99. Ruth Rendell: Vem var Doon?

För en gångs skull vet jag var jag fick tips om en bok. Det var Lotta Olsson i DN som skrev om Ruth Rendell i somras för att uppmärksamma att det hade gått sextio år sedan hon debuterade med just denna bok. Det är också första boken om kommissarie Wexford, som skulle återkomma i sammanlagt tjugofyra böcker, och dessutom förekom i en TV-serie, som jag dock inte har sett.

Det är en smygande spänning redan från första sidan, när en mr Parsons kallar på polisen, eftersom hans fru är försvunnen. Polisen tycker att det är väl tidigt att slå larm redan efter ett par timmar, men maken är övertygad om att det har hänt henne något. Efter ett par kapitel hittas hon död i ett skogsparti, och det riktiga polisarbetet kan ta sin början.

Wexford är ingen karismatisk gestalt. Lotta Olsson liknar honom vid Martin Beck hos Sjöwall/Wahlöö, och det är inte så dumt som jämförelse. På samma sätt som Beck är Wexford en kompetent yrkesman, som vet att omge sig med folk som kan sina saker (även om poliskollektivet inte kan sägas vara speciellt uppmärksammat här). Han är ingen övermänniska, utan tragglar på med vanligt polisarbete, som att säkra spår från brottsplats och tala med folk i mrs Parsons omgivning.

Det märks att tiden har gått sedan den här boken utspelar sig. Kvinnorna är hemmafruar och ett centralt tema i upplösningen hade inte kunnat vara ett överraskningsmoment idag. Men som tidsdokument är det intressant läsning, inte minst som exempel på hur en deckardebut kunde se ut 1964.

91. Ruth Rendell: Stenarna skola ropa

Trots mångårigt deckarläsande och viss lutning åt det anglosaxiska i genren har jag aldrig läst Ruth Rendell tidigare. Nu fick jag anledning att ta mig an denna genom bloggen Kulturkollos bokcirkel. Där pågår diskussionen i skrivande stund, och det är verkligen en bok som gör sig för diskussion.

Sedan den kom ut första gången 1977 verkar den ha blivit en liten klassiker, inte minst på grund av inledningen:

Det är alltså första meningen, som också är den enda baksidestexten. Egentligen borde ju allting därmed vara förstört, men på något sätt fungerar det ändå. Man undrar hur detta kan bli till ett mordmotiv och vad som ligger bakom det ovanliga att en vuxen kvinna i 1970-talets England är analfabet.

Upplägget är förstås som gjort för att man ska tycka illa om en mörderska som man från början vet är just det. Men efter hand som man får bakgrunden till att hon är som hon är kan man också se att hon är ett offer för omständigheter som hon inte själv råder över. Familjen, som man från början kanske tycker är lite aningslös, men knappast förtjänar att dö, visar sig också vara mer komplex än man trodde.

Genom att Eunice arbetar som hushållerska hos familjen Coverdale, som är relativt välbärgad genom familjefaderns innehav av en ärvd plåtburksfabrik, finns det gott om tillfällen att anlägga klassperspektiv. England är ju också en tacksam miljö för det, och jag undrar om inte en del sådant går mig förbi. Själva historien är nämligen så oerhört välskriven att man fängslas av den, och jag pendlar mellan att vilja att boken varar riktigt länge och att den ska vara slut så man får reda på hur det går. Trots att man alltså egentligen vet hur det går.

Ruth Rendell avled ju i våras, men lämnade efter sig en rejäl produktion. Det finns 24 deckare om kommissarie Wexford, drygt lika många fristående romaner ("psykologiska kriminalromaner" är en klassificering av dem) och en del novellsamlingar, förutom att hon också gav ut en del under pseudonym. Chansen är stor att jag återvänder till något mer av henne, även om jag har förstått att allt kanske inte håller denna toppklass.

Det enda jag vill invända mot här är bokens förord som avslöjar lite för mycket för min smak. Det kunde med fördel ha placerats som ett efterord.