Sist av alla, som det känns, provar jag nu Mats Strandberg, synnerligen framgångsrik i det skräcksegment som så många gillar. Själv är jag kluven till genren; jag vill gilla den mer än jag oftast gör.
I huvudrollen − det här framstår efter hand snarast som ett skådespel − ser vi Hedda, inte alltför framgångsrik författare, som efter några ungdomsböcker har försökt sig på att skriva deckare. Den första kom ut men sålde inget vidare, och nu förväntas hon skriva del två i den trilogi hon har lovat förlaget. Hon har skäl att ta tag i detta, eftersom hon har sonen Hugo, åtta år, som behöver försörjas också den halvtid han tillbringar med Hedda och inte med hennes före detta. Som en skänk från ovan kommer då kontakten med hennes gamle vän från en skrivarutbildning, David Ridings. De har inte hörts av på länge, men nu vill han att hon ska komma och fira midsommar med hans storfamilj. Hedda ser det som en möjlighet att få skrivro och kanske också inspiration.
David är om jag räknar rätt femte generationen i en verklig kulturklan. Huset är fullt av konst som skulle inbringa astronomiska summor om den komme ut på marknaden, och de nu levande generationerna, främst hans mamma och morfar hör till landets mest kända namn på sina respektive områden. Delvis beror det väl på att de härstammar från den patriark som lät bygga det enorma huset (för sin frus pengar, noterar man) och umgicks med Carl Larsson, Albert Engström och andra storheter. Huset heter Villa Thamyris, döpt efter en son till musan Erato, och det visar sig vara symboliskt på mer än ett sätt, även i nutid.
Hedda blir onekligen inspirerad att skriva, och de avsnitt ur hennes bok som vi får del av är faktiskt stor humor, när vi vet vilka händelser som hon bygger sin deckare på. Själva intrigen tar annars tid på sig att komma loss; det går mer än halva boken innan det kan kallas skräck. Fram till dess är det snarare en obehaglig stämning som bygger på Heddas utanförskap, när alla andra hålls samman av både familjeband och kapital − såväl ekonomiskt som kulturellt. När det har blivit midsommarafton, Hugo anslutit till sällskapet och det hela går överstyr räcker inte skräck som beskrivning. Min upplevelse av det kan snarast beskrivas som skräckel. Mitt i allt slafsandet är det ändå ett antal trådar som knyts ihop och gör att historien fungerar inom sina förutsättningar. Det säger nog mer om mig än boken att det är den första halvan som fångar mig mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar