133. Mattias Edvardsson: Vykort från en mördare

Tidigare har jag varit ljum i min inställning till Mattias Edvardssons nya serie med polisromaner, men i den här andra delen lyfter det betydligt. Inte minst är själva gåtan riktigt bra, och jag undrar om det inte beror på att den tar ett steg i riktning mot det orealistiska, paradoxalt nog.

Liksom tidigare handlar det om Gunni Hilding som egentligen är ordningspolis i Trelleborg, men även nu blir inlånad till en mordutredning. Hon ska förmodligen vara en relaterbar person med fel och brister som alla vi vanliga människor kan identifiera oss med, men lite för ofta är hon bara offer för sitt dåliga självförtroende. Tillsammans med henne finns ungefär samma kolleger som förra gången, och de tycker själva att de är för få för att kunna bedriva en riktig mordutredning. Det tycker jag också, men jag förstår ju att det inte går att ha hur mycket folk som helst med i handlingen i en bok.

Den bärande idén är att en mördare varskor sina offer medelst vykort i brevlådan. På vykortets framsida finns en kyrka, intill vilken offret senare hittas. På baksidan finns skrivet ett datum, som visar sig bli offrets dödsdag. Det hela är så surrealistiskt att det kunde vara hämtat från den gamla tidens pusseldeckare, så man får inte bli alltför ilsken på Trelleborgspolisen för att de inte tar varningarna på allvar från början. Jag som gillar just den sortens deckare tycker förstås att upplägget är högst förtjänstfullt.

Miljön med kyrkor och kyrkogårdar är naturligtvis också tacksam för en författare att göra något av. Nu har jag dessutom lyssnat på boken vid precis rätt tid på året, för den utspelar sig i slutet av oktober och början av november, och då kan man lätt relatera till sådant som att det blir mörkt redan vid halvfemtiden och att det mesta på slätten är grått och brunt. Inget av det har dessutom ändrats sedan det nittiotal när handlingen äger rum.

Om inte nivån hade höjts hade jag hoppat av den här serien så här dags, men nu ser jag i stället fram emot nästa bok. Eftersom det också finns en parallellt löpande tråd om Gunnis privatliv, vilken ännu inte är färdigutredd, kommer det med all sannolikhet en sådan.

22. Mattias Edvardsson: Gravglänta

Mattias Edvardssons tidigare böcker har inte hängt samman, även om åtminstone min ljudbokstjänst har samlat fyra av dem till "Lundasviten" (där en utspelar sig i Trelleborg och en i något som är en variant på Löddeköpinge). Jag tror att det är ett försök att möta läsarnas önskemål om bokserier, och förmodligen också ett sätt att få läsarna att stanna kvar om de har hittat en av böckerna. Med den här boken inleder han i alla fall officiellt en ny serie, där nummer två kommer i augusti.

Den här boken skiljer sig också från Edvardssons tidigare genom att vara en polisroman, där en realistiskt skildrad brottsutredning (egentligen två) står i centrum. Hans signum i tidigare böcker har varit det växlande berättarperspektivet mellan några huvudpersoner, och det finns i modifierad form även här. Men annars är det här något helt annat än de psykologiska spänningsromaner som han har varit omvittnat skicklig på fram till nu. Tyvärr ser jag det här som en ganska standardmässig historia som lyckas använda ett antal av genrens klyschor, och inte ens med någon distans eller humor, vad jag kan uppfatta.

Huvudperson är Gunni Hilding, ordningspolis i Trelleborg när bokens handling tar sin början 1989. Hon får som ett ärende att åka ut till Gabeljung i närheten av Anderslöv i norra delen av Trelleborgs kommun, där det har försvunnit en pojke. Han hittas snabbt, men är då död. Bokens disposition gör det svårt att berätta något om det utan att förstöra läsnöjet för andra, men ärendet avhandlas i första halvan av boken. Andra halvan börjar fem år senare med att en annan pojke försvinner och hittas död. Gunni vill se kopplingar mellan fallen; utredande poliser är mindre intresserad av det.

Här har vi alltså:

- kvinnlig polis i manligt dominerad miljö

- kvinnlig polis som motarbetas

- kvinnlig polis med privat bagage (hon har brutit med sin familj som är Jehovas vittnen)

- något i det förflutna som spelar roll för nutiden (om vi med det förflutna menar 1989 och med nutiden 1994)

- polis i småstad

Det är minst tre klyschor för mycket.

Edvardsson kan skrivarhantverket och vet hur man skapar driv i en historia. Till stor del gör han det genom att skriva korta kapitel, typiskt mellan fem och åtta minuter vid lyssning. De slutar oftast med om inte en cliffhanger så i varje fall en överraskning, ofta en replik som i sammanhanget verkar oskyldig, men som i ljuset av vad vi läsare vet får en dubbelmening. Det blir efter hand ett manér som tappar sin tjusning, även om effektiviteten är beundransvärd.

Som synes är min förtjusning begränsad. Till stor del beror det på att jag har uppskattat Mattias Edvardsson så mycket innan, och är besviken på att han byter spår, särskilt som han inte lyckas så bra med det spår han nu har valt. Hade det här varit en debutbok av en okänd författare hade jag nog inte varit besviken alls, men nu fungerar ju inte litteraturvärlden så, tyvärr.