25. Artur Strid: Dödens termin

Ibland är det en krokig väg som leder fram till läsandet av en viss bok. Här började den med en dödsruna i lokalpressen, eftersom författaren till den här deckaren gick ur tiden förra månaden. Hans författarskap verkar ha varit ganska omfattande och uppskattat i hembygden, men har helt gått under min radar. En enda deckare blev det, och den uppmärksammades här, här och här när den kom ut 2021. (Författaren hade då hunnit fylla 84.) Utkommen på eget förlag är den inte alldeles lätt att få tag i, men det här exemplaret är inlånat från Osby bibliotek. Möjligen är det inte bara jag som har velat läsa just nu, för medan den väntade på min upphämtning hann ytterligare två personer ställa sig i kö.

Det framgår i artiklarna i anslutning till att boken kom ut att den bygger på författarens egna erfarenheter som ung lärarvikarie i början av sextiotalet. Mordet som så småningom inträffar – betydligt senare än i de flesta moderna deckare – är däremot fiktivt. Fram till dess är det snarast en roman om en ung man, för tillfället på avvägar från sina universitetsstudier i Lund, på jakt efter livserfarenheter av olika slag.

Det är inte särskilt svårt att hitta de verkliga förebilderna till lärarna i det rökiga kollegierummet på läroverket i Äsphult. När man har kommit fram till att det ska vara Älmhult, om inte av de ovan länkade artiklarna så kanske av omslagsbilden, kan man ta fram en lämplig årgång av Statskalendern på nätet och jämföra namn. Man ser då att rektorns efternamn avviker från verkligheten med en vokal (och ett h) och många av de förekommande lärarna är inte heller mycket mer maskerade än så. Som den verklige skurken utmålas en lektor i biologi och geografi vid namn Egon Persson, och han, eller rättare sagt hans förebild i verkligheten, skrev en egen bok som kom ut något decennium efter de händelser som Artur Strid skildrar:

Vissa episoder ur den förekommer även här, men med författarens poetiska frihet har de flyttats om en del i tid.

Som deckare är det här inte av högsta klass; någon utredning som vi får följa förekommer knappast. Men det är ändå en välskriven historia, och med tanke på att den är tillkommen utan insatser från något förlag är den klart över förväntan.

24. Samanta Schweblin: Det goda onda

Sex mestadels rätt långa noveller ryms i den här färska samlingen (originalet från 2025, översättningen från 2026) med motiv och miljöer mestadels från författarens ursprungsland Argentina. Det är möjligen lite lättare att säga något gemensamt om hela novellsamlingen än det brukar vara (och som jag brukar prata om). De utspelar sig i något slags nutid, i något fall så nära nutid att kriget i Ukraina pågår. De är vad man kunde kalla förtätade, om det inte vore en så överanvänd formulering, men låt oss säga att var och en av dem hade gått att bygga ut till en längre historia, om än inte alltid en roman. Och de är lite vagt obehagliga, utan att för den skull vara skräck eller fantasy, utan snarare beskrivningar av en verklighet som inte alltid är sådan man önskar att den skulle vara.

Det är därmed svårt att veta om man ska rekommendera den för läsning. Om man väljer att läsa den är det hur som helst en bok som lämpar sig utmärkt för diskussion med andra, exempelvis i bokcirkel.

23. Ida Jessen: En ny tid

Det här är en dagboksroman, och det är ingen lätt form att skriva i, om man vill bevara realismen i att texten faktiskt ska vara en persons autentiska dagbok. Mitt intryck efter lyssningen är att Ida Jessen har löst det genom att i början vara realistisk och dra in oss i föreställningen att vi läser fru Bagges dagbok från 1920-talet, för att därefter låta henne berätta sådant som hon knappast skulle skriva ner i den formen. Då förekommer replikskiften, återblickar och andra dramatiska grepp som snarare förvandlar det hela till en roman i jag-form.

Fru Bagge bor i Thyregod på Jylland och är gift med doktor Vigand Bagge, men han dör tidigt i handlingen, och titeln syftar alltså på att hon måste orientera sig i en ny tid och en ny tillvaro. Det gäller inte minst sådana praktiska saker som att hon inte kan bo kvar i tjänstebostaden, för där ska en ny läkare flytta in. Det handlar också om vad hon ska göra av sitt liv när hon inte längre har en make att sköta marktjänst åt. Hon har ändå inte varit den typiska hemmafrun, för det framgår att hon var lärarinna innan hon gifte sig, och även om hon nu är änka är hon inte lastgammal.

Det finns en fortsättning, som jag ska försöka ta mig an så snart som möjligt för att inte tappa sammanhanget. De verkar samfällt hyllade, men jag inser inte fullt ut storheten, måste jag erkänna. Möjligen är det den enkla formen som bedrar, för det är förstås ingen enkel sak att skriva så.

22. Rose Lagercrantz: Två systrar på Kuba

När det grävs tillräckligt långt bak i arkivet för att hitta en novell att sända mellan de nyskrivna, då kan det tänkas att det blir en som inte jag har hört tidigare. Den här handlar om två systrar som åker till Kuba. Den av de båda som från början inte var så intresserad av att åka (och är den som berättar) verkar vara den som får ut mest av resan. I varje fall händer det saker med henne som hon knappast förutsåg. Jag blir ändå inte särskilt intresserad av vare sig henne eller hennes syster eller Kuba, tyvärr.

21. Matthew Costello och Neil Richards: The Art of Murder

Produktionstakten verkar ha avtagit något i den här serien av kortromaner, men författarna har ju också en annan serie i samma format att tänka på. Det är ändå en imponerande prestation att ha fått ur sig nitton historier på sex år, även om de är två om det, och även om det som sagt är berättelser i det kortare formatet. Och kvaliteten är densamma, det vill säga fullt godtagbar med vissa variationer både uppåt och neråt. Det här är inte seriens starkaste nummer, men inte heller det svagaste.

Det slutna sällskap som innehåller såväl mordoffer som mördare och misstänkta består den här gången av ett konstnärskollektiv eller möjligen -koloni. De är lite för lika varandra för att fungera bra i ljudboksformat, även om inläsaren Nathaniel Parker gör vad han kan med sina röstresurser. Anknytningen till sir Harry och lady Mortimer i Mydworth består i att hans faster Lavinia har upplåtit slottet åt en utställning med påföljande auktion på konstnärernas verk. Evenemanget kommer dock av sig en aning när en av dem hittas drunknad i ån.

Sir Harry och hans amerikanskfödda lady, känd som Kat, är ett bra par både som utredare och gifta. Man ska förstås inte psykologisera för mycket, men en framgångsfaktor är att hon tilllåts glänsa både på egen hand och när han är närvarande, och att han är medveten om att hon har talanger som kompletterar hans kompetens. Påfallande ofta är de relaterade till hennes bakgrund som dotter till en pubägare i Bronx. Ändå känns det aldrig otidsenligt – det utspelar sig ungefär mittemellan de båda världskrigen – eller påklistrat.

Som tidigare lovar jag inte hur länge jag följer med i serien, men med tanke på att deras Cherringham-deckare nu har nått nummer 49 är det ingen djärv gissning att den här också kommer att fortsätta ett tag.