måndag 20 april 2020

75. Agnès Desarthe: Ät mig


Vi i vår bokcirkel har goda erfarenheter av förlaget [sekwa] som ger ut franskspråkig litteratur i översättning. Den här var vi också samstämmigt positiva till, särskilt som vi var flera som konstaterade att vi inte hade hittat till den på egen hand. Men nu är jag benägen att faktiskt försöka läsa något mer franskt än tidigare även när jag själv väljer bok.

Huvudpersonen Myriam har, när vi träffar henne, just fått tag i en lokal där hon öppnar restaurang. Hon har heller ingenstans att bo, utan sover där på nätterna, och verkar överhuvudtaget ganska oförankrad i tillvaron. Vad det beror på är en del av spänningen i boken, så det ska inte diskuteras här, men hon är inte bara vad gäller restaurangrörelsen en person som låter saker hända och bli som de blir. Kommer det in någon som verkar vilja jobba hos henne så får han göra det, och om hon får tag i vissa ingredienser så bestämmer det vad som står på menyn. Jag blir lite nervös av hennes oförmåga eller ovilja att planera, men inser också att det är ett skickligt sätt av författaren att teckna hennes karaktär.

På något sätt är detta en omisskännligt fransk bok. Det är något med miljön, ett kvarter i Paris, där det finns en blomsterhandel, ett bageri och nu alltså också en liten restaurang, som gör att det inte skulle kunna vara någon annanstans. Och då används det inte billiga trick som att namndroppa gatunamn på varje sida eller ens att det serveras ostron.

Vi var som sagt nöjda med bokvalet den här gången. Det är lätt- och snabbläst utan att vara alltför lättviktigt och visade sig också vara en bok med ganska mycket att diskutera - utan att för den skull servera stora livsdilemman som instuderingsfrågor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar