En bra sak med att gå en kurs där man får tillfälle att läsa brittisk barnlitteratur i original är att man får återknyta bekantskapen med sina egna gamla favoriter, men på ett mer kvalificerat och ingående sätt. I det här fallet innebär det dessutom att konstatera att den svenska översättning jag har, betitlad Mysteriet vid midnatt, är ganska hårt bearbetad och förkortad. Det började med att jag ville se vad översättaren hade gjort av "Devonshire tea", det som också kallas "cream tea" och innebär att scones serveras med clotted cream, möjligen vispad grädde, och sylt. Det hade helt enkelt blivit en kvällsmåltid, men ingredienserna var kvar. I andra sammanhang var det däremot många detaljer, framför allt i miljöbeskrivningar, som hade fått stryka på foten.
Men nu har jag alltså tagit mig igenom originalet i en jubileumsutgåva, även om jag inte riktigt inser varför sextiofemårsdagen är så värd att uppmärksamma. Att det kommer en sådan visar ändå att det här är en bok som fortfarande uppmärksammas och läses, och det med goda skäl. Idag kan man omfatta båda de tidsplan som handlingen utspelar sig i, det sena artonhundratalet och bokens samtida femtiotal, med nästan samma nostalgi.
Det handlar alltså om Tom, som skickas iväg till sin moster Gwen och hennes man Alan för att vara i karantän där, eftersom hans bror Peter har fått mässling. Tom är inte så så förtjust i det här, inte minst eftersom han där hemma har tillgång till en liten men trevlig trädgård som han och Peter brukar leka i. Hos moster och morbror finns det ingen trädgård, och de bor i en lägenhet en trappa upp. Eftersom Tom eventuellt är smittbärande får han till en början inte gå ut, men en natt hör han hur den stora farfarsklockan nere i stora hallen slår tretton slag. Han går ner för att se vad som händer, och märker att han kan komma ut i en stor trädgård på husets baksida. Dagen efter, när han försöker få släktingarna att skämmas för att de inte har velat tala om det för honom visar det sig att där inte alls finns någon trädgård.
Så småningom framgår att klockan och dess tretton slag är en sorts port, inte bara till trädgården utan också till det förflutna. Tom träffar nämligen en flicka, Hatty, i trädgården, och efter ett tag lyckas han genom olika slutledningar komma fram till att hon måste leva på drottning Victorias tid. De blir vänner, och Tom besöker trädgården varje natt, till synes utan att det förflyter någon tid i hans egen tid. Hur det här fungerar och hänger ihop är inte alldeles klart från början, och Tom förstår det ungefär lika lite som läsaren. Det är ett rätt tacksamt sätt att berätta, för tidsresor har onekligen en del drag som gör dem svårhanterliga i fiktion.
Peter tillfrisknar, men Tom ber att få stanna längre hos moster Gwen och morbror Alan, som inte kan begripa varför. Där finns i deras tycke ingenting intressant för en pojke, men de vet förstås inte vad Tom gör på nätterna. Hur det slutar ska inte avslöjas här, men jag minns hur överraskad jag blev när jag läste boken första gången. Nu mindes jag mycket väl hur det skulle gå, men kunde därmed se hur skickligt berättad historien är, faktiskt som en bra deckare med ledtrådar på väl valda ställen. Det är en bok som förtjänar både förstagångsläsare och omläsare, även nu när vi är på ungefär samma avstånd till Toms tid som Tom var till Hattys och trädgårdens tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar