43. Maria Maunsbach: Kastanjesoarén

Nu får jag erkänna att redaktionen för Novellen i P1 – och i förlängningen Maria Maunsbach – har lyckats pres(en)tera det jag har efterlyst, nämligen en historia som är både rolig och intressant, två egenskaper som jag alltså har haft svårt att lokalisera i många av de andra nyskrivna berättelser vi förses med. Det ska inte uppfattas som att den här novellen saknar djup, men den bjuder på en galen bergochdalbana mellan komik och obehag som man nästan måste vila sig ifrån efteråt.

Det vore ju inte Maria Maunsbach om inte maten stode i centrum på ett eller annat sätt. Här handlar det om en yngre, om än inte alldeles ung, kvinna som blir bjuden av sin väninnas man på en "kastanjesoaré", och bara ordet är ju komiskt. (Det visar också svenskans fantastiska möjligheter att bilda nya sammansatta ord.) Hon har aldrig ätit kastanjer förr, han är närmast besatt av dem, men hans fru, det vill säga huvudpersonens väninna, har en mera ljum inställning. Nu ska hon vara borta över helgen och är helt positiv till den något underliga situationen att hennes man och hennes väninna ska ses utan henne. Det ska ändå komma ett par till på soarén, förstår man.

Här och var är det en absurd historia som trotsar alla förväntningar, samtidigt som den också utspelar sig i en alldeles vanlig värld med förhållanden som går på tomgång eller är icke-existerande men ack så efterlängtade. Krocken mellan det som händer och det som vore rimligt är det som skapar humorn, men novellen hinner också på bara tjugofem minuter vara ytterst obehaglig. Det här borde alla lyssna på, tycker jag.

34. Daniel Boyacioglu: Bärfisen

Den här historien berättas på ett underligt metafiktivt sätt, där en berättare (författaren?) låter historien bli en karaktär närmast på lika villkor med de människor som befolkar berättelsen. Jag blir inte klar över vad det avser att fylla för funktion; mig förvirrar det mest. Den intrig som gömmer sig bakom dessa lager av fiktion är det inget fel på, om man bara lyckas identifiera och följa den.

28. Aino Trosell: Kärlekens schema

Aino Trosell är vid det här laget lite av stamgäst i den här bloggen, så det var en glad överraskning att det fanns en gammal radionovell av henne som nu plockades fram ur arkivet. Det är en historia som till att börja med inte verkar särskilt spännande, utan förhållandevis vardaglig. Huvudpersonen har skilt sig, bor kvar i sin gamla lägenhet, har delad vårdnad om sin son, och så träffar hon en ny man. Det börjar bränna till när den nye efter ett tag försvinner utomlands och inte verkar vilja ha kontakt längre. Därifrån är det mer rysare än romance, och inte mig emot. Det är så här radionovellerna borde vara alltid.

26. Karl Kofi Ahlqvist: Inneboende verkan

Senaste radionovellen handlar om en ung svensk författare (in spe?) som bor inneboende i Köpenhamn, men inte trivs något vidare med det. Hans hyresvärdinna är något oförutsägbar, ömsom bjuder hon på middag, ömsom letar hon efter anledningar att kasta ut honom. Jag blir inte helt klar över vad historien handlar om egentligen, mer än det här, och det är lite för lite innehåll för att motivera en novell, tycker jag.

22. Rose Lagercrantz: Två systrar på Kuba

När det grävs tillräckligt långt bak i arkivet för att hitta en novell att sända mellan de nyskrivna, då kan det tänkas att det blir en som inte jag har hört tidigare. Den här handlar om två systrar som åker till Kuba. Den av de båda som från början inte var så intresserad av att åka (och är den som berättar) verkar vara den som får ut mest av resan. I varje fall händer det saker med henne som hon knappast förutsåg. Jag blir ändå inte särskilt intresserad av vare sig henne eller hennes syster eller Kuba, tyvärr.

20. Ella-Maria Nutti: Rotnu

Miljön för den här novellen ligger långt från min egen, både geografiskt och innehållsligt, för renskiljning ägnar man sig inte åt i sydligaste Sverige. Temat är däremot mer universellt, om en mor som får syn på sin vuxne son som sedan ett tag inte vill ha någon kontakt med henne. Eftersom det berättas ur hennes perspektiv får vi inte hela bilden, men det är ju så verkligheten är. I sitt anspråklösa format var det här väl värt lyssning.

16. Ola Klingberg: Gråzon

Det här visade sig vara en riktigt bra novell – förtätad och koncentrerad vad gäller både handling, personer och tema. Samtidigt spänner den över en hel livslängd och behandlar en av livets stora frågor, nämligen hur minnet fungerar. När huvudpersonen dessutom är pensionerad vittnespsykolog blir det förstås extra intressant. Han lutar sig mot en gammal dagbok vad gäller en katastrofal händelse, medan barndomskamraten, som var mer direkt berörd, minns den annorlunda. Jag tror att många kan känna igen sig i det här, om än i mindre dramatiska sammanhang.

15. Cecilia Johansson: Tjänsteresan

Själva historien i den här skräcknovellen är förhållandevis bra. Det börjar mycket vardagligt med att Tim är på tjänsteresa med egen bil och råkar köra av vägen. Något mindre vardagligt är att han gör det för att väja för en man som står på vägen, men sedan är försvunnen. Och när han får lift och tvingas övernatta i det avfolkade Gladfors är det tydligt att något inte är som det ska.

Med tanke på den klass intrigen ändå håller (i en genre som jag är inherent skeptisk mot) är det synd att språket är så dåligt. Jag tror att en redaktör hade kunnat göra något åt de flesta stolpiga formuleringar och underliga sammansättningar som jag nu fastnar på.

14. Ernest Bramah: The Last Exploit of Harry the Actor

Mer eller mindre av en slump kommer amatördetektiven Max Carrados i kontakt med det här fallet, som berör en firma som hyr ut säkerhetsskåp, -fack eller liknande. (Jag tänker mig som bankfacken, saliga i åminnelse, fast utan tillhörande bankverksamhet.) Det är mer än lovligt rörigt, och jag får erkänna att jag inte lyckas hålla intresset uppe under andra halvan av novellen.

Eftersom det nu verkar vara slut på Ernest Bramahs Carrados-noveller i min ljudbokstjänst är det på sin plats med en sammanfattande reflektion. Det är tydligt att Max Carrados är en detektiv i Sherlock Holmes anda, och Bramah var ju inte ensam om att kapitalisera på den idén. Till och med Hercule Poirot var i början en detektiv av den sorten (och dessutom ett tag sammanboende med sin "Watson", kapten Hastings). Nivån på novellerna är ojämn. Den här och någon annan är inget vidare, samtidigt som det finns ett par stycken riktigt bra. Dit hör "Who Killed Charlie Winpole?" som verkar vara den enda som handlar om ett mord (eller i alla fall ett dödsfall). Jag utnämnde en annan till den bästa häromdagen, men jag tror jag ångrar mig, och råder den som bara ska läsa en Carrados-berättelse att välja den om Charlie Winpole.

13. Ernest Bramah: The Ghost at Massingham Mansions

Om man är bekant med detektiven Max Carrados sedan tidigare kan man dra slutsatsen att spöket i titeln inte existerar, utan att det måste finnas naturliga förklaringar till de underligheter som händer. (En annan författare och ett annat sammanhang hade förstås kunnat ha med ett spöke på ett fullt trovärdigt sätt, om förutsättningarna vore de rätta.) Här handlar det om en lägenhet där både gas- och vattenledningarna är avstängda i väntan på ny hyresgäst, men ändå syns det gasdrivna tända lampor och spår av att någon har använt badrummet. (Jag tänker mig att ett riktigt spöke inte är upptaget av sådana trivialiteter som personlig hygien.) Att Carrados lyckas dra de slutsatser han drar är mest förvånande med tanke på att han är blind, för ett och annat tycker jag borde vara beroende av att detektiven ser vissa saker. Eller också är det där övernaturligheterna finns.

12. Ernest Bramah: The Missing Witness Sensation

I den här historien blir Max Carrados tillfångatagen och får sitta i en källare jag vet inte hur länge, vilket gör att det snarast känns som en Fem-bok eller liknande. Själva fallet, där han förväntas vittna, kommer därmed helt i skymundan, så till den grad att jag nu knappt vet om det blev uppklarat. Det är tur att jag vet att Ernest Bramah kan bättre än så här.

11. Cecilia Davidsson: Novembernatt

Inför 2026 lovade jag att utvärdera om radionovellerna i P1 skulle få fortsatt förtroende. Nu är jag alltså igång med ett nytt år, men lovar inte att höra alla. (I varje fall ska jag kolla ordentligt vilka som är nya, för det verkar som om varannan är "återutsändning", denna eufemism för vad vi andra kallar repris.)

Det här är en historia med vardagliga ingredienser, tilllagad i vardaglig miljö. Mer svenskt 2020-tal än ett villakvarter vid halloween blir det knappast, och att där bor folk som har separerat efter otrohetsaffärer är inte heller sensationellt. Lite mer ovanligt är det som händer sedan, och jag sträcker mig faktiskt till att föreslå att alla lyssnar själva. Det här var varken konstigt, svårt eller tungt, som är de invändningar jag har haft mot radionovellerna tidigare.

10. Ernest Bramah: The Comedy at Fountain Cottage

Frågan är om inte den här novellen är bäst hittills av det jag har lyssnat på av Ernest Bramah och om hans blinde detektiv Max Carrados. Hans gode vän Carlyle har en niece som just har gift sig och flyttat in i en nybyggd stuga med stor trädgård, en stor anledning för henne att vilja bo just där. De enda orosmomenten är a) en granne som kastar in njurar över staketet, b) en efterhängsen trädgårdskarl som erbjuder sina tjänster, samt c) hennes mans arbetsplats som verkar vilja göra sig av med honom och ta in en annan delägare som kan bidra med mer pengar. Som vanligt hänger allt samman på ett sätt som är omöjligt för läsaren att gissa sig till. Max Carrados har en hel del gemensamt med Sherlock Holmes, inte minst att han är väldigt snål med information till sin omgivning och föredrar att presentera den tillsammans med lösningen. Det uppfattas väl inte som helt renhårigt i genren, men effektfullt är det onekligen.

9. Agatha Christie: The Capture of Cerberus

Den här Agatha Christie-novellen såg dagens ljus första gången i en bok från 2009 som bygger på hennes anteckningsböcker, och i anslutning till det publicerades den också i Daily Mail, där den fortfarande kan läsas. Den kom ursprungligen till 1939 tillsammans med elva andra historier, som så småningom samlades i den bok som på svenska heter Herkules storverk. Där ingår också en novell med samma titel som den här föreliggande, men med helt annat innehåll.

Den har omisskännlig tidsfärg, inte minst genom att tala om en diktator vid namn August Hertzlein, som har många drag – inte bara initialerna – gemensamma med en annan sådan. Det kan inte uteslutas att den helt enkelt inte ansågs möjlig att publicera när den skrevs. Poirot befinner sig först i Schweiz, sedan hemma i London, och han blir involverad i händelser som rör ett attentat mot diktatorn i fråga. Jag tycker inte riktigt att intrigen fungerar i den här formen, men novellen har sitt intresse ändå av nämnda anledningar.

8. Ernest Bramah: The Game Played in the Dark

I inledningen till den här novellen figurerar en person som reser runt i Europa med påföljande problem för inläsaren att uttala vissa resmål. I Stockholm tar han sig ner till Saltsjön [saltsjɔn] för vidare resa till Åbo, exempelvis. Sedan utmynnar det hela i en upplösning i ett mörklagt rum, där Bramahs återkommande detektiv Max Carrados har en stor fördel mot skurkarna. Han är nämligen blind och van att använda sina andra sinnen, här kanske främst hörseln, för att dra slutsatser. I sin genre, äldre detektivnoveller, är det här fullt läsbart fortfarande, även om inspirationen från den delvis samtida Sherlock Holmes märks här och var.

6. Ernest Bramah: The Curious Circumstances of the Two Left Shoes

Här får Max Carrados (som vi träffade första gången förra veckan) ta sig an ett fall av den sort där ingenting verkar binda samman underligheterna mer än att de har inträffat i samma hus ungefär samtidigt. Eftersom det händer i en novell kan vi läsare gissa att det ska finnas ett samband, annars hade inte författaren valt att föra ihop dem. Det handlar om ett inbrott hemma hos en bekant till Carrados, varvid allt deras bordssilver har stulits. Det förefaller vara ett verk av en tjuv som går under aliaset The Monkey, eftersom han föredrar att klättra in genom öppna fönster i stället för att bryta sig in. Samtidigt har frun i huset råkat ut för att ett par av hennes skor plötsligt består av två vänsterskor. Allt hänger ihop, som sagt.

4. Ernest Bramah: Who Killed Charlie Winpole?

Ernest Bramah förefaller inte särskilt väl ihågkommen idag, om än inte totalt bortglömd. Han var oerhört produktiv under sin aktiva tid som författare, som ungefär sammanföll med första tredjedelen av 1900-talet. En av hans litterära skapelser är den blinde detektiven Max Carrados, tydligt inspirerad av Sherlock Holmes, men av sitt handikapp tvingad att förlita sig på vad andra sinnen kan förmedla. Han är heller inte – i varje fall inte i den här historien – en så stor personlighet som Holmes, snarare nedtonad och diskret, men synnerligen effektiv.

Det hela handlar om en svampförgiftning, som först förklaras som en olyckshändelse, men sedan av myndigheterna knyts till det faktum att det finns personer som vinner på dödsfallet. Charlie Winpole är en ung föräldralös pojke som bor med ett par släktingar (farbror och faster eller möjligen morbror och moster), och eftersom han har fått ett ganska substantiellt arv efter sina föräldrar blir farbrodern misstänkt för att ha arrangerat det hela.

Med tanke på att det är en novell på bara en dryg timme i lyssnat skick hinns det med en hel del vändningar i intrigen. Den hade i rätt händer kunnat bli en fulllång kriminalroman, vilket i sammanhanget ska ses som ett gott betyg.

3. F. Anstey: Sparkling Biacrene

F. Anstey (en pseudonym där initialen inte står för något särskilt förnamn) skrev massor av noveller i den humoristiska genren, och den som följer den här bloggen har stött på honom förr. Här handlar det om en ung kemist som i tidens anda ‒ det tidiga 1900-talets ‒ har hittat en växt från Sydamerika som kan användas för att producera en upppiggande dryck. För att komma igång behöver han finansiärer samt tillstånd av sin morbror att använda ett arv, och dessa herrar samlar han till en middag med provsmakning av drycken i fråga. Ingen av dem har full kontroll över vad som händer, och det blir som vanligt med Anstey oväntat roligt.

2. Alexander W. Drake: The Loosened Cord

Scenen för den här berättelsen är en finare middag, där en av dekorationerna består av en fågel i bur, som är fästad vid en ballong. Det tar ett bra tag av miljöbeskrivning innan något händer, men då sliter sig ballongen och seglar iväg med bur och fågel. Möjligen ska det finnas en djupare mening i detta, men den är för undflyende för att jag ska få tag i den bland all rekvisita.

1. Louise Glück: Marigold och Rose

De båda eponyma huvudpersonerna i den här novellen är nyfödda när det börjar och hinner bli ett år gamla innan den tar slut. Det hela skildras från deras synpunkt, eller rättare sagt synpunkter, för de har inte alltid samma uppfattning om livet, så små de är. För mig är det något med denna fiktion som inte fungerar, eftersom flickorna förstås inte på något sätt är kapabla att ge uttryck för de tankar som de beskrivs ha. Sedan får författaren vara hur mycket nobelpristagare som helst.