Det kan gå ett bra tag mellan gångerna, men just därför är Jonas Karlssons novellsamlingar så efterlängtade. Man känner igen sig den här gången också i hans lätt absurda historier som omisskännligt utspelar sig i vår värld, kanske rentav 2026, men ändå tar sig vändningar som vi sällan möter i verkliga livet.
Det kan till exempel handla om en tågpassagerare som efter en tupplur blir övertygad om att damen mittemot har snott vederbörandes medhavda leverpastejmacka. När hon sedan är borta men hennes hatt ligger kvar utbryter en febril aktivitet för att befordra hatten till Härnösand, där hon tros ha gått av, och det blir en uppvisning i vad en samling välvilliga människor kan anstränga sig med, trots att de inte har minst anledning. I alla fall i den här fiktionen har tågbolaget en fungerande hittegodshantering, så det hade gått att förlita sig på den.
Interiören från en bokcirkel som får för sig att läsa Brott och straff hade jag själv extra roligt åt, för vår cirkel började ambitiöst med Herta Müller. (Sedan har vi läst lite av varje.) Fördelen med en klassiker är ju att man inte behöver läsa den, man kan ofta hitta bra synpunkter på nätet eller liknande.
Och så min favorit om en man som hittar bilder från sitt bröllop och inte kan identifiera ett närvarande par. Inte heller hans fru vet vem de är, men de bör väl ha varit inbjudna – eller? Det förekommer ju att folk våldgästar bröllop. Men så hittar de en placeringslista och ansträngningar vidtar för att hitta dessa Dieter och Maria, som de tydligen för ett par decennier sedan stod så nära att de bjöd dem till sitt bröllop, men nu inte har en aning om vilka de är.
Det är en något spretig samling, inte minst storleksmässigt, för de kortaste inslagen är bara ett par minuter långa, medan den längsta är ungefär en och en halv timme. Men det är oerhört jonaskarlssonskt genom att nästan alltid börja i något vardagligt och sedan kunna sluta var som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar