75. Lena Frölander-Ulf: Lysinea. Den vidunderliga historien om ett fartyg

Mest av allt är det här en historia om rävungen Rusty som bor på fartyget Lysinea, men av händelserna tvingas han ta sig runt på de flesta ställen ombord, så undertiteln är inte ur vägen. Lysinea är ute på en evig färd över haven, inte olikt Aniara genom rymden, faktiskt. Rusty är det enda barnet bland idel vuxna, åtminstone vad han vet. Hans tillvaro är nämligen begränsad till andra klass, även om han förstås vet att det finns en första klass ovanför honom och en tredje klass längst ner.

När handlingen tar sin början har Lysineas motorer stannat. Det betyder inte bara att fartyget står stilla, utan också att det blir iskallt ombord. (Det är det tydligaste men inte det enda som får en att tänka på Titanic.) Rusty ger sig ut på upptäcktsfärd för att se vad som har hänt, och möjligen också för att göra något åt att fartyget verkar ta in vatten.

Miljöerna är framställda i mustiga färger med bilder (i skrapteknik, har jag lärt mig) som täcker hela sidorna, förutom ganska små textrutor här och var:

 

Det finns mycket att titta på, och det är lite av en utmaning att inte bara läsa texten och bläddra vidare. Jag hoppas att många i rätt ålder (nio till tolv år, såvitt jag förstår) hittar den här boken, men jag blev också fascinerad, för det här påminner inte om mycket annat.

65. Neil Gaiman: Coraline

Bokcirkeln fortsätter på temat främmande världar, och den här gången är det verkligen inte svårt att se var kopplingen till temat finns. Coraline, som det handlar om, har flyttat till ett nytt hus – det vill säga det är ganska gammalt, men hon och hennes föräldrar är nyinflyttade i en lägenhet i ett stort hus som tidigare varit en enda bostad. I ett av rummen finns en dörr, som bara leder till en igenmurad vägg, och bakom den finns numera en annan lägenhet, som sägs vara tom. Men nästa gång hon öppnar dörren är väggen borta, och det går att gå in i en likadan lägenhet. Den skiljer sig förstås lite från hennes egen, men det mest egendomliga är att där finns en hel personuppsättning av alternativa människor, inte minst av hennes egna föräldrar. De är oerhört obehagliga, och inte bara för att de har svarta knappar till ögon, utan också för att det är tydligt att de bakom sin leende fasad inte är det minsta snälla.

Boken har jämförts med Alice i underlandet och Narnia-böckerna av, som det brukar heta, lätt insedda skäl. Men det finns massor av referenser till annan litteratur och kultur, och jag vågar lova att jag inte identifierade allt. För ett par år sedan var boken föremål för Klassikern i P1, och den som vill ha mer bakgrund kan lyssna på det här. (Det är bara tio minuter, perfekt för oss som inte orkar timslånga poddar.)

Vi hade mycket att prata om i cirkeln och många av oss konstaterade att vi nog hade blivit rejält skrämda om vi hade läst den här boken när vi var i rätt ålder. Men, som det också konstateras i Klassikern ovan, alla bra sagor kan också läsas med behållning av vuxna. Vi kom förstås också in på författarens kancellering de senaste åren, men jag avstår här från att gå in i frågan eftersom jag har avstått från att sätta mig in i det. Var och en får själv bestämma om man vill läsa något av honom, men om man vill det kan jag absolut rekommendera den här.

60. Karin Nyman: Jag kan köra alla bilar

Den här nostalgitrippen möjliggjordes av att Lunds stadsbibliotek är rätt duktiga på att i sitt magasin spara åtminstone ett exemplar av gångna tiders populäraste barn- och ungdomsböcker. Huvudpersonen Kalle fantiserar om att hans trehjuling är en bil, eller rättare sagt ett antal bilar i tur och ordning. Hans mamma är mycket bejakande till dessa fantasier, närmast parodiskt, är mitt intryck idag. (Inga jämförelser i övrigt, men jag tycker det påminner om hur man ibland föreslås bemöta en kraftigt dement person som hävdar sig fortfarande jobba på sin gamla arbetsplats eller behöva förbereda sig för kvällsmjölkning hemma på gården.)

Det utspelar sig på den tiden när bilar såg ut så att man kände igen en Volvo (det vill säga en PV 544, som förresten tillverkades sitt sista år samma år som boken kom ut, 1965):



eller Citroën 2CV:



eller Mercedes 220:



eller SAAB 96:



Den sistnämnda ligger mig särskilt varmt om hjärtat eftersom vi i familjen hade ett antal SAAB, dock oftast kombimodellen 95.

En gång i tiden läste jag definitivt den här boken med nöje, kanske redan då mest på grund av bilderna av Ylva Källström. Men det är inte den barnbok om bilar som jag trodde att det skulle vara, så jag får leta vidare efter den.

59. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume Two

Möjligen har jag låtit det gå för lång tid – sju veckor – sedan jag läste föregående del i den här följetongen, men till mitt försvar ska sägas att en följetong borde kunna läsas med visst uppehåll mellan delarna. Jag har ändå svårt att komma in i vad det var som hade hänt och med vem, utöver det självklara att det härjar någon sorts monster i skogarna utanför småstaden Archer's Peak i Wisconsin. Som vanligt i den här sortens framställning, oavsett medium, vill man säga till de medverkande att stanna inomhus och låta myndigheterna sköta sina uppgifter. Jag kommer att ta mig an nästa volym också, eftersom den enligt uppgift ska avsluta Archer's Peak-historien.

54. Stig Kågerman och Elisabet Kågerman: Kludwig och morbror Ludwig. En studie i rött

Det här är mitt senaste fynd (nåja, 95 kronor plus frakt) på Bokbörsen, denna inrättning som gör att man faktiskt mycket ofta kan hitta vad man söker av begagnade böcker, om man a) inte väntar sig femkronorsböcker och b) är beredd att göda ett nordiskt postföretag för att få hem sitt inköp. 

Det går att beskriva den här historien som en pusseldeckare med samma upplägg som guldålderns detektivromaner. Man ska förstås inte vänta sig mord, utan det som utreds är vem som har målat huset rött. Portvakten som agerar detektiv tar sig an fallet mycket systematiskt, om än utifrån smått absurda utgångspunkter.

Det är också något lätt bisarrt över texten, som verkar blinka till en vuxen läsare:









Fotnoter ser man inte ofta i bilderböcker. Men de är ett genomgående drag:

och ger här och var ett parodisk-pedantiskt drag åt det hela.

Det märks som synes att en av författarna, Elisabet Kågerman, när den här boken kom ut 1961, redan hade skrivit flera vuxendeckare. Dem hoppas jag kunna återkomma till här om inte alltför många år.

Den stora behållningen för min del är dock illustrationerna av Janne Martin, tidstypiska i en stil som lånar lite av Poul Ströyer, lite av Torvald Gahlin och lite av Åke Lewerth. (Den fåkunnige uppmanas googla, s d h.)

Ludwigs rum är avbildat i ett perspektiv som jag knappt vet hur man ska beskriva:

och pappa Emanuels bil och utstyrsel verkar vara från några decennier före 1961:



Men det är onekligen en väldig schwung i linjerna både i hans halsduk och när portvakten Konrad Ivar Korneliusson (med initialerna i mössan!) ger sig ut på cykel för att jaga boven (bovarna):

Det går förstås fort att läsa en bok på ungefär 20 textsidor, när de dessutom inte innehåller särskilt mycket text. Men här finns oväntat mycket att titta på och fundera över, även för en vuxen läsare.

52. Andreas Palmaer och Peter Bergting: Julens monster

Det är ju inte alls säsong för den här boken, men det var det när den fick följa med hem från biblioteket första gången. Nu har den dessutom blivit läst.

Det är femton korta kapitel om olika ondsinta väsen med anknytning till julen, men i ett par fall snarare till nyår eftersom de hör hemma i länder där julfirandet inte är så allmänt. Några känner man möjligen till, som den centraleuropeiske Krampus och den grymma Julkatten från Island, men en hel del var nya bekantskaper.

Det hela är illustrerat av Peter Bergting, som nog är som bäst när det gäller ljus. Sedan kan det gälla ljuset från en kyrka där de döda firar sin julotta före den vanliga för oss levande:



eller ögonen hos Père Fouettard:

som var jultomtens mindre välvillige följeslagare i Frankrike, innan han omtolkades i USA under namnet Father Flog. För en vuxen läsare är det minst lika intressant med de faktasidor som finns efter varje kapitel, där man får reda på sådant och allt annat man inte kände till.

51. Emelie Ljungberg: Sommaren när allt brann

Det var det geografiska som fick mig att sätta den här på läslistan, fast jag är långt över den ålder som boken riktar sig till egentligen. Först geografin - det utspelar sig på ett ställe som författaren har döpt till Steninge, där det finns lite skog, en sjö och en järnväg. Det har framgått i intervjuer att det i många avseenden är kalkerat på mellanskånska Stehag, där författaren själv bor. För intrigens skull har hon också placerat ett friluftsbad där, men det finns inte i verkligheten, åtminstone inte i Stehag. (Jag bor en bit därifrån, men har och har haft anledning att passera där ibland.)

Författaren har också berättat att en inspiration till intrigen har varit sommaren 2018, som vi minns för de bruna gräsmattorna och skogsbränderna. Den tryckande klibbiga hettan är väl återgiven; man kan bara tänka sig hur det är för de vuxna som måste jobba och inte kan åka och bada hela tiden. I centrum finns en trio ungdomar i den ålder när de är gamla nog att ha mobiltelefoner och röra sig ganska fritt, men inte gamla nog att förväntas ha sommarjobb eller göra något annat nyttigt. Ett inslag i berättelsen är dynamiken mellan de tre, som också är i förändring med tanke på deras ålder.

En kväll tar de sig olovandes in på friluftsbadet, men blir upptäckta och måste ge sig därifrån fort. De får syn på någon som sätter eld på en byggnad på en av gårdarna i närheten, och det verkar som om den personen inte är ensam om att vara ute och röra sig i sommarhalvmörkret. Ovanpå detta upptäcker de en mystisk formation i ett sädesfält, som vi läsare inser inte kan vara skapad av utomjordingar, men ändå framstår som oförklarlig.

Det är faktiskt rätt spännande när de tre ungdomarna försöker ta reda på vad som hänger ihop av detta, vem som kan vara inblandad och om det finns något större bakom. För någon i rätt ålder tror jag det här är en utmärkt sommarbok, och för mig var det en positiv överraskning, långt bättre än jag väntade mig.

47. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume One

Titeln uttrycker utmärkt vad det här handlar om. Det utspelar sig i en småstad vid namn Archer's Peak, som vi inte får se så mycket av, men som jag tänker mig kan påminna om Castle Rock, Twin Peaks eller Hawkins, Indiana. Där försvinner det barn, varav några hittas döda och lemlästade, medan andra fortsätter vara försvunna. Till staden kommer en ung och mystisk kvinna, som slår sig ihop med en tonårskille som har överlevt en av attackerna från detta "something", där flera av hans kompisar strök med. På något sätt ska de båda nu försöka reda ut vad det är som händer.

Publiceringen av den här serien pågår fortfarande, såvitt jag begriper, med avsnitt på ungefär tjugo sidor som kommer ut separat och sedan samlas fem och fem i volymer av den här typen. Jag lovar inte hur länge jag håller ut, men givetvis avslutas det här med en cliffhanger som gör att man mer eller mindre måste fortsätta.

45. L. D. Lapinski: The Strangeworlds Travel Agency

När det gäller fantasy ska författaren helst skapa en värld som på något intressant sätt skiljer sig från vår egen. Här är grejen, som det heter, att det går att resa mellan olika världar (som i sin tur har diverse olika egenskaper) medelst resväskor. Sådana hittar man på Resebyrån Främmande Världar, och så hoppar man ner i en lämplig väska som tar en till ett trevligt (eller mindre trevligt) ställe.

Huvudperson är tolvåringen Flick (egentligen Felicity), som mer eller mindre av en slump går in på resebyrån och träffar Jonathan Mercator vars familj sedan flera generationer har haft hand om den. Och sedan blir det åka av, såväl bokstavligt som metaforiskt. På genrens vanliga sätt förekommer det onda motståndare som vill hindra Flick och Jonathan att rädda världen.

Fantasy är inte min favoritgenre, och troligen hade jag tyckt bättre om den här boken om jag hade varit närmare Flick i ålder. Det är också tydligt att det är första boken i en serie, för det går åt mycket utrymme att introducera hur det fungerar med resandet, inklusive vad som inte fungerar och varför. I mitten sackar tempot avsevärt, men det tar sig på slutet. (Själv hade jag svårt att bli klar i tid inför det bokcirkeltillfälle för ett par veckor sedan när vi skulle diskutera den.)

Det här kan vara ett tillfälle att säga något allmänt om vår bokcirkel, för den som önskar sig tips på hur man lägger upp en sådan. Vi är sju personer och väljer bok varsin gång under en så kallad omgång, som alltså består av sju böcker. Vi har hunnit med 135 böcker, inklusive denna. Vi försöker ha ett tema för varje omgång, men är mycket öppna för fria tolkningar. Den här omgången, som inleddes med den här boken, är temat just "främmande världar", så vi får se var vi hamnar framöver.

42. Fabian Göranson: Klara – Teknokraternas plan

Andra delen i den här trilogin botar inte den tveksamhet som jag uttryckte när jag hade läst den första (fast den sedermera har fått Augustpriset). Det handlar fortfarande om Klara, som är på rymmen hemifrån och har anslutit sig till ett gäng barn och ungdomar som lever utanför samhällets vanliga organisation. Här är det mycket fokus på hur staden de bor i ska omdanas genom rivningar av gamla hus och uppförandet av nya i glas och betong. Det sägs, vad jag minns, inte uttryckligen att det handlar om Stockholm, och det syns nog inte på några bilder, men det har mycket gemensamt med vad som hände där under femtio- och sextiotalen. Men jag förstår aldrig varför gänget Tvättbjörnarna är i opposition mot detta, eller ens varför de lever det liv de gör. Nu ska det ju komma en avslutande del, gissningsvis nästa år, om författaren håller samma fart som hittills, och det får väl ge sig då om det hela får rimliga förklaringar.

39. Peter Cohen och Olof Landström: Olssons Pastejer

Av oklara skäl har jag aldrig läst den här förr, och inte heller sett den kortfilm som tydligen också finns. Upphovsmännen ligger bakom sådana TV-klassiker som Kalles klätterträd, Magister Flykt och Farbrorn som inte vill va' stor, och Landströms tecknarstil känns förstås igen även här.

Det handlar om Olsson, som har en pastejfabrik i en liten stad, där alla köper och äter hans pastejer med stor glädje. Han är själv också en fryntlig man:



tills en dag hans kamrer rymmer med hela företagskassan. Olsson måste då nöja sig med sämre råvaror, och så småningom går det förstås inte lika bra att sälja pastejer, trots hans uppfinningsrikedom. Både text och bild är högklassiga, och det ryms både humor och tragik, innan slutet förstås blir lyckligt, som man ändå förväntar sig i en barnbok.

38. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Bump in the Library

Det här är alltså en travesti på Agatha Christies Liket i biblioteket (The Body in the Library), där en död kvinna hittas i biblioteket på Gossington Hall, den herrgård som bebos av överste och mrs Bantry, goda vänner till miss Marple. Här har den döpts om till Gossipton Hall (höhö) och de som bor där är Sir Jelly (som är den rosa oformliga huvudfotingen här):

och Lady Splendid. Major Bump, som är den man hittar livlös i biblioteket, är gäst där tillsammans med miss Marple. Han visar sig dock bara ha fått något hårt i huvudet och kvicknar till, innan hela sällskapet beger sig till ett fashionabelt hotell med möjligheter till dans och kortspel.

Den som kan originalet får som synes många små belöningar, även om själva gåtan och dess lösning ligger ett stycke från Christies egen intrig. Den här gången lyckades jag faktiskt inse på ett tidigt stadium hur det hängde ihop, och varför den stackars majoren råkar ut för missöden natt efter natt.

I skrivande stund finns det inte fler böcker i den här crossover-serien mellan Agatha Christie och Mr Men (inklusive Little Miss). Alla Christies böcker är inte tillräckligt kända för att göra sig som förlagor, men några till hoppas jag att det kan bli.

37. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Muddle at the Vicarage

Vid sidan av Hercule Poirot, som har fått sig tillägnade hittills två nummer i den här serien, är Agatha Christies mest berömda problemlösare miss Marple. Här heter hon "Little Miss Marple" i parallellitet med Roger och Adam Hargreaves tidigare böcker med kvinnliga huvudpersoner. Hon har mycket gemensamt med sin förlaga i vuxendeckarna i det att hon stickar:



och dricker te:

Den ceriserosa damen i den gröna fåtöljen är Little Miss Chatterbox, och hon finns också i en egen bok i Hargreaves' serie, liksom för övrigt många andra medverkande (eventuellt alla – jag har inte kollat systematiskt).

Christies original handlar om mordet på den otrevlige kyrkvärden överste Protheroe, i denna version ersatt med "Colonel Mean". Han blir förstås inte mördad, eftersom detta är en barnbok, utan det brott som utreds gäller en försvunnen anglosaxisk kungakrona, nyligen funnen vid en utgrävning av professor Fib, och möjligen eftertraktad av andra gäster i prästgården. Polisen i form av "Inspector Nonsense" och "Constable Silly" är självgoda poliser av samma sort som vi är vana vid att läsa om ända sedan Sherlock Holmes' dagar, och de drar förstås inte rätt slutsatser av de iakttagelser som leder miss Marple rätt. På samma sätt som Christies karaktär inser hon vad helt oförklarliga underligheter (en påse gröna ärtor på en klädkrok, exempelvis) betyder. Det här är faktiskt lysande barnlitteratur, som jag tror att många vuxna har minst lika roligt åt.

36. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mischief on the Nile

Egentligen är detta första delen om Poirot som karaktär i Mr Men-serien, och ska alltså utspela sig före Orientexpressen. Men det gör knappast något om man inte börjar här.

Originalhistorien är, som bekant, att Poirot reser med ett kryssningsfartyg längs Nilen och att det i sedvanlig Christie-anda dör folk på mer eller mindre mystiska sätt. Här är det mer barnvänligt, signalerat inte minst av titelns "mischief", som består i sådant som att några i ressällskapet blir blöta vid en utflykt till ett egyptisk tempel:

Den blåa huvudfotingen är Contessa Star, och hennes pärlhalsband försvinner strax efter denna utflykt. Den bruna som står bakom henne är hennes lady's maid, Little Miss Dotty, känd från en egen bok i den vanliga Mr Men-serien, när den utvidgades med även kvinnliga huvudpersoner. I trilbyhatt till vänster syns överste Rush, en travesti på överste Race, Poirots gode vän som assisterar honom i undersökningen i några andra böcker utöver Döden på Nilen.

Hur det hänger ihop lyckas jag inte räkna ut, fast jag är både vuxen och van deckarläsare. Ändå finns alla ledtrådar där, om man bara tar del av såväl text som bild. Det gör att det bör gå att läsa om boken med behållning, och det är knappast en nackdel för en barnbok, har jag förstått.

35. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mystery on the Opulent Express

Det här är så genialt så jag vet inte vad jag ska jämföra det med, men jag kan försöka förklara. Med början redan 1971 har det kommit ett stort antal barnböcker i en serie som på engelska går under namnet "Mr Men", och typiskt sett handlar om en karaktär med en framträdande egenskap, som också återspeglas i hans namn. Några av dem har också kommit på svenska, men genomslaget här verkar begränsat. Först var det Roger Hargreaves som skrev och tecknade, och efter hans död 1988 tog sonen Adam över. Nu har han slagit sig ihop med Agatha Christies efterlevande och gjort några barnversioner av kända Christie-deckare. Det blir väldigt roligt för den vuxne läsaren; hur underhållande det är för barn i den ålder som de andra Mr Men-böckerna riktar sig till kan jag inte riktigt bedöma. Men eftersom konceptet förefaller förvaltas väl gissar jag att de kan gå hem även där.

Det går förstås inte att låta det handla om mord när det är barn som ska läsa eller läsas för. Men med det undantaget är det mycket av Christies original som är tillvarataget i den här historien. Mr Rude – liksom, tror jag, de allra flesta medverkande – är återanvänd från en bok där han är sin egen huvudperson, men här motsvarar han Ratchett, som i originalet blir knivhuggen i sin kupé. Han bossar med sin stackars betjänt och alla andra som finns i närheten, och inte minst är han oerhört mån om den guldtacka han alltid har med sig när han reser.

Den blir förstås stulen:

och den uppmärksamme läsaren kan nere till höger notera den näsduk med ett broderat H som i både denna version och i mordversionen visar sig vara ett viktigt spår.

Poirot har sina gamla vanliga personlighetsdrag – han är ju faktiskt så stereotyp att han hade kunnat vara huvudperson i en av de vanliga Mr Men-böckerna. Något underligt är det att han behåller hatt och handskar på när han äter räkcocktail i restaurangvagnen:

men det verkar alla andra också göra.

Det dräller av små detaljer att fästa sig vid, men allra roligast har jag åt Poirots kvällslektyr:

Som sagt, detta är genialt.

17. Åsa Asptjärn: Februari 86

Alla svenskar vet vad som hände den 28 februari 1986, och är man tillräckligt gammal vet man också var man var när man fick reda på att Olof Palme hade mördats. (Som de flesta av mina jämnåriga var jag hemma och fick reda på det på lördagsmorgonen när jag väcktes av mina föräldrar.) Det råder ingen brist på böcker om mordet och utredningen, men mitt intryck är att det inte är lika gott om fiktion som berättar om personer vid den tiden som inte alls hade med det hela att göra, men råkade befinna sig i närheten.

Det här är alltså en sådan bok. Den handlar om Isa, fjorton år, som kommer till Stockholm för att tillbringa sportlovet hos sin farmor. Farmor har fullt upp med att träffa väninnor och göra ärenden på stan, så Isa är rätt mycket lämnad åt sig själv, innan hon träffar jämnårige Hinke på McDonalds. Farmor bor i en lägenhet på Malmskillnadsgatan, i det gula hörnhus med torn som syns ovanför trapporna i förlängningen av Tunnelgatan:

Det betyder att Isa har utsikt över mordplatsen från det rum hon sover i. Eftersom Hinke också bor i kvarteren har de anledning att röra sig där under dagarna före mordet, och de stöter på personer som vi vuxna läsare känner igen som exempelvis Christer Pettersson, Sigge Cedergren och Stig Engström. För de unga läsarna finns det en inledning och ett persongalleri, där bakgrunden ges.

Det här blir bättre än man kunde tro av min redogörelse ovan, riktigt bra faktiskt. Vi vet ju vad som ska hända, men författaren lyckas ändå göra det spännande i brytningen mellan verklighet och fiktion. Det är också stark tidsfärg med freestylebandspelare och annat som var centralt för fjortonåringar då. Jag hoppas och tror att den kan tilltala även den som är runt fjorton idag.

7. Fabcaro och Didier Conrad: Asterix i Lusitanien

Så har det kommit ett Asterix-album igen – det här är nummer 41 sedan starten 1961 (1970 på svenska). Eventuellt börjar det bli ont om länder för radarparet Asterix och Obelix att besöka, men i Portugal, a k a Lusitanien, har de inte varit tidigare. Det är som vanligt en vänlig drift med landet i fråga, eller kanske snarare med de fördomar vi andra kan antas ha om det.

De kan gälla mat:

eller språk:

eller något annat, till exempel nämnda vemod som esomoftast får någon lusitan att brista ut i fadosång. Viriato var jag obekant med, men han verkar vara Portugals ungefärliga motsvarighet till gallernas Vercingetorix.

För att smälta in maskerar sig de båda gallerna ett tag:



men det går förstås inget vidare med det, eftersom Obelix som vanligt inte kan hålla tyst om vad han tänker.

Ibland skämtas det på annan bekostnad än lokalbefolkningens:

men frågan är hur många ungdomar som begriper det roliga med de båda semesterfirarnas namn ovan. (De reser med hyddvagn, och är på sedvanligt galliskt-franskt maner missnöjda med att allt inte är som hemma, bland annat att ingen talar galliska.)