59. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume Two

Möjligen har jag låtit det gå för lång tid – sju veckor – sedan jag läste föregående del i den här följetongen, men till mitt försvar ska sägas att en följetong borde kunna läsas med visst uppehåll mellan delarna. Jag har ändå svårt att komma in i vad det var som hade hänt och med vem, utöver det självklara att det härjar någon sorts monster i skogarna utanför småstaden Archer's Peak i Wisconsin. Som vanligt i den här sortens framställning, oavsett medium, vill man säga till de medverkande att stanna inomhus och låta myndigheterna sköta sina uppgifter. Jag kommer att ta mig an nästa volym också, eftersom den enligt uppgift ska avsluta Archer's Peak-historien.

47. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume One

Titeln uttrycker utmärkt vad det här handlar om. Det utspelar sig i en småstad vid namn Archer's Peak, som vi inte får se så mycket av, men som jag tänker mig kan påminna om Castle Rock, Twin Peaks eller Hawkins, Indiana. Där försvinner det barn, varav några hittas döda och lemlästade, medan andra fortsätter vara försvunna. Till staden kommer en ung och mystisk kvinna, som slår sig ihop med en tonårskille som har överlevt en av attackerna från detta "something", där flera av hans kompisar strök med. På något sätt ska de båda nu försöka reda ut vad det är som händer.

Publiceringen av den här serien pågår fortfarande, såvitt jag begriper, med avsnitt på ungefär tjugo sidor som kommer ut separat och sedan samlas fem och fem i volymer av den här typen. Jag lovar inte hur länge jag håller ut, men givetvis avslutas det här med en cliffhanger som gör att man mer eller mindre måste fortsätta.

2. Alexander W. Drake: The Loosened Cord

Scenen för den här berättelsen är en finare middag, där en av dekorationerna består av en fågel i bur, som är fästad vid en ballong. Det tar ett bra tag av miljöbeskrivning innan något händer, men då sliter sig ballongen och seglar iväg med bur och fågel. Möjligen ska det finnas en djupare mening i detta, men den är för undflyende för att jag ska få tag i den bland all rekvisita.

146. Edgar Allan Poe: Some Words with a Mummy

Det tar sin tid för den här historien att utvecklas, och det är först mot slutet som det blir den satir som till exempel Wikipedia karaktäriserar den som. Fram till dess är det snarast övernaturligheter som spelar huvudrollen. Det handlar om ett litet sällskap herrar som har kommit i besittning av en egyptisk mumie, högsta mode vid tiden, som bör vara 1840-tal eller möjligen lite tidigare. När de har tagit sig igenom sarkofagerna och hittat själva mumien visar det sig att den går att väcka till liv, eller om den möjligen inte alls har varit död. Det är då samtalet tar sin början, när mumien och de samtida amerikanerna försöker övertrumfa varandra vad gäller vilken civilisation som ska ses som mest framgångsrik. Det är inte en jämförelse som USA vinner på.

145. Mark Twain: The Stolen White Elephant

Elefanten i titeln är en present från kungen av Siam till "the queen", varmed vid tidpunkten bör avses drottning Victoria. Tydligen går vägen från Siam till London via New York, där djuret i fråga rymmer eller blir stulet och måste efterlysas. Den ansvarige tjänstemannens försök att polisanmäla det hela är humor som fungerar även idag ‒ ett exempel är att blanketten som ska fyllas i förutsätter att det är en person som ska efterlysas, och en sådan har ju anhöriga. Elefanter har det sällan, i varje fall inte kända till namnet. Sedan sätts polismakten igång, men ligger för det mesta ett steg efter elefanten. Det blir efter ett tag en smula upprepande och inte lika roligt som i inledningen, men håller bättre än mycket annat från 1880-talet, tycker jag.

117. Mark Twain: Cannibalism in the Cars

Långt före Mordet på Orientexpressen skrev Mark Twain om ett sällskap som blir insnöade med sitt tåg utan möjlighet att komma loss. Det här utspelar sig någonstans på amerikanska prärien, innan det fanns någon möjlighet att telegrafiskt anropa en station. När herrarna ombord inser att de behöver tillgripa kannibalism för att inte alla ska dö övergår det hela i en absurd parodi på sammanträden med omröstningar och ordningsfrågor och ajourneringar. Det ska enligt uppgift vara en satir över det amerikanska politiska systemet, men jag tycker den fungerar på ett mer allmänt plan. Möjligen är inte slutet alldeles tillfredsställande, men det är förstås en utmaning att förklara varför någon finns kvar som kan berätta.

114. Mark Twain: The McWilliamses and the Burglar Alarm

Efter påtryckningar från mrs McWilliams går mr McWilliams med på att låta installera ett elektriskt tjuvlarm hemma. Det visar sig vara en rätt usel idé, eller i alla fall en rätt usel lösning på ett problem, som möjligen inte var så allvarligt från början, eftersom de får fler påhälsningar av tjuvar efter installationen, som dessutom kräver återkommande uppdateringar, som det hade kallats idag. Humorn uppstår oftast i att varken paret McWilliams eller inbrottstjuvarna uppträder som man hade väntat sig. Det är inte en intrig som håller för en roman, inte heller en längre novell, men den här historien som tar en kvart att lyssna på är alldeles lagom lång för idén.

87. Harry Bates: Farewell to the Master

Återigen konstaterar jag att jag helt enkelt inte gillar science fiction, och kanske borde jag dra någon slutsats av detta återkommande konstaterande. Den här långnovellen är alltså inget undantag; jag har svårt att hålla fokus på vad som händer, för att inte tala om att bry mig om de medverkande. Det handlar om att två rymdvarelser oförklarligt finns på jorden (i Washington D.C. händelsevis) och vad som då händer, inte minst i relation till en tidningsfotograf som är något av huvudperson. Mest känd är kanske den här historien för att ha blivit filmad inte mindre än två gånger under titeln The Day the Earth Stood Still, senast 2008 med Keanu Reeves.

69. Ambrose Bierce: A Diagnosis of Death

Mitt intryck är att greppet med berättelse i berättelsen inte är mycket använt i dagens litteratur. Här är det en man som berättar för en annan vad han har varit med om på annat håll. Sedan blir det också något som har bäring på novellens nutid, så greppet fyller sin funktion. Däremot vet jag inte om det är så värst skrämmande för en nutida läsare.

67. Edgar Allan Poe: The Sphinx

Ett slags skräcknovell är den som skrämmer upp läsaren, ibland också huvudpersonen, med något som verkar övernaturligt, för att sedan avslöja det som något helt naturligt. Så är det här. Den enorma sfinx som berättaren tycker sig se på en avlägsen sluttning är alltså inte det, och faktiskt inte heller bara ett hjärnspöke, som annars ofta hos Poe. Om den här historien hade varit skriven av någon mindre känd tror jag inte att den hade varit lika uppmärksammad.

66. Edgar Allan Poe: The Oblong Box

Edgar Allan Poe var produktiv under sitt korta liv, inte minst med noveller av skilda slag. Han är väl idag mest ihågkommen för några av de tidigaste detektivberättelserna och för sina skräcknoveller. Mitt intryck är att det är ett litet antal historier av honom som antologiseras om och om igen, medan många andra av någon anledning inte förekommer lika flitigt. Den här har jag aldrig stött på förr, även om den verkar finnas på svenska också. Spoilers kan förekomma nedan.

Det handlar om en sjöresa på den tiden det lättaste sättet att ta sig från sydstaterna till New York var med båt. Huvudpersonen är en av dessa anonyma berättarröster som både agerar i intrigen och återberättar saker efteråt som han rimligen inte kan ha vetat om när de hände, men så fungerade det ofta på Poes tid. Med på resan är en av berättarens bekanta, en man som reser med sin hustru och två av sina systrar. Dessa fyra personer har tre hytter, det vill säga de har inte varsin, men de är inte heller två som bor i varje hytt. Av detta gör berättaren ett mysterium, som fylls på med att sällskapet också medför en avlång låda, ungefär sex fot lång. Ungefär när vi får reda på att den luktar illa börjar jag tycka att berättaren är mer än lovligt enfaldig, men man får ju ge honom att han inte skäms för att erkänna det.

Både antalet hytter och lådan och några andra smärre mystifikationer får sina förklaringar, men frågan är om det här är en detektivhistoria, när "detektiven" inte lyckas ta reda på hur det ligger till utan informeras om det en månad efteråt när han av en slump stöter på fartygets kapten i New York. Då ligger den möjligen närmare skräck, även om den inte är lika obehaglig som några av Poes mästerverk i den genren.

56. Stina Jackson: Proscenium

Läser man presentationen av den här novellen ordentligt framgår det att den kvinna som huvudpersonen, en man, är i färd med att söka upp tydligen är hans dotter. Under lyssningen begrep jag inte det, och då framstod han som en obehaglig stalker av ett gammalt ex. Så kan det bli. Jag blev inte heller så begeistrad att jag vill lyssna om och se var jag eventuellt missade något.

51. Ambrose Bierce: John Bartine's Watch

Det finns hur många som helst av de här gamla klassikernovellerna, inlästa av en Cathy Dobson som inte kan ha tid med mycket annat. Denna av Ambrose Bierce är väl varken bättre eller sämre än de brukar. Mysteriet är varför John Bartine, som är gäst hos berättaren, är så ovillig att konsultera sitt fickur som han är tredje (eller möjligen fjärde) generationen ägare till.

49. Ambrose Bierce: The Stranger

Den som har läst spökhistorier förr blir inte så överraskad av slutet på den här, för man ser ganska tidigt vart det är på väg. Numera är det snarare miljön, vilda västern på den tiden det verkligen var vildmark där, som gör starkast intryck.

47. Elia W. Peattie: From the Loom of the Dead

Här är en ramberättelse som utspelar sig i USA, i vilken en uråldrig isländsk kvinna (124 år gammal, om man ska tro vad som sägs) berättar en historia som utspelar sig på "the island of fire", vilket väl bör vara Island. Sedan tappar jag bort mig i vad som är sant och osant, men det ska nog vara någon sorts spökhistoria, tror jag.

39. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Juvelgåtan

Originaltiteln på den här femte boken om Tre Deckare, The Mystery of the Vanishing Treasure, följer mönstret "adjektiv/particip + substantiv" mer än den svenska översättningen, som kanske hade kunnat heta något annat. Problemet är väl att "försvinnande" fungerar dåligt, och "den försvunna skatten" är något överanvänt.

Skatten i fråga visas på ett museum, men försvinner alltså, till råga på allt när de tre unga detektiverna är där. Museet är föga intresserat av deras assistans, men de får via Alfred Hitchcock ta sig an ett annat fall, där en äldre författarinna säger sig vara hemsökt av vättar. Jupiter och Peter arbetar mest på plats den här gången, bland annat genom att övernatta hemma hos henne, medan Bob har andra sysslor, delvis orelaterade till båda fallen, faktiskt. Det här gör handlingen spretig, och även om sammankopplingen mellan de båda fallen inte borde komma som en överraskning är sättet det görs på alltför slumpmässigt.

Jupiters trettio dagars tillgång till den förgyllda Rolls-Roycen och chauffören Worthington verkar vara slut, för den förekommer inte alls, inte ens som omnämnd. I stället är det skrotupplagets lastbil och medhjälpare Hans som assisterar när de behöver skjutsas någonstans.

När det passar ska den här omläsningen också ge lite allmän Wahlströms-nostalgi. Den här gången har jag läst en upplaga som marknadsför Ponnyklubben:

 

Redan när jag läste de här böckerna första gången tyckte jag det var underligt att den var med i andra böcker än hästböcker.

Det här exemplaret kommer också från en tid när det var normalt att köpa böcker hos kooperationen:

34. Elia W. Peattie: Story of an Obstinate Corpse

Dagens spökhistoria handlar om en fotograf som får i uppdrag att fotografera en avliden kvinna. När bilderna framkallas visar de något annat än han såg när han tog dem, och eftersom novellen är så kort rekommenderar jag alla nyfikna att själva läsa den, till exempel här.

28. Robert Arthur: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Gröna vålnadens gåta

Omslaget visar en av de ganska få scener där alla tre deckarna är på samma ställe. Det är nämligen Peter och Bob som blir vittne till vålnaden första gången hemma i Rocky Beach, och sedan får de båda resa till en dal med vinodlingar utanför San Fransisco när den siktas där. Jupiter måste stanna hemma och hjälpa till på skrotupplaget eftersom hans farbror och faster är på inköpsresa. Det går inte att komma ifrån att den här uppdelningen gör att boken får en annan dynamik än de tidigare, och mitt intryck är att det inte fungerar särskilt bra. Jupiter är samma sorts självbelåtna detektiv som Sherlock Holmes eller Hercule Poirot, även om han har en bit kvar till deras nivå även i det avseendet. Men det gör också att de två andra deckarna är förhållandevis initiativlösa när han inte är med, och att de klarar sig ur det här äventyret är mer tur än skicklighet.

Till intressanta iakttagelser i övrigt hör att ordet "banga" förekommer, vilket förvånade mig. Jag hade gissat att det var åttiotalsslang, men den här översättningen är så tidig som 1971 (och pojkarnas samtalsspråk i övrigt känns ofta som hämtat från svensk fyrtiotalsfilm).

De röd- och grönryggade Wahlströms-böckerna var ju redan vid den här tiden ett starkt varumärke. Hur det förvaltades på försättsblad och annorstädes varierade, men jag gissar att många minns det här i någon variant:

Mina fynd på andrahandsmarknaden tyder på att det var relativt få som faktiskt följde uppmaningen att färglägga.

14. Robert Arthur: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Viskande mumiens gåta

De tre unga detektiverna har en avsevärt bättre relation till Alfred Hitchcock nu när de har nått fram till sitt tredje fall. Här är det faktiskt han som direkt ger dem i uppdrag att kontakta en professor Yarborough, som har en egyptisk mumie, vilken alltså viskar. Det händer dock bara när professorn är ensam med mumien, och mumien talar inte ett språk som professorn begriper. Allt det här är förstås oemotståndligt för förste detektiven Jupiter Jones. Andre detektiven Peter Crenshaw hade hellre sett att de tog sig an ett fall med en försvunnen katt som de också blir kontaktade om. Det löses så praktiskt att han skickas iväg till kattens hem medan Jupiter och Bob Andrews undersöker mumien.

Det är inte enda tillfället i den här boken när pojkarna är på olika håll. Överhuvudtaget tycker jag det är mycket farande fram och tillbaka. Den Rolls-Royce som Jupiter vann tillgång till under en månad har de nu haft i femton dagar, men det är raskt marscherat med tre fall på två veckor, tycker jag. När det behövs ytterligare transport finns också de två bayerska bröderna Hans och Konrad, som arbetar på Jupiters farbrors skrotupplag och som, när arbetet tilllåter, kan skjutsa dem med upplagets lastbil. Pojkarnas hemstad Rocky Beach lär vara fiktiv, men finns nära Hollywood, och de rör sig över ganska stora avstånd i Los Angeles-området, som det verkar. Av miljöer är det ändå Högkvarteret, den husvagn som innehåller både kontor och laboratorium, som är mest fantasieggande (trots mumien hemma hos professorn).

6. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Papegojans gåta

Egentligen borde den här delen i serien heta "Stammande papegojans gåta", i alla fall om den ska ansluta till hur böckerna framöver oftast är betitlade. Och strängt taget är det sju papegojor, eller om man ska vara noga sex papegojor och en svart mynafågel, som enligt uppgift är en art som är ännu bättre på att imitera än papegojor är. Det är också den som Tre Deckare har med sig till Högkvarteret, och inte alls en sådan färgglad papegoja som på bilden ovan.

Högkvarteret, det är alltså den husvagn som de tre unga detektiverna har fått tillgång till på det skrotupplag som Jupiters farbror Titus och faster Mathilda äger under det något förskönande namnet namnet Jones Förvaringsupplag. Runt om husvagnen har pojkarna staplat diverse skrot så den inte syns utifrån, och så finns det ett antal hemliga ingångar, en genom en hemlig port i planket runt upplaget och en annan genom ett rör som leder till en lucka i husvagnens golv. Det här var något av det mest fantastiska med böckerna, minns jag från när jag läste dem som flitigast på åttiotalet.

Något annat avundsvärt är den guldfärgade Rolls-Royce som de tre deckarna har fri tillgång till, inklusive chauffören Worthington. Därmed förhåller det sig så att Jupiter har vunnit en tävling som en hyrbilsfirma arrangerade, och i en hel månad får de disponera bilen och den stereotypt brittiske chauffören. Eftersom mysterierna ligger kloss intill varandra tror jag det dröjer några böcker till innan ett annat arrangemang vidtar.

Mysteriet den här gången introducerades redan i slutkapitlet i förra boken, när Alfred Hitchcock förmedlade kontakt till en bekant som blivit av med en papegoja. Så småningom visar det sig att det är hela sju fåglar som är på avvägar, och att de har lärts att säga varsin fras, som tillsammans bildar en gåta som leder fram till om inte en skatt så i alla fall något värdefullt och efterlängtat för de inblandade. Gåtan innehåller en del språkliga finesser som gör att översättaren har fått jobba för sitt arvode, och med tanke på att det gäller en ungdomsbok i ett sammanhang med inte alltför hög status tycker jag att hon (Christine Samuelson) har lyckats med den äran.

Jämfört med förra boken är det mer gåta och mindre övernaturligheter, inga alls faktiskt, inte ens falska sådana. Mitt minne är att det växlar på det viset genom serien, men vi får väl se framöver här.

En knepighet med den här sortens litteratur är kontinuiteten, när det är flera författare och flera översättare inblandade, och böckerna dessutom kommer ut i ett antal upplagor, som kan vara mer eller mindre bearbetade. Här märks det genom att den nemesis som introducerades under namnet Stören Norris (så kallad på grund av sin magra figur) nu kallas Lillen Norris.

Den som är road av olika upplagor, vilket inte jag är i utpräglad grad, kan också studera hur Wahlströms utvecklade böckernas utformning. Det här är baksidan av denna bok, i en tidig upplaga:

och det här är förra boken, i en sen upplaga:

(Det syns inget vidare, men den här har klotrygg och den förra var ett pappband.)