87. Raymond Chandler: Den stora sömnen

Jag har aldrig läst Raymond Chandler förr, men han är ett av de största namnen vad gäller hårdkokta deckare, har jag lärt mig på min kurs. Numera är kanske filmerna med Humphrey Bogart som privatdetektiven Philip Marlowe bättre ihågkomna än böckerna, som verkar lite svåra att komma åt. Det här vällästa biblioteksexemplaret var Lunds kommuns enda, till exempel.

Detta är nog inte min favoritgenre inom deckare; jag blir trött på att det ska vara så snärtigt cynisk dialog hela tiden från alla medverkande och på att ingen av dem är särskilt sympatisk. En typisk dialog kan låta så här:

- Är det nån hemma?
- Det ska väl ni veta.
- Varför det?
- Dra åt helvete!
- Det är så där folk får löständer.

Kanske är det mängden av sådan dialog som är mest påfrestande. Marlowe berättar också historien på ungefär samma sätt.

Det hela börjar med att Marlowe blir kontaktad av den åldrige och sjuke general Sternwood, som vill ha hjälp att reda ut vem som idkar utpressning mot en av hans döttrar. Hans andra dotters man är försvunnen, och hon tror att det är ett uppdrag att hitta honom som Marlowe har fått. Intrigen är inte riktigt huvudsaken, och jag har svårt att intressera mig för hur det går och varför. (En historia, möjligen apokryfisk, är att Chandler kontaktades när boken skulle filmas, för att han skulle förklara vem som låg bakom ett av dödsfallen. Han lär ha svarat att han inte hade en aning.)

Både Folsom och San Quentin nämns som belöningar för den som kan sin Johnny Cash. Annars är ett bestående intryck att det regnar hela tiden, vilket jag inte förknippar med Los Angeles, men hatten och trenchcoaten kommer därmed väl till pass. Tycker man att det är en parodi på den hårdkokta genren måste man påminna sig att det här är originalet som andra har parodierat. En av de roligaste sådana är Kalle och Hobbe, när Kalle är privatdeckaren Tracer Bullet.