90. Håkan Nesser: Det finmaskiga nätet

Med denna tionde bok når serien om kommissarie Gunnar Barbarotti sitt slut. Det är ingen spoiler, för det framgår i en inledande anmärkning, och tycker man ändå att det är en spoiler står det dessutom i presentationstexten hos min strömningstjänst. Det här är också ett naturligt ställe att sätta punkt, eftersom han och sambokollegan Eva Backman står i begrepp att gå i pension och flytta från det fiktiva Kymlinge till det autentiska Gotland. Även om de halvt om halvt pratar om Fårösunds detektivbyrå är min gissning att Nesser håller sitt löfte och sätter punkt här. Som han skriver i sitt efterord finns det något snyggt i att det därmed har blivit tio böcker om Barbarotti (fast det först kallades för en kvartett som blev fem böcker), tio om Van Veeteren och så en där de båda fick träffas och samarbeta. (Som grädde på tårtan hette den första Van Veeteren-boken Det grovmaskiga nätet.)

I huvudsak handlar det här om ett gammalt fall från nittiotalet, när både Barbarotti och Backman var lediga från Kymlingepolisen av olika skäl. Deras dåvarande chef Asunander är förstås pensionerad vid det här laget, och som av en händelse finns han också på Gotland, på ett äldreboende i Visby. Han är sysselsatt med att försöka få ordning på vad som egentligen hände, och när något behöver kompletteras rycker Barbarotti och/eller Backman in. Det här gör att ingen av de båda egentligen kan sägas ha ansvar för själva utredningen, om det nu ens är en utredning. Och Asunander själv är snål med information till dem, liksom de inte alltid berättar allt för honom.

Förutom det här får vi läsare-lyssnare också en del information i form av kapitel som faktiskt utspelar sig på nittiotalet (och några återblickar därifrån till tidigare händelser). Däremot är det oklart hur den informationen eventuellt når någon av de tre poliserna. Jag har väldigt svårt för det här berättarsättet, för jag tycker det är ett oärligt sätt att hantera sina karaktärer, som jobbar och sliter, men av författaren förvägras vettiga arbetsvillkor.

Fallet är vad jag skulle kalla typiskt nesserskt. Det dyker upp en man hos polisen och hävdar att han har strypt sin fru i deras hem. Men när polisen kommer dit finns där ingen fru, varken strypt eller levande, och han vill inte berätta mer. De har alltså dels ett försvinnande, som möjligen är ett mord, dels en gärningsman som har erkänt mordet, men inte berättar vad han eventuellt vet om försvinnandet. Det är lovande utgångspunkter, men de slarvas lite bort genom att de blir delar i en mycket längre och spretigare intrig, som bitvis är svår att hålla ordning på, både för författaren och läsaren, är mitt intryck.

Till det svåra hör också att det här är en historia som nog gör sig bäst läst i pappersform. Det blir så småningom tjockt med folk, som är släkt med varandra på olika sätt, och även om Barbarotti och Backman pedagogiskt går igenom det med varandra flera gånger är det inte lätt att hålla i huvudet. Det förekommer också chiffer som har sin betydelse för lösningen, och det är ett inslag som är mer eller mindre omöjligt att fullt ut ta till sig i lyssnad form.

Det här är inte den bästa Barbarotti-boken, och för den som har önskat sig att serien skulle sluta på topp är det möjligen en besvikelse. Men jag tror att vi som har hållit ut fram till nu ändå kan vara rimligt nöjda, för det är en omisskännlig Nesser med dröjande tempo och olyckliga människor som han brukar skriva om. Barbarotti och Backman är däremot lyckliga över att få gå i pension, kanske rentav över att inte behöva utreda fler fall.

73. Håkan Nesser: Ung mans färd mot natt

Radions Kulturnytt recenserade den här boken i en märklig blandning av litteraturkritik och anspelning på författarens skattebrott. För det är han i skrivande stund dömd i hovrätten men har överklagat till HD. Den relevans det ärendet har här är att han tydligen i något sammanhang ska ha sagt att han inte kan skriva mer, och att detta därmed är hans sista bok. Huruvida det är sant undandrar sig min bedömning.

Det är en högst typisk Nesser, som man har vant sig vid att de ska vara på senare år. Kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman, som vi erinrar oss också är sambor, spelar en något undanskymd roll i delar av den här historien. Från början är det deras kollega Borgsen, känd som Sorgsen, som får hand om fallet, vilket består i ett mord på en idrottslärare. Det har helt enkelt gått till så att någon har skjutit honom när han öppnade sin lägenhetsdörr för att se vem som ringde på (inte det pizzabud han väntade på, kan man sluta sig till). Borgsen/Sorgsen är själv bosatt i området och anses därmed ha särskilda förutsättningar att lyckas, men hämmas något i sin utredning av att han drabbats av postcovid.

Vem som ligger bakom (och varför) avslöjas relativt tidigt, och sedan hoppar handlingen mellan mördaren och polisen på ett sätt som nog är räddningen för den här intrigen. Det blir spännande, fast man vet vem mördaren är, men särskilt trovärdigt eller sammanhängande kan man inte kalla det. Snarare är det den sortens deckarintrig som man sväljer medan man läser, men efteråt inte är helnöjd med.

Nessers vanliga fördelar i form av språk och karaktärsteckning finns här också, om än i något mindre grad än de brukar. Språket är adekvat i sin långsamhet, det man har lärt sig att vänta sig av Nesser. Karaktärerna fyller sina funktioner, men ingen av de tillfälliga är mer intressanta än Barbarotti och Backman, som förresten också hör till de mer sympatiska och kompetenta bokpoliser jag har stött på. Nu är frågan om de återkommer.

76. Håkan Nesser: Det kom ett brev från München

Även en medelbok av Håkan Nesser är bättre än det mesta i genren, konstaterar jag efter denna hans trettiosjätte bok. Han har sin läsekrets - och dit hör ju jag också - och han har sitt manér som läsekretsen uppskattar. Det är kanske slut på överraskande prestationer från honom, men man ser ändå fram emot årets bok i förvissningen att den är läsvärd.

Från början verkade det som om Gunnar Barbarotti vid polisen i Kymlinge skulle förekomma i en kvartett, som blev fem böcker. Men sedan har han återkommit, och nu verkar det som om han är epicentrum i det nesserska författarskapet, för det här är tredje boken i rad som har honom som huvudperson. Ska man vara rättvis är det ett huvudpersonskap som han delar med sin sambo, desslikes kollega, Eva Backman. De trivs tillsammans, både i tjänsten och på fritiden, och jag avstår från att fundera på hur realistiskt det är att de båda skickas ut tillsammans för att förhöra misstänkta, med tanke på hur noga deras chef Stig Stigman verkar vara med det formella annars.

Fallet den här gången inträffar mitt under brinnande pandemi, och just den är inte vad jag är mest sugen på att läsa om. Men den skapar en tacksam bakgrund i en historia som kan behöva anledningar till att folk befinner sig på vissa platser under vissa förutsättningar. Här handlar det om den framgångsrike konstnären Ludvig Rute - vars anfader som av en händelse har tagit sitt efternamn efter den gotländska socken där Nesser numera bor - och hans syskon. Ludvig Rute har lagom till julen 2020 fått låna en gammal byskola någonstans i västra Sverige, dit han bjuder in sin syster och sina två bröder. Systern har med sin dotter, ena brodern sin hustru och Ludvig själv sin "livsledsagarinna", som råkar vara dotter till husets ägare. Ingen av de inbjudna får reda på att det ska komma fler gäster, dels kanske för att det är i strid mot restriktionerna, dels för att syskonskaran inte har de bästa relationerna inbördes.

Det här påminner om en gammaldags engelsk deckare, vilket också ett par av de medverkande har sinnesnärvaro nog att påpeka. Naturligtvis inträffar det ett mord, och naturligtvis är förutsättningarna sådana att skaran av misstänkta begränsas till gästerna på stället. Paret Barbarotti/Backman - med viss hjälp av ett par andra poliser - får ägna några vinterveckor åt att reda ut vad som har hänt, varför de inblandade befann sig där, och om det som har hänt har någon koppling till det förflutna. (Vi som läser mycket deckare kan förstås ana att det måste vara så.)

Det hela berättas med Nessers vanliga dröjande stil. Både Gunnar Barbarotti och Eva Backman är eftertänksamma personer som inte hastar iväg med åtgärder, utan gärna resonerar med varandra om vad de har fått reda på och vad som är ett lämpligt nästa steg. Dramaturgiskt är det förstås utmärkt med ett sambopar som har ständig tillgång till varandra för den sortens samtal, som vi läsare får följa med i. Mot slutet ökar tempot, faktiskt till den grad att jag tycker att de sista femtio sidorna eller så blir lite slarviga, och upplösningen är inte alldeles tillfredsställande. Jag kommer på mig själv med att undra om författaren var hetsad av en deadline, för det hade med fördel kunnat skrivas några tiotal sidor till om det som nu händer i de sista kapitlen. Men som sagt, även Nesser i halvform är läsvärd.

144. Håkan Nesser: Schack under vulkanen

Man vet vad man får när årets Nesser dyker upp i ljudbokstjänsten. (Numera är det också tradition att det är Reine Brynolfsson som läser, och det gör han förstås alldeles utmärkt.) Som vanligt är det en historia som tar tid på sig att utvecklas, som leker med fiktion i förhållande till verkligheten, och som innehåller många olika spår att följa. Poliserna Gunnar Barbarotti och Eva Backman arbetar ändå efter en metod som de lånar av en kollega Lindhagen, smalspårsmetoden, som går ut på att man arbetar med ett spår i taget tills man antingen kommer fram till lösningen eller kör huvudet i väggen. Det är motsatsen till vad deras alltmer odräglige chef Stigman är angelägen om att de ska göra, nämligen "spana brett". Men det är förstås mest för att det ser bra ut i medierna.

I ännu högre grad än vanligt är det svårt att säga något om handlingen utan att förstöra den. Men det förekommer en fiktiv kortroman av en författare, Franz J Lunde, som hamnar under Barbarottis ögon. Kortromanen, inte författaren, för att skriva något som Nesser själv hade kunnat skriva. Lunde själv är däremot försvunnen, men det som finns av kortromanen ligger så nära hans eget liv att det inte kan uteslutas att den innehåller ledtrådar till vad som har hänt. Så småningom kommer det fler författare, förläggare och kritiker med i handlingen, och det går inte att undvika intrycket att den autentiske författaren Nesser har haft ogement roligt med det här. Bland det bästa är titlarna på de fiktiva diktsamlingar, deckare med mera, men även i skildringen av biblioteksevenemang, bokens dagar och annat slikt finns det komiska poänger.

Gåtan och upplösningen hör inte till de absoluta topparna i Nessers œuvre, men även när han bara är normalbra är han mycket bättre än de flesta. Egentligen är det vägen fram till lösningen som är det njutbara, när huvudpersonerna äter, dricker och resonerar om fallet och om annat. Möjligen är han numera lite för nära att upprepa vissa manér för ofta - närmast tänker jag på när han låter en huvudperson tänka "var kom det ifrån" efter en ovanlig formulering och när det konstateras att "det var som det var".

Helt lysande är han när det gäller att skapa karaktärer. Fastän Barbarotti och Backman är högst vanliga personer som råkar vara poliser är man närmast fascinerad av dem. De ovanliga finns bland bipersonerna. Länge ska jag minnas "Madame" Douglas, hotelldirektris i Kymlinge, och Ivar Stark, "skeppsmäklare emeritus". Till de återkommande inslagen hör förstås också ordet "luguber", denna gång två gånger. Det andra, Nessers egen uppfinning pommersten tror jag saknas den här gången.

Jag är väl förutsägbar som blir så nöjd med det här, men då får jag vara det, åtminstone en gång om året.

142. Håkan Nesser: Den sorgsne busschauffören från Alster

Titeln låter som en förstarad i en limerick - ehuru något haltande - men sedan förekommer det varken kvalster eller halster, vad jag kan minnas. Metaforiskt hålls förstås läsaren (lyssnaren) på halster ganska länge, som det brukar vara hos Nesser, det långsamma berättandets mästare.

Efter Styckerskan från Lilla Burma - denna titel! - verkade det som om pentalogin om dåvarande inspektör Gunnar Barbarotti var fullbordad. Den följande boken där han medverkade, De vänsterhäntas förening, var något annat än de fem första, inte minst eftersom den knöt ihop honom med Nessers andre återkommande polis, kommissarie Van Veeteren. Här verkar det snarare som om Nesser inte riktigt kan hålla sig ifrån Barbarotti och dennes numera såväl sambo som kollega Eva Backman. Lite känns det som om det har varit lättare att skriva om karaktärer som han känner till än att uppfinna någon ny. Berättelsen har förstås sin anknytning till Barbarottis hemstad Kymlinge, men inte värre än att den kunde ha utspelat sig någon annanstans. Faktum är att en ganska stor del utspelar sig på Gotland och Fårö, i närheten av där Nesser numera bor.

Kymlinge förresten - det ges några ytterligare ledtrådar till var det ligger, så det torde numera vara klart att det inte ligger där Kumla ligger. Hur likt det sedan ändå är Kumla undandrar sig min bedömning. Kymlinge verkar ligga i Västsverige, och det finns en gata som heter Strandvägen, så kanske vid havet. Man åker söderut för att komma till Göteborg, och byter tåg i Skövde för att komma till Stockholm. Det går också att åka taxi dit från Karlstad, även om det höjs på ett och annat ögonbryn när någon gör det.

Huvudpersonen, den sorgsne busschauffören, har efter en olycka arton liv på sitt samvete. Det är så han känner det, även om han frias från alla brottsmisstankar. Inte blir han heller gladare när det börjar komma hotbrev som påminner honom om detta, att han går runt och lever medan arton andra, de flesta ungdomar, inte längre gör det. Sedan går det knappast att berätta mer om handlingen, för den är på nesserskt vis intrikat flätad med två tidsplan - minst, beroende på hur man ser det - och en interfolierad serie anteckningar från busschauffören själv. Av olika skäl blir fallet också aktuellt på nytt när Barbarotti och Backman tillbringar ett antal höstveckor på Gotland några år efter de mest centrala händelserna.

Nesser kan ju det här, kan man återigen konstatera. Den enda risken med det är att han möjligen snuddar vid att kunna det lite för bra, så att han återanvänder grepp och knep som har fungerat förr. Om läsaren kan det lika bra som han - vilket jag inte vill säga att jag alltid gör - kan det någon gång kännas som ett manér. Men à chacun son goût, som det heter. Det kan också kännas som - och känns för mig oftast som - ett trevligt återknytande med en gammal bekantskap. Både Barbarotti och Backman är kompetenta poliser med inte alltför osunda vanor och inte alltför tilltrasslade privatliv. De är alldeles avgjort trevliga att träffa igen, och historien är snitsig, i brist på bättre uttryck. Man får vad man önskar sig och väntar sig, för jag gissar att det är försvinnande få som inleder sin bekantskap med Nesser här. Antingen känner man honom sedan länge eller så är man inte intresserad av att lära känna honom.

233. Håkan Nesser: Fallet G

Fallet G har berörts ett antal gånger i de nio tidigare böckerna om Van Veeteren. Det har varit tydligt att det har gått honom till sinnes att han har detta enda olösta fall bakom sig i sin långa karriär. Det var därmed kanske inte så otippat att sista boken i serien skulle handla om det, och det blir också tydligt varför det är så viktigt för honom att få lösa det.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall är hela första halvan av boken en återblick till några år innan vi fick träffa honom första gången. Det är då händelserna i det egentliga fallet äger rum, men återblicken innebär också att det är en annan Van Veeteren, fortfarande gift och med tonårige sonen Erich boende hemma. Om man har läst alla de andra böckerna är det onekligen ett intressant prequel-avsnitt. Sedan hoppar vi ungefär femton år, och hamnar ganska kort efter den senaste boken. Då är Van Veeteren antikvariatsbokhandlare, men blir ändå indragen i en utredning, när det visar sig att det kanske finns en koppling till fallet G och en chans att lösa det.

Nu ska lösningen förstås inte presenteras här, men jag måste ändå säga att det är en twist som heter duga, kanske inte i Orientexpress- eller Dolken från Tunis-klass, men tillräckligt för att få både mig och Van Veeteren att tappa hakan en liten stund. Spännande är det också på ett för de här böckerna ovanligt rafflande sätt.

En avstämning av det här läsprojektets två återkommande element ger resultatet att Klimke den här gången inte verkar nämnas, men att "luguber" å andra sidan är med (minst) två gånger, redan på sidan 24 och sedan en gång till apropå en Kieślowski-film och "det lugubra bostadsområdet i Warszawa".

Eftersom det här är sista boken ska vi väl också försöka summera projektet som - tack vare att böckerna har ökat i omfång - landar på över 3500 sidor. Jag tycker att Van Veeteren har varit en trevlig bekantskap, och inte minst har jag blivit ytterligare förtjust i det här konstiga landet som allting utspelar sig i. Det är ju inte Nederländerna, även om platserna (Maardam med flera) heter som låge de där, och det är inte heller något grannland. Ändå är det ett land som känns verkligt och inte konstruerat (jag tänkte snart få anledning att återkomma till de här europeiska furstendömena som förekommer i populärkulturen, och som alls inte känns verkliga).

Det har också varit roligt att ha sällskap på resan av min bokcirkelkompis Ulrica, som har skrivit om den här sista delen här.

207. Håkan Nesser: Svalan, katten, rosen, döden

Från de första böckerna på knappt 300 sidor har Nesser nu lagt ut till att omfatta över 500, när serien om Van Veeteren når sitt näst sista nummer. (Finns det förresten någon bokserie som börjar omfångsrikt men sedan blir signifikant tunnare mot slutet?) Det betyder att utrymmet är större för en mer komplicerad intrig med diverse olika trådar som ska knytas ihop, liksom för polisernas förehavanden utöver det konkreta fallet.

Van Veeteren är fortfarande formellt tjänstledig, men tycker nog själv att han helt enkelt har slutat hos polisen. I stället arbetar han - som ni kanske minns - i ett antikvariat, men jag undrar hur det kan gå runt. Det verkar vara glest mellan kunderna, och han kan ofta stänga tidigare eller rentav somna på jobbet. Kanske de har mycket postorderverksamhet.

Fallet den här gången är egentligen flera, ett antal kvinnomord, som vi vet hänger ihop, men som polisen inte har kopplat samman. Vi vet också en del om mördaren, även om det dröjer tills vi får hela bilden. Han är en osedvanligt obehaglig typ, till och med för att vara i en modern deckare. Det krävs att Van Veeteren deltar lite mer än i de senaste böckerna för att mördaren ska få en värdig motståndare. Annars är arbetet snarare mer kollektivt än någonsin, tycker jag, och det förlorar inte skildringen på.

Tiden går i de här böckerna; jag tror det här är första gången som någon söker på nätet efter information. En och annan har mobiltelefon, men det faxas fortfarande.

Den här gången är det en flygplatscafeteria som är luguber, och vår gamle bekant doktor Klimke är mer involverad än någonsin. Han (eller någon namne?) brukar ju nämnas i förbigående, men här har han varit läkare åt ett av mordoffren, och intendent Münster har faktiskt talat direkt med honom.

Förutom att själva mordintrigen innehåller en del litterära anspelningar leker Nesser den här gången också med sina deckarförfattarkolleger. Kevin A Bluum nämns som en deckarhabitué och Diza Murkland har skrivit en bestseller. Sånt tycker jag är roligt, tramsig som jag är.

Min medläsare Ulrica utnämnde denna del till den bästa i serien, och jag kan hålla med. En trots sidantalet tät och spännande intrig, utrymme att diskutera även livets stora frågor och den som vanligt vältecknade miljön gör att den är i klass med Nessers bästa övriga, och det är väldigt bra. Nu spurtar vi med sista boken, som kommer här om fyra veckor.

162. Håkan Nesser: Ewa Morenos fall

I den här åttonde delen i serien om Van Veeteren är han själv knappt med alls. Huvudrollen intas i stället - mycket kompetent - av Ewa Moreno, kriminalinspektör vid polisen i Maardam, som har medverkat även tidigare, men mer i bakgrunden. Egentligen har hon semester med sin pojkvän (eller vad han ska kallas - en återkommande fråga genom hela boken), men blir slumpmässigt indragen i ett försvinnande, som på något sätt ska höra ihop med det 16 år gamla mord som också berättas i återblickar. När det sys ihop på slutet är det riktigt elegant, tycker jag. Någon del av sambandet var kanske inte så svår att räkna ut, men allt insåg jag verkligen inte.

En bit av boken har jag den här gången lyssnat på, och jag undrar om det är därför jag har missat var "luguber" förekommer - för inte kan det saknas i en Nesser? Klimke, vem han nu är, förekommer, nämnd i förbigående som vanligt. Och så har jag fastnat på något annat återkommande, nämligen husen i "pommersten". Jag tog mig för att googla vad detta är, och inte annat jag kan begripa är det något som Nesser har hittat på själv. (På alla sätt mot mina principer klickade jag mig vidare till en kvällstidningsartikel av Cecilia Hagen, där frågan ställs. Bonus är att intervjun verkar vara gjord när serien om Gunnar Barbarotti var i sin linda - läs själv! - samt att hunden Norton fanns med i Bretagne.)

Efter vad jag tyckte var en liten nedgång förra månaden vill jag utnämna det här till en av de bästa delarna i serien. Inte bara den eleganta lösningen, utan också miljön, en semesterort vid havet med färjeförbindelse till "öarna", ändlösa stränder och uteserveringar, håller hög klass.

Ett inlägg om vad min medläsare Ulrica tyckte kommer att finnas här.

141. Håkan Nesser: Carambole

På något sätt behöver den långtidstjänstledige kommissarie Van Veeterens medverkan motiveras när han inte längre tjänstgör vid polisen. Den här gången är det inte underligt att han finns med, kan man säga utan att avslöja för mycket. Det handlar från början om en rattfyllerist som kör på och dödar en tonårspojke, men det är egentligen bara en inledande förutsättning för det som händer sedan. Det dröjer också tills polisen hittar sambandet mellan det dödsfallet och de senare.

Jag tycker nog att det här är något av en mellanbok i serien, och har lite svårt att förstå varför just denna har belönats (se omslaget ovan). Det betyder inte att det är dåligt, men det är inte ett av Nessers toppnummer, om det nu beror på att det är andra poliser som sköter utredningarna eller på något annat. (De medverkande poliserna får förresten i ett par fall vara med om positiva saker privat, som bådar gott inför de sista tre böckerna.)

Det dröjer den här gången ända till sidan 292, men då äter Van Veeteren "en luguber ensammiddag". Men för min del var den roligaste detaljen när Van Veeterens efterträdare som kommissarie, Reinhart, reser till New York för utredningen och bor på - Trump Tower!

Min medläsares inlägg finns här.

92. Håkan Nesser: Münsters fall

Om man är det minsta deckarvan förstår man att ett erkännande som kommer oprovocerat ungefär mitt i boken inte är den fullständiga lösningen på gåtan. Så deckarvan är inte polischefen Hiller, som i tidigare böcker mest har varit en kuf med krukväxter på tjänsterummet, som Van Veeteren och hans kolleger kan se på med lite roat överseende. Kanske är det Van Veeterens tjänstledighet som nu gör att Hiller försöker utöva lite ledarskap och få de ansvariga poliserna att nöja sig med att någon har erkänt och kan dömas. Men då glömmer han att det är två oförklarade försvinnanden kvar att reda ut. Och så vet han förstås inte hur många sidor det är kvar av boken han medverkar i.

Van Veeteren är alltså tjänstledig från polisen - dock utan konkreta planer på att återkomma - och arbetar på ett antikvariat. Det betyder att nästan halva boken går innan han dyker upp, och även senare är det egentligen bara i enstaka scener han medverkar. Antikvariatsmiljön, som jag hade hoppats en del på, lyser i stort sett med sin frånvaro. Utrymmet tas i stället upp av Münster, som varit hans närmaste man i de fem första böckerna, och som fortfarande är hans badmintonpartner, om än mindre regelbundet, vad det verkar. Münster är en yngre man med familj och i jämförelse med Van Veeteren mindre vresig - mindre luguber, om man så vill. (Det dröjer den här gången till sidan 94 innan "luguber" dyker upp.) Men han klarar sig ganska bra på egen hand, även om också arbetslagets enda kvinna, Ewa Moreno, gör goda insatser.

Brottet den här gången är ett knivmord på en äldre man, som har blivit ihjälstucken i sin egen säng med en av hushållets förskärare inte mindre än tjugoåtta gånger. Det händer ju inte utan anledning, även om det är svårt att hitta något tänkbart mordmotiv i hans händelselösa liv. Är det något jag fastnar för den här gången är det den tristess som livet består av för många av de medverkande. Van Veeterens nytändning framstår som en trevlig kontrast, faktiskt.

Den här delen är varken bäst eller sämst i serien. Van Veeterens frånvaro märks förstås, men jag kan förstå att det kan behövas något nydanande grepp mitt i en serie på tio böcker. Nydanande är också stavningen "dilletant" för "dilettant" - om det nu inte är en avsiktlig vits. (Den rysk-svenska ordbok jag använde i mina ryskstudier för ett par decennier sedan innehöll för övrigt samma fel till stor glädje för oss felfinnare. På ryska heter det "дилетант", så det är möjligen inte helt lätt att veta vilken konsonant som ska dubbeltecknas på svenska.)

Min blogg- och bokcirkelkompis Ulrica och jag tar semester från projektet nästa månad och återkommer sista söndagen i augusti med nästa bok, Carambole. Kanske smiter jag emellan med något annat av Nesser i juli, om det blir plats på läslistan.

71. Håkan Nesser: Kommissarien och tystnaden

Med denna femte bok är vi - min bloggkollega Ulrica och jag - halvvägs igenom Nessers serie deckare om kommissarie Van Veeteren. Det betyder att det finns utrymme att blinka lite åt läsaren genom att anspela på tidigare fall, och det utrymmet utnyttjas lagom mycket, skulle jag säga. Kanske blinkningarna inte är av den mest sofistikerade sorten, och för den som hoppar in i serien här är det nog inte alltid möjligt att avgöra om det ens är blinkningar eller bara omnämnanden av fall som av någon anledning inte har blivit föremål för nedtecknande.

För den trogne läsaren finns ett lugubert påskägg redan på sidan 45 i form av "liknande lugubra tillställningar", nämligen konferens på senhösten på ett turisthotell vid havet. Klimke, den återkommande mångsidige doktorn, finns också med, den här gången som författaren till Betraktelser utan synvinkel, en bok som Van Veeteren tagit med sig som reselektyr.

I år är det nämligen inte i Maardam som det har mördats, utan i Sorbinowo, som låter mer slaviskt än flamskt, som orterna annars brukar göra hos Nesser. Polismästaren där och Van Veeteren känner varandra - från den lugubra höstkonferensen, för övrigt - och när polismästaren ska på semester får hans vikarie besked att kalla på Van Veeteren om det händer något. Och det gör det ju.

Jag håller med min medläsare om att den här delen i serien känns lite oengagerad, men har svårt att definiera varför. Beror det på att kommissarien (och så småningom också ett par kolleger) är utlånade till en mindre ort och inte har sin vanliga miljö att interagera med, eller på att han har siktet mer inställt på den inbokade semestern (och kanske på att efter semestern helt byta karriär)? Annars är ju sommarmord något alldeles speciellt, och inte minst mediernas aktiviteter i brist på andra nyheter är ett inslag som jag sätter på pluskontot.

Titelns "tystnaden" kan man med facit i hand tolka på flera sätt, men för att inte spoilra nöjer jag mig med det uppenbara. Det är många som inte vill eller vågar tala med polisen när mord begås i slutna sällskap. Och det här sällskapet, en fanatisk sekt med det nästan för välfunna namnet Det Rena Livet, är ovanligt slutet, även när det begås flickmord i eller i närheten av ett konfirmationsläger som de anordnar.

Sektmiljön och typen av brott gör också den här delen mörkare än vad jag tycker att Nesser brukar vara. Van Veeteren får anledning att oftare än vanligt känna sig nedstämd och uppgiven över mänsklighetens uselhet. Men till sist är det förstås han som får en ingivelse av hur det hänger ihop, och den är lite för mycket just en ingivelse för att vara fullt godtagbar i en deckare. (I verkligheten är det nog ofta så det går till, tror jag.) Nu är ju Nesser så bra att han är fullt godkänd även när han inte är på topp, och med tanke på hur dåligt det går med mitt andra årsprojekt (det är bland annat därför jag har läst och lyssnat så mycket på noveller på sistone) var jag glad att få läsa i alla fall en bok som det flyter på bra med hela vägen igenom.

44. Håkan Nesser: Kvinna med födelsemärke

Så här långt in i Håkan Nessers serie om kommissarie Van Veeteren har jag lärt mig att det finns två saker att hålla utkik efter i varje bok. (Det påminner inte så lite om när man ser en Hitchcock-film och försöker upptäcka regissörens cameoroll. Han försökte enligt uppgift så småningom att lägga in den så tidigt som möjligt i filmerna, så att publiken sedan kunde koncentrera sig på handlingen.) Det är för det första ordet "luguber", som den här gången dyker upp på sidan 43, men minst en gång till, när man kanske har släppt uppmärksamheten på det. Och för det andra är det doktor(?) Klimke, som verkar vara något av en multitalang. Det vore roligt att någon gång läsa hela Nessers produktion för att sammanställa allt som finns om denne Klimke och försöka se vem han egentligen är. Här är han i alla fall med redan som upphovsman till ett inledande citat, före själva berättelsen, och anges där som "terapeut".

Jag tycker den här fjärde delen är ovanligt spännande, förutom att den förstås, som alltid med Nesser, är ett gott hantverk vad gäller själva polisutredningen. Det är nämligen dels en mördare som jagar ett antal offer och skjuter dem en efter en, dels polisen som jagar mördaren. För att kunna göra det på ett någorlunda effektivt sätt behöver de förstås ta reda på vad offren har gemensamt, för i deckarfiktionen ingår ju att det inte bara handlar om en galning som väljer sina offer på måfå. Det kompliceras av att de tilltänkta offren har sina egna skäl att inte vilja samarbeta med polisen. Det är inte heller alldeles givet vem man ska heja på (förutom polisen, förstås), för alla de medverkande är ovanligt sammansatta personligheter med ett förflutet, som det brukar heta.

Min bloggkollega och jag dyker upp igen om fyra veckor, den 28 maj, och har då läst Kommissarien och tystnaden.

25. Håkan Nesser: Återkomsten

På sidan 276 i denna den tredje boken händer det; Van Veeteren "klev in i de lugubra valven"! Det florerar uppgifter om att Nesser använder "luguber" minst en gång i varje bok, men jag tror faktiskt att detta var första gången i den här serien. Annars känner man igen sig i det stillsamma, återhållsamma språket, som passar bra till en deckare som inte är av det mest rafflande slaget.

En annan gammal bekant, Klimke, finns med precis som i föregående bok, den här gången i uttrycket Klimkes rakkniv: "Du kan inte kräva mer av din samtalspartner än vad du själv är beredd att ge." Han verkar vara något av en multitalang, om det nu överhuvudtaget handlar om samma Klimke. Annars är det en begåvad släkt.

Historien den här gången handlar om en nyss frisläppt mördare, eller i alla fall en man som dömts för två olika mord. Ganska snart efter att han kommit ut från sitt andra fängelsestraff får han själv bita i gräset. Frågan för Van Veeteren och hans kolleger är förstås om mordet på honom har med de båda tidigare att göra. Kollegerna är lite mer delaktiga än tidigare, eftersom Van Veeteren är sjukskriven. Han kan ändå inte hålla sig borta från utredningen, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är beundransvärt att vara så hängiven sitt arbete eller sorgligt att inte kunna koppla bort det ens när man är nyopererad.

Huvdpersonen (det vill säga mördaren-offret, inte Van Veeteren) har flera gemensamma drag med Olle Möller, som jag läste om för några år sedan. Han var också framgångsrik löpare och försökte sig på hönsfarmande, förutom att bli dömd för två mord. Men någon dokumentär är det inte alls, och det inte bara för att det utspelar sig i det fiktiva namnlösa landet där Van Veeteren verkar, utan av en hel del andra anledningar.

Kanske jag tyckte att den här delen inte var riktigt så bra som de två första, men det är förstås inte rimligt att vänta sig att en författare som skriver en serie om tio böcker ska överträffa sig själv varje gång. Det är ändå synnerligen läsvärt. Min bloggkollega och bokcirkelkompis som jag håller farten tillsammans med tyckte å sin sida att den här var lite bättre än den förra. Vi ses om fem veckor igen, den siste april, som det heter här.

20. Håkan Nesser: Borkmanns punkt

Årets projekt, Håkan Nessers tio Van Veeteren-deckare, som jag läser tillsammans med en bokcirkelkompis, är härmed igång på allvar, eftersom detta är den andra delen i serien. Den utspelar sig på sensommaren och hösten 1993, kom ut året efter, och visst märks det här och var att tiden har gått. En av de spänningsskapande händelserna bygger helt på att ingen har en mobiltelefon, utan den som vill ha tag i någon annan måste lämna ett meddelande i receptionen på hotellet och hoppas att det blir läst. Det gäller även om de båda inblandade är poliser.

Hotellet har sin förklaring i att Van Veeteren (och så småningom också hans kollega Münster) får hjälpa till att utreda en serie mord i kuststaden Kaalbringen, och alltså inte befinner sig hemma i Maardam. Det är ändå samma väl beskrivna men fiktiva miljö i ett land som inte finns, men påminner mycket om Nederländerna. (Den här gången får vi också pusselbiten att valutan heter gulden.) Jag tycker faktiskt att miljön är det bästa den här gången, även om intrigen är fullt godkänd.

Morden är djärva, måste jag säga. Det är någon som med en yxa nästan halshugger sina offer, till att börja med dessutom i full frihet, till exempel i en park. Kontrasten är påtaglig mellan de brutala morden och den stillsamme Van Veeteren, som hittar en schackkompis i polismästare Bausen i Kaalbringen. Det ger honom tillfälle att fundera över livet:

Nåja, livet är ändå inget schackparti, tänkte han och såg ut genom fönstret. Ett schackparti innehåller så oändligt många fler möjligheter.

(På sidan 154 dyker förresten Klimke upp, vilket jag tyckte var lite roligt: "- Vinnaren får svart, sa Bausen. Klimkeregler." Annars verkar Van Veeteren vara van vid att man turas om att vara vit och svart.) De båda herrarna botaniserar också i Bausens vinkällare, som han har fyllt med tanke på pensionen, som väntar redan vid närmaste månadsskifte, och då ska det helst inte finnas någon pågående utredning av yxmord.

Jag har tidigare reflekterat över att Nessers boktitlar höjer sig över det standardmässiga; ofta utgår de från någon detalj som inte blir bekant förrän ganska långt in i handlingen. Den här syftar på en äldre polis som Van Veeteren lärde sig yrket av, och som menade att det fanns en punkt i varje utredning när polisen har tillgång till allt som behövs för att lösa brottet. Det svåra är att veta när det är, stanna upp och arbeta med det material man då har, i stället för att leta vidare.

Den 26 mars återkommer vi till den tredje delen i serien, Återkomsten.

10. Håkan Nesser: Det grovmaskiga nätet

Ni som brukar läsa här vet ju att Håkan Nesser är en av mina favoriter och att jag har läst ganska mycket av honom. Hans deckare om kommissarie Van Veeteren har jag däremot inte läst tidigare; jag upptäckte Nesser senare, och så har det inte blivit av att börja från början med den här serien. Men under 2017 kommer bloggkollegan Ulrica (även bokcirkelkompis) och jag att läsa alla tio, hoppas vi. Det blir en ny del sista söndagen i varje månad med uppehåll för sommar och jul.

På sätt och vis har Nesser hittat sin stil och ton redan här, men den är kanske inte lika utpräglad och personlig som i de senare böcker jag har läst av honom. Frågan är också när han började använda ordet "luguber" i varje bok. Jag tror inte att det var med här, men vi får väl ha ögonen med oss i resten av serien.

Själva deckargåtan är kanske inte spektakulär i sin lösning, trots en rapp inledning. Det är en relativt nygift gymnasielärare som hittar sin fru död i badkaret morgonen efter en kväll med mycket alkohol. Han minns inte om han har dödat henne eller inte, och vi vet till att börja med inte heller mer. Men handlingen i form av rättegången mot honom avancerar framåt så fort att man ganska snart förstår att det kommer att handla om något annat också.

Van Veeteren själv uppfyller en del av de förväntningar man har på en polis i moderna deckare. Han har ett lite trassligt familjeliv, lite onyttiga mat- och dryckesvanor och han lyssnar på musik (klassisk, men blandad). Men han är alldeles avgjort en polis som är bra på det han gör och en huvudperson som det inte är svårt att känna sympati för.

Boken kom 1993 och verkar utspela sig hösten 1991. Jag är ju ganska förtjust i att hitta tidsmarkörer i halvgamla böcker, och här faxas det och röks inomhus på ett sätt som blev omodernt ganska kort tid senare. En av Van Veeterens medarbetare ska förresten slå upp en sak "i sitt nya, och ännu ej kompletta, tjugofyrabandslexikon", och där känns det också som om 1991 har mer gemensamt med 1960-talet än 2010-talet, även om avståndet är lika långt åt båda hållen.

Vi ses alltså här igen om fyra veckor, den 26 februari, med bok nummer två i serien, Borkmanns punkt.

15. Håkan Nesser: Styckerskan från Lilla Burma

I svår konkurrens (Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla, Levande och döda i Winsford) utnämner jag denna till Nessers bästa boktitel hittills (innehållet återkommer jag till). Styckerskan själv är dömd för mord på (och styckning av) sin man för rätt många år sedan, och Gunnar Barbarotti får nu på sitt bord ett cold case, nämligen hennes senare sambos försvinnande. Egentligen finns det ingenting som talar för att styckerskan ska ligga bakom det, men det finns så få spår överhuvudtaget att det är naturligt att åtminstone tänka tanken att hon kan vara inblandad. Det gjorde också den polis Gunvaldsson (sic) som utredde försvinnandet när det skedde.

Flätningen av dåtid och nutid samt Barbarottis privatliv och polisverksamhet fortsätter här efter känt mönster. Den som har uppskattat de fyra föregående böckerna har alla chanser att också gilla den här. Möjligen är själva gåtan inte riktigt av samma klass som i Nessers bästa, men i gengäld finns här några bifigurer som verkligen lyser. Inte minst Barbarottis gamle bekant Axel Wallman i senapsgul kostym gör intryck.

Lilla Burma är för övrigt namnet på det lantbruk, granne med Stora Burma, som styckerskan bodde på när hon fick sitt alias.

3. Håkan Nesser: De ensamma

Den här fjärde boken om polisen Gunnar Barbarotti i Kymlinge är kanske inte riktigt lika bra som de tidigare. På ett lite konstigt sätt känns den länge som om den inte handlar om någonting, även om det förstås händer lite grann. Ett dödsfall i nutid har beröringar med ett dödsfall i dåtid, som utreddes av en företrädare till Barbarotti, dock utan att man kunde konstatera att det låg något onaturligt bakom. Barbarotti tragglar på tillsammans med sin kollega Eva Backman, samtidigt som vi i vartannat kapitel får följa en grupp människor (som väl ska vara "de ensamma") fram till vad som hände då. Och fastän det händer så lite vill man veta hur det hänger ihop och man är glad att det är en så tjock bok (nästan 600 sidor) att den varar länge. Fast ligger man vaken sent på kvällarna och läser bara lite till och lite till är den ändå snart slut.

114. Håkan Nesser: Berättelse om herr Roos

Frågan är om detta är en deckare. Med den vida definitionen att det ska handla om ett brott och en utredning av brottet hamnar man kanske nätt och jämnt på rätt sida om gränsen, för det begås ett brott och efter ungefär 250 sidor gör polisen Gunnar Barbarotti entré. Fram till dess har det handlat om herr Roos, nästan parodiskt vanlig och tråkig, som vinner på tips och använder pengarna till att köpa ett litet torp. Dit åker han på dagarna, men han låter sin fru tro att han fortsätter jobba som ekonomichef på en termosfabrik. Det håller förstås inte hela boken, utan något måste hända, som visar hur ett vanligt, ganska tråkigt liv kan ta en oväntad vändning. Polisutredningen blir då inte det viktiga i den här tredje delen om Barbarotti, som nu för övrigt har fått ny ordning på sitt privatliv.

Roligast tycker jag var att fru Roos är med i ett kvinnligt nätverk som heter Ärkenymferna.

97. Håkan Nesser: En helt annan historia

Det här är Håkan Nessers andra bok om polisen Gunnar Barbarotti i Kymlinge. I den föregående tog det ju ett bra tag innan Barbarotti kom in i handlingen. Här är konceptet ett annat - utdrag ur en berättelse ("Anteckningar från Mousterlin"), som handlar om en inte alldeles harmonisk semester i Bretagne fem år tidigare, varvade med en huvudintrig i nutid där Barbarotti till en början är på semester på Gotland med sin relativt nya kvinna. Han har utan att reflektera över det tagit med dagens post till Gotland, och när han öppnar den visar det sig att ett brev är en förvarning om att en viss Erik Bergman ska mördas. Så sker också, och sedan fortsätter den delen på förväntat sätt med polisutredning och mördarjakt. Den andra delen ger så småningom mer och mer bakgrund, och vi får - ovanligt nog i den här sortens deckare - också en helt realistisk förklaring på hur innehållet i denna text kommer till Barbarottis kännedom.

Recensioner, både proffs och bloggar, som jag har läst verkar tycka att den här delen är bättre än den första, men jag kan inte riktigt hålla med. Framför allt tycker jag att det går in för landning alltför hastigt på de sista 30-40 sidorna (av nästan 600) för att det inte ska kännas snopet. Eventuellt känner jag mig också lite lurad av lösningen, och inte på ett bra sätt. Men det skulle jag egentligen behöva läsa om Mousterlin-delen för att vara riktigt säker på. Nessers formuleringskonst är lika bra som alltid, och det förvånar mig inte att han på sistone har övergått till att skriva icke-deckare.

Däremot tycker jag det är synd att de här böckerna har fått så fula omslag. Framför allt den kladdiga skrivmaskinstexten tycker jag inte alls om.

88. Håkan Nesser: Människa utan hund

Jag har inte läst så mycket av allt vad Håkan Nesser har skrivit, men det jag har läst har jag i stort sett tyckt riktigt bra om. Nu tänkte jag börja med hans deckarpentalogi om Gunnar Barbarotti i Kymlinge. (På många ställen omnämns serien som en kvartett, som den tydligen var planerad som, men nu har det kommit fem böcker, och där verkar det stanna.)

Första tredjedelen av boken handlar om en familj som träffas för ett födelsedagsfirande strax före jul. Det är pappa Karl-Erik, som fyller 65, och nyss har gått i pension som SO-lärare på högstadiet, och hans dotter Ebba, framgångsrik överläkare, som fyller 40 samma dag. Nypensionerad lärare är också mamma Rosemarie, som undervisat i den originella kombinationen syslöjd och tyska. De ska efter nyår flytta till Spanien, har Karl-Erik bestämt, som han verkar bestämma det mesta i familjen. Ebba kommer resande från Sundsvall med sin man som är konsumföreståndare och sina två söner, en som just börjat läsa juridik i Uppsala och en som går på högstadiet. Ebbas bror Robert kommer, trots allt, trots till exempel sin medverkan i en dokusåpa med åtföljande medial uppmärksamhet, som kanske är en anledning till föräldrarnas flytt. Och deras lillasyster Kristina kommer med man och lille sonen Kelvin ("absoluta nollpunkten", som morfar Karl-Erik kallar honom). Det är en härva av trassliga relationer mellan mer eller mindre sorgliga människor, men de verkar på något sätt så vana vid sina dysfunktionella roller att det är få av dem som faktiskt vantrivs. Alla medverkande utom möjligen Kelvin får sin bakgrund ordentligt redovisad, men Nesser berättar den ledsamma historien med så gott humör att man faktiskt har roligt under tiden.

Barbarotti gör entré på sidan 184, och sedan är det han och polisutredningen som står i fokus. Det gör att boken därefter känns mer stringent och mindre fabulerande - mer klassisk polisroman, om man så vill. Barbarotti är befriande normal för att vara deckarpolis, han har varken magsår eller depression, ehuru han är frånskild och ibland lyssnar på en CD-skiva med musik. Vi läsare vet nästan hela tiden mer än han om vad som har hänt, för familjen berättar inte allt för honom, som de är vana att inte berätta allt för varandra, för då kan det ju bli dålig stämning. Barbarotti är i stort sett en trevlig bekantskap och verkar vara riktigt bra på sitt jobb, inte minst att reagera på de små tonfall och pauser som visar att någon ljuger eller undanhåller något. Lite svårt har jag att acceptera den hjälp han får av slumpen på ett par ställen, men det är förstås sådant som i verkligheten gör att polisen kommer framåt i annars svårlösta fall. Här får det ändå ta nästan ett år från start till mål.

Boken är alltså, som moderna deckare ofta är, på över 500 sidor, och det tycker jag för en gångs skull inte är för mycket. Tvärtom får jag den gamla härliga känslan från bokslukaråldern att den här boken som är så bra gärna får vara riktigt länge. (Och så finns det fyra till!)

Året det hela utspelar sig kan fastställas till 2005, eftersom Blossom Tainton är julvärd på TV.