycket tidigare, men den här sortens historia läser man inte för att få realism. Det blir faktiskt ganska roligt när hon kommer igång.

54. Hans Olsson: Efterfesten

Sensmoralen i den här novellen är ovanligt tydlig - följ inte med främmande hem på efterfest. Stämningen övergår ganska snart från dekadent till destruktiv, och jag vet inte riktigt om man önskar att huvudpersonen ska komma undan. Hon förtjänar inte att råka ut för det som händer, men har inte heller uppträtt - eller beskrivits - så att man som läsare känner särskilt stor sympati för henne.

Tyvärr är inläsningen inte särskilt bra. Jag fastnar bland annat på att relief uttalas som om det vore engelska och att talisman betonas på första stavelsen och alltså låter som om det skulle vara ett sammansatt ord med -man.

53. Lova Lovén: Hallonfingrar

I den här novellen är splattret förlagt delvis till stranden i Lomma, vilket ju är roligt för den som bor i landsänden, om än i inlandet. Det är såvitt jag förstår en variant på att psykopater kan identifieras tidigt genom att de har varit elaka mot djur, fast här är det värre, både i barndomen och vuxenlivet.

52. Love Kölle: Uppstopparen

I skräckgenren återkommer ofta den intet ont anande gruppen ungdomar som av någon anledning befinner sig i ett ensligt hus. Här är de igen, den här gången på ett ställe med ominöst förflutet. En pojke har drunknat där för många år sedan, och kvar i en tjänstebostad i närheten finns hans pappa. Ett tag flyter intrigen på i den riktning man kunde tänka sig, men frågan är om den inte överraskar på slutet.

51. Katarina Emgård: Konsten att niga fint

Mitt i julhandeln på Väla köpcentrum utanför Helsingborg blir det splatter så hälften kunde vara nog. För mig är miljön - där jag har varit ett antal gånger - den stora behållningen. Egentligen ser det väl ut som alla liknande anläggningar och innehåller samma affärer, förutom en lokal skobutikskedja. Julen är minsann inte bara julefrid, och luciatåget kommer inte bara med ljus. Lyssna inte till måltid, är mitt bästa råd.

50. Peter Erik Du Rietz: Plumpudding

Bäst hittills i den här styckevist publicerade samlingen, konstaterar jag om den här klaustrofobiska historien. Ett gäng bestående av gamla tjejkompisar befinner sig i fjällen, och med tanke på huset de är i kunde allt vara fantastiskt. Pappan till en av dem verkar nämligen omätligt rik och har byggt sig ett mycket ensligt beläget men också stort och bekvämt hus. Dit måste man ta sig med skoter (eller helikopter), och vill man ringa är det satellittelefon som gäller. På ett inom genrens ramar trovärdigt sätt har författaren därmed lyckats med det som så många skräckhistorier inte klarar av, nämligen att svara på varför huvudpersonerna inte a) tar sig därifrån, b) larmar polis, c) misstänker att någon utomstående har kommit dit. Att det hela inleds med den årliga tävlingen i att berätta spökhistorier gör inte det hela sämre. Många hade nog valt att bygga ut det här till en roman, och kanske hade innehållet räckt till det, men samtidigt är det ett perfekt format som det är.

49. Sofia Albertsson: Avväpnandet

Med en cancerdiagnos får huvudpersonen i den här novellen det incitament hon behöver för att använda sina obducentfärdigheter på ett nytt sätt. Hon har länge varit upprörd över våldtäktsåtalade män som går fria på grund av juridiska teknikaliteter, och då kan ni kanske tänka er hur ett "avväpnande" går till. Med en liten ytterligare vridning hade det här kunnat bli svart humor, nu är det tyvärr lite för sakligt berättat för att passa det galna innehållet.

48. Cia Sigesgård: Hotellet

En far, en mor och ett barn på ett säsongsstängt hotell, det liknar förstås The Shining, och när det dyker upp en yxa tycker jag faktiskt att det hamnar alltför nära för att vara godtagbart. Om det är tänkt att vara en pastisch, travesti, parodi eller rentav en hommage så går det över huvudet på mig. Effekterna sparas det däremot inte på, så där tror jag inte att jag missar något.

47. Jens Daniel Burman: Kött

Titeln säger ganska väl vad det handlar om, och när novellen ingår i en samling som anges vara skräck förstår man ju att det inte är en feelgoodhistoria om hur man hittar sig själv på en sommarkurs i grillning. Det är så långt man kan komma från det, faktiskt. Det är också en något underlig historia med blandning av dröm - som kan vara nog så skräckinjagande i sig - och en mycket påtaglig kroppslig och köttslig verklighet. Jag vet knappt om jag hänger med i alla vändningar.

46. Helena Dahlgren: Under huden

Ibland publicerar Storytel en novellsamling styckevis, och jag har alltid problem att bestämma mig för hur jag då ska göra - ett gemensamt inlägg om samlingen eller ett om varje novell? Men principen på härvarande blogg är ju att det som är separat publicerat också får separata inlägg (och en annan princip är att det är jag själv som bestämmer).

Helena Dahlgren har här skrivit en liten ryslig novell i monologform om en person som har råkat ut för något missöde med bilen och kommer till ett enligt beläget hus där det bor någon. Det är husinnevånaren som för ordet i monologen, och frågan är om inte det greppet skapar hela novellens spänning. Den som talar vet ju en massa saker som det inte finns anledning att berätta hur som helst, som en allvetande berättare hade gjort. Hur som helst blir det en riktigt bra historia i sitt lilla format.

45. Torgny Lindgren: Dorés Bibel

Med en viss kluvenhet lämnar jag den här lyssningen av Torgny Lindgrens egen inläsning av den här romanen. Den är förstås utomordentligt framförd, på ett sätt som ingen annan hade kunnat göra det. För min del har jag tidigare konstaterat att det här är den form som fungerar för mig att ta till mig Lindgrens böcker - läsning i pappersform har inte alls gett mig mersmak. Och ändå är det något här som får mig att fundera på om inte just att läsa den här berättelsen själv hade varit lite bättre, för det är så mycket som hänger ihop framåt och bakåt att man - även med full uppmärksamhet på det som strömmar i lurarna - inte riktigt kan härbärgera allt.

Det är alltså svårt att sammanfatta vad det handlar om, men ett försök kan vara följande. En huvudperson som föds i Västerbottens inland samma datum som Torgny Lindgren - men året efter - växer upp och får efter skolan komma till ett hem för obildbara, eftersom han inte har lärt sig att läsa. I hans hem finns ett exemplar av Dorés bibel, kanske bara bilderna, vilka hur som helst fascinerar honom mycket. Sedan rullar det på, framåt och bakåt i tiden, och man får följa den anonyme huvudpersonen genom hela livet, även om det är mycket som hoppas över.

Teman i detta då - ja, det vore ju inte Torgny Lindgren om det inte funnes pölsa och lungsot. Man får också träffa några tidigare medverkande från böckerna Hummelhonung och Pölsan, och kanske är den här boken svår för den som kommer till den utan att ha stiftat bekantskap med miljön i de två tidigare. Men här handlar det mer om sådant som bildens förhållande till skriften, kopiors förhållande till original, diktens förhållande till verkligheten och så huvudpersonens förhållanden till personer omkring honom. Jag tror inte jag begriper allt, men det är bra ändå.

44. Eva Bexell: Opp och hoppa, morfar prosten

Det viktigaste i den här avslutande delen av trilogin om morfar prosten och hans barnbarn är att Carl, Anton, deras lillasyster och deras föräldrar nu har flyttat från Stockholm till Borgholm - för att komma närmare prosten och prostinnan, kan man tänka sig. Det gör att det kan bli mer vardagskontakt med barnbarnen, och att Anton kan komma förbi efter skolan och äta kakor, till exempel.

Annars är det mesta sig likt. Anton är fortfarande ett sådant barn som omedelbart skaffar sig vänner, inte minst bland vuxna. Prostens misstro är djup när Anton påstår att han dagen efter att de kom har lärt känna en tant med en pekineser som han får rasta, och man kan ju förstå det, med tanke på hur det gick när Anton "lånade" en tax i en tidigare bok. Och Anton är fortfarande ett barn som tar sig för sådant som inte alla barn tar sig för, som när han är med på auktion och själv ropar in en buffé "stor som en kyrkorgel".

De här böckerna är faktiskt fortfarande ett av de bästa exempel jag har sett på sådant som är roligt både för barn och vuxna. Man kan utmärkt väl läsa eller lyssna på dem som vuxen utan vidhängande barn, inte minst för Margaretha Krooks fantastiska inläsning.

43. Kristina Appelqvist: Klänning för korta kvinnor

Det tar lång tid innan man får reda på vad titeln syftar på, så lång tid att jag hinner bli lite störd av att historien jobbar sig framåt utan att vare sig klänningen eller några uppenbart korta kvinnor kommer in i bilden. Men det får sin förklaring, så jag ska inte låta det stå i vägen.

Kristina Appelqvist har skrivit tidigare; själv har jag bara läst hennes första serie som utspelade sig i akademisk miljö på Västgöta universitet i Skövde. Den var trevlig, men tappade mot slutet, som jag minns den. Den innehöll klara feelgoodelement, och med den här första boken i en ny serie tar författaren ytterligare ett steg över till den genren. Här finns den medelålders kvinnan som ställs inför något livsavgörande, förknippat med en förlust - och så lite humor och spänning på det. Nu är jag onödigt orättvis, för det är en genre som inte är mer mallbunden än flera andra, och det är på sätt och vis imponerande att lyckas med något som så otvetydigt har ena benet där och det andra i kriminalgenren.

Huvudpersonen Nina Storm är kommunikationschef på den fiktiva Myndigheten för kulturstöd, och redan där märks det att författaren är på hemmaplan. (Hon har själv kommunicerat på/åt myndigheter, framgår i intervjuer.) Nina har en inte alltför sympatisk generaldirektör att hantera, men också kolleger som i varierande grad delar hennes aversion mot "Draken", som högsta chefen kallas när hon inte är närvarande. Berättelsen fördelar sig i ungefär lika delar på Ninas arbete för myndigheten och hennes privatliv, som för tillfället domineras av att hon får ärva en prästgård i Mjöbäck i sydligaste Västergötland. Där har hennes moster och morbror bott, och hon själv tillbringat många lov och andra ledigheter, så hon är inte obekant med bygden. Men mosterns dödsfall har kommit oväntat och Nina är inte alls förberedd på att ta hand om ett jättehus med en jätteträdgård - för att inte tala om den kartong med sedlar som hon hittar i en garderob.

Det här trasslar vidare ganska duktigt, och de båda delarna av Ninas liv får också anledning att konvergera mot slutet av boken. Hur det går till är kanske inte alldeles trovärdigt, men roligt och fyndigt, och vid det laget är man ändå inne i intrigen så att man - i varje fall jag - inte är så kinkig med sådant.

För någon månad sedan hade jag tillfälle att höra författaren medverka i en panel på temat pusseldeckare på det här trevliga arrangemanget på Nora stadshotell:

(där jag förstås kunde ha fotograferat den panelen, men nu får det bli en bild från innan det började). Det framgick då att det nyss har kommit en bok till om Nina Storm, samt att författaren själv är uppvuxen i den prästgård som har en central roll här. Hon tyckte det var skönt att inte behöva göra så mycket research utan kunna utgå från det hon känner till, och det är onekligen något i den miljön som känns väldigt förankrat.