92. Mats Jonsson: Stinas jojk

Det har hunnit gå tre år sedan Mats Jonssons När vi var samer kom ut. Där handlar det om skogssamerna i ett både brett och långt perspektiv, men med utgångspunkt i hans egen familjehistoria. Den här nya serieromanen har ett annat fokus och blir därmed mindre episk, mindre överväldigande, om man så vill. Huvudpersonen Kristina Katarina Larsdotter var med i utkanten av När vi var samer, men här skildras hela hennes liv och lite till.

Hon blev känd bland annat som Stor-Stina, eftersom hon växte hela livet och till sist blev 218 centimeter lång. Vid den tid det handlar om, första hälften av 1800-talet, var det inte ovanligt att människor som på något sätt avvek från det vanliga visades upp offentligt. Först kommer hon till Stockholm och sedan reser hon runt i Europa. Så småningom gör hon och hennes syster mer än bara visas upp:

Parallellt med den här historien berättas också om K B Wiklund från Uppsala, som så småningom blev professor i finsk-ugriska språk. Han reser långt senare runt i norra Sverige och får då kontakt med Stinas syster, som har hunnit bli gammal, men kan berätta om Stina och deras resor. Enligt tidens sed hade vetenskapen ingen större respekt för samiska kvarlevor:

Det är den här kombinationen, inte minst att systern Sara ges en bärande roll, som gör att det här blir en fungerande historia utöver ett rent återberättande av Stinas liv. (Det har dessutom gjorts förr i romanform av Åke Lundgren, även om jag inte har läst något av det han har skrivit.) Det blir som sagt mindre episkt, men man kommer också närmare personerna när de inte är så många.

Stinas jojk skiljer sig från det allra mesta som Mats Jonsson har gjort tidigare genom att han själv inte syns i berättelsen. Även om jag har uppskattat det allra mesta av hans självbiografiska serier tycker jag att det är ett riktigt val vad gäller just den här historien.