Tidigare delar i serien har varit på omkring 200 sidor, men den här åttonde landar på omkring 250. Det går inte riktigt att komma ifrån intrycket att det beror på de tillkomna inslagen av samhällskritik i form av konstateranden av hur vandaliserade tunnelbanevagnarna är eller att Martin Beck kan gå orånad genom Tantolunden (på dagtid, såvitt jag förstår). Det är inte alltid nödvändiga utvikningar, men jag tycker inte de är störande i den här omfattningen. Störande är det däremot - för mig - med varierande längd på kapitlen, från knappt tre sidor till över 30. Så flexibel är jag.
Omslaget på min pocketutgåva föreställer faktiskt Bergsgatan 57 i Stockholm, där det slutna rummet i boken befinner sig. Troligen är det avsett att vara fönstret med nerdragen rullgardin uppe till höger. Huset finns kvar, kan man se här.
Det slutna rummet är ju, som det också konstateras av några av de medverkande, ett klassiskt upplägg för en deckare. Här är det en man som hittas död i sin inifrån låsta lägenhet med en kula i hjärtat, dock utan skjutvapen i närheten. Martin Beck har just återkommit från en lång ledighet efter skottskadan han fick i slutet av föregående bok och får hand om fallet på egen hand, mest för att hållas sysselsatt, som det verkar. Parallellt arbetar de andra kända poliserna med ett bankrån och tillhörande mord, som vi förstås gissar hör ihop med den döde i det slutna rummet på något sätt. Annars skulle de ju inte vara med i samma bok.
Frågan om författarnas val av namn på sina medverkande har varit uppe tidigare, och det blir inte sämre efter hand. Här medverkar en Monita, en Aldor (Gustavsson, polis) och en Gårdon, som dock visar sig heta så i efternamn. Vidare diskuterar poliserna Kollberg och Gunvald Larsson en misstänkt vid namn Filip Trofast Mauritzon. Kollberg frågar: "Är Trofast ett förnamn eller ett efternamn? - Ett hundnamn, sa Gunvald Larsson." Den som vill ha en sammanställning av de medverkande i alla böckerna utom den sista hittar det i ett specialarbete från bibliotekshögskolan från 1975.
Tack vare Gunvald Larssons arbetsmetoder fick jag lära mig ett nytt ord, som jag ska göra mitt bästa för att använda i vardagen: "De startade i sovrummet där Gunvald Larsson genast började rafistulera garderoben [...]". Språk och formuleringar är överlag roligare nu än i de första böckerna, som i iakttagelsen att "[o]m man undantar polishundarna så är professionella brottsbekämpare sällan mer än människor". En detalj som är mycket mer underhållande nu än när boken skrevs är att polisen rustar för ett besök av guvernören Ronald Reagan, vilket dock inte blir av. Något som kanske bara är underhållande för mig är att Martin Beck är på tal för att befordras till byrådirektör (som jag själv var i ett antal år, dock med helt andra arbetsuppgifter).
Slutligen vill jag inte undanhålla er vad jag betalade för boken 2007:
Det har blivit svårare att göra sådana fynd sedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar