123. Loulou Forsell: Brudgum efterlyses

Loulou Forsell hann före sin alltför tidiga död skriva tre deckare om journalisten ("kriminalreportern") Ann Wigert, varav detta visade sig vara nummer två. Jag tyckte ändå att det gick att läsa denna utan att ha följt Ann och kommissarie Rudolf "Räven" Mark tidigare.

"Jag tror det var just då, när moster Agnes satte ifrån sig tekoppen med en liten definitiv smäll och sedan knäppte händerna i knäet på det där speciellt bestämda, nästan hotfulla sättet, som hela historien började." Även om mostern enligt Ann var "den snällaste gamla tant som gick i ett par skor" (51 år) leder samtalet till att Ann diskuterar med sin fästman Joachim om de inte ska sluta leva i synd, och Joachim friar. Det blir bröllop på Vårbyhus, Anns barndomshem, och mitt i vigselakten segnar prästen ner och dör. Ungefär så fortsätter det. Redan när detta skrevs på 50-talet måste det ha varit en miljö och ett persongalleri:

som de flesta inte hade daglig kontakt med. Om man bortser från det totalt orealistiska också i att det dör folk till höger och vänster utan att någon enda överväger till exempel att resa hem till sig i stället för att stanna kvar så är det faktiskt en oväntat bra pusseldeckare. Som läsare får man noga hålla reda på var vem är när och med vem för att kunna reda ut vem som haft tillfälle att byta ut ett glas eller uppträda i "dressinggown" av siden. Efter hand visar det sig förstås också att de flesta har något att dölja, även om de inte är mördare.

Ann själv är en frisk fläkt, eventuellt något befryndad med Fröken Sprakfåle:

Jag kände mig fullständigt utpumpad efter dagens många dramatiska händelser och orkade inte ägna mig åt någon mer krävande sysselsättning än att peta naglarna med en för ändamålet icke avsedd stilett, som jag knyckt från en SS-officer under kriget, medan jag var på reportageresa i Tyskland, och sedermera apterat som papperskniv på skrivbordet.

Även själva stilen har något av flickbok över sig, men utan att det blir alltför påfrestande. För mig ligger det nära till hands att jämföra med Maria Lang och H.-K. Rönblom, som var verksamma under ungefär samma tid och som jag har läst en del av. Båda är nog lite mer realistiska, och Rönblom är klart bättre som författare. Vårbyhus blir heller aldrig en rönblomsk 50-talsmiljö värd att minnas för sin egen skull. Det hindrar inte att det även här finns fina formuleringar att smaka på: "'Rävens' blick hade definitivt fastnat på henne som en fluga på en marmeladsmörgås och där satt den."

Mer om Loulou Forsell finns att läsa här (ss 9-11). Mitt exemplar har möjligen haft ett skyddsomslag en gång i tiden, men frånvaron av det uppvägs nästan av det tjusiga marmorerade övre snittet: