Mycket är bekant nu när H.-K. Rönblom är på sin fjärde bok om Paul Kennet. Fortfarande verkar till exempel hans arbete som läroverkslärare inte vara särskilt betungande. Den här gången extraarbetar han på den fiktiva Nya Aftonposten medan skolan har "vintersportlov". Vanligtvis recenserar han historisk litteratur på kultursidan där, men nu rycker han in på utrikesavdelningen, så den exakta dateringen hänger på att "Guldkusten blir självständigt om några veckor", vilket skedde 1957. För första gången utspelar sig också något hemma hos Paul Kennet, där vi finner "det låga teakträbordet, där en enslig ginstkvist stod och spretade i en flaska av tvärrandigt konstglas", vilket väl nästan är retrotrendigt nu.
Pauls syster Susanne har hunnit gifta sig med den läkare hon träffade i föregående bok. Vid ett tillfälle är hon iförd "lindblomsgrön orlonjersey", en tidsmarkör så god som någon. Ytterligare tidsfärg ges av en återberättad middag hemma hos en par av de misstänkta, där det serverades "pannkaka med sardiner på" (det vill säga pizza), ty paret "har gjort en sällskapsresa till Italien och då skall de förstås skryta med att de vet hur en italiensk middag skall vara". Inte bara Guldkustens självständighet känns alltså som ganska länge sedan, men då känns det tryggt att den nämnda "engelska drottningen" är samma som nu.
Själva mordhistorien är som i tidigare böcker inte huvudsaken hela tiden. Det handlar om en kvinna, gift med en redaktör på tidningen, som träffar Paul och säger att hennes man planerar att mörda henne. Sedan dör hon också mycket riktigt, men det verkar inte som om hennes man har kunnat mördat henne - om det nu inte är självmord eller olyckshändelse.
Förutom tidsfärgen tycker jag att Rönbloms starka sida här är personbeskrivningarna, som med få ord fångar en hel personlighet även hos någon som bara uppträder i en enstaka scen. Den motvilligt involverade livförsäkringskamrer Stenfink och hans strikta vanor illustreras med hans replik "Vi har alltid pudding på tisdagarna, avbröt kamrern. Soppa och pudding, alltid." En annan biperson "såg rapp och fryntlig ut, som en dresserad säl".
Miljön, som tidigare har varit Rönbloms starkaste sida, tycker jag den här gången inte är riktigt lika bra. Han vet uppenbarligen hur man arbetar på en kvällstidningsredaktion, men det blir aldrig så träffande beskrivningar som i de tre tidigare böckerna. Kanske beror det på att tidningsredaktionen ligger i Klarakvarteren i Stockholm, medan de andra utspelat sig på olika fiktiva småorter med den lokalfärg de kan ges. Som helhet är boken ändå sedvanligt trivsam läsning, och jag fortsätter att förvåna mig över att Rönblom är så bortglömd och att ingen velat filma hans böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar