De två unga männen John och Morris och deras sidekick Hunter försöker dra sig fram på ströjobb, men lyckas inget vidare, kanske främst för att de helt enkelt inte vill jobba. Det tar sig olika uttryck, men ofta att de försöker smita från arbetsuppgifter när de väl har lyckats ordna något tillfälligt, såsom att leverera djurmat till folk som inte vill eller kan köra och köpa det själva. När de försöker driva pizzeria genom att sälja hjälpligt tinad färdigköpt fryspizza är det svårt att tycka synd om dem, även om jag tror att meningen är att de också ska väcka viss sympati. Under ytan är det här förstås ett inlägg i debatten om gigekonomi och bristande samhälleliga skyddsnät. Jag tror det hade fungerat bättre med några mindre arbetsskygga huvudpersoner.
