Främst Ola Ullstens memoarer, men också Hans Lindblads biografi om Sven Wedén, fick mig att låna hem Per Ahlmarks nu två år gamla memoarer. Min misstanke att det kan ha varit denna bok som fick Ullsten att fatta pennan kvarstår, för det är inte höga tankar Ahlmark har om sin efterträdare. Det är förresten inte så många andra heller, inom eller utom Folkpartiet, som uppfyller hans högt ställda krav. Ska man säga något snällt kan man säga att han i alla fall har höga krav även på sig själv.
Eftersom Ahlmarks politiska karriär tog slut innan jag intresserade mig för sådant har jag inte haft någon riktig uppfattning om honom tidigare. Nu tycker jag han verkar ha varit lite för stridbar för att riktigt passa som partiledare. Symptomatiskt nog gjorde han sin första insats i offentligheten genom att skriva "till kungs" (det vill säga till regeringen) för att slippa morgonbönen i skolan. Sedan kantades hans politiska karriär av principer på ett ovanligt sätt, som väl också är anledningen att hans företrädare Gunnar Helén och efterträdare Ullsten inte finner nåd. De var nog vad man skulle kalla pragmatiska snarare än principfasta som Ahlmark. Efter politikerkarriären var Ahlmark ordförande för Filminstitutet (och införde att man inte som på Harry Scheins tid drack whisky på styrelsemötena) och författare och skribent. Det känns som om han har trivts bättre under den perioden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar