58. Johannes Pinter: Rewind tours

Här samlas ett litet sällskap på en resebyrå, och det de ska göra är att resa tillbaka i tiden, till filminspelningar, och döda mördarna - eller de skådespelare som spelar mördarna, får man påminna sig. Jag tror att det här kan vara mycket belönande för den som har sin åttiotalsskräck aktuell, men jag är själv för dåligt påläst för att det ska fungera fullt ut för min del. Och så har jag ju många gånger konstaterat att science fiction inte är min bästa genre.

57. Ida Tellestedt: Skadedjursbekämparen

Det finns en bakgrund till de våldsamheter som präglar den här novellen, men det dröjer innan man förstår sammanhanget. Själv tycker jag att det blir för mycket splatter i förhållande till intrigen och hade hellre sett en mer smygande spänning. Förutsättningarna i miljön finns där.

56. Johan Ring: Ett hemskt sätt att dö

Den här novellen har en något missvisande titel, för det är inte bara ett enda hemskt sätt att dö, utan flera, som figurerar. Därmed förhåller det sig så att en klassåterträff urartar i ett samtal om hur man inte skulle vilja dö, och så är det en av deltagarna som iscensätter det. För att vara i det korta formatet är det ett ganska avancerat berättarsätt med återblickar som gör det hela lite mer begripligt än bara ren galenskap skulle motivera. Under tiden man lyssnar köper man faktiskt de vansinniga förutsättningarna, och det är väl ett betyg så gott som något.

55. Camilla Linde: Sju sorters kakor

Det trevliga huset med hyreslägenheter ska göras om till bostadsrätter, om man bara får ihop en tillräcklig majoritet för det. Änkan Britt-Marie är emot, och dessutom fast besluten att ta till vilka medel som helst för att hindra att det blir av. Då går inte de manliga grannarna säkra, och man måste beundra hennes uppfinningsrikedom och målmedvetenhet när det gäller att röja dem ur vägen. I verkligheten hade förstås någon fattat misstankar mycket tidigare, men den här sortens historia läser man inte för att få realism. Det blir faktiskt ganska roligt när hon kommer igång.

54. Hans Olsson: Efterfesten

Sensmoralen i den här novellen är ovanligt tydlig - följ inte med främmande hem på efterfest. Stämningen övergår ganska snart från dekadent till destruktiv, och jag vet inte riktigt om man önskar att huvudpersonen ska komma undan. Hon förtjänar inte att råka ut för det som händer, men har inte heller uppträtt - eller beskrivits - så att man som läsare känner särskilt stor sympati för henne.

Tyvärr är inläsningen inte särskilt bra. Jag fastnar bland annat på att relief uttalas som om det vore engelska och att talisman betonas på första stavelsen och alltså låter som om det skulle vara ett sammansatt ord med -man.

53. Lova Lovén: Hallonfingrar

I den här novellen är splattret förlagt delvis till stranden i Lomma, vilket ju är roligt för den som bor i landsänden, om än i inlandet. Det är såvitt jag förstår en variant på att psykopater kan identifieras tidigt genom att de har varit elaka mot djur, fast här är det värre, både i barndomen och vuxenlivet.

52. Love Kölle: Uppstopparen

I skräckgenren återkommer ofta den intet ont anande gruppen ungdomar som av någon anledning befinner sig i ett ensligt hus. Här är de igen, den här gången på ett ställe med ominöst förflutet. En pojke har drunknat där för många år sedan, och kvar i en tjänstebostad i närheten finns hans pappa. Ett tag flyter intrigen på i den riktning man kunde tänka sig, men frågan är om den inte överraskar på slutet.

51. Katarina Emgård: Konsten att niga fint

Mitt i julhandeln på Väla köpcentrum utanför Helsingborg blir det splatter så hälften kunde vara nog. För mig är miljön - där jag har varit ett antal gånger - den stora behållningen. Egentligen ser det väl ut som alla liknande anläggningar och innehåller samma affärer, förutom en lokal skobutikskedja. Julen är minsann inte bara julefrid, och luciatåget kommer inte bara med ljus. Lyssna inte till måltid, är mitt bästa råd.

50. Peter Erik Du Rietz: Plumpudding

Bäst hittills i den här styckevist publicerade samlingen, konstaterar jag om den här klaustrofobiska historien. Ett gäng bestående av gamla tjejkompisar befinner sig i fjällen, och med tanke på huset de är i kunde allt vara fantastiskt. Pappan till en av dem verkar nämligen omätligt rik och har byggt sig ett mycket ensligt beläget men också stort och bekvämt hus. Dit måste man ta sig med skoter (eller helikopter), och vill man ringa är det satellittelefon som gäller. På ett inom genrens ramar trovärdigt sätt har författaren därmed lyckats med det som så många skräckhistorier inte klarar av, nämligen att svara på varför huvudpersonerna inte a) tar sig därifrån, b) larmar polis, c) misstänker att någon utomstående har kommit dit. Att det hela inleds med den årliga tävlingen i att berätta spökhistorier gör inte det hela sämre. Många hade nog valt att bygga ut det här till en roman, och kanske hade innehållet räckt till det, men samtidigt är det ett perfekt format som det är.

49. Sofia Albertsson: Avväpnandet

Med en cancerdiagnos får huvudpersonen i den här novellen det incitament hon behöver för att använda sina obducentfärdigheter på ett nytt sätt. Hon har länge varit upprörd över våldtäktsåtalade män som går fria på grund av juridiska teknikaliteter, och då kan ni kanske tänka er hur ett "avväpnande" går till. Med en liten ytterligare vridning hade det här kunnat bli svart humor, nu är det tyvärr lite för sakligt berättat för att passa det galna innehållet.

48. Cia Sigesgård: Hotellet

En far, en mor och ett barn på ett säsongsstängt hotell, det liknar förstås The Shining, och när det dyker upp en yxa tycker jag faktiskt att det hamnar alltför nära för att vara godtagbart. Om det är tänkt att vara en pastisch, travesti, parodi eller rentav en hommage så går det över huvudet på mig. Effekterna sparas det däremot inte på, så där tror jag inte att jag missar något.

47. Jens Daniel Burman: Kött

Titeln säger ganska väl vad det handlar om, och när novellen ingår i en samling som anges vara skräck förstår man ju att det inte är en feelgoodhistoria om hur man hittar sig själv på en sommarkurs i grillning. Det är så långt man kan komma från det, faktiskt. Det är också en något underlig historia med blandning av dröm - som kan vara nog så skräckinjagande i sig - och en mycket påtaglig kroppslig och köttslig verklighet. Jag vet knappt om jag hänger med i alla vändningar.

46. Helena Dahlgren: Under huden

Ibland publicerar Storytel en novellsamling styckevis, och jag har alltid problem att bestämma mig för hur jag då ska göra - ett gemensamt inlägg om samlingen eller ett om varje novell? Men principen på härvarande blogg är ju att det som är separat publicerat också får separata inlägg (och en annan princip är att det är jag själv som bestämmer).

Helena Dahlgren har här skrivit en liten ryslig novell i monologform om en person som har råkat ut för något missöde med bilen och kommer till ett enligt beläget hus där det bor någon. Det är husinnevånaren som för ordet i monologen, och frågan är om inte det greppet skapar hela novellens spänning. Den som talar vet ju en massa saker som det inte finns anledning att berätta hur som helst, som en allvetande berättare hade gjort. Hur som helst blir det en riktigt bra historia i sitt lilla format.