söndag 7 februari 2016

17. Kristina Ohlsson: Sjuka själar


Det har hittills inte blivit av att jag har läst något av Kristina Ohlsson, men jag har förstått att hon är produktiv och uppskattad av många. Dessutom är hon, som jag, från Kristianstad, så jag har ändå haft ett något mer vaksamt öga på henne än på alla de många deckarförfattare som kommit fram på senare år. Nu har hon kommit med sin första bok som också utspelar sig i Kristianstad och det var det som behövdes för att jag skulle komma loss (och så att jag trevligt nog fick den som recensionsexemplar från förlaget).

Det handlar om Lukas, som för första gången på tio år kommer tillbaka till Kristianstad, där hans föräldrar bor. Redan på tåget är det total igenkänning för alla oss som har kommit den vägen och alltför många gånger stått stilla och väntat på ett tågmöte i Karpalund. Han har inte orkat återkomma efter en svår misshandel, omgiven av viss mystik. Han var nämligen försvunnen en tid och hittades sedan i en lekpark, och själva mysteriet är att han var den tredje som försvann, men den enda som kom tillbaka. Själv minns han ingenting, men lever med tankar om att han möjligen varit inblandad i de två tidigare försvinnandena, inte minst eftersom en av dem var hans före detta flickvän. Lekparken har jag varit i många gånger, eftersom den ligger bara något kvarter från där jag bodde 1977 till 1992:


Parallellt handlar det också om Lukas' gamla bästis David som tillsammans med sin sambo Anna flyttar in i "den gamla prästgården som låg där Prostens väg och Pastorsvägen korsades". Den finns inte på riktigt, berättar författaren i ett förord, och mycket riktigt ser det ut så här i verkligheten, en radhuslänga (där jag bodde) och vanliga villor:


Allra längst bort på gatan skymtar det hus där Lukas' föräldrar av allt att döma bor. Bakom ryggen, om man står som på bilden, har man en kyrkogård som används för visst stämningsskapande i boken, men som jag inte minns som spelande någon roll under min uppväxt. Den fiktiva prästgården, däremot, är ett riktigt spökhus - eller eventuellt hemsökt av något mer levande men lika skrämmande. Det är i skildringen av Annas tankar och upplevelser av parets nya hem som jag tycker det blir läskigt på allvar några gånger.

Annars handlar det om Lukas' försök att reda ut vad som hände då för tio år sedan, och han kommer förstås i kontakt med David, som han inte träffat sedan dess, och sin gamla flickväns föräldrar, som bor kvar i området och inte har kommit vidare i saknaden av dottern. Det är rappt och kompetent berättat av någon som uppenbarligen kan hantverket, men kanske inte så skräckinjagande. Den delen är snarare en thrilleraktig deckare, förutom att polisen för det mesta lyser med sin frånvaro.

Tyvärr tycker jag att slutet inte håller samma nivå som vägen fram dit. Det är flera saker i upplösningen som jag inte köper, ens inom genrens ramar, där kraven på realism ändå är ganska nedtonade. Men delvis vägs det upp av drivet i historien dessförinnan, och för min del förstås av all igenkänning av miljöer.

11 kommentarer:

  1. Kul ändå att läsa om bekanta platser!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen väldigt roligt! Så här välbekant har det aldrig varit i skönlitteratur för mig förr.

      Radera
  2. P.S. Bilder från Google maps, förstås!

    SvaraRadera
  3. jag gillar läsa där jag känner igen mig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är roligt, och särskilt när det blir så rätt som här.

      Radera
  4. Kul med bilderna från verkligheten! Jag är också uppväxt i Kristianstad, fast på Egna hem (så inte så himla långt bort från din gata).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trevligt, vi har säkert någon gemensam bekant. Kristianstad är ju inte så stort som det tror sig vara. ;)

      Radera
  5. Har inte läst den boken men hört mycket positivt om den. Tack för tips!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trots min lite snäva bedömning av slutet kan jag absolut rekommendera den - hon kan vad hon håller på med!

      Radera
  6. Detta är den enda bok jag läst av Kristina Ohlsson. Roligt när man har verklig platsigenkänning i fiktiva handlingar. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och i just det här fallet är det skönt att veta att det är fiktivt...

      Radera