80. A. A. Milne: The Red House Mystery

Alan Alexander Milne skrev alls icke bara de två böckerna om Nalle Puh, och alls icke bara för barn. Han lär själv ha varit missnöjd med att hans övriga œuvre kom i skymundan för dessa lättviktiga sagor om sonen Christoffer Robins plyschdjur. Sonen å sin sida var missnöjd med att bli ihågkommen som litterär gestalt snarare än som sig själv. (När Nalle Puh fyllde hundra häromsistens uppmärksammades detta i en OBS-essä i P1.) 

Nåväl, Milne senior alltså, han skrev bland annat en detektivroman, vilket alltså är denna bok. Den är alls inte oäven, tvärtom, om man gillar den gammaldags pusseldeckaren. Jag råkar ha en svensk pocketutgåva som lätt flämtande berättar så här i baksidestexten:

Den "charmerande amatördetektiven" heter Anthony Gillingham och dyker upp ovanligt passande, precis när skottet har avlossats och brödernas kusin står och rycker i dörren till ett av dessa låsta rum som så många deckargåtor utspelar sig i. Här finns en alldeles logisk förklaring till hur det hela har gått till därinne, alldeles utan krångliga fönsterhakar eller andra liknande teknikaliteter. Men man hade gärna sett en plan över hur rummen ligger i förhållande till varandra, för det är många passager och skrymslen att hålla reda på. Gillingham får hjälp i sin utredning av en god vän, den han ska besöka på Röda huset för övrigt, och dennes enfald står inte Watsons efter. När han försöker dra slutsatser är det stundom stor komik, stundom frustrerande.

Berättaren är här och var synlig i texten och väl medveten om att han berättar en helt osannolik historia. I någon mån är den befryndad med Wodehouse i den rappa dialogen och miljön, även om jag tror att det hela sker i en socialgrupp ett halvt steg nedanför exempelvis lord Emsworth på Blandings Castle.

Man lär sig alltid något av skönlitteratur också; här berikades jag med kunskapen om vad en Norfolk jacket är (nåja, jag hörde det nämnas och kontrollerade det själv). Den som undrar över att de spelar bowling utomhus kanske får anledning att lära sig om bowls, en motsvarighet på gräs, för det är det som spelas när planen inte använd till krocket. Jag blev förresten nyfiken på vad en översättare gör med en "bowling green" och det visade sig att hon hade valt att kalla den för – krocketplan.

Det är synd att Milne inte skrev mer i den här genren, för han gjorde det riktigt bra. Den här kom första gången 1922, vilket bland annat betyder att den är så gammal att den finns fritt tillgänglig på nätet, där jag tycker att alla nyfikna kan leta upp den.

65. Neil Gaiman: Coraline

Bokcirkeln fortsätter på temat främmande världar, och den här gången är det verkligen inte svårt att se var kopplingen till temat finns. Coraline, som det handlar om, har flyttat till ett nytt hus – det vill säga det är ganska gammalt, men hon och hennes föräldrar är nyinflyttade i en lägenhet i ett stort hus som tidigare varit en enda bostad. I ett av rummen finns en dörr, som bara leder till en igenmurad vägg, och bakom den finns numera en annan lägenhet, som sägs vara tom. Men nästa gång hon öppnar dörren är väggen borta, och det går att gå in i en likadan lägenhet. Den skiljer sig förstås lite från hennes egen, men det mest egendomliga är att där finns en hel personuppsättning av alternativa människor, inte minst av hennes egna föräldrar. De är oerhört obehagliga, och inte bara för att de har svarta knappar till ögon, utan också för att det är tydligt att de bakom sin leende fasad inte är det minsta snälla.

Boken har jämförts med Alice i underlandet och Narnia-böckerna av, som det brukar heta, lätt insedda skäl. Men det finns massor av referenser till annan litteratur och kultur, och jag vågar lova att jag inte identifierade allt. För ett par år sedan var boken föremål för Klassikern i P1, och den som vill ha mer bakgrund kan lyssna på det här. (Det är bara tio minuter, perfekt för oss som inte orkar timslånga poddar.)

Vi hade mycket att prata om i cirkeln och många av oss konstaterade att vi nog hade blivit rejält skrämda om vi hade läst den här boken när vi var i rätt ålder. Men, som det också konstateras i Klassikern ovan, alla bra sagor kan också läsas med behållning av vuxna. Vi kom förstås också in på författarens kancellering de senaste åren, men jag avstår här från att gå in i frågan eftersom jag har avstått från att sätta mig in i det. Var och en får själv bestämma om man vill läsa något av honom, men om man vill det kan jag absolut rekommendera den här.

45. L. D. Lapinski: The Strangeworlds Travel Agency

När det gäller fantasy ska författaren helst skapa en värld som på något intressant sätt skiljer sig från vår egen. Här är grejen, som det heter, att det går att resa mellan olika världar (som i sin tur har diverse olika egenskaper) medelst resväskor. Sådana hittar man på Resebyrån Främmande Världar, och så hoppar man ner i en lämplig väska som tar en till ett trevligt (eller mindre trevligt) ställe.

Huvudperson är tolvåringen Flick (egentligen Felicity), som mer eller mindre av en slump går in på resebyrån och träffar Jonathan Mercator vars familj sedan flera generationer har haft hand om den. Och sedan blir det åka av, såväl bokstavligt som metaforiskt. På genrens vanliga sätt förekommer det onda motståndare som vill hindra Flick och Jonathan att rädda världen.

Fantasy är inte min favoritgenre, och troligen hade jag tyckt bättre om den här boken om jag hade varit närmare Flick i ålder. Det är också tydligt att det är första boken i en serie, för det går åt mycket utrymme att introducera hur det fungerar med resandet, inklusive vad som inte fungerar och varför. I mitten sackar tempot avsevärt, men det tar sig på slutet. (Själv hade jag svårt att bli klar i tid inför det bokcirkeltillfälle för ett par veckor sedan när vi skulle diskutera den.)

Det här kan vara ett tillfälle att säga något allmänt om vår bokcirkel, för den som önskar sig tips på hur man lägger upp en sådan. Vi är sju personer och väljer bok varsin gång under en så kallad omgång, som alltså består av sju böcker. Vi har hunnit med 135 böcker, inklusive denna. Vi försöker ha ett tema för varje omgång, men är mycket öppna för fria tolkningar. Den här omgången, som inleddes med den här boken, är temat just "främmande världar", så vi får se var vi hamnar framöver.

38. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Bump in the Library

Det här är alltså en travesti på Agatha Christies Liket i biblioteket (The Body in the Library), där en död kvinna hittas i biblioteket på Gossington Hall, den herrgård som bebos av överste och mrs Bantry, goda vänner till miss Marple. Här har den döpts om till Gossipton Hall (höhö) och de som bor där är Sir Jelly (som är den rosa oformliga huvudfotingen här):

och Lady Splendid. Major Bump, som är den man hittar livlös i biblioteket, är gäst där tillsammans med miss Marple. Han visar sig dock bara ha fått något hårt i huvudet och kvicknar till, innan hela sällskapet beger sig till ett fashionabelt hotell med möjligheter till dans och kortspel.

Den som kan originalet får som synes många små belöningar, även om själva gåtan och dess lösning ligger ett stycke från Christies egen intrig. Den här gången lyckades jag faktiskt inse på ett tidigt stadium hur det hängde ihop, och varför den stackars majoren råkar ut för missöden natt efter natt.

I skrivande stund finns det inte fler böcker i den här crossover-serien mellan Agatha Christie och Mr Men (inklusive Little Miss). Alla Christies böcker är inte tillräckligt kända för att göra sig som förlagor, men några till hoppas jag att det kan bli.

37. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Muddle at the Vicarage

Vid sidan av Hercule Poirot, som har fått sig tillägnade hittills två nummer i den här serien, är Agatha Christies mest berömda problemlösare miss Marple. Här heter hon "Little Miss Marple" i parallellitet med Roger och Adam Hargreaves tidigare böcker med kvinnliga huvudpersoner. Hon har mycket gemensamt med sin förlaga i vuxendeckarna i det att hon stickar:



och dricker te:

Den ceriserosa damen i den gröna fåtöljen är Little Miss Chatterbox, och hon finns också i en egen bok i Hargreaves' serie, liksom för övrigt många andra medverkande (eventuellt alla – jag har inte kollat systematiskt).

Christies original handlar om mordet på den otrevlige kyrkvärden överste Protheroe, i denna version ersatt med "Colonel Mean". Han blir förstås inte mördad, eftersom detta är en barnbok, utan det brott som utreds gäller en försvunnen anglosaxisk kungakrona, nyligen funnen vid en utgrävning av professor Fib, och möjligen eftertraktad av andra gäster i prästgården. Polisen i form av "Inspector Nonsense" och "Constable Silly" är självgoda poliser av samma sort som vi är vana vid att läsa om ända sedan Sherlock Holmes' dagar, och de drar förstås inte rätt slutsatser av de iakttagelser som leder miss Marple rätt. På samma sätt som Christies karaktär inser hon vad helt oförklarliga underligheter (en påse gröna ärtor på en klädkrok, exempelvis) betyder. Det här är faktiskt lysande barnlitteratur, som jag tror att många vuxna har minst lika roligt åt.

31. Matthew Costello och Neil Richards: The Body in the Lake

Cherringham är på en gång den arketypiska engelska byn där folk mördar varandra på löpande band och ett högst modernt samhälle där allt vi är vana vid ska finnas på 2020-talet också finns. Den här gången gäller det att orten ska upprätta ett vänortsavtal med en fransk by/stad, och till den ändan har en fransk delegation kommit tillstädes. Det blir både conga, alkohol och nakenbad som på den bästa kommunala konferens man kan tänka sig, innan stämningen dämpas av ett mord.

Jack, den amerikanske före detta polisen, och Sarah, den brittiska webbdesignern och tvåbarnsmamman, anlitas för att åtminstone försöka hålla konferenscentret (en före detta herrgård med kvarboende äldre lady, förstås) utanför. De skrider till verket med sedvanlig kompetens, som man har börjat vänja sig vid nu. Eftersom det är sjunde boken finns det också utrymme för en del återseenden när Cherringhams honoratiores givetvis finns på plats för ett så viktigt internationellt evenemang.

På ungefär tre timmar ryms förstås inte mycket fördjupning av karaktärer eller mängder av sidospår. Men det är tydligt att författarna är ena hejare på att berätta en historia inom givna ramar. Deras andra, historiska serie om Mydworth, som jag följer mer aktivt, är uppe i nitton nummer, och den här hittar jag fyrtionio(!) stycken av i skrivande stund. Så långt kommer man inte om man inte har läsarna med sig, och även jag smiter ju emellan med en då och då.

21. Matthew Costello och Neil Richards: The Art of Murder

Produktionstakten verkar ha avtagit något i den här serien av kortromaner, men författarna har ju också en annan serie i samma format att tänka på. Det är ändå en imponerande prestation att ha fått ur sig nitton historier på sex år, även om de är två om det, och även om det som sagt är berättelser i det kortare formatet. Och kvaliteten är densamma, det vill säga fullt godtagbar med vissa variationer både uppåt och neråt. Det här är inte seriens starkaste nummer, men inte heller det svagaste.

Det slutna sällskap som innehåller såväl mordoffer som mördare och misstänkta består den här gången av ett konstnärskollektiv eller möjligen -koloni. De är lite för lika varandra för att fungera bra i ljudboksformat, även om inläsaren Nathaniel Parker gör vad han kan med sina röstresurser. Anknytningen till sir Harry och lady Mortimer i Mydworth består i att hans faster Lavinia har upplåtit slottet åt en utställning med påföljande auktion på konstnärernas verk. Evenemanget kommer dock av sig en aning när en av dem hittas drunknad i ån.

Sir Harry och hans amerikanskfödda lady, känd som Kat, är ett bra par både som utredare och gifta. Man ska förstås inte psykologisera för mycket, men en framgångsfaktor är att hon tilllåts glänsa både på egen hand och när han är närvarande, och att han är medveten om att hon har talanger som kompletterar hans kompetens. Påfallande ofta är de relaterade till hennes bakgrund som dotter till en pubägare i Bronx. Ändå känns det aldrig otidsenligt – det utspelar sig ungefär mittemellan de båda världskrigen – eller påklistrat.

Som tidigare lovar jag inte hur länge jag följer med i serien, men med tanke på att deras Cherringham-deckare nu har nått nummer 49 är det ingen djärv gissning att den här också kommer att fortsätta ett tag.

14. Ernest Bramah: The Last Exploit of Harry the Actor

Mer eller mindre av en slump kommer amatördetektiven Max Carrados i kontakt med det här fallet, som berör en firma som hyr ut säkerhetsskåp, -fack eller liknande. (Jag tänker mig som bankfacken, saliga i åminnelse, fast utan tillhörande bankverksamhet.) Det är mer än lovligt rörigt, och jag får erkänna att jag inte lyckas hålla intresset uppe under andra halvan av novellen.

Eftersom det nu verkar vara slut på Ernest Bramahs Carrados-noveller i min ljudbokstjänst är det på sin plats med en sammanfattande reflektion. Det är tydligt att Max Carrados är en detektiv i Sherlock Holmes anda, och Bramah var ju inte ensam om att kapitalisera på den idén. Till och med Hercule Poirot var i början en detektiv av den sorten (och dessutom ett tag sammanboende med sin "Watson", kapten Hastings). Nivån på novellerna är ojämn. Den här och någon annan är inget vidare, samtidigt som det finns ett par stycken riktigt bra. Dit hör "Who Killed Charlie Winpole?" som verkar vara den enda som handlar om ett mord (eller i alla fall ett dödsfall). Jag utnämnde en annan till den bästa häromdagen, men jag tror jag ångrar mig, och råder den som bara ska läsa en Carrados-berättelse att välja den om Charlie Winpole.

13. Ernest Bramah: The Ghost at Massingham Mansions

Om man är bekant med detektiven Max Carrados sedan tidigare kan man dra slutsatsen att spöket i titeln inte existerar, utan att det måste finnas naturliga förklaringar till de underligheter som händer. (En annan författare och ett annat sammanhang hade förstås kunnat ha med ett spöke på ett fullt trovärdigt sätt, om förutsättningarna vore de rätta.) Här handlar det om en lägenhet där både gas- och vattenledningarna är avstängda i väntan på ny hyresgäst, men ändå syns det gasdrivna tända lampor och spår av att någon har använt badrummet. (Jag tänker mig att ett riktigt spöke inte är upptaget av sådana trivialiteter som personlig hygien.) Att Carrados lyckas dra de slutsatser han drar är mest förvånande med tanke på att han är blind, för ett och annat tycker jag borde vara beroende av att detektiven ser vissa saker. Eller också är det där övernaturligheterna finns.

12. Ernest Bramah: The Missing Witness Sensation

I den här historien blir Max Carrados tillfångatagen och får sitta i en källare jag vet inte hur länge, vilket gör att det snarast känns som en Fem-bok eller liknande. Själva fallet, där han förväntas vittna, kommer därmed helt i skymundan, så till den grad att jag nu knappt vet om det blev uppklarat. Det är tur att jag vet att Ernest Bramah kan bättre än så här.

10. Ernest Bramah: The Comedy at Fountain Cottage

Frågan är om inte den här novellen är bäst hittills av det jag har lyssnat på av Ernest Bramah och om hans blinde detektiv Max Carrados. Hans gode vän Carlyle har en niece som just har gift sig och flyttat in i en nybyggd stuga med stor trädgård, en stor anledning för henne att vilja bo just där. De enda orosmomenten är a) en granne som kastar in njurar över staketet, b) en efterhängsen trädgårdskarl som erbjuder sina tjänster, samt c) hennes mans arbetsplats som verkar vilja göra sig av med honom och ta in en annan delägare som kan bidra med mer pengar. Som vanligt hänger allt samman på ett sätt som är omöjligt för läsaren att gissa sig till. Max Carrados har en hel del gemensamt med Sherlock Holmes, inte minst att han är väldigt snål med information till sin omgivning och föredrar att presentera den tillsammans med lösningen. Det uppfattas väl inte som helt renhårigt i genren, men effektfullt är det onekligen.

9. Agatha Christie: The Capture of Cerberus

Den här Agatha Christie-novellen såg dagens ljus första gången i en bok från 2009 som bygger på hennes anteckningsböcker, och i anslutning till det publicerades den också i Daily Mail, där den fortfarande kan läsas. Den kom ursprungligen till 1939 tillsammans med elva andra historier, som så småningom samlades i den bok som på svenska heter Herkules storverk. Där ingår också en novell med samma titel som den här föreliggande, men med helt annat innehåll.

Den har omisskännlig tidsfärg, inte minst genom att tala om en diktator vid namn August Hertzlein, som har många drag – inte bara initialerna – gemensamma med en annan sådan. Det kan inte uteslutas att den helt enkelt inte ansågs möjlig att publicera när den skrevs. Poirot befinner sig först i Schweiz, sedan hemma i London, och han blir involverad i händelser som rör ett attentat mot diktatorn i fråga. Jag tycker inte riktigt att intrigen fungerar i den här formen, men novellen har sitt intresse ändå av nämnda anledningar.

8. Ernest Bramah: The Game Played in the Dark

I inledningen till den här novellen figurerar en person som reser runt i Europa med påföljande problem för inläsaren att uttala vissa resmål. I Stockholm tar han sig ner till Saltsjön [saltsjɔn] för vidare resa till Åbo, exempelvis. Sedan utmynnar det hela i en upplösning i ett mörklagt rum, där Bramahs återkommande detektiv Max Carrados har en stor fördel mot skurkarna. Han är nämligen blind och van att använda sina andra sinnen, här kanske främst hörseln, för att dra slutsatser. I sin genre, äldre detektivnoveller, är det här fullt läsbart fortfarande, även om inspirationen från den delvis samtida Sherlock Holmes märks här och var.

6. Ernest Bramah: The Curious Circumstances of the Two Left Shoes

Här får Max Carrados (som vi träffade första gången förra veckan) ta sig an ett fall av den sort där ingenting verkar binda samman underligheterna mer än att de har inträffat i samma hus ungefär samtidigt. Eftersom det händer i en novell kan vi läsare gissa att det ska finnas ett samband, annars hade inte författaren valt att föra ihop dem. Det handlar om ett inbrott hemma hos en bekant till Carrados, varvid allt deras bordssilver har stulits. Det förefaller vara ett verk av en tjuv som går under aliaset The Monkey, eftersom han föredrar att klättra in genom öppna fönster i stället för att bryta sig in. Samtidigt har frun i huset råkat ut för att ett par av hennes skor plötsligt består av två vänsterskor. Allt hänger ihop, som sagt.

4. Ernest Bramah: Who Killed Charlie Winpole?

Ernest Bramah förefaller inte särskilt väl ihågkommen idag, om än inte totalt bortglömd. Han var oerhört produktiv under sin aktiva tid som författare, som ungefär sammanföll med första tredjedelen av 1900-talet. En av hans litterära skapelser är den blinde detektiven Max Carrados, tydligt inspirerad av Sherlock Holmes, men av sitt handikapp tvingad att förlita sig på vad andra sinnen kan förmedla. Han är heller inte – i varje fall inte i den här historien – en så stor personlighet som Holmes, snarare nedtonad och diskret, men synnerligen effektiv.

Det hela handlar om en svampförgiftning, som först förklaras som en olyckshändelse, men sedan av myndigheterna knyts till det faktum att det finns personer som vinner på dödsfallet. Charlie Winpole är en ung föräldralös pojke som bor med ett par släktingar (farbror och faster eller möjligen morbror och moster), och eftersom han har fått ett ganska substantiellt arv efter sina föräldrar blir farbrodern misstänkt för att ha arrangerat det hela.

Med tanke på att det är en novell på bara en dryg timme i lyssnat skick hinns det med en hel del vändningar i intrigen. Den hade i rätt händer kunnat bli en fulllång kriminalroman, vilket i sammanhanget ska ses som ett gott betyg.

3. F. Anstey: Sparkling Biacrene

F. Anstey (en pseudonym där initialen inte står för något särskilt förnamn) skrev massor av noveller i den humoristiska genren, och den som följer den här bloggen har stött på honom förr. Här handlar det om en ung kemist som i tidens anda ‒ det tidiga 1900-talets ‒ har hittat en växt från Sydamerika som kan användas för att producera en upppiggande dryck. För att komma igång behöver han finansiärer samt tillstånd av sin morbror att använda ett arv, och dessa herrar samlar han till en middag med provsmakning av drycken i fråga. Ingen av dem har full kontroll över vad som händer, och det blir som vanligt med Anstey oväntat roligt.

153. George Gissing: The House of Cobwebs

Utångspunkten för den här novellen är att en aspirerande författare vid namn Goldthorpe behöver hitta en billig bostad i några månader för att kunna skriva färdigt sin debutroman in spe. Vid en utflykt till landet träffar han mr Spicer som har ett förfallet hus till disposition, och där Goldthorpe kan få hyra in sig. De båda herrarna blir goda vänner och har snart i det närmaste ett gemensamt hushåll, och någonstans där borde ju en novell från tidigt 1900-tal med det lantliga England som miljö ta en vändning åt det ominösa. Så sker inte, även om det dyker upp problem av annat slag, men jag blir inte riktigt klok på vad författaren har haft för avsikt med att berätta det här utsnittet ur Goldthorpes och Spicers liv. 

151. Lettice Galbraith: A Ghost's Revenge

Bland det mest spännande med den här spökhistorien från 1893 är att identiteten bakom pseudonymen Lettice Galbraith var okänd ända fram till 2023. Nu var det inte något spännande avslöjande av en känd författare som skrivit det här exempelvis vid sidan av kritikerhyllad poesi, utan en i övrigt relativt okänd kvinna, om än också publicerad under sitt eget namn.

Själva historien är det inget fel på, även om den i hög grad bygger på kända troper. Vi har det hemsökta herresätet på engelska landsbygden, där en förbannelse säger att den som övernattar där på nyårsnatten kommer att dö. Så sker också med en nybliven ägare i första hälften av historien, och sedan ska ytterligare en förhindras att göra det, om nu bara den som vet hur det hänger ihop hinner fram i tid genom snöyran. Det här är inget man läser för att få veta hur det går, men det ger ändå nöjsam rysning under tiden.

135. Frances Hodgson Burnett: The Secret Garden

Senaste bokcirkelboken var den här brittiska klassikern från tidigt 1900-tal, som jag tror att jag har läst för länge sedan, men inte kom ihåg mer än huvuddragen i. Nu blir det spoilers, varom läsaren härmed är varnad.

Det handlar om Mary (till höger på omslaget ovan) som har blivit föräldralös och därför skickas från Indien till England för att bo hos sin farbror (det vill säga sin fasters man, oavsett vad vissa översättningar vill ha det till), som hon aldrig har träffat. Det blir inte mycket umgänge nu heller, för han är mest på resande fot, och Mary tas om hand nödtorftigt av tjänstefolket på hans herrgård i Yorkshire. Så småningom upptäcker hon på egen hand att hon också har en kusin, Colin (till vänster på omslaget), som är sängliggande med oklar diagnos. Ingen av dem har haft någon normal barndom, och ingen av dem är till att börja med särskilt sympatisk.

Så tar sig Mary ut från herrgården och upptäcker trädgården i allmänhet samt en hemlig trädgård i synnerhet. Den har varit Colins döda mors ögonsten, och de båda tar sig an dess upprensning. Till sin hjälp har de Dickon, ett naturbarn från heden som har osedvanligt god hand med växter och djur, förutom att han är ett friskt och starkt föredöme för Mary och Colin. Sensmoralen är att om man bara tar sig samman och är ute i friska luften blir man också frisk. Det är väl inte riktigt sant, men man blir å andra sidan inte friskare av att ligga i ett mörkt rum och älta att man kan bli puckelryggig och dö, som Colin har gjort i tio år.

Vi tyckte överlag att det var trivsam läsning, inte minst att författaren verkar ha haft en sund inställning till barn och uppfostran vid en tid när det kunde vara hur som helst med det. Några av oss hade läst förr, men uppskattade ett återbesök.

130. Dion Clayton Calthrop: The Abandonment of Miss Plum

Miss Plum kommer som ung sällskapsdam till en sjuklig äldre dam, som efter ett par år dör och lämnar sin förmögenhet och sitt hus till miss Plum. Hon ser det som en chans att komma ut ur sin dittills kringskurna tillvaro och slår på stort med en Parisresa. Eftersom radio nämns kan man sluta sig till att handlingen utspelar sig lite senare än la belle époque, men det finns fortfarande mycket av den andan kvar i det Paris som möter henne. Frestelserna är inte så få för den som knappt varit utanför grevskapet tidigare. Det här är en närmast övertydlig coming of age-historia där huvudpersonen är det starkaste elementet.