108. Michael Segerström: Alla ska dö!

Det blir något av "extra allt" när Michael Segerström återvänder till och avslutar sin deckartrilogi om Trelleborg. Förra gången stod den fiktive Jan Detlef som medförfattare, och han är med den här gången också, om än bara som karaktär. Han bor fortfarande i Beddingestrand, ungefär där Michael Segerström själv bor i verkligheten. Till intrigen hör också att det finns en jag-berättare i den här boken, som också bor ungefär där Michael Segerström bor i verkligheten. Även en del andra platser i närheten heter och ser ut som de gör i verkligheten, men riktigt allt är ändå inte sant, hoppas jag.

Det är som sagt "extra allt", inte minst vad gäller antalet döda. Jag undrar om det inte kan vara svenskt rekord vad gäller det, åtminstone om man undantar sådant som handlar om rena terrordåd och naturkatastrofer, för det är ingen måtta på hur folk får bita i gräset till höger och vänster. Bakom detta finns till stor del så kallade gängkriminella, ett svenskt gäng som kallas för Jönssonligan och ett danskt som kallas Olsenbanden. (För den fåkunnige ska sägas att den danska förlagan till de svenska filmerna om Jönssonligan heter just så.) Titeln besannas kanske inte helt bokstavligt, men nära nog.

Eftersom alltihop ska rymmas på ungefär 110 sidor blir man som läsare lätt andfådd av det höga tempot. Idag, när normallånga deckare utan vidare kan vara 400 sidor, är det ändå välgörande med en historia där det inte dras ut på något eller ägnas sida upp och sida ner åt det som brukar kallas gestaltning, men alltför ofta är en förevändning för att författaren ska få utlopp för sin skrivlust. Här verkar författaren helt enkelt vilja berätta en historia, och det är faktiskt en utmärkt utgångspunkt för en bok. Ibland tenderar vi att glömma det.

Det går alltså knappast att summera handlingen, och inte för att det är en deckare där man vill undvika spoilers, utan för att den helt enkelt inte låter sig summeras. Det kan snarast beskrivas som den sortens bok som man har roligt åt medan man läser, men som man inte efteråt kan förklara varför man hade roligt åt. Och det betyder troligen att den går att läsa om med samma behållning om ett tag, kanske tillsammans med de två första i trilogin, som jag också minns som ospecificerat trevlig läsning.

40. Markus Tullberg: Död mans penna

Nu har det kommit en fjärde del i den här serien om Valter Green. Han har tidigare löst mysterier i en zeppelinare, i en Parisvåning och på en svensk, vintrig herrgård. På olika sätt handlar de här deckarna om det slutna rummet, en gammal och klassisk ingrediens i kriminallitteraturen, som man skulle kunna tro att det vore svårt att göra något mer av än vad som redan finns. Den här gången får Green ta hand om ett misstänkt mord på ett bokförlag i Stockholm, och kanske är det den minst spektakulära miljön av de fyra. Men själva gåtan är ändå i samma anda och lika bra som de tidigare.

Förra helgen hörde jag författaren i ett panelsamtal på Skånska deckarmässan på Lunds stadsbibliotek, och där framgick att han är angelägen om att vara ärlig mot läsaren på samma sätt som de klassiska deckarförfattarna var. Alla viktiga ledtrådar ska finnas med och alla misstänkta ska presenteras på ett tidigt stadium, så att läsaren har samma chans som detektiven att komma fram till sanningen. Med det samtalet i färskt minne har jag läst den här delen lite noggrannare än vanligt, och jag tror faktiskt att det stämmer. Det är ‒ som det brukar i bra deckare ‒ ganska få detaljer som egentligen är viktiga att upptäcka (och dra rätt slutsatser av!). Problemet är att det också finns andra detaljer, som man ska sortera bort. Det brukar vara där jag kommer till korta mot böckernas problemlösare.

Bokförlaget är som sagt inte en fysisk miljö som eggar fantasin lika mycket som zeppelinaren, men som social miljö och mordplats är det tacksamt. Bokförläggaren som hittas död har inte valt sitt yrke av litterära skäl, utan är allra mest affärsman. Och om man i sitt stall av författare har en oavslöjad pseudonym som i dagarna ska komma med en ny succébok ‒ förhoppningsvis i alla fall ‒ behöver kanske förlagets chef inte i första hand göra bedömningar av litterär kvalitet. Det finns det andra på förlaget som kan bättre, liksom det finns några ytterligare anställda, lagom många för att skaran av misstänkta mördare inte ska bli för stor.

För den som gillar den gammaldags pusseldeckaren, som jag gör, är det förstås väldigt roligt att någon skriver nytt i genren. Jag tror också det är ett lyckokast att förlägga berättelserna till den tid då pusseldeckaren var som störst och bäst ‒ i den här delen är det 1928 ‒ för att få rätt atmosfär. Till atmosfären bidrar förstås också det snygga omslaget (av Andreas Tullberg).

Något ska också sägas om det som skiljer de här böckerna från annat, inte minst annat i genren. De är små, stora som vykort ungefär, och korta, här drygt 120 sidor. Frågan om var gränsen går mellan roman och novell kan inte lösas här, men jag tycker det finns mycket som talar för att det här kan kallas för (kort)roman, inte minst den rätt komplexa handlingen, och att den är kapitelindelad. Kapitlen blir förresten kortare och kortare mot slutet, och numreringen räknar ner från 10 till 1 ‒ också ett sätt att skapa spänning.

241. Michael Segerström: Berättelser från Läget

För åtta år sedan kom Michael Segerström med sin skönlitterära debut, novellsamlingen Berättelser från Köpingen. Den utspelar sig i hans uppväxtort Skurup, och den här samlingen, som väl kan kallas pendang, handlar om hans nuvarande bostadsort Beddingestrand. Det är inte längre det fiskeläge som det var innan han tillbringade sin barndoms somrar där, inte heller den badort det då hade blivit, utan har långsamt blivit ett villasamhälle där många bor permanent och har renoverat och byggt ut sina stugor till permanentstandard.

Det mesta i den här samlingen utspelar sig långt innan dess. En del är otvivelaktigt tidfäst till fyrtio- eller femtiotal, en del är mer obestämt, men kan vara då eller lite senare. Mycket lite är riktigt modernt. Det är notoriskt svårt att berätta något om innehållet i en novellsamling, men ett försök till sammanfattning skulle kunna vara att det är burleska historier om människor som är värda att berätta om. Det är inte i första hand novellernas handling som är minnesvärd - somliga av dem består snarare av ett antal episoder på varandra utan särskilt mycket bindemedel - utan repliker och människor.

Här förekommer infödda original, till exempel Rut, som städar badgästernas hus innan de kommer dit för sommaren - tills hennes liv med fiskaren Karl August tar en mindre väntad vändning. Här finns också ett antal sommarboende, inte bara föräldrarna Segerström, utan också operasångerskan tant Lindberg, larger than life på mer än ett sätt, och familjen Donavan, "en mager och blek liten familj" med sonen "stackars William", som också möter sitt öde på delvis oväntade vägar. Där finns också en och annan långväga gäst, som ungraren Gigi som öppnar krog med ungerska specialiteter. Många är egentligen tragiska figurer, men det som berättas om dem är sådant som i alla tider har roat. Det får väl därmed vara förlåtet att det rätt ofta handlar om sprit och sex på ett eller annat sätt, men aldrig på ett sätt som gör de ingredienserna till huvudsak.

Min uppfattning är att det är det här formatet och formen - historieberättandet - som är Segerströms hemmaplan. Det är något av en paradox, eftersom det som sagt inte är historierna utan gestalterna som är det bästa. Ett antal av dem tänker man att man hade velat läsa en roman om, men risken är att det inte hade blivit så bra som det är nu. Frågan är om jag inte måste läsa hans förra novellsamling igen.

240. Michael Segerström och Jan Detlef: Innan liket kallnar. Bittra tårar på Söderslätt

På något sätt är det här en deckare, för det dör folk till höger och vänster, och det finns ett antal poliser som gör sitt bästa för att ta reda på vad som har hänt och hur det hänger ihop. Men det är också en lek med fiktionen, och däri finns förklaringen till det dubbla författarskapet. Jan Detlef är, som den som har läst Segerströms förra deckare minns, en fiktiv författare som bor i närheten av där Michael Segerström numera bor, i Beddingestrand på Skånes sydkust. Han har piggnat till sedan sist, tycker jag, och är mindre osund i sina vanor.

På polissidan finns det en ny kommissarie i Trelleborg i stället för den helgalne Sten Lång, som dominerade förra boken, och det finns en ny kommissarie i Ystad i stället för Wallander. Tur är detta, för dödsfallen tar ingen hänsyn till distriktsgränserna, och de här båda verkar kunna samarbeta när det behövs. Sedan blir det Malmö, Jönköping och en del andra ställen där det också finns poliser.

Förutom att leka med fiktionen leker författaren - Segerström alltså - med många av genrens klichéer. Ska man vara kritisk mot något är det kanske att det ibland blir lite för lekfullt och själva intrigen hamnar på mellanhand. Men det blir faktiskt en snygg lösning på det allra mesta, även om det ser helt hopplöst ut när det är tjugo sidor kvar.

168. Mats Jonsson: När vi var samer

Mats Jonssons dokumentation i serieform av det egna livet har haft olika inriktning både tidsmässigt och tematiskt. Jag har heller inte läst honom helt kronologiskt, så för min del har bilden fyllts i efter hand en aning slumpmässigt. Den här volymen är på över 300 sidor och det mest gedigna han har gjort, inte bara på grund av omfånget, utan också innehållsligt.

Berättelsen börjar redan vid inlandsisen:



och har sina vindlande vägar fram till nutid. Den röda tråden är att Mats med stigande ålder, och inte minst faderskap, har intresserat sig mer för sin samiska släktbakgrund, och den i sin tur gör honom intresserad av den samiska historien i allmänhet. Det kan på goda grunder sägas att det inte går att förstå den samiska släktens historia utan att veta något om det större perspektivet. 

Hans farfar var skogssame, en grupp som blivit i stort sett förbisedd i den svenska historieskrivningen. De är inte heller de arketypiska samer, fjällsamer, som visserligen inte har gått fria från orättvisor, men ändå inte kommit i oförskylld konflikt med majoritetssamhället på samma sätt. Skogssamerna råkade illa ut eftersom de var i vägen när det norrländska inlandet behövdes för ekonomisk vinning, kan man lite för kortfattat sammanfatta det.

Den röda tråden är alltså egentligen två - dels hur Mats tar reda på hur samernas, och särskilt skogssamernas, historia har sett ut, dels hur hans egen släkts historia är en del av den. Det finns en del bevarade handlingar, som ändå tyder på att farfadern inte velat helt frigöra sig från sin bakgrund, och det är ett material som jag som släktforskare gärna hade sett fler spår av i själva serieromanen. Men det finns också mängder med material om det samiska genom tiderna, låt vara att de ofta har skildrats av  svenskarna. Just den dubbelheten, att Mats själv inte vuxit upp med tillgång till den samiska kulturen, utan närmar sig det utifrån, är nog det som gör den här skildringen alldeles unik. Man kunde möjligen tänka sig en annan serieskapare göra något om samer - fast det är knappt - men ingen annan skulle ha den familjeanknytning som gör det intressant. Och vilken tur att han har hunnit göra den medan tid var:

Själv är jag uppvuxen och boende i en helt annan del av landet, nästan så långt bort man kan komma från samer i Sverige, och har som de flesta en mycket begränsad kunskap om dem. Skogssamer hade jag nog inte hört talas om tidigare, men det delar jag med många, även med Mats, trots att han alltså har dem på bara ett par generationers avstånd. I det perspektivet är det en högst värdefull insats han gör.

Det här är inte den serieroman som går till historien för sitt nyskapande bildspråk; snarare är Mats Jonsson både lik sig själv och ett antal föregångare i genren. Men den liknar ingenting annat jag har läst när det kommer till innehållet, och den är ett fascinerade vittnesbörd om vad seriemediet kan användas till.

Mats Jonsson har också varit både i Babel och i Go'kväll och talat om boken och det samiska, och båda samtalen kan rekommenderas.

188. Sebastian Mattsson: Balladen om Kalle Klick

Titeln på den här boken är inget vidare, och det är synd, för innehållet är bättre. Kalle Klick (som är ett smeknamn, ska sägas) är kvällstidningsjournalist, men jag tror att tidningen inte nämns vid namn. Konkurrenten heter däremot Aftonbladet, framgår det. Kalle är bäst på tidningen på det som nu har blivit viktigast av allt, att samla klick. Det gör man genom att inte avslöja för mycket i rubriken, och helst leda tankarna till något mer intressant än innehållet visar sig vara. Man kan - som i den inledande scenen - sätta rubriken "Folkkär profil död i natt" över en nyhet om att en travhäst har dött. Det blir roligt, eftersom vi som aldrig har jobbat på en kvällstidningsredaktion ändå känner igen oss.

Kalle är ingen huvudperson som man sympatiserar med. Han drivs inte av något av det journalister brukar sägas ha som mål - granska makthavare, stå på allmänhetens sida och det där. Han är bara intresserad av att ligga överst på klicktoppen, och det gör han oftast, eftersom han är bäst på det hantverket. Att han har blivit sådan är inte bara hans eget fel, även om han verkar ha något av en missbrukarpersonlighet, utan också en följd av tidningens sätt att arbeta.

Det här är inte den mest subtila satir jag har läst, utan den målar med bred pensel i grälla nyanser. Men tar man det för vad det är, en skröna, är det god underhållning.

153. Lena Holmlund: Korsordets ABC

Lena Holmlund är korsordskonstruktör, vad jag förstår på heltid. Här har hon samlat sina "tankar och tricks", enligt undertiteln. Boken är indelad i tjugonio kapitel, ett per bokstav i alfabetet. Varje kapitel handlar något om bokstaven och därefter om ett antal osorterade ämnen med denna begynnelsebokstav. Det gör att det helt saknas röd tråd, och det är säkert ett medvetet val. Men det gör boken svårläst i längre portioner än några sidor, och jag ser inte riktigt fördelen med upplägget. Innehållet som sådant har sina poänger, även om jag tycker att det ibland är förhållandevis öppna dörrar som slås in - i varje fall om läsaren själv tänks vara korsordsintresserad.

151. Mats Haraldsson: Att färdas i motvind

Mats Haraldsson har här skrivit en roman om verkliga människor - en genre som i sina olika manifestationer har blivit ganska omfattande på senare år, är mitt intryck. Det handlar om hans farfars far och farfars mor, och så småningom också hans farfar. Tiden är i huvudsak några decennier i slutet av 1800-talet och några decennier i början av 1900-talet, och det är en väl vald tid för en skildring av den här sorten. Emigrationen och industrialiseringen leder till rörlighet i samhället på ett sätt som inte förekom tidigare, men det är ändå en tillräckligt avlägsen tid för att uppfattas som annorlunda mot vår.

Farfars far Johan är som ett av många syskon i en småländsk familj på landet en given kandidat för emigration. Det ovanliga med honom är att han kommer hem igen från USA efter några år - ingen spoiler, bedömer jag, eftersom han annars inte hade kunnat bli farfars far till Mats i Småland. Hans hustru Mathilda är mindre typisk, som en för tiden självständig kvinna, dels av nödtvång, dels av en inre drivkraft.

Den som liksom jag har släktforskat lär känna igen en del inslag. Det dör barn på ett hjärtskärande sätt, men så var det ju vid den här tiden, måste man komma ihåg. Det dör också en del vuxna i sina bästa år, också det vanligt förekommande i verkligheten. Emigrationen har jag nämnt, och bland dem som inte kan resa ända till USA finns också de som på andra sätt lämnar bondesamhället när där krävs mindre arbetskraft, och andra möjligheter yppar sig.

Även vanliga människor är med om intressanta saker - om inte annat blir de intressanta i historiens ljus. Det blir därför en intressant bok, kanske något paradoxalt, när det mesta som händer egentligen inte är så spektakulärt. Tydligt är att det ligger en gedigen research bakom, låt vara att det alltså också finns en hel del fiktion i berättelsen. Särskilt fäster jag mig vid personporträtten, som visar att det inte är så stor skillnad på folk förr och nu och som låter läsaren komma nära sedan länge döda människor.

Som konsumentupplysning ska till sist sägas att författaren och jag känner varandra från en skrivarkurs.

149. Johan Erlandsson: Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for

Den här boken tar ett samlat grepp om hela fenomenet Beck, från de tio böckerna 1965-75 till de olika filmatiseringarna, där den senaste serien har kommit i trettioåtta nummer, och fyra till är på gång i slutet av det här året. Det är ett förtjänstfullt sätt att ta sig an något som annars hade kunnat kännas lite uttjatat, och det gör också att boken blir en biografi över författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag har inte överblicken så att jag vågar utnämna detta till den definitiva boken om Beck, men jag tror att den som vill göra något bättre måste koncentrera sig på någon aspekt, och därmed välja bort en hel del annat.

Man får alltså både Maj Sjöwalls och Per Wahlöös bakgrund fram tills de träffades i yngre medelåldern och påfallande fort kom fram till att de skulle skriva tillsammans. Mittpartiet handlar om de tio år de skrev serien Roman om ett brott, men är inte utan privata inblickar i deras liv i först Stockholm, sedan Malmö, och deras många resor. Eftersom Per Wahlöö avled innan den sista boken kom ut blir det också naturligt att det sedan handlar om Maj Sjöwall och vad som hänt med Beck därefter. Där är förstås filmatiseringarna den viktigaste delen.

Författaren har haft tillgång till originalmanus, där den återkommande frågan om vem som skrev vad kan avgöras. Det är så intrikat att de turas om, ibland till och med att de byter mitt i en mening. Sedan har förstås varje manus också genomgått ett antal bearbetningar som har hjälpt till att tvätta bort skillnaderna. Det är inte det enda området där det har gjorts ordentlig research; korrespondens och tidigare intervjuer är sådana inslag.

Och så har författaren gjort ett antal intervjuer särskilt för denna bok, inte minst med Maj Sjöwall innan hon avled. Det är bara att konstatera att det var tur att han började i tid för att hinna med det, för utan dem hade det varit en annan och väsentligt mindre intressant bok. I pressrösterna tycker jag det har varit onödigt stort fokus på "avslöjandet" att Per Wahlöö misshandlade henne. Här finns mycket annat som mer berör deras verk.

Johan Erlandsson har skrivit böcker tidigare, och det märks. Det är faktiskt sällan jag har läst något som flyter så väl. Tillsammans med det, vad jag kan bedöma, gedigna innehållet gör det att boken kan rekommenderas till många, och jag tror att de som ser mer Beck-film än jag också kan ha glädje av den.

143. Mats Svensson: Den trettonde bomben

Den här färska thrillern känns verkligen färsk - det är första gången jag i skönlitteratur möter årets pandemi. Här berörs i förbigående "utbrottet av coronaviruset", som anges ha ägt rum "för ett par år sedan", så huvudhandlingen är därmed placerad i en lätt obestämd framtid. Kanske har Sverige då andra personer som till exempel statsminister eller överbefälhavare, för att nämna två anonyma birollsinnehavare. Men det är en historia som egentligen har sin början långt tidigare, eftersom dess premiss är att det svenska kärnvapenprogrammet har fortsatt existera i hemlighet i ett antal decennier, medan den officiella versionen har varit att det lades ner på sjuttiotalet. 

Det finns förstås personer som gärna ser att detta inte kommer ut, samtidigt som det finns andra som gärna vill lägga beslag på något av det. Det kan de önska av olika skäl, antingen för att de hör till en terroristorganisation - originellt nog kristen - eller för att den stat de arbetar för helst ser att Sverige inte kan försvara sig så effektivt. I något slags centrum för de här förvecklingarna finns Alina Dragovic, polis på en SÄPO-enhet, placerad i Lund med uppdrag att bekämpa terrorism. Hon får verkligen göra skäl för sin lön, kan man konstatera.

Allt utspelar sig inte i Skåne, men tillräckligt mycket handlar om Alina och hennes kollega Omar för att det ska bli tillfälle att känna igen sig på vägar och gator i Lund med omnejd, om man som jag bor i kommunen. Det balanseras nästan alltid så att det inte tar överhand, vilket annars är en lätt grop att falla i för en författare som vill visa att han också känner till omgivningarna. Som namnen antyder har både Alina och Omar sitt ursprung utanför Sverige, och det får också ett lagom och motiverat utrymme i handlingen. Dessutom ger det väl en bild av hur polisen idag önskar att den ska vara representativ för befolkningens sammansättning.

Det är rappt berättat med snabba klipp mellan polisen, militären och skurkarna, av vilka det finns mer än en sort. Själv är jag mest intresserad av poliserna, inte bara på grund av deras geografiska hemvist, utan för att det är rätt tydligt att det är dem man ska heja på. (De har förresten en ganska odräglig chef som man verkligen inte hejar på, men att polischefer ska vara inkompetenta är ju närmast ett axiom.) Till thrillergenren hör också en detaljrikedom vad gäller vapen och fordon, som jag ibland har svårt att uppehålla intresset för, men det finns säkert en målgrupp som tycker tvärtom.

103. Nora Szentiványi: De väntande

Författaren till den här novellen har ungerskt ursprung, bodde länge i Sverige och bor nu sedan ett bra tag i Norge. Det är också där huvudintrigen utspelar sig, med en anonym huvudperson i den typiska norska miljön "stuga på fjället". Där får han tillfälle att reflektera över tillvaron för dem som flyr till Norge, inte minst ensamkommande ungdomar. Det är ett potentiellt tungt ämne, men genom ett ganska distanserat berättande blir det aldrig outhärdligt.

Den här lilla volymen har kommit utanför Novellix' vanliga utgivning i boxar om fyra stycken.

95. Karin Lövgren Nilsson: Anna, i skuggan av Alfred

Utgångspunkten för den här boken är en händelse 1915, när arkitekten Alfred Arwidius hittades död i sitt badrum. Så långt har det inte tidigare varit en hemlighet, inte heller att han dog av koloxidförgiftning på grund av en defekt gasledad varmvattenberedare. Men det har inte varit allmänt känt att det samtidigt i samma badrum också dog en ung flicka, Anna Jönsson, som var fabriksarbeterska. Karin Lövgren Nilsson skriver mer om henne än om Alfred Arwidius, och det må väl vara ursäktat med tanke på att det tidigare har varit omvända proportioner, och att Arwidius lämnat efter sig ett livsverk i form av ritade byggnader.

Författaren reder omsorgsfullt ut de bådas familje- och släktbakgrund, deras levnadsvillkor när de dog och det som hände efter deras död. Arwidius var ogift och utan familj förutom en ogift syster som han bodde tillsammans med; Anna var yngst i en ganska stor och mycket fattig familj i Malmös enklare kvarter. Genom Annas mor, som tidvis arbetade för Alfred Arwidius bör de ha varit bekanta. Det här gör förstås också att man undrar vad som låg bakom att de alls befann sig nakna tillsammans i ett badrum. Om han bara hade velat låta henne bada fanns det ju ingen anledning att han själv skulle befinna sig naken i badrummet tillsammans med henne.

Det blir faktiskt riktigt spännande med grävandet i arkiv och tidningslägg. Det här visar om inte annat att det finns mycket att hämta i sådana sammanhang även om helt vanliga människor. Sverige har varit ett ordnat samhälle med koll på sina undersåtar, och det kan man förstås vara tacksam för nu.

34. Markus Tullberg: Patriarkens död

Det slutna rummet är ett återkommande inslag i de här små deckarna av Markus Tullberg. Här är det ett orört snötäcke som praktiskt nog visar att ingen utomstående har kunnat mörda baronen på herrgården. Valter Green är på besök hos herrgårdens granne och får tillfälle att visa sina talanger på ett nytt fall.

Det är ett familjedrama som lånar en del av Agatha Christie och hennes efterföljare, och sämre förebilder kan man ju ha. Baronens fem barn har var och en sin anledning att önska livet ur fadern, och de är inte heller särskilt goda vänner inbördes. Det säger sig självt att det inte går att få plats med djupare karaktärsskildringar på knappt hundra små sidor, men inom de ramarna tycker jag att var och en av de misstänkta etableras imponerande raskt och entydigt.

Det kan finnas de som tycker att det här är klyschigt. Själv småler jag i stället för att sucka när gamla klassiska deckaringredienser dyker upp, eftersom de hanteras med kärleksfull hand. Förutom de nämnda finns det förstås ett bibliotek att samla de misstänkta i på slutet, och så ett antal detaljer som har sin betydelse för lösningen, och som jag därför inte säger något om.

60. Cecilie Östby: Tevisdom för vilsna själar

Cecilie Östby var en av de medverkande i novellsamlingsserien Synd, som jag lyssnade klart på i höstas. På grund av det fick jag den här novellsamlingen direkt från författaren, och den överlappar delvis med innehållet där, men här ingår tolv noveller, som inte alla handlar om dödssynder.

Titelnovellen handlar om en kvinna som tar fram korta visdomsord som trycks på tepåsarnas lilla pappersbit (se bilden) med så småningom ganska förödande följder. Den novell jag tyckte bäst om när jag lyssnade på den förra samlingen, om en kvinna som stalkar Jessika Gedin, är med här också. Ofta är det smått obehagliga, smått absurda sammanhang som skildras, och nu när jag är klar tror jag att det är det som har gjort att jag har velat läsa historierna utspritt. De fungerar inte alls för mig att sträckläsa, men så är det ju med novellsamlingar ibland, och det ska inte förväxlas med att man inte kommer vidare i en roman.

För novellutmaningen hittar jag en som passar in på nummer 15, "en novell vars titel börjar och slutar på samma bokstav", nämligen "En riktig författare".

162. Frédéric Dard: För fåglarna dör

Frédéric Dard har vi träffat förr i den här bloggen, och efter något halvårs uppehåll har det nu kommit en fjärde bok av honom på Absint Noir, som tidigare översatt av Fredrik Ekelund. Den här ligger möjligen på gränsen till deckargenren, men om den tolkas som innehållande psykologiska thrillers, som inte nödvändigtvis måste handla om ett brott och hur det klaras upp, passerar den definitivt.

Det är ett infernaliskt scenario som etableras. Huvudpersonen Laurent är gift med den berömda sångerskan Lucienne, relativt lyckligt, förstår man det som. Han har också en älskarinna, som det brukades i Frankrike, säger mina fördomar, och är lycklig även med henne. Så händer det sig att hustrun är med om en allvarlig bilolycka, blir svårt skadad och ligger totalförlamad i hans vård. Och i samma olycka har hon haft med sin älskare i bilen - och han har dött. Laurent har vad vi vet varit helt okunnig om älskarens existens, och nu ska han ta hand om sin invalidiserade hustru.

Det händer inte så mycket, men är spännande ändå, och det får väl skrivas på författarens konto att han lyckas med det. Framför allt är det skickligt beskrivet hur de båda makarna är fångar hos varandra, hon hos honom genom sin orörlighet, han hos henne genom sina skuldkänslor, som förstås också blir problematiska på grund av den ömsesidiga otroheten. Jag fortsätter att förvåna mig över att Dard är så okänd utanför Frankrike.

149. A Yi: Och sen då?

En bok blir inte en deckare bara för att den handlar om ett mord och en polisutredning, kan man säga om den här kinesiska, ja låt oss säga romanen, för enkelhetens skull. Den handlar om en ung man som mördar en ung kvinna, och om vad som händer sedan. Det är ingen spoiler att säga att han åker fast och att det blir rättegång. Behållningen är i första hand att man på ett rätt obehagligt sätt får följa hans resonemang om varför han har mördat och dela hans syn på omvärlden. Länge, kanske för länge, väntade jag att det skulle bli något annat, men det är ingen nackdel med det här upplägget. Det är dessutom mer allmänmänskligt än kinesiskt, även om det förstås också här och var skymtar fram att det inte utspelar sig i en västerländsk rättsstat.

146. Markus Tullberg: Kroppen i det vita rummet

Det slutna rummet är en klassisk utgångspunkt för deckarintrig, och den här gången är det så bokstavligt att det slutna rummet faktiskt är ett rum i en lägenhet, till skillnad från förra gången jag läste Markus Tullberg, när rummet svävade i luften. Lägenheten ligger i Paris (där ju Eiffeltornet alltid syns; jämför omslaget), och det är återigen den kosmopolitiske Valter Green som assisterar den franska polisen i utredningen av ett mord. Allt är inte som det verkar vara - förstås. Men jag tycker att de kända ingredienserna turneras på ett tillräckligt nytt sätt, samtidigt som det kända naturligtvis är en blinkning åt genren och åt oss som gillar gammaldags pusseldeckare. Dit hör också att det inte är en skildring som gör anspråk på att beskriva realistiskt polisarbete, ens för sin tid. Jag uppskattar det, andra gör det kanske inte.

Formatet är ovanligt. Det framgår inte riktigt av bilden, men boken är liten, stor som ett vykort ungefär. Det är runt 100 sidor text, så man kan läsa den i en sittning om man är tålmodig. Diskussionen om långnovell eller kortroman hoppar jag över den här gången; jag nöjer mig med att konstatera att formatet är det rätta för den här historien. Det är gott nog. Det är förresten inte så vanligt som man tror; jag har ju klagat på moderna deckares mångordighet mer än en gång i den här bloggens historia. Man får den miljö som behövs, en stor parisisk lägenhet med ett författarkollektiv, de karaktärer som behövs och de ledtrådar som behövs. En och annan av dem lyckas jag identifiera som ledtråd, men därifrån till att inse vilken betydelse de har når jag inte. Och det är säkert inte meningen att alla ska.

Jämfört med den förra/första delen av de här mysterierna tycker jag snarast att den här är bättre som helhet. Lägenheten kan inte riktigt konkurrera med luftskeppet som miljö, men det mesta andra är lite bättre, inte minst detaljomsorgen, där jag inte fastnar på någon enda anakronism, och det är inte så vanligt. Det är svårt att skriva om det som hände för nästan 100 år sedan utan att vår tid skiner igenom någonstans. Det betyder inte att det här känns som en bok från den tiden - vill man ha det finns det många att välja på - men allt fungerar utan att märkas, och det brukar vara ett bra tecken.

91. Markus Tullberg: Himmelsmord

Gränsen mellan roman och novell borde inte vara så flytande, om bara någon instans hade rätt att bestämma hur det faktiskt är. Jag stannar för att det här är en kortroman och inte en långnovell, eftersom den ändå är nästan hundra sidor - låt vara små - och dessutom är kapitelindelad - låt vara baklänges. Det sistnämnda skapar i all sin enkelhet en spänningseffekt, när kapitlen från 10 till 1 räknar ner till upplösningen.

Det är inte bara omslaget som är retro med den här deckaren, utan även innehållet. Det är en gammaldags pusseldeckare, där läsaren nog har en rättvis chans att lösa mysteriet samtidigt som kommissarie Valter Green, om man bara tolkar ledtrådarna rätt. Och det är en synnerligen retrobetonad miljö, nämligen ett luftskepp, som lyfter från Ringsjön för att bli först över Atlanten. På gammaldags manér finns det också med en planskiss över gondolen, så man kan hålla reda på vem som har vilken hytt, och om man kan ta sig osedd från ena sidan till den andra:

Naturligtvis är det någon av passagerarna som hittas död, och naturligtvis finns det flera tänkbara motiv hos flera av passagerarna. Skam vore det väl annars i den här sortens bok.

Jag tyckte det här var trevlig läsning, och ser fram emot de tre ytterligare delar i serien, som tydligen planeras, enligt de smakbitar som finns med allra sist. Om man får hoppas på något inför dem skulle det vara att författaren är lite mer noggrann med hur folk tilltalar varandra och inte byter mellan "du", "ni" och titlar.

62. Ge Fei: Osynlighetsmanteln

Den här kortromanen på sådär 120 sidor fick mig att inse att jag nog inte har en aning om hur det är i Kina idag. Det handlar om en huvudperson som är frånskild, har bil, är egen företagare, följer med i västerländsk musik och en del annat som jag kanske inte tänkte mig var så vanligt. Och inget av det framställs som något att förvåna sig över.

Det egna företagandet består i att han sätter samman musikanläggningar av de bästa komponenter som finns och säljer dem till folk som kan betala. De är inte så många, men uppenbarligen tillräckligt många för att det ska gå att leva hyggligt på det. Riktigt bra är det ändå inte, för han har inte kommit över skilsmässan från sin fru, och inte ordnat någon vettig bostad åt sig själv. När det börjar lånar/hyr han en lägenhet av sin syster, som han inte riktigt gillar, och hennes man, som han uppenbarligen inte gillar alls. De i sin tur bor i syskonens gamla föräldrahem, och före detta frun bor i deras före detta gemensamma hem, så han har inte varit så lyckosam i sin bostadskarriär - hade man sagt om det vore här.

Möjligen blev jag förledd av titeln, men jag väntade mig att det skulle vara lite mer spännande och kanske lite mer äventyrligt eller övernaturligt. Nu är det mer en historia om hur livet lunkar på och hur en del händelser påverkar huvudpersonen utan att han kan göra så mycket åt det. Det är inte alls sämre, men det tog ett tag för mig att ställa mig in på det. Mest intressant var det att se att någon i Kina kan ha ett liv som på många sätt vore helt möjligt att ha i mer bekanta länder, i varje fall på de sätt som vi får reda på. Han berättar själv nämligen, och det har ju alltid sina sidor.

12. Hao Jingfang: Peking - den hopfällbara staden

Varken Kina eller science fiction hör till mina komfortzoner, men desto roligare är det att konstatera att jag uppskattade det här recensionsexemplaret från Chin Lit. Förlaget är specialiserat på kinesisk översatt litteratur, och anger på baksidesfliken att det ges ut en halv miljon titlar per år i Kina. Nu är väl gissningsvis inte allt det lika bra (som i de flesta länder), men om bara lite grann är det så finns det ju mycket att ta del av.

Den här lilla kortromanen eller långnovellen på sådär 75 sidor har hittat något intressant att spinna handlingen runt. Det är förresten ofta den intressanta kärnan som saknas när jag inte gillar science fiction, tror jag. Här är det intressanta att Peking är indelat i tre zoner, kallade utrymmen, där invånarna i tur och ordning får tillgång till luft och dagsljus (utom i Utrymme 3 som bara har fått vaken tid på nätterna). Det är ett ojämlikt samhälle; i Utrymme 3 bor flest och de får minst tid, i Utrymme 1 är det tvärtom. När man inte ska vara vaken lägger man sig i sin sängkapsel och så blir man sövd med gas innan det aktuella utrymmet viks ihop. (Jag tänker på Musse Pigg och Långben på campingsemester.)

Handlingen går ut på att någon - en renhållningsarbetare från Utrymme 3 - ska ta sig till Utrymme 1 och tillbaka, något som är förknippat med risk för repressalier om man blir upptäckt. Det är inte alldeles hermetiskt tillslutet mellan zonerna, men det är verkligen inte meningen att man ska resa fritt mellan dem. Det blir faktiskt riktigt spännande att följa Lao Dao på hans självpåtagna uppdragsresa. På det begränsade utrymmet går det inte att sväva ut, utan det är en återhållen stil, där man får fylla i det obehagliga själv. För det är naturligtvis djupt oroande att tänka sig att teknologin skulle användas för att skapa den här sortens samhälle.