80. A. A. Milne: The Red House Mystery

Alan Alexander Milne skrev alls icke bara de två böckerna om Nalle Puh, och alls icke bara för barn. Han lär själv ha varit missnöjd med att hans övriga œuvre kom i skymundan för dessa lättviktiga sagor om sonen Christoffer Robins plyschdjur. Sonen å sin sida var missnöjd med att bli ihågkommen som litterär gestalt snarare än som sig själv. (När Nalle Puh fyllde hundra häromsistens uppmärksammades detta i en OBS-essä i P1.) 

Nåväl, Milne senior alltså, han skrev bland annat en detektivroman, vilket alltså är denna bok. Den är alls inte oäven, tvärtom, om man gillar den gammaldags pusseldeckaren. Jag råkar ha en svensk pocketutgåva som lätt flämtande berättar så här i baksidestexten:

Den "charmerande amatördetektiven" heter Anthony Gillingham och dyker upp ovanligt passande, precis när skottet har avlossats och brödernas kusin står och rycker i dörren till ett av dessa låsta rum som så många deckargåtor utspelar sig i. Här finns en alldeles logisk förklaring till hur det hela har gått till därinne, alldeles utan krångliga fönsterhakar eller andra liknande teknikaliteter. Men man hade gärna sett en plan över hur rummen ligger i förhållande till varandra, för det är många passager och skrymslen att hålla reda på. Gillingham får hjälp i sin utredning av en god vän, den han ska besöka på Röda huset för övrigt, och dennes enfald står inte Watsons efter. När han försöker dra slutsatser är det stundom stor komik, stundom frustrerande.

Berättaren är här och var synlig i texten och väl medveten om att han berättar en helt osannolik historia. I någon mån är den befryndad med Wodehouse i den rappa dialogen och miljön, även om jag tror att det hela sker i en socialgrupp ett halvt steg nedanför exempelvis lord Emsworth på Blandings Castle.

Man lär sig alltid något av skönlitteratur också; här berikades jag med kunskapen om vad en Norfolk jacket är (nåja, jag hörde det nämnas och kontrollerade det själv). Den som undrar över att de spelar bowling utomhus kanske får anledning att lära sig om bowls, en motsvarighet på gräs, för det är det som spelas när planen inte använd till krocket. Jag blev förresten nyfiken på vad en översättare gör med en "bowling green" och det visade sig att hon hade valt att kalla den för – krocketplan.

Det är synd att Milne inte skrev mer i den här genren, för han gjorde det riktigt bra. Den här kom första gången 1922, vilket bland annat betyder att den är så gammal att den finns fritt tillgänglig på nätet, där jag tycker att alla nyfikna kan leta upp den.

77. Charlotte Stode: De som fallit i glömska

För en gångs skull vet jag var jag fick tips om en bok. Det var podden Deckardårarna, som finns "där poddar finns" och är den enda podd jag verkligen följer som inte är producerad och sänds av ett radiobolag. Det fanns skäl för dem att tipsa, eftersom en av de medverkande dårarna är journalist på Norra Skåne och har intervjuat författaren, som bor i Hässleholm, där boken också utspelar sig. Jag läser inte alls allt de tipsar om – det hinner ingen normalproduktiv människa med även andra åtaganden – men fastnade för denna eftersom den sades handla också om släktforskning, som jag ju ägnar mig lite åt ibland.

Huvudpersonen är journalist och heter Emy Rapp. Hon är uppvuxen i Hässleholm och har nyss flyttat tillbaka dit efter ett antal år på Sydsvenskan i Malmö; nu ska hon börja jobba på den fiktiva tidningen Nordskånskan. Hon har också köpt hus i ett före detta sommarstugeområde lite söder om centrum, mot Finjasjön till. Där hampar det sig så att det i en annan trädgård görs ett fynd av människoben, när en boende ska plantera fruktträd (fast det är fel årstid för det när det händer, tror jag). Emy får rycka ut å yrkets vägnar, men är förstås intresserad även eftersom hon bor i närheten. Dessutom undrar hon, mera privat, om det kan ha något att göra med hennes pappa, som försvann för drygt tjugo år sedan och aldrig har hittats.

Det spåret blir inaktuellt ganska snart, eftersom det står klart att benen har legat nedgrävda betydligt längre. Emy börjar gräva – metaforiskt alltså – efter om det finns några ouppklarade försvinnanden i trakten, och leds till ett numera nedlagt barnhem som har funnits i närheten. Byggnaden ligger kvar men står öde, och det verkar som om inte alla hon kommer i kontakt med tycker att det förtjänar ett grävjobb. Parallellt med det här berättas också om ett par av barnen som bodde där i början av förra seklet, så vi läsare har för det mesta lite mer information än Emy, även om hon forskar på ganska duktigt på kvällar och nätter.

Det har sina sidor att göra spännande fiktion av något som till sin natur är ganska statiskt. Numera, som någon bikaraktär konstaterar, släktforskar man ju merendels hemma från datorn och behöver inte åka runt till olika arkiv. Emy använder kommunarkivet en del, och gör förstås besök på det gamla barnhemmet eftersom det finns nära till hands. Men det är något med den delen av utredningen som gör att tempot sjunker när hon sätter sig och läser kyrkböcker. Det äldre tidsplanet är mer spännande, även om det relativt tidigt känns tydligt hur det hela ska visa sig hänga ihop.

Som synes kombinerar boken en del redan använda troper, för att inte säga klichéer, i form av återvändande relativt ung kvinna med karriär. Hon har dessutom ett privatliv att sköta med en åldrande mamma som behöver viss assistans, förutom att hon sammanstrålar med folk från sitt eget förflutna. Det som sticker ut här är att släktforskningen tas på allvar och ges ett rejält utrymme i handlingen; det är ingen särskilt anlitad som försvinner iväg och kommer tillbaka med sina resultat efter några dagar, utan vi är med och tittar över axeln på Emy. Men det är som sagt inte lätt att få det till bra litteratur med framåtdrift.

Jag kommer nog ändå att följa med när Emy kommer tillbaka i nästa bok – som redan är förvarnad – för hon är en huvudperson som man utan problem kan umgås med utan att reta sig på. Då hoppas jag också på något bättre korrekturläsning, så att inte exempelvis en manlig folkskollärare för över hundra år sedan förvandlas till förskollärare.

74. Kristina Appelqvist: Årets roligaste bok

Titeln ska inte uppfattas som en självdeklaration, men den är välfunnen ändå – mer om det strax. Det här är ändå en rolig bok, men med tre månader kvar av året vågar jag inte utnämna den till årets roligaste ens i min läsning.

Hillmans bokförlag är beläget i Lund och har anor, förstår man. Förläggaren Johannes Hillman närmar sig pension, och han är andra generationen, den som motsvarar "ärva" i det gamla talesättet "förvärva, ärva, fördärva". Men det finns ingen i den hillmanska familjen som är intresserad av att ta över, så förlaget annonseras ut till försäljning. Anmäler sitt intresse gör ICA-handlaren William från Västergötland, till många fasa och/eller förvåning. Det är inte så galet som det kan verka till en början, för han har ett förflutet som humaniorastudent i Lund, och han har till och med läst förlagskunskap, om än för flera decennier sedan. Och ICA-tiden har åtminstone förvandlat honom till en habil affärsman, som begriper att man måste dra in pengar om ett företag ska överleva, det må vara ett bokförlag eller en livsmedelsaffär.

Utifrån detta scenario utspelar sig sedan under några månader en rätt späckad intrig som nog måste beskrivas som fars, åtminstone tidvis. Flera gånger under lyssningen har jag ställföreträdande ångest när det händer saker som hade prövat en mer erfaren förläggare och som William är helt oförberedd på. Där ryms en plagiatskandal, en spontant utlyst tävling på temat "årets roligaste bok" (där kom det!) samt en bokmässa där förlaget inte har några hotellrum reserverade. Samtidigt ska han försöka få förlagets anställda att bedriva normal verksamhet, vilket de är kompetenta för i varierande grad.

William har också, ehuru singel, ett privatliv, där hans gamla kurskompis Sofie spelar den viktigaste rollen, inte minst eftersom de infriar ett gammalt löfte till varandra att fortsätta sina studier i antikens kultur och samhällsliv på B-nivån. Det tyckte jag var extra roligt, eftersom det ger honom anledning att besöka LUX, byggnaden där ett antal humanistiska ämnen numera är inhysta, och jag har haft min arbetsplats ett antal år. (Han drömmer sig också tillbaka till den tid när Classicum fanns i en äldre byggnad längre ner på Sölvegatan, och där har jag också varit student vid ungefär samma tid, fast i grekiska och inte i antikens kultur och samhällsliv.) För lundensare och lundabor blir det också mycket igenkänning i nutid när William och andra går på diverse restauranger i centrum.

Det framgår kanske att den här boken landade mycket väl hos mig. Jag har gillat Kristina Appelqvist tidigare, men hon lyckas bättre än de flesta med att placera en intrig i Lund, vilket har sina utmaningar. Med tanke på universitetets storlek och omsättning på studenter tror jag det finns en stor publik som gillar detta bara därför. Och intrigen, som jag har bestämt mig för att acceptera som deckare, trots frånvaron av mord, är bättre än de brukar i den här sortens lättsamma underhållningslitteratur. Det ska komma minst en del till i serien, men enligt min ljudbokstjänst får man vänta till nästa höst på den.

71. Mattias Edvardsson: Flickorna vid altaret

Den här serien är ojämn i kvaliteten, tycker jag nu efter tre böcker. Den första var jag måttligt förtjust i, kanske mest för att den var ett steg från vad Mattias Edvardsson hade skrivit fram till dess. Nummer två var betydligt bättre, eftersom den tog ut svängarna och innehöll en historia som inte liknar mycket annat i polisromanfacket. Med den här tredje sjunker nivån igen, tyvärr så lågt att den är seriens svagaste kort och gör mig tveksam till att följa med vidare, om det kommer fler böcker.

En sidointrig ända sedan första boken är att huvudrollsinnehavaren Gunni Hilding är avhoppad från Jehovas vittnen, och att hennes syster finns kvar i församlingen, numera med make och två barn. Det har gått ett stycke tid sedan senast, och under den tiden har systerns familj hoppat av från Jehovas och tillsammans med en annan familj samt ett par ytterligare personer bildat vad man nog måste kalla en sekt. De bor på en enligt belägen gård på Söderslätt och idkar den sortens galenskap som man kan tänka sig att en sekt gör – eller gjorde på nittiotalet.

Gåtan den här gången gäller att en tonårsflicka i denna sekt hittas död i ett badkar. Först antas det vara självmord, men när fallet hamnar på rätt skrivbord hos Trelleborgspolisen vill man utreda det som mord. Gunni kan förstås inte medverka officiellt i utredningen, eftersom hennes syster finns i miljön, åtminstone som vittne, möjligen något mer. Hon har svårt att hålla det avstånd hon borde, och hennes chef som sköter utredningen är inte heller obenägen att använda hennes information från insidan, när den kan vara till nytta.

Om det beror på Gunnis påtvingade roll i sammanhanget eller på miljöns mindre trevliga drag vet jag inte, men det här blir aldrig en intressant historia för mig. Sektledaren, som man måste kalla honom, är en karikatyr som närmar sig parodin, och övriga medverkande är så berövade varje personlighetsdrag att jag har svårt att hålla ordning på dem. Meningen är nog att vi ska bli engagerade genom Gunnis engagemang för systern och dennas två söner, men det räcker inte för min del. Jag är som sagt tveksam till om jag vill fortsätta med den här serien, men fattar inget beslut just nu.

68. Klas Östergren: Inkokt ruda

Ruda är inte bara efternamnet på en talrik familj i Grönköping – den mest kände är väl "Hr ynglingen Emil Ruda", upphov till uttrycket "gossen Ruda" – utan också en karpfisk, numera sällan använd till mat, men med anor från Cajsa Warg i det avseendet. SAOB vet berätta att den är "fisken Carassius carassius Lin. (som i sht förr ofta odlades i dammar o.) vars kött i sht förr ansågs vara en läckerhet". I den här fiktionen förekommer den alltså inkokt, och man förstår att det är en av få fiskar, kanske den enda, som har överlevt något slags katastrof, om vilken vi inte får särskilt många detaljer. Det här är ändå inte en utpräglad framtidsdystopi, utan beskriver en framtid med både ljusa och mörka drag.

Boken kvalar möjligen in som kortroman eller långnovell, men beskrivs nog bäst med beteckningen kammarspel, som vissa recensenter har gjort. Allting utspelar sig i en lägenhet, och att vi får vara med förklaras genom att vi ser den genom en övervakningsfilm. I denna lilla miljö bor Beatrice och Robin. Han är originellt nog en robot eller möjligen en artificiell intelligens med även kroppslig form. Deras relation består i att hon ska lära upp honom att vara partner, så att det kinesiska företag som tillverkar honom och andra ska kunna nå perfektion. Det gör att Robin interagerar på ett stundom bisarrt sätt, även om han också är mänsklig i imponerande grad. Särskilt svårt har han för idiomatiska uttryck, där det inte är givet att en synonym går att byta ut mot en annan, och för sådana mänskliga konventioner som att det finns ämnen man inte samtalar om hur och när som helst.

Rudan är avsedd som middag åt Beatrice och hennes man William, som för tillfället är separerade, men (ännu) inte skilda. Han dyker upp så småningom, och det blir förstås en intressant triangel när han ska förhålla sig till att hustrun, som han egentligen har lämnat, har en inneboende älskare, även om denne inte är en riktig person.

Det förefaller vara något av en bagatell i Östergrens författarskap (som jag inte alls vill påstå mig vara expert på), men som sådan försvarar den sin existens. Den är både tankeväckande vad gäller AI-förekomsten i samhället och rolig när Robin uppträder gränslöst men välvilligt gentemot sina mänskliga motparter. Författaren läser själv, och det gör han förstås utmärkt, som alltid.

67. Magnus Sandberg: Den motvillige ministern

När det drar ihop sig till val kan det behövas ett litet utrymme som inte tar politiken på alltför stort allvar. Det hoppades jag på med den här ljudboken av debutanten (såvitt jag förstår) Magnus Sandberg. Och ungefär det får man också i form av en lagom respektlös historia om en minister, chef för Norrlands- och glesbygdsdepartementet i en alternativ framtid ett år efter det val som just nu ligger ett par veckor fram i tid. Statsrådet Rasmus Bengtsson är ganska ung men föga energisk, och man undrar hur det har gått till när han har fått detta ansvar. Det undrar förresten han själv också stundtals. Mellan de stunderna ägnar han sig åt att försöka smita från sina arbetsuppgifter, sitt departement och inte minst sin statssekreterare, en äldre och betydligt mer cynisk statstjänsteman. Kring dem finns också en sedvanlig stab med folk som alla vill mer än ministern själv.

Det påminner något om den brittiska TV-serien Yes, minister (men av, som det brukar heta, lätt insedda skäl något mindre om uppföljaren Yes, Prime Minister). Lite känner man också igen från Bo Baldersons deckare om det anonyma Statsrådet, men Rasmus är mycket mer intresserad av att tillbringa sin tid i sysslolöshet än hans baldersonska motsvarighet. Allra helst vill han ta sig hem och titta på TV, men i vägen för det står inte bara hans uppgifter som statsråd – det är förresten i slutet av arbetet med statsbudgeten – utan också hans flickvän som tycker att de ska fira sin sexmånadersdag tillsammans på ett romantiskt sätt.

Den politiska satiren är inte särskilt elak. Den inskränker sig egentligen till några absurda slagord ("Avveckla landsbygden, men med förnuft" är inte det värsta) och en bihistoria om ett årligen återkommande bidrag till Sundsvall som ingen har vågat ifrågasätta och ingen verkar minnas bakgrunden till. Men det är ändå som helhet ingen tam intrig, och duger utmärkt som tillflykt från den riktiga politiken för den som önskar sig en sådan.

64. Miles Ledoux: Violet

Det här är den första i en serie kortromaner som det hittills finns betydligt fler av än min ljudbokstjänst bjuder på (vilket just nu är tre, om man lyckas leta upp vad de inte har lyckats tagga som del av serien). Jag hittade hit via författarens YouTube-kanal, där han bland annat diskuterar Agatha Christie-filmatiseringar.

Här handlar det om en fiktiv småstad, Veil i Vermont i nordöstra USA, där en flicka har försvunnit. Polisen och allmänheten börjar leta, ungefär som det brukar gå till, men så hittar man en annan flicka i stället. Hon är okänd för alla, och dessutom har hon själv inget minne av vad som har hänt eller ens vem hon är. Det är ett rätt bra mysterium, men det är något som gör att det här inte fungerar fullt ut för mig. Det kan vara att det är för mycket folk för formatet, eller i alla fall för många olika trådar. På slutet blir det också tydligt att en del av dem inte avses knytas ihop i den här delen, utan ska fortsätta vara lösa i nästa bok. Det är inte det bästa jag vet med böcker.

62. Ida Jessen: Doktor Bagges anagrammer

I En ny tid hade Ida Jessen skrivit en dagboksroman utifrån fru Lilly Bagges perspektiv. Det här är inte en egentlig fortsättning, för den omfattar delvis samma tidsperiod, men ur hennes man Vigands perspektiv. Har man läst den tidigare vet man att fru Bagge blir änka – och det sker så tidigt i den boken att det inte är någon spoiler – och ramen om den här berättelsen är Vigand Bagges sista tid. Han har blivit kontaktad av en läkartidning som vill att han skriver sina minnen, och det är dem vi läser. Han är ingen öppenhjärtig man, vilket framgick redan i hustruns dagbok, och här berättar han bara det han vill och förmår. Det ger ändå en kompletterande bild av hur han har blivit den han är nu i slutet av livet.

Den här boken lyfter både sig själv och den förra. Tillsammans blir de något mycket bättre och mer intressant än vad den första var på egen hand, och jag är förvånad över att författaren tydligen inte hade planerat två böcker från början. De båda makarna är på en gång lika och olika – de har samma sparsmakade språk som kan verka förledande enkelt, men i sin syn på världen är de förhållandevis olika. Doktorn var något av en gåta för sin hustru i den förra boken, och han är inte som en öppen bok här heller, men i varje fall lite mer förståelig.

Eftersom det är korta böcker, tre eller fyra timmar när man lyssnar, kan de rekommenderas även till den som har svårt med tegelstenar, och man behöver inte känna sig avskräckt av att det finns två. Jag menar som sagt att de båda hör ihop så att man inte ska sluta efter den första (och helst inte låta det gå ett halvår emellan, som jag gjorde.)

En liten exkurs till sist: Jag har lyssnat på danska, för att hålla den förmågan levande. Men jag blir mycket nyfiken på vad en översättare till svenska har gjort av doktorns anagram. De är inte många, men han sitter vid sitt skrivbord och skapar små anagram av fraser som till exempel kan bestå av hans och hustruns förnamn tillsammans. De kan i alla fall inte översättas rakt av till svenska.

61. Frida Gråsjö: Ett annat ord för mord

Frida Gråsjö har hittills gått under min radar trots sin flitiga produktion i feelgood- och mysdeckarsegmenten. Det här är första – ja, än så länge enda – delen i en serie med korsordstema. Det är inte så långsökt som det låter, för både korsordskonstruktörer och -lösare kan antas intressera sig för gåtor, exempelvis vem som är mördare i ett lokalt förankrat fall. Lokalfärgen kommer från Åmål, där jag aldrig har gått av tåget när jag har passerat, men det gör inte något alls. Balansgången mellan att lokalbefolkningen ska känna igen sig och att vi andra inte ska bli trötta på promenader längs autentiska gator, den hanterar författaren ovanligt väl för genren. Huvudspelplatsen, ett hus från sjuttonhundratalet, numera med ett antal lägenheter, förefaller vid googling finnas i verkligheten, men jag gissar att den kan vara lätt anpassad efter intrigens krav.

Där bor ett persongalleri som är ungefär så stort som pusseldeckargenren brukar hålla sig med. Eftersom huset ägs av en tidningsmagnat finns det förutsättningar att många av de boende har anknytning till den branschen, och det är också en någorlunda rimlig förklaring till att där bor inte mindre än två korsordskonstruktörer med varsin assistent. Annars uppfattar jag det som ett inte alltför vanligt yrke. I huset bor just nu också en nyligen hemkommen långresenär, Olivia, som i väntan på jobb bor hos sin mamma, också verksam i tidningskoncernen. När ena korsordsassistenten hittas mördad får Olivia rycka in hos dennas arbetsgivare, Karla-Marie, känd som KM, och uppenbarligen mycket framstående i sitt fack. (Jag är lite förvånad över mängden galor, mässor, akademier och utmärkelser som korsordsvärlden håller sig med, eller i alla fall höll sig med på åttiotalet när det här utspelar sig.) KM, Olivia och hennes mamma Catrine samarbetar så gott de kan för att ta reda på vem mördaren är, men det är ingen överdrift att säga att KM drar det tunga lasset i utredningen.

Eftersom det är åttiotal är det mycket rosa kläder (och andra pasteller), stora frisyrer, gymping på TV och liknande, möjligen så mycket att det känns som om författaren har fastnat i researchen och inte velat ha den gjord i onödan. Researchen vad gäller mordmetod är däremot helt nödvändig, och där är vi inne på så specialiserade tillvägagångssätt att det känns som om man är tillbaka i pusseldeckarens guldålder. Den som vill att alla misstänkta samlas för en genomgång på slutet får också detta.

Det svajar lite upp och ner i nivån för mig under läsningen, men sammanfattningsvis är det en bok som inte skäms för sig. Har man ingen som helst relation till korsord tror jag att man ska välja något annat, men med tanke på hur många som har en sådan relation får den säkert sin läsekrets.

56. Mikael Yvesand: Våran pojke

Vårens sista cirkelbok var, som den trogne läsaren torde erinra sig, Mikael Yvesands debut Häng City. Eftersom både cirkeln och jag gillade den tog jag mig an hans senaste, som blivit minst lika uppmärksammad. Eftersom den i våras fick Sveriges Radios romanpris finns det dessutom massor av radio att lyssna på, om man inte har nog med sina egna intryck.

Det är inte lätt att beskriva den här ganska korta romanen om man ska dels göra den rättvisa, dels inte förstöra nöjet för den som vill läsa själv. Men det handlar i varje fall om Johan, född på åttiotalet, som växer upp i en småstad, som eventuellt kan vara Luleå precis som i förra boken, men är mer anonymt beskriven. Han är till synes ganska vanlig, men vi som följer honom invärtes märker att han knappast är som de flesta pojkar. Även om han har några kompisar att hänga med är han vad jag skulle kalla för existentiellt ensam, på så sätt att han tidigt inser att alla människor djupast sett är ensamma. Så småningom blir han också ensam i mer objektiv mening.

Efter barndom och ungdom lyckas han inte riktigt ta sig in i vuxenlivet, och skildringarna av tillkämpade arbetsmarknadsåtgärder och tröstlösa städjobb hör till det allra bäst beskrivna här. Det är något paradoxalt med Johan, för han trivs hyggligt med städjobb som de flesta skulle försöka ta sig ifrån så fort det bara går. För honom är det snarare en trygghet att veta vad han ska göra varje dag, och att det i princip är samma sak som igår eller imorgon.

Det som bryter tillvaron är när Johan överfaller och knivdödar en liten pojke och en tonårsflicka, till synes utan annat skäl än att han vill se hur det känns. Dådet har en del gemensamt med det kända Linköpingsfallet, som uppmärksammades för att det löstes med DNA-släktforskning. (Den kopplingen har gjorts i flera sammanhang och är alltså inte min.)

Vidare finns det en parallell historia om en ung kvinna som bor granne med Johan när han har flyttat hemifrån till egen lägenhet. Den delen är surrealistisk eller möjligen magisk-realistisk, och hur den förhåller sig till verkligheten – romanens och vår – är en diskussionsfråga, förstår man när man lyssnar på Sveriges Radios lyssnarjury.

Ovanpå allt det här är det också en tidvis mycket rolig bok. Humorn är förstås av det svartare slaget, men den finns där, ibland överraskande men aldrig påklistrad. Det är möjligen den som gör att man klarar av den annars avskalade, känslolösa stil som Johan excellerar i. Jag har inte läst någon av de andra nominerade romanerna i Sveriges Radios konkurrens, men med det förbehållet tycker jag att det här var en värdig vinnare.

46. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Rivaler i Rom

Nu har det blivit dags för tredje delen i den här serien om Hugo Lind, historieläraren som också kan köra buss och guida turister, och Lara Belmonte, som driver en resebyrå där Hugos talanger tas i anspråk. Man får påminna sig att det är mindre än två månader sedan de först träffades på Capri, där Hugo var vanlig resenär, men hjälpte till att lösa en mordgåta. Sedan dess har de dessutom hunnit med en vända på Amalfikusten, där det också inträffade ett mystiskt dödsfall. Det är mycket att ta in för vem som helst, men i den gammaldags pusseldeckarens anda låter de sig inte nedslås av sådant, utan tar sig an en ny resegrupp, återigen en som Belmonte Travels har skräddarsytt en resa för.

Till Rom kommer "ett sällskap som bestod av stjärnor från fru Filmias parnass", som det står i visan. Alla är kanske inte specifikt filmstjärnor, men det finns åtminstone två sådana, som övriga kan kretsa runt. Regissören och manusförfattaren Victor Hall ska försöka få till en internationell storfilm om drottning Kristina, och man kan förena sig med honom i förundran över att ingen har gjort en sådan sedan Greta Garbos dagar (och då var det inte alls en historia av den sort han tänker sig). Det här ska spänna över det mesta av drottningens liv, och det gör att det behövs två skådespelerskor, en yngre och en inte längre så ung, som spelar Kristina. Den inte längre så unga föreställer jag mig som något i stil med Anita Ekberg, för hon har stor erfarenhet av att filma i Italien och känns igen överallt där sällskapet drar fram. De båda stjärnorna åtföljs av varsin assistent-stylist-alltiallo, och så kompletteras gruppen av ett par kultur-/resebloggare, varav en med make. Tillsammans med en italiensk filmdirektör och dennes chaufför blir det en lagom stor grupp av misstänkta när det inträffar en dödsfall – för det gör det förstås.

Liksom i tidigare delar presenteras mordet i en inledning, varefter kronologin tar ett par dagars hopp bakåt och vi får vara med på vägen fram till att det händer. Det blir den här gången lite för långsamt för min smak; vi är i mitten av boken när kristallkronan faktiskt rasar ner på någon. Och inte heller därefter är det ett tempo som jag hade önskat mig. Varje nummer i en serie kan inte vara bäst, men det här tror jag hade gått att tajta till en aning med en lite strängare redaktör.

I Rom finns det förstås massor av möjligheter för en turistgrupp att besöka olika sevärdheter, både med och utan anknytning till drottning Kristina. Både gruppen och vi läsare får rätt mycket kulturhistoria på köpet, och det känns mindre påklistrat än i en del andra deckarsammanhang (Jan Mårtenson, jag tittar på dig). Det äts och dricks en hel del, och där tycker jag eventuellt att en del produktplaceringsaktiga omnämnanden av viner kunde utgått. Men det finns säkert läsare som gillar det.

Som synes är jag mer kritiskt mot den här delen, men det beror mest på att förväntningarna efter de två första är höga. Deckargåtan och dess lösning är med beröm godkänd, och jag intresserar mig till och med hur det går för Hugo och Lara på det privata planet. Det ska förstås komma en del till i serien, enligt ett efterord i e-boken, som inte ingår i ljudboken. 2027 är det dags igen, och jag kommer med stor sannolikhet att följa med.

40. Jonas Karlsson: Ditt nya stjärntecken

Det kan gå ett bra tag mellan gångerna, men just därför är Jonas Karlssons novellsamlingar så efterlängtade. Man känner igen sig den här gången också i hans lätt absurda historier som omisskännligt utspelar sig i vår värld, kanske rentav 2026, men ändå tar sig vändningar som vi sällan möter i verkliga livet.

Det kan till exempel handla om en tågpassagerare som efter en tupplur blir övertygad om att damen mittemot har snott vederbörandes medhavda leverpastejmacka. När hon sedan är borta men hennes hatt ligger kvar utbryter en febril aktivitet för att befordra hatten till Härnösand, där hon tros ha gått av, och det blir en uppvisning i vad en samling välvilliga människor kan anstränga sig med, trots att de inte har minst anledning. I alla fall i den här fiktionen har tågbolaget en fungerande hittegodshantering, så det hade gått att förlita sig på den.

Interiören från en bokcirkel som får för sig att läsa Brott och straff hade jag själv extra roligt åt, för vår cirkel började ambitiöst med Herta Müller. (Sedan har vi läst lite av varje.) Fördelen med en klassiker är ju att man inte behöver läsa den, man kan ofta hitta bra synpunkter på nätet eller liknande.

Och så min favorit om en man som hittar bilder från sitt bröllop och inte kan identifiera ett närvarande par. Inte heller hans fru vet vem de är, men de bör väl ha varit inbjudna – eller? Det förekommer ju att folk våldgästar bröllop. Men så hittar de en placeringslista och ansträngningar vidtar för att hitta dessa Dieter och Maria, som de tydligen för ett par decennier sedan stod så nära att de bjöd dem till sitt bröllop, men nu inte har en aning om vilka de är.

Det är en något spretig samling, inte minst storleksmässigt, för de kortaste inslagen är bara ett par minuter långa, medan den längsta är ungefär en och en halv timme. Men det är oerhört jonaskarlssonskt genom att nästan alltid börja i något vardagligt och sedan kunna sluta var som helst.

31. Matthew Costello och Neil Richards: The Body in the Lake

Cherringham är på en gång den arketypiska engelska byn där folk mördar varandra på löpande band och ett högst modernt samhälle där allt vi är vana vid ska finnas på 2020-talet också finns. Den här gången gäller det att orten ska upprätta ett vänortsavtal med en fransk by/stad, och till den ändan har en fransk delegation kommit tillstädes. Det blir både conga, alkohol och nakenbad som på den bästa kommunala konferens man kan tänka sig, innan stämningen dämpas av ett mord.

Jack, den amerikanske före detta polisen, och Sarah, den brittiska webbdesignern och tvåbarnsmamman, anlitas för att åtminstone försöka hålla konferenscentret (en före detta herrgård med kvarboende äldre lady, förstås) utanför. De skrider till verket med sedvanlig kompetens, som man har börjat vänja sig vid nu. Eftersom det är sjunde boken finns det också utrymme för en del återseenden när Cherringhams honoratiores givetvis finns på plats för ett så viktigt internationellt evenemang.

På ungefär tre timmar ryms förstås inte mycket fördjupning av karaktärer eller mängder av sidospår. Men det är tydligt att författarna är ena hejare på att berätta en historia inom givna ramar. Deras andra, historiska serie om Mydworth, som jag följer mer aktivt, är uppe i nitton nummer, och den här hittar jag fyrtionio(!) stycken av i skrivande stund. Så långt kommer man inte om man inte har läsarna med sig, och även jag smiter ju emellan med en då och då.

27. Thomas Engström: Satmarken

Satmarken är ett skogsområde utanför Nybro i sydöstra Småland, såvitt jag förstår fiktivt. Det står i centrum för den här historien som befinner sig på gränsen mellan att vara en deckare och att vara något helt annat. Det börjar med att en bro sprängs av tre ungdomar med starka miljöintressen. Ägaren till Satmarken drabbas därmed av att inte kunna forsla iväg timmer från den skog han tänker sig att avverka och som ungdomarna ser som skyddsvärd. Ungdomstrion försvinner, och in på scenen kommer istället en brännvinsadvokat i ordets konkreta betydelse, för hans alkoholvanor är långt ifrån sunda. Erik Häll, som han heter, anlitas av föräldrarna till en av de försvunna ungdomarna för att försöka ta reda på vad som har hänt. Han tillbringar annars tiden med att försvara rattfyllerister i tingsrätten och annat som han kan sköta med vänster hand, samtidigt som han bor gratis i det hus han har ärvt tillsammans med sina syskon, och som de gör vissa ansträngningar att få honom att betala hyra för.

Det är lite för mycket kring Erik som är lite för ansträngande att ta del av. Man vill mest säga till honom att ta sig samman eller i alla fall försöka hålla sig själv på rätt sida om lagen. Efter hand får jag känslan av att författaren slänger in nya komplikationer när han inte riktigt klarar av att lösa det som redan är tilltrasslat. Att ingen av de inblandade är intresserad av att koppla in polisen mer än nödvändigt bidrar förstås till att det inte går bra för Eriks utredning eller något annat. Om meningen är att man ska känna med eller för Erik lyckas det inte med mig. Om meningen är att det ska vara roligt begriper jag inte humorn. Och om meningen är att det ska vara spännande är det för långa transportsträckor, både bildligt och bokstavligt, för det åks bil något enormt. Det finns en bok till i serien och ska tydligen komma fler, men jag är obenägen att ta mig an dem.

23. Ida Jessen: En ny tid

Det här är en dagboksroman, och det är ingen lätt form att skriva i, om man vill bevara realismen i att texten faktiskt ska vara en persons autentiska dagbok. Mitt intryck efter lyssningen är att Ida Jessen har löst det genom att i början vara realistisk och dra in oss i föreställningen att vi läser fru Bagges dagbok från 1920-talet, för att därefter låta henne berätta sådant som hon knappast skulle skriva ner i den formen. Då förekommer replikskiften, återblickar och andra dramatiska grepp som snarare förvandlar det hela till en roman i jag-form.

Fru Bagge bor i Thyregod på Jylland och är gift med doktor Vigand Bagge, men han dör tidigt i handlingen, och titeln syftar alltså på att hon måste orientera sig i en ny tid och en ny tillvaro. Det gäller inte minst sådana praktiska saker som att hon inte kan bo kvar i tjänstebostaden, för där ska en ny läkare flytta in. Det handlar också om vad hon ska göra av sitt liv när hon inte längre har en make att sköta marktjänst åt. Hon har ändå inte varit den typiska hemmafrun, för det framgår att hon var lärarinna innan hon gifte sig, och även om hon nu är änka är hon inte lastgammal.

Det finns en fortsättning, som jag ska försöka ta mig an så snart som möjligt för att inte tappa sammanhanget. De verkar samfällt hyllade, men jag inser inte fullt ut storheten, måste jag erkänna. Möjligen är det den enkla formen som bedrar, för det är förstås ingen enkel sak att skriva så.

21. Matthew Costello och Neil Richards: The Art of Murder

Produktionstakten verkar ha avtagit något i den här serien av kortromaner, men författarna har ju också en annan serie i samma format att tänka på. Det är ändå en imponerande prestation att ha fått ur sig nitton historier på sex år, även om de är två om det, och även om det som sagt är berättelser i det kortare formatet. Och kvaliteten är densamma, det vill säga fullt godtagbar med vissa variationer både uppåt och neråt. Det här är inte seriens starkaste nummer, men inte heller det svagaste.

Det slutna sällskap som innehåller såväl mordoffer som mördare och misstänkta består den här gången av ett konstnärskollektiv eller möjligen -koloni. De är lite för lika varandra för att fungera bra i ljudboksformat, även om inläsaren Nathaniel Parker gör vad han kan med sina röstresurser. Anknytningen till sir Harry och lady Mortimer i Mydworth består i att hans faster Lavinia har upplåtit slottet åt en utställning med påföljande auktion på konstnärernas verk. Evenemanget kommer dock av sig en aning när en av dem hittas drunknad i ån.

Sir Harry och hans amerikanskfödda lady, känd som Kat, är ett bra par både som utredare och gifta. Man ska förstås inte psykologisera för mycket, men en framgångsfaktor är att hon tilllåts glänsa både på egen hand och när han är närvarande, och att han är medveten om att hon har talanger som kompletterar hans kompetens. Påfallande ofta är de relaterade till hennes bakgrund som dotter till en pubägare i Bronx. Ändå känns det aldrig otidsenligt – det utspelar sig ungefär mittemellan de båda världskrigen – eller påklistrat.

Som tidigare lovar jag inte hur länge jag följer med i serien, men med tanke på att deras Cherringham-deckare nu har nått nummer 49 är det ingen djärv gissning att den här också kommer att fortsätta ett tag.

19. Olle Lönnaeus: Förrädarens hjärta

Spionthrillern är inte den subgenre inom kriminallitteraturen som jag gouterar mest. Nu tog jag mig ändå an den här av två sammanflätade anledningar – jag hade fått den rekommenderad, och den utspelar sig i Lund. (Jag bor inte längre där, utan på annat håll i kommunen, men har ändå skäl att ganska ofta röra mig i kvarteren där huvudpersonen bor.)

Det handlar om Johan Bonde, som är journalist men numera skriver deckare, även om det går trögt med det just när handlingen börjar. Han blir dessutom avbruten av att polisen kommer på besök, eftersom en rysk kvinna har hittats död i ett badkar på ett hotellrum på Grand i Lund, och hans namn finns i hennes adressbok. Deras gemensamma förflutna berättas i separata kapitel, så vi läsare vet en del om deras relation utan att Johan behöver tala om det för polisen eller någon annan som råkar vilja lyssna. Han träffade Vera första gången på ett ungdomsläger i DDR på sjuttiotalet. Då var han son till kommunistiska svenska föräldrar, och hon var föräldralös och bodde på ett barnhem i Kaliningrad. Sedan har de också en tid tillsammans i Berlin hösten 1989, när Johan har en journalistkarriär i vardande och Vera arbetar på sovjetiska ambassaden.

Polisen antar – med ganska goda skäl, tycker jag – att Vera har begått självmord i Lund, men Johan vill inte tro det. Hans teori är att hon har blivit mördad och att det har något att göra med den ryska invasionen av Ukraina, som inleds samma dag. Tillsammans med en kvinnlig polisinspektör, Amina Jankovic, börjar han gräva i de delar av Veras förflutna som han inte har kunnat följa, och Amina delar med sig så mycket av utredningen till Johan att hon blir avstängd från sin tjänst. Sedan trasslar det sig vidare med både storpolitik och smågangstrar, och utan att de riktigt förstår varför blir det ändå klart för Johan och Amina att de har fått korn på något som är större än en privatspanande författare och en relativt underordnad ensam polis egentligen klarar av.

Till genren hör ju precis det här, att vanliga människor blir inblandade i stora händelser, och gärna också att de instanser vi är vana att lita på inte längre är att lita på. Det kan gälla den vanliga polisen eller säkerhetstjänster av olika slag eller andra officiella instanser. Sådana inslag finns här också, och man måste ställa upp på dem för att ha något nöje av att läsa en bok av det här slaget. Det är väl inte underligare än att man måste ställa upp på att en ogift gammal fröken i en engelsk by hittar mördaren fortare än polisen om man ska ha nöje av Agatha Christies böcker om miss Marple. Gör man det är det här en läsvärd representant för genren med god fart i handlingen hela vägen och minst en oväntad vändning som ändå framstår som trovärdig.

15. Cecilia Johansson: Tjänsteresan

Själva historien i den här skräcknovellen är förhållandevis bra. Det börjar mycket vardagligt med att Tim är på tjänsteresa med egen bil och råkar köra av vägen. Något mindre vardagligt är att han gör det för att väja för en man som står på vägen, men sedan är försvunnen. Och när han får lift och tvingas övernatta i det avfolkade Gladfors är det tydligt att något inte är som det ska.

Med tanke på den klass intrigen ändå håller (i en genre som jag är inherent skeptisk mot) är det synd att språket är så dåligt. Jag tror att en redaktör hade kunnat göra något åt de flesta stolpiga formuleringar och underliga sammansättningar som jag nu fastnar på.

14. Ernest Bramah: The Last Exploit of Harry the Actor

Mer eller mindre av en slump kommer amatördetektiven Max Carrados i kontakt med det här fallet, som berör en firma som hyr ut säkerhetsskåp, -fack eller liknande. (Jag tänker mig som bankfacken, saliga i åminnelse, fast utan tillhörande bankverksamhet.) Det är mer än lovligt rörigt, och jag får erkänna att jag inte lyckas hålla intresset uppe under andra halvan av novellen.

Eftersom det nu verkar vara slut på Ernest Bramahs Carrados-noveller i min ljudbokstjänst är det på sin plats med en sammanfattande reflektion. Det är tydligt att Max Carrados är en detektiv i Sherlock Holmes anda, och Bramah var ju inte ensam om att kapitalisera på den idén. Till och med Hercule Poirot var i början en detektiv av den sorten (och dessutom ett tag sammanboende med sin "Watson", kapten Hastings). Nivån på novellerna är ojämn. Den här och någon annan är inget vidare, samtidigt som det finns ett par stycken riktigt bra. Dit hör "Who Killed Charlie Winpole?" som verkar vara den enda som handlar om ett mord (eller i alla fall ett dödsfall). Jag utnämnde en annan till den bästa häromdagen, men jag tror jag ångrar mig, och råder den som bara ska läsa en Carrados-berättelse att välja den om Charlie Winpole.

13. Ernest Bramah: The Ghost at Massingham Mansions

Om man är bekant med detektiven Max Carrados sedan tidigare kan man dra slutsatsen att spöket i titeln inte existerar, utan att det måste finnas naturliga förklaringar till de underligheter som händer. (En annan författare och ett annat sammanhang hade förstås kunnat ha med ett spöke på ett fullt trovärdigt sätt, om förutsättningarna vore de rätta.) Här handlar det om en lägenhet där både gas- och vattenledningarna är avstängda i väntan på ny hyresgäst, men ändå syns det gasdrivna tända lampor och spår av att någon har använt badrummet. (Jag tänker mig att ett riktigt spöke inte är upptaget av sådana trivialiteter som personlig hygien.) Att Carrados lyckas dra de slutsatser han drar är mest förvånande med tanke på att han är blind, för ett och annat tycker jag borde vara beroende av att detektiven ser vissa saker. Eller också är det där övernaturligheterna finns.