Alla som har arbetat på ett kontor torde känna igen sig på något sätt i den här romanen. Jag tror inte ens att det måste vara i offentlig sektor, men här är alltså scenen en fiktiv myndighet, vars uppdrag aldrig framgår. Det är i sig skickligt hanterat, men lyckas genom att vi får följa sådana befattningshavare som det finns på alla arbetsplatser. I fokus står inte alls arbetsuppgifterna, utan den flytt som myndigheten genomför och som innebär en övergång till aktivitetsbaserat kontor (det vill säga att alla måste slåss om arbetsplatserna varje morgon).
De anställda är arketyper, det vill säga vi har nog alla haft kolleger som påminner rätt mycket om dem. Här är någon som ser arbetsplatsen mest som ett ställe att umgås, någon annan som tycker det är bra att jobba eftersom det betyder att någon märker om han skulle dö, en tredje som är den trotjänare som som ansvarat för ordningen i kontorsförrådet och för att det blir julpyntat, och en fjärde som ser fram emot att få arbeta hemifrån ibland för att underlätta det så kallade vardagspusslet. Så småningom dyker också praktikanten Månstråle upp, som ska studera Värket ur genussynpunkt.
Det är som synes inte så subtilt eller mångbottnat. Men tack vare myndighetens fysiska omorganisation är det några som hamnar i nya konstellationer och får nya kontakter, som de alls inte hade kunnat få sin gamla korridor med "celler", som chefen Gertrud på sitt tendentiösa sätt kallar det förra stället. Hon är varken sympatisk eller lämplig där hon drar fram, komplett med klackar och knytblus. Hennes motiv till att placera ut motionscykel, saccosäckar och liknande förblir oklara både för de anställda och läsarna, för ingen verkar vilja ha det.
Boken är roligast så länge det handlar om jobbet, både förberedelserna för flytten och resultatet när de har kommit på plats. När det handlar om de anställdas bakgrund och fritid är det mindre satiriskt och inte så intressant, måste jag konstatera med visst beklagande. Möjligen försöker det här vara två olika böcker, en kontorsfars och en feelgood, och den korsningen fungerar inte så bra. Men kontorsfarsen är i sina bästa delar riktigt rolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar