Barbro Lindgren arbetar här vidare i sin egen tradition från pekböckerna om Max och bearbetar världens väl mest kända pjäs på ett sätt som har viss släktskap med Henrik Langes fyrrutingar. I den här formen:
och med antropomorfa djur i rollerna:
blir det tydligt hur absurt originalet är.
Jag hade inte hittat till den här boken om den inte hade stått på seriehyllan på biblioteket, men återigen undrar jag var gränsen mellan serie och bilderbok ska dras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar